Så ha vi då passerat linien. Sommaren har genom regn och dusk och köld och en veckas tropisk hetta kraflat sig upp till sin höjdpunkt. Nu går det ut för igen, om också blott så varliga. Snart skola vi dock få märka att kvällarne begynna aftaga i längd, mörkret faller på allt tidigare, minnande om höst och vinter.
Men ännu ha vi minnet ljust och gladt af midsommaren. Ty en härlig midsommar ha vi haft från början till slut, icke minst i så måtto, att den i går afton ändades med ett skvalande regn, som fortfor en god del af natten. Det tyckte landtbrukarne så mycket om. För dem var regnet troligen det allra bästa af hela midsommaren.
Det kan icke försekar, att både midsommaraftonen och midsommardagen ha något af den karaktär, man nu saträfvar efter att gifva åt den svenska nationaldagen. Icke är det väl deras historiska betydelse, som vållat detta. Den tänker nog ingen på. Nej, midsommar är midsommar helt enkelt, och då är det ju så naturligt, att man skall klida hemmen i blommor och grönt, att man skall resa majstång och tåga ut i marken. Midsommarfirandet är oreflekteradt och derför får det också den prägel det har hos oss.
Det är först när en hvar slutat dagens orkor på midsommaraftonen, som man begynner komma i feststämning. Åtminstone tycktes det vara så i lördags i vår lilla trefliga stad. Feststämningen var väl här och der på gator och torg litet för hög, men lugnt och fredligt var det ändå på det hela taget. Det värsta oroselementet, arbetarne från Roma sockerfabrik, reste till största delen åter med aftontåget, när ölkrogarna stängdes. Så att polisen fick det icke så hett, som den hade väntat.
Det der ati på helgdagsaftnar så igen ölställena i god tid är utan tvifvel mycket bra. Man skall bara ej invagga sig i den förhoppningen, att det hämmar öldriekandet. Aldrig en smula, så länge det fins att få bier i hvarje salubod till afbämtning. Hvarhelst en sådan fans, kunde man midsommaraftonen se långa rader af karlar stå utanför, i hörn och portgångar, med en butelj för munnen och ett par, tre i fickorna. Skilnaden blir bara, att penningarna läggas på handelsbutikernas i stället för på ölutskänkningseställenas diskar. Kolkadt kvantum blir nog hugget som stucket.
Ötverallt der det kunde bli midsommarlif felades ej sådant. Uppe på gamla artillerigården hade man som vanligt rest majstång och der dansades in i sena aftonen, i början efter messingstoner; sedan nöjde man sig med dragspel.
Och i vårt Alkärr derutanför Söderport, med marionett-teater, starke män skjutbanor, lyckans stjerna och slikt myllrade det af folk. Föröfrigt utåt hela landsvägen ända bortåt militärlägret, der man ock dansade, tills korum blåstes.
Sedan höll man midsommarvaka, till sol gick upp.
Det var litet kallt i lördagskväll och det var ej utan att man befarade regn midsommardagen. Men den rann upp så härlig man kunde önska sig.
Tidigt uppe. Ned till hamnen, der ångarne från Kalmar och Stockholm löpte in vimpslprydda och löfsmyckade. Fullt med lustresande.
Himlen mulnade fram emot middagen och värmen blef tryckande, men något regn kom ej. Detvar tomtistaden, man hade flytt utom dess hank och stör. Alna gick med full last af lustresande minst ett par gånger ut till Fridhem, till Snäckgärdet och Skolbetniogen vandrade stora skaror med digra matkorgar, öfverallt utom murarne, der det fans en grön fläck och buskar som skyddade mot vär garnes kalkdam, firades midsommar af glada kotterier.
Ute på Visborgs slätt.
har emellertid sedan ett par år firandet af mideommardagen koncentrerat sig. Militärerna låta gerna »de civila» fira 6 Juni som nationaldag, de hålla på midsommardagen, hvilken de bögtidlighålla med all den stass, som står till buds.
