Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Etikett: Högklint
Högklint är en klintspets på Gotlands västkust, cirka sju kilometer sydväst om Visby.
i stadshotellets vidbygge har, glädande att omtala, omfattats med ganska lifligt intresse af den konstälskande allmänheten. Utställningen är också väl förtjänt af ett besök. Af de utstälda konstverken, som alla vittna om ett samvetsgrant arbete och en brinnande håg hos den unge konstnären att arbeta sig fram till själfständig uppfattning och originelt framställningssätt, hafva följande redan funnit köpare: målningarna Högklint och Gamla hus (pris resp. 250 och 200 kr.), trenne teckningar (karikatyrer) samt etsningarna Gammalt hansehus (2 ex. sålda), Östra ringmuren, Hobergsgubben (2 ex.), Svarta gatan och Hufvud.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 26 Juni 1913 N:r 144
hade i går anordnat söndagsskolfest å Högklint. I festen, som pågick från 12-tiden på middagen till någor öfver kl. 6 på aftonen, deltog ett 80-tal barn med ledare. Festdeltagarne undfägnades med smörgårsar, mjölk och kaffe, och man roade sig på bästa sätt med lekar och dyl. Glädjen var stor, och likaså belåtenheten.
Gotlands Allehanda Lördagen den 14 Juni 1913 N:r 135
som en person misstänktes för att ha stulit, har nu funnit ägare. Sladdlampan hörde hemma på fiskebåten Högklint, och armbandet hade troligen glömts kvar av ägaren i telefonkiosken på Stora torget. Sladdlampan påstod mannen inför polisen ha fått av en obekant.
närmare bestämt vid Lillängen, blir det den 20-21 dennes, båda dagarna mellan kl. 11-16. Anmälan kan göras till fröken Laura Stålhandske, tel. Högklint 43. Andra kursdagens kväll kl. 19 blir det föredrag och utställning för allmänheten.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia. När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med\’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första \”riktiga\” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.
Ett \”åbäke\” som skenade emellanåt och blev illa beryktat. Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a \”om dj-skapet\”, som han kallade det: \”Slikt skulle vara straff på!\” Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas \”en kvarts timme på milen\” med diverse \”pustningar\” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det.. Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – \”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.\” Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.
Droskbilstrafik redan 1909. Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här. 1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt. Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.
Gammal och ny tid, Oldsmobil av 1898 och 1928.
Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent. Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande: \”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.\” Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.
En av de första Fårösundsbussarna.
Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här. Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen. För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på \”utlänningarna\”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:
Vill farbror kanske vi skall leda tant förbi bilen?
Naj, naj, sa gubben, ha kummar nå! En annan gång mötte en bil en trilla med en gubbe i. Gubben viftade förtvivlat med piskan och bilen stannade. Gubben steg av, lade upp tömmarna och gav sig långt ut på åkern bredvid, hästen stod stilla framför trillan. I bilen undrade man vad som stod på, men då hojtade gubben ute från åkern: – Kåir nå, de jär intfalit. Bilarna voro skröpliga på den tiden och folket var inte vant vid maskinerna. Men man har med tiden vant sig både att åka och att fördra bilarna på vägarna. Det är som göteborgaren sade, inte sagt att det är vanvett för att man inte är van vet. Och ingen kan rida mot utvecklingen. Nu är det länge sedan de första gotlandsbilarna langades på skrothögen, men i garage och verkstäder bida vagnar utan gummiringar både nya ringar och en ny framtid för motorismen – även på Gotland.
