blef en värdig afslutning på det hela. Vid elfvatiden på förmiddagen samlades man vid järnvägen och begaf sig med extratåg till Högklint, där några härliga timmar tillbringades. Klockan tre: samlalades man och marscherade skogsvägen till Kneippbyn, där doktor K. Kallenberg hälsade de närvaranrde välkomna och inbjöd dem till en del förfriskningar.
Ellen Keys föredrag hade nu anländt, hvarför amanuensen Lundström föredrog detsamma. Ämnet var som bekant: Det talade språket och det tysta.
Modersmålet enar och samlar, och det torde vara en makt som ej öfverträffas af något annat. Modersmålet är föreningsbandet, som kan väcka till lif allt hvad vi lärt oss älska och som hvilar inom oss. Men språket kan också vara hårdt, och intet brukas med sådan samvetslöshet som ordet. Olika grupper sätta olika värde på språket, beroende på olika uppfattningar och intressen. Det sägs att paradiset gick förloradt genom ett samtal. Det är sällan genom det talade språket, utan genom det tysta det vinnes tillbaka. Ingen kultur kan ersätta språket, de målande talesätten i folkets mun och det egenartade däri. Det kan ej heller bevaras på annat sätt än genom att lefva kvar i det verkliga lifvet. Man kan dock ha skäl att önska färre gångare och flera lyssnare. Vi böra ägna oss mera åt språkets vård och genom ett sundt och vackert lif lära oss att vämjas vid vidriga och fula talesätt. Det skall också komma ett släkte som kan tala det tysta språket såväl som det talade, som skall förstå att tillvarataga modersmålets skatter och glömma de intetsägande talesätten. Allt har varit drömmar, och våra drömmar skola en gång bli verklighet. De allsvenska ungdomsmötena kunna höja den allsvenska kulturinsatsen i det gamla eller nya kulturlandet. Men hela den skandinaviska ungdomen bör räcka handen åt den germanska.
Så som Visby en gång var medelpunkten för ett rikt kulturutbyte i norden, måtte det nu hållna mötet bli början till förverkligandet af idén om Germaniens förenade stater. Må dessa möten bli ett medel till förverkligande af den stora idén om, en sammansluten mänsklighet.
Föredraget mottogs med stormande bifall, och am. Lundström utbringade ett lefve för Ellen Key, hvarpå ett telegram med förhoppning om ett snart tillfrisknande och ett tack afsändes till författarinnan.
Doktor J. Qvist framförde sedan en hälsning från Helsingfors ungdomsförbund, och man hurrade för den svenska folkstammen. Ytterligare telegrafiska hälsningar framfördes från 200 svenskar i Berlin, samlade till möte, och från Värmlands ungdom som samlats i Karlstad.
Magister H. J. Ekholm framträdde därpå och framförde en opposition från svensk-finnarma mot att dessa alltid kallas finnar och upplyste att man på ett möte 6 april i år i Finland med svenskfinsk ungdom beslutat kalla sig finländingar. Talaren påpekade också det faktum, att man äfven från personer med bildning finge höra förundrade frågor huru finlandssvenskarne kunna tala svenska, då de ju äro finnar. Det var detta de ville ha bort. De ville vara svenskar och bli behandlade som sådana af sina bröder i Sverige (Bra!)
Som en hyllning åt den tillstädesvarande sångarveteranen C. F. Lundqvist uppstämde därpå Bragekören »Modersmålets sång» och under det denna sjöngs framträdde »Lunkan» på storstugans veranda, hvarifrån «talen höllos. Han tackade för hyllningen och höll med af rörelse darrande stämma ett glödande tal till ungdomen, ett tal som bars af en ungdomlig entusiasm och som gick till allas hjärtan. Den ungdomlige åldringen sjöng sedan »Härliga land» och utbringade ett lefve till ungdomens ädla förenade syften.
Amanuensen Lundström svarade nu å mötesdeltagarnes vägnar och yttrade till sist ungefär följande: Ni har mer än någon annan sjungit in svenskheten i utlandssvenskarnes hjärtan och därför skall aldrig din sångargärning förgätas.
Ett lefve för den gamle Lunkan.
Entusiastiska hurrarop härpå och gedan sjöng den gamle under allmän rörelse »Du gamla, du fria», Ännu ett lefve för fäderneslandet, och man sjöng »Vårt land».
Magister H. Hultin framförde. därpå finländingarnes tack för de härliga dagarna i Visby. Man hade känt sitt sinne värmas af de svenska ljuden, och ’man hade hämtat nya krafter af samvaron med förstående vänner. Till slut utbringades ett lefve för allt det vi arbeta för, följd af kraftiga hurrarop.
Telegram afsändes äfven till musikfesten i Hangö och till Klockars i Kronoby, Österbotten.
Med extratåg reste sedan först de finska och så de svenska deltagarne in till staden, hvarifrån klockan 7 på aftonen flertalet af de finska deltagarne afreste med »Per Brahe», vid afresan hälsade af en entusiastisk folkmassa. Klockan 8 skulle stockholmarne afresa med Tjelvar, men först kl. half nio lossades förtöjningarna.
Till dess talades och hurrades deti för Sverige, Finland, det svenska, för ungdomens uppgifter, för idealen, för amanuensen Lundström, för Brages själ, Otto Andersson, för Gotland ochresenärerna. Tusental af den tätt packade folkmassan stämde in i sångerna och hurraropen och Bragekören, som skulle resa först påföljande morgon, sjöng från land nästan oafbrutet sina vackra folkvisor. Under allmänt bifall uppläste amanuensen Lundström följande vackra dikt:
Hell dig, Visby, lefve du
Minneskärt i hafvets sköte.
Forn och framtid fira nu
Idin väna famn sitt möte,
Då vi unga sluta ring.
Barn af Svea och af Göte
Här vid hugfullt sommarting.
Hell dig haf, du Östersjö,
Som ej skiljer men förenar
Dem som längtat till din ö,
Du som icke kallt förmenar
Oss vår varma färdelust,
Du som våra kölar enar
Mot en vänlig gästfri kust.
Hell det folk som bygger, bor,
Rundt om Gotlands väna stränder.
Oss som barn af samma mor
Här i räcken brodershänder,
Oss I stämt från Västerled
Och från Östra saltets länder
Till att knyta syskonked.
Hell det band som knytes här
Uti fred och ljus och gamman,
Som för framtid löfte bär
Att vi syskon hålla samman,
Och må ödets mörka hand
Ej förmå att släcka flamman,
Som här tändes på Er strand.
Hell var kamp mot våldets makt
Som vill helga flamman skydda,
Lysa må från trakt till trakt
Den i slott och hvar mans hydda,
Hell det hem där språk och sed
Vårdas allt från tider flydda
Arf från fädren led från led.
Hell den stam i Österland
Som till oss sin ungdom sänder
För att häfdas må det band,
Som band samman våra länder,
Fränder hafven tack för sist
Då vi tryckte Era händer,
Mötets intryck vi ej mist.
Då som nu i sommarljus
Möttes vi med jubelsinne
Unga stämmors g da brus
Lefver än uti vårt minne,
Lefve godt fostbrödralag
Uti svenska hjärtan inne
Nu och i all framtidsdag.
M. Asp.
Men till slut gled fartyget ut från kajen under viftningar, hurrarop och sång och 1913 års svensk-finska ungdomsmöte i Visby var ett minne blott, men för lifvet skall dock helt visst detta minne bevaras, minnet af den rikt gifvande och upplyftande samvaron mellan svensktalande ungdom, från denna och andra sidan af Östersjön.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 25 Juni 1913
N:r 143