Vid 3-tiden på e. m. redan började folket strömma dit ut, till fots eller i de många vurstar, som oaflåtligt gingo vägen fram, alldeles fullpackade. Man varirrig att komma ut. Här skulle blifva idrottstäflingar, och sådana försumma vi ej gerna på Gotland.
Dessa täflingar skulle försiggå på slätten närmast landsvägen, och platsen utmärktes af högt fladdrande, flaggor och vimplar.
När klockan slagit 4, hade här beväriogskompanierna samlat sig, hvarefter musikkåren spelade »Vår Gud är oss en väldig borg».
Kapten Olsson trädde fram och yttrade följande:
Unga kamrater!
»Krigsman skall frukta Gud och vara konungen huld och trogen… Vid ofred skall han mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med lif och blod konung och fädernesland försvara.»
Så lyder, såsom vi veta, erinran om krigsmannens skyldigheter, som i sig innefatta alla de öfriga, En sann gudsfruktan är för krigaren såväl som för hvarje annan menniska den fastaste grunden att bygga på; utan gudsfruktan är mången gång det personliga modet vacklande och otillförlitligt, synnerligast i tider af motgångar samt under svåra umbäranden och strapatser, hvarpå fältlifvet i så rikt mått alltid bjuder.
Jag menar dock med sann gudsfruktan ej den religiösa fanatismen, som så mången gång likt en rasande furie tändt krigets brandfackla, ödelagt länder och gjutit strömmar af blod och ännu likt ett förtärande gift smyger sig in till hemmets fridlysta härd; jag menar ej heller det andliga högmodet och tariseismen, hvaröfver Kristus sjelf afgitvit sin dom, jag menar med sann gudsfruktan den gudsfruktan, som finnes anbefald i budet: »Du skall älska Herren din Gud öfver all ting och din nästa såsom dig sjelil» Äger krigaren denna gudsfruktap, då. går han med lugn farorna till mötes, vetande, att om än tusen dödar hota, står dock hans lif i den mäktiges hand, utan hvars vilja ej ett hårstrå skall krökas vå hans hufvud.
Med kärlek till Gud följer äfven kärlek till nästan, Mången kan kanske tycka, att det är märkvärdigt att man talar till krigaren om kärlek till nästav; krigaren; som dagligen och stundligen inöfvas huru han på bästa sätt skall förderfva och besegra sin motståndare, han bör väl ej vara en menniskovän, utan snarare som man säger en hjertlös hedning, en hjertlös barbar! Nej kamrater, så är ej förhållandet! — Krigarens kall är att skydda konung och fädernesland mot yttre och inre fiender, han är de värnlösas värn, de svages skydd; lagarnas och desamhälleliga institutionernas försvarare.
»Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port och friden blomstrar inom å hägnad ort!
Till skydd blef svärdet gifvetoch ej tillskada, och sköld är smidd till hänglås för bondens lada!
Dessa ord lägger skalden i den gamle kurg Beles mun och aldrig kan man sannare skildra krigarens ädla uppgift!
Krigaren skall värna freden och derför måste han utbilda sig för kriget, ty en stor sanning ligger i det gamla romerska ordspråket si vis pacem, para bellum — om du önskar bibehålla freden, rusta dig då för kriget. Han måste derför ej allenact göra sig skicklig för krigets värf, utan äfven vara beredd på att i farans stond offra lif och blod för sin konrng, landets öfverhufvud, och för det land, som fostrat honom, som gifvit honom vård och skydd oeh inom sig innesluter allt, som blifvit dyrbart och heligt för hans hjerta.
Sa dig omkring du nordens son,
se sjöar, berg och dalar!
Hör skogens sus, hör forseng dån,
Månn’ det till hjertat talar;
Och friheten från fädren ärfd,
Och tegen af dig sjelf förvärtd,
Är detta värdt försvara!