Modern buss med gengasaggregat på pivotvagn.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
Slutrannsakning ägde i dag rum med den häktade grovarbetaren Edvin Pettersson från Visby, vilken som bekant gjort sig skyldig till misshandel varav döden följt. Händelsen inträffade vid Högklints festplats på kvällen den 5 juni, då Pettersson under rusets inflytande riktade ett så våldsamt slag mot en A 7-volontär Nils Olof Åberg, att denne avled så gott som omedelbart. Södra häradsrätten dömde Pettersson att undergå straffarbete i fem år. Rannsakningen hölls på kronohäktet under häradshövding Pfeiffers ordförandeskap och med landsfogde Broms som åklagare samt med advokat Elis Almqvist som biträde åt den häktade. Denna gång hördes två av de militärer som varit tillsammans med Åberg såväl under dagen som vid den tragiska händelsen på kvällen. De tre militärerna hade under eftermiddagen förtärt en halv liter gin tillsammans och sedan besöktes en restaurang i staden, varvid man fick 7,5 cl. Brännvin till maten. Därefter ställdes färden till Högklint, men under tiden blev en av dem, nämligen K. V. A. Stockman, sjuk och stannade därför utanför festplatsen. Han låg en timme i skogen samt kom överens med Åberg samt den andre kamraten, vpl. Andersson, att hämta honom. När det sedan blev regn träffades man på vägen och då kom man överens om att åka hem, emedan Andersson också var illamående. Ingen av dem hade dock känt sig omtöcknad av den sprit som förtärts. När bilen kom fram och stannade vid festplatsen hade Åberg gått fram för att höra om den var ledig och fick då besked om att vänta ett ögonblick. Han gick då tillbaka och försökte muntra upp Andersson som hängde mot en stängelstolpe 4-5 m. Från bilen. ”Hallå, Spenky” hade han sagt till Andersson och klappade honom sedan på axeln. Andersson hade därvid lyft på huvudet men träffades så gott som omedelbart av ett slag i pannan som utdelades av Pettersson. Denne hade nämligen kommit ur bilen och följt efter Åberg när han gick tillbaka. Tillropet till Andersson hade han tydligen missuppfattat, trodde Stockman, ty utan ett ord slog han till Andersson. Omedelbart härefter riktade Pettersson ett våldsamt slag mot Åbergs käke varvid Åberg vacklade till några steg, varefter han tog sig om halsen och föll ihop. Det hela utspelades på några sekunder. Pettersson ville framhålla att han yttrat några ord innan han slog till – ”Vad vill ni” eller något dylikt, men detta hade inget av vittnena kunnat uppfatta. Åhlander hade sedan slagit Stockman i ryggen, varvid denne dragit sig undan. En man hade dock sprungit efter honom och ropat att ”vi menade ingenting med det”. Ingen av de tre artilleristerna hade ingripit till självförsvar, och Åberg stod alldeles oförberedd när slaget kom, vilket förklarar den ödesdigra följden. Pettersson påstod liksom tidigare att han slagit Åberg först, men åkl ansåg för sin del att Stockman berättelse vore den riktiga.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 1 juli 1943 N:r 147
Ett gott arbete av statspolisen. Som redan tidigare omtalats ha en del sommarvillor och kiosker vid Axelsro och Högklint hemsökts av tjuvar, som brutit sig in och stulit konserver, tobaksvaror, godsaker m. m. Inbrotten och stölderna – det rör sig om ett dussin olika förseelser – ha ägt rum sedan början av augusti och den sista affären utspelades i onsdags kväll. Statspolisen har emellertid haft ögonen öppna och efter ett synnerligen gott och snabbt arbete kunnat lägga vantarna på förövarna, varav den ena dock nekar blankt till att ha haft något att göra med stölderna. De anhålla, som komma att häktas idag, äro målaren Sune Martin August Westergren, född 22 februari 1916 i Träkumla, där han också är bosatt, samt diversearbetaren Albert Karl Gustaf Fredin, född 12 nov. 1914 i Västergarn och skriven i Visby. Westergren har erkänt tillgreppen och indicierna äro starka även mot Fredin, som emellertid nekar för att ha haft med saken att göra. De båda kumpanerna hade träffats i början av augusti och beslutat fånga kräftor ihop, vilket också skett. På hemvägen från en kräftresa hade man emellertid kommit överens om att göra \”intjack\” vilket skedde hos stinsen i Roma, där man stal några kg. såpa. En kiosk, motstod försöken till inbrott men i en källare i en gård ett stycke från Roma hade man tillgripit 10 kg. fläsk, några flaskor saft och en del konserver. I slutet av augusti eller början av september hade Fredin flyttat hem till Westergren i Träkumla, varpå turnéerna fortsatt. Fredin skulle då ha föreslagit att man skulle skaffa mat genom fortsatta expeditioner. En kväll hade man sålunda cyklat till Högklint, där man i hamnkassör Axel Petterssons villa tillgripit en skinka, ägg, konserver m. m. Nästa mål blev kiosken vid Axelsro, som länsades på godsaker, ehuru man egentligen sökte efter rökverk. Varor för c:a 100 kr. tillgrepos varpå man cyklade hem och bjöd Westergrens hustru på läskedrycker och godsaker. Några kvällar senare gjor-des visit på Axelsro, där källaren vid f. d. Anders Wedins villa motstod attackerna, men där man i stället bröt sig in i skafferiet och tillgrep en del matvaror m. m. Samma kväll fortsatte man ned till Buske fiskläge, där man i Lillgårdens källare tillgrep konserver för 5-6 kr:s värde samt läskade sig med var sin wichyvatten. Därifrån cyklade man Nygårdsallén upp till Toftavägen, där en där befintlig kiosk länsades på tobaksvaror av alla slag, godsaker, kex m. m., allt värt minst 70 kr. Hos lantbrukare Gunnar Karlsson, strax intill, bröt man sig in och stal 1/2 kg. smör och en limpa, varpå man åkte hem. I onsdags kväll hade man tänkt sig ett bättre kap genom inbrott i Signe Larssons affär i Träkumla. För att skaffa sig alibi besökte kumpanerna först två biografer i staden, varpå man cyklade hem och begav sig till affären. Här bröt man upp ett källarfönster varpå Westergren gick in i huset medan Fredin höll vakt. Han hämtade först växelkassan, som han lämnade Fredin varpå han just plockat till sig 3 1/2 kg. kaffe och några kg. socker, då Fredin varnat för att det kom folk på vägen. De hade då gett sig iväg hem. Vidare har det visat sig att de i en potatisåker vid Hunnlund i Vesterhejde plockat upp 10-15 kg. potatis, i en annan gård hade de i en olåst källare tillgripit syltade hallon och på ännu ett annat ställe hade ur en mjölkflaska, som stod till kylning i en så, tagit 3 liter mjölk i för ändamålet medfört spann. Potatisstölder ha även förekommit vid Tullebo. En del av det stulna har återfunnits i Westergrens bostad, en del har givetvis konsumerats. Westergren, som är gift, har tidigare varit ådömd 6 mån. straffarbete för inbrott, 1 mån. fängelse för olovligt billån och dömdes nu senast i augusti vid södra tinget till 4 mån. straffarbete för det han vid tre tillfällen stulit pengar ur sparbössor i Träkumla skola. Fredin har tidigare varit dömd för hembränning.