Unga kamrater! Jag talade i fjor med dem af eder, som då voro närvarande här, om betydelsen af ordet fosterland och fosterlandskärlek. Jag sökte belysa mitt föredrag genom att återkalla i edert minne bilden af den store folkbjelten och fosterlandsvännen Engelbrekt Engelbrektsson. Min mening var att visa eder hvilket stort föredöme denne hugstore man och hans medbjelpare hafva gifvit oss i fosterlandskärlek, mod, uthållighet och försakelser. Den store Engelbrekts verk fortsattes sedan, såsom vi veta, af de ädla Sturarna och fullbordades af den kraftige förste Vasakonungen. Befrielseverket börjadt och afelutadt vid midsommartiden, hade räckt nära ett sekel. För att från vår ärorika historia belysa äfven mitt ämne för i dag, beder jag eder följa mig ännu ett hundra år fram i tiden. Vi komma då till den tid när, guldkovungen i norden slog en verld med häpnad och beundran, en tid, som alltid skall komma våra bjertan att klappa af tacksamhet, stolthet och förtjusning.
Till åren ett barn men till mogenheten en man, mottog Gustaf Adolf kronan i ett rike, som ej blott var omgifvet af mäktiga yttre fiender, utan äfven genom sitt utblottade tillstånd och inhemsk split stod vid afgrandens rand. Orsakerna härtill äro lätta att finna; de bestodo dels i Johan 3:s dåliga styrelse och de inre oroligheterna under Sigismund och dels i de utarmande krigen under Karl 9, hvaraf ej mindre än tre lemnades sonen i arf. Allmogen var tillföljd härat utblottad, i alla landesändar lågo ödehemman, så att öfverallt måste eftergifter på utskylderna göras. Härtill kom det inre splitet, uppväckt dels af de sedan Karl 9:s tid missnöjda herrarne, dels genom utskickade agitorer från Polen och Danmark, Trots allt detta lyckades dock den unge konungen ej blott att tilltvinga sig ärofulla fredsslut med Danmark och Ryssland och ett längre fördelaktigt stillestånd med Polen utan äfven med kraft och lycka sköta samt göra storartade förbättringar inom snart sagdt alla delar af den inre styrelsen.
Det var dock hufvudsakligen genom det ärorika deltagandet uti det s. k. trettioåriga kriges som den store konungen inskref sitt pamn på verldshistoriens blad och höjde sitt land till makt och ära. Det var genom de odödliga storverk, som under detta krig utfördes, som han ej allenast räddade vår lära och vårt älskade fosterland från undergång, utan äfven fostrade vårt folk till uthållighet samt till förtröstan på framtiden och derigevom till sjelfbestånd, ära och makt! Stor var Gustaf Adolf såsom menniska, stor såsom konung, Om denna ädla menniska, denna store bjelte kan, enligt mitt förmenande, med största fog tillämpas skaldens ord om en annan at Sveriges store konungar:
»Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms här!»
Det var midsommardagen 1630 Gustaf Adolf kastade ankar på tysk botten; må vi fastän mera än två och ett halft sekel sedan dess förrunnit, genom minnet af denne store hjelte och krigare, som offrade lif och blod för fäderneslandet, manas till fyllandet af våra krigareplikter!
Må detta och öfriga minnen af hugstore förfäder alltid mana oss att med glädje offra lif och blod för det sköna land der vår barndoms vagga stod! Må de mana oss att offra lif och blod för vår konung, som lik en god fader vakar öfver och sörjer för sina barb; må de mana oss att offra lif och blod för hemmets härd och de kära, som der bo, för det språk som vår moder lärde oss tala och som våra skaldar genom saga och sång lärt oss älska, för de lagar, som gifvit oss skydd och likställa den fattige och den rike, den högvälborne och bonden!