Gotlands Allehanda Tisdagen den 1 Oktober 1940 N:r 227
Dess tillkomst löser mångårigt trafikproblem. Vesterhejdebanan har som bekant nedlagts — ehuru själva banan ligger kvar för kronans räkning Visby —Kneippbyn — och någon persontrafik kan det väl hädanefter icke vara att vänta på den del som bibehålles. Banan rives för närvarande upp och \”Gamle Majen\”, den gamle gbngspårvagnen, som ibland också kallats \”Rone-Majen\” eftersom den var en relik från den gamla Ronebanan, gör för närvarande sin sista resa som bogserare av den vagn, på vilken man efterhand lastar rälsen. Just nu har man kommit så långt som ett stycke förbi Tullebo och har sålunda icke långt kvar till Kneippbyn. Och därmed är järnvägens till Hallvards—Högklint saga all. En del av banvallen kommer dock att omläggas till väg. Såsom tidigare omtalats har länsstyrelsen beslutat att vägen till Högklint skall utläggas till allmän väg, d. v. s. upptagas till allmänt underhåll, och därmed kommer ett sedan många år trassligt trafikproblem att lösas. Förslag har flera gånger varit uppe om vägens utläggande till allmänt underhåll, enär man ansett att trafiken dit ut — på grund av Högklints karaktär av turistisk sevärdhet och över huvud taget omtyckt utflyktsort sommartid — under sommaren tagit sådan omfattning att de enskilda vägunderhållarne icke skäligen borde betungas med underhållet. Man försökte sig ett slag på förbud för bilkörning, men med mycken liten framgång, då det var svårt att skilja den legitima trafiken från den som skulle förbjudas. Vägen var för övrigt en gång till och med avstängd vid Kneippbyn, men sedan en Vesterhejdebo på cykel i stället för de förbjudna bilarna blivit offer för vägbommen, kom bommen bort och har veterligen sedan aldrig varit i funktion vidare. Till och med ur synpunkten av önskan att bevara en lugn och från folksamlingar fredad trakt för större folkinvasioner och stortrafik kan man förstå markägarnas-vägunderhållarnas ovillighet mo biltrafiken. Till en del berodde väl dock ovilian nå den massa av bilbussar, som sommartid från olika håll och med en i varje fall icke nedsatt hastighet dominerade trafiken på vägen ända upp på Högklint. Tiden går och Gotlands vägväsen har avsevärt förbättrats till gagn och trevnad för både inbyggare och trafikanter. Med hänsyn till bl. a. såväl Högklints karaktär av provinsiell sevärdhet och stor naturskönhet som också traktens möjligheter —inklusive den mellanliggande delen Kneippbyn—Axelsro — till rekreation för stadens invånare, har i år beslut fattats om vägens upptagande till allmänt underhåll. Stakning av vägen har redan utförts och den som vill följa stakningen måste erkänna, att den skett med stor varsamhet. Villkoret för vägkassans och stadens övertagande av underhållet är att markägarne släppa till den mark, som här och där kan behövas för vägens breddning och rätning — man måste ju säga, att detta är ett billigt villkor mot dem, som gälla för andra enskilda vägar, som övertagas av vägkassan. Där få vägunderhållarna först iordningsställa vägen innan vägkassan övertager underhållet. När nu länsstyrelsen av olika samverkande orsaker beslutat ett övertagande på nyssnämnda goda villkor, må det ju anses såsom en mycket måttlig fordran att markägarne lämna den mark, som erfordras. Ett iordningsställande i fullgott skick av Högklintsvägen skulle med hänsyn till vägens synnerligen miserabla tillstånd säkerligen icke bli någon billig historia — och detta slippa nu vägunderhållarna från.