Må de mana oss att offra lif och blod för vår urgamla frihet, köpt af våra fäder genom strömmar af blod, för våra historiska minnen och traditioner, ja, för allt, allt, som för oss inneslutes i ordet fosterland!
Ja, kamrater, vårt kall är skönt, vårt kall är ädelt! Må vi derför med kärlek omfatta detsamma och må vårt valspråk alltid vara: »Med Gud för konungen och fosterlandet!»
Efter talets slut ubragte öfversten ett »lefve konungen och fäderneslandet» som besvarades med hurrarop, hvarpå spelades kungssången.
Så vidtogo täflingarne, i pärk, varpa, dragkamp, rapportföring, längdsprång, m. m., hvilka företedde en ovanligt liflig anblick.
De roligaste täflingarne voro säck- och hinderlöpning, liksom löpning med skottkärror och vattenhinkar.
Slätten genljöd af skratt då de täflande med benen i säckarne sökte hinna före hvarandra; en del stodo naturligtvis på hufvudet innan de hunno målet.
Hinderlöpningen var icke mindre skrattretande. Efter att hafva tillryggalagt ett stycke skulle de täflande kasta sig på knä och krypa under ett stort hvitt skynke, som låg på marken; så upp igen springande; för, att fortast möjligt hinna tunnan som de skulle igenom.
Några kilade kvickt igenom; en del hade all möda att komma ut, och en satt en gång ohjelpligt fast och fick gå tillbaka samma väg som han kommit. Detta väckte naturligtvis ändlöst jubel. Löpniogen med fylda vattenbinkar på hufvudet var urkomisk.
Springande allt hvad tygeln höllo närmade sig de täflande småningom mhlet, förtvifladt balanserande med hinkarne, som skvalpade ut vatten åt alla sidor.
En del voro också dugtigt våta vid framkomsten.
Som prisdomare fungerade major Kruuse, kaptenerna Olsson och Lindbohm.
I pärk: togs första pris, 3 kr., af 29 Nilsson vid Tingstäde kompani, andra pris, 2 kr., af 34 Broander, Visby kompani; dessutom utdelades extra af 1 kr. hvar åt fem man.
Extra pris af 2 kr. tillerkändes äfven 29 Nilsson.
Varpa: första pris, 8 kr., 21 Hedin, Visby komp.; andra pris 13 Olsson, Klinte, d:o; 3:dje pris 94 Jacobsson, Roma d:o; 4:de pris 178; Engfelt, Visby d:o; 5:te pris 31 Jacobscon, Tingstäde d:o.
Dragkamp: 1:a pris åt vinnande laget ur södra bataljonen.
Rapportföring: 1:a pris 1 Bergvall, Tingstäde komp.; 2:a pris 154 Johansson, Hafdhems d:o; 3:e pris 126 Karlsson, Hemse d:o.
Längdsprång: 1:a pris 3 kr., 43 Melin, Visby komp.; 2 pris 18 Hellgren vid Hafdhems komp. och 3 pris åt 79 Palmroth vid Tingstäde komp.
Höjdsprång: 1 pris, 40 Grönstrand, Visby komp.; 2 pris, 79 Palmrotb, Tingstäde; 3 pris, 179 Pleijel, Visby komp.
Stafsprång: 1 pris, 18 Norrby, Klinte komp.; 2 pris, 34 Vittberg, samma komp.
Stångstörtning: 1 pris, 155 Stenberg, Hafdhem; 2 pris, 8 Häglund, Garda; 3 pris, 22 Havsson, Klinte.
Hastighetslöpning: 1 pris, 18 Hallgren, Hafdhems; 2 pris, 28 Stenberg, Klinte; 3 pris, 23 Johansson, Tingstäde, Säcklöpning: 1 pris, 8 Olsson, Klinte; 2 pris, 2 Roslund, Visby komp.; 3 pris, 26 Hedström, Lärbro.