Hur går den nya vägen? Från vägskälet söder om Kungsladugården följer den nya vägen den gamlas sträckning, den nya blir något bredare — 6 meter noga räknat — och självfallet med rak sträckning. Ett stycke bortom Kneippbyns station, där hittillsvarande vägen svänger åt höger fram mot Tullebo, kommer den nya vägen att gå rakt fram över den hittillsvarande järnvägsbanken, som den vid Majungs fortfarande följer ett stycke fram mot Axelsro anhalt. Sedan Axelsro passerats kommer vägen att dragas i nuvarande vägens sträckning, alltså i den alle, som finnes mellan Axelsro och Nygårds. Ungefär mitt för Åldersro sträckes emellertid nya vägen rakt fram mot bron vid Högklint och skall gå över den gamla gälen just vid vägövergången. Här blir åter en mjuk kurva innan vägen fortsätter ned mot Fridhem, breddningen tages här huvudsakligen från den obebyggda tomten norr om vägen. Vid ingången till Fridhem blir som förut en kurva. Från Fridhem kommer nya vägen att i mjuk böjning fortsätta fram i nuvarande sträckning och ned till Fridtorps barnhem. Det är endast på några få ställen som vägen kommer att inkräkta på tomtmark och i varje fall endast högst någon meter, ingenstädes synes den heller beröra några planteringar eller dylikt. Staketen flyttas i samband med vägarbetet, varför markägarna även slippa arbetet härmed.
Möjlighet att komma till staden även vintertid. För Visbyborna blir den nya vägen ett kärkommet tillskott i möjligheterna att bekvämt komma ut till badstränderna söder om staden, för dem, som ha sommarvillor i Högklintsrayonen inklusive Axelsro, kommer avmagringsvibrationen under rådande vägförhållanden att avtaga vilket kanske inte är så önskvärt som behagligt. För de bofasta inbyggarne utmed och bortom Högklintsvägen är det självfallet en stor fördel att få en ordentlig och väl underhållen väg att befara vid kommunikationen med staden redan sommartid, men det största värdet kommer kanske att visa sig vintertid. Hur var det i vintras? Hade icke genom välvilligt tillmötesgående kronan plogat vägen hade kanske isoleringen blivit fullständig den värsta tiden. Nu skall man komma ihåg, att vinterväghållet även ingår i de nya förhållandena och vad detta betyder, det torde bäst de Vesterhejdebor kunna intyga, som bodde där ute förliden vinter. En gnällkråka utlät sig härom dagen on den nya vägen och dess nackdelar. Vägstakningen hade \”gått hårt åt enskilda tomtägares mark\” och vidare var han rädd för det idylliska Fridhemsområdet. Följer man stakningen faller den första anmärkningen omedelbart såsom obefogad. Och beträffande Fridhem, skall man komma ihåg att fastän pensionatet där är stängt i år, torde det sannolikt kommande somrar få lika mycket folk, som tidigare, och dessa sommargäster vilja också komma på hygglig väg fram till bestämmelseorten. Sedan Gotlands partidistrikt med vad det vill synas god framgång och till glädje för många, icke bara inom det egna lägret, tagit hand om ordningen på Högklint, kan man taga för givet att även den kategori medborgare, som besöker denna folkpark, skall ha stor nytta av den nya bekväma vägen. Med den stakning, som nu verkställts torde för övrigt idyllen vid Fridhem icke behöva störas av vägen — möjligheter finnas kanske att den i fortsättningen som hittills kan komma att störas av dem, som fara fram på vägen, helst när den nya vägen gör det lättare även för mera bekvämt. anlagda turister att komma ut i det fria. När man talar om att \”den breddade vägen kunde ha stannat vid Nygårds\” bör man komma ihåg, att den breddade vägen ännu i många år kunde ha fått stanna vid vägskälet vid Visborgs slätt. Man må nu hoppas att uppgörelsen med markägarna snarast blir klar — innan så har skett kan vägstyrelsen icke taga ihåll med vägen — och att därefter vägen blir föremål för en första justering vid första lägliga väderlek. Det blir i så fall kanske en möjlighet redan i sommar att få en försmak av den kommande nya kommunikationsledens företräden. Och den gengasbuss, som nu uppehåller förbindelserna med Visby, kanske kan få behålla gengas-aggregatet bak på bilen — som vägen är nu förefaller det problematiskt hur länge så blir fallet.
Gotlands Allehanda Fredagen den 19 Juli 1940 N:r 164