Hinderlöpaing: 1 pris, 79 Palmroth, Tingstäde; 2 pris, 116 Thång, Garda; 3 pris, 11 Uddin, Hafdhem.
Löpning med vattenhinkar: 1 pris, 28 Stenberg, Klinte; 2 pris, 82 Pettersson; 3 pris, 116 Thång, Garda.
Skottkärrelöpning: 1 pris, 137 Jobansson, Hafdbem; 2 pris 32 Pettersson, Klinte; 3 pris, 91 Sandblad, Roma, Veloeipedåkning: 1 pris, 87 Österberg, Tingstäde; 2 pris, 18 Norrby Klinte.
Extra pris till 1:e pristagaren i stafsprång 2 kr.
Efter prisutdelsingen hölls korum, som gaf en ovanligt högtidlig och stämningsfull afslatning åt dagen.
Musikk&åren spelade »Vår Gud är oss en väldig borg», hvarpå en beväring trädde fram ur ledet och med hög tydlig röst utsade »Fader vår» och »Välsignelsen».
Efter ännu en psalms afsjungande tågade samtliga kompanier hem till sina kaserner, der efter aftonvarden en liflig dans vidtog kriog den derstädes uppresta majstången.
Men från Visborgs slätt tågade så småniogom den ena skaran efter den andra hemåt och svart låg den stora slätten tom och öde.
Ute vid Fridhem,
var allt denna midsommar så lugnat och Stilla som om stället ännu skulle varit obebodt. Visserligen skymtade folk i de vackra skogsdungarse omkring och uppe på Högklint.
Men i den vackra Fridhemsparken, der annars under forna dagar rörde sig ett vimlande folklif, dock med något visst dämpadt öfver sig af hänsyn till henne, som residerade i den villalika bygnaden, smög nu en eller annan vandrare, spanande etter att icke komma in på förbjudna stigar, ty öfverallt i buskar och på träd hänga nu svarta skyltar med hvita bokstäfver. »Förbjuden väg» står det der.
Fursteparet Bernadotte vill vara i fred, och derom är intet attsäga. Fridfullt har också midsommarhelgen förflutit derute, likas& vid barnhemmet Fridtorp. De farstliga barnen hade dock sin majstång rest, från hvilken flaggor svajade. Men det var också allt, som tydde på midsommar.
I paviljongen
plägar ju i allmänhet midsommarfirandet inom murarne förläggar. Men också här var det tomt och tyst. På verandorna sutto några smärre kotterier och sågo på hvarandra. Det var, som om någonting skulle varit i olag, det »fattedes noget».
A!
Musik!
Det var det, ja! Ingen musik i paviljongen midsommartid. Det har aldrig förr händt sedan den dag den vackra sommarrestauranten öppnades. Men det ???
väl sina orsaker, och vi kunna trösta de misslynta, musiklängtande med att nästa söndag börjar Pettersenska kapellet konsertera för sommaren. Som sagåt, musikens frånvaro gjorde, att icke paviljongen i år fick någon midsommarprägel öfver sig.
Ut till Etelhems vackra ängar lustreste 350 pergoner med jernvägen i går.
Bland dessa var ock ett större antal af arbetarne vid Roma sockerfabrik, och till dessas heder må sägas att de uppförde sig på fullt mönstergilt sätt.
Ju längre det led mot kvällen i går, dess mer mulnade himlen. Hettan under dagen hade varit så kvalmig att man riktigt längtade efter ett regn, som kunda rensa luften.
Och det kom vid 1/2 11 tiden. Först så smått och sakta, sedan allt tätare och tätare. Man somnade in vid dropparnes smattrande mot fönsterblecken.
I dag är luften ren och frisk, om än vinden svepar litet för svalkande. Och jorden ligger mörk och fuktig af regnet och blomstren se så pigga ut.
Det är fråga, om midsommarhelgens slutakt med mulen himmel och duggande regn icke var det allra bästa som den bjöd oss på.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 Juni 1894
N:r 97