Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Etikett: Högklint
Högklint är en klintspets på Gotlands västkust, cirka sju kilometer sydväst om Visby.
i sommar tyckes blifva en verklighet. Enligt hvad vi i dag ur bästa källa erfara, skulle ankomsten hit ske med Drott på morgonen onsdagen 1 Juli. Några uppvaktningar torde icke komma att äga rum, alldenstund det icke är första gången konungen besöker vår ö efter sin tronbestigning. Sedan kl. 1 e. m. en utfärd till Hemse företagits med jernvägen, lär meningen vara att gifva stor middag i paviljongen för h. m:t, hvarefter en fest i S:t Karin skulle komma att äga rum. Torsdagen 2 Juli skulle en utflykt företagas till Fridhem och Högklint samt frokostmiddag intagas hos officerarne på Visborgs slätt, hvarefter på aftonen supé skulle gifvas å residenset. Fredagen är ämnad att användas till besök i Martebomyr och Tingstäde samt lördagen vid Slite och Fårösund, dit Drott under tiden afgått och hvarifrån affärden företages. Så är meningen att besöket skulle aflöpa, men möjligen kommer ändringar i detta af konungen gillade program att vidtagas.
gjorde i går en lusttur utåt hafvet först söderut till Högklint och så norr ut till Skälsö. Öfver 200 personer deltogo i utfärden, som var särdeles angenäm tack vare det härliga vädret.
Gotlands Allehanda Måndagen den 21 Juli 1890 N:r 111
Badsocieteten hade ett gladt och angenämt samqväm i f. d. Börssalen i fredags afton. Man musicerade, sjöng, deklamerade och dansade under några timmar. Meningen hade varit att företaga en utflykt till Högklint, men härför lade vädret hinder i vägen. — Sällskapet U. D. hade i går en utflykt till Snäckgärdet, hvilken sedan afslutades med dans i staden.
företog kl. 9 i går morgse en af lämpligt väder gynnad utmarsch till Högklint. I vandringen deltogo 10 af föreningens ledamöter, en på velociped, de öfriga till fots. Den 3/4 mil långa vägen tillryggalades på 1 timme. Efter en god stunds rast på berget under förtärande af medförda förfriskningar och beundrande af den storartade utsigten anträddes återfärden till staden. Målet för nästa utfärd lär blifva Jakobsbergs utsigtstorn.
hade i lördags afton anordnat en utflykt till Högklint och Röfvar Liljas håla, hvilken utfärd i alla afseenden var synnerligen lyckad och för deltagarne högligen angenäm. Vid half 5-tiden på e.m. begåfvo sig 70 till 80 persooer i vurstar, höbäckar och droskor (de flesta med D. B. V:s paviljong som utgångspuakt) från staden. En del af lustfararne stannade vid Fridhem, der de på prinsessan Eugenies inbjudan besågo hennes täcka sommarresidens med dess vackra omgifningar. Inom kort voro dock alla samlade på Högklint, der man i skilda grupper tog i betraktande det storartade panorama, som utbreder sig från den i hafvet utskjutande väldiga klippan. Snart ljöd en signal för sällskapet att samlas kring bålar, hvarvid löjtnant af Forselles å direktionens vägnär i ett längre versifieradt tal hälsade samtliga deltagarne i utflykten välkomna antydande på ett fint sätt de öfverraskraskningar, som under aftonens lopp skulle beredas sällskapet. En liflig dans vidtog nu. Under sång och fiolmusik svängde man gladt om i ringdanser, polkor, valser och frangsäser. Under uppehållen kringbjödo unga damer i vackra nationalkostymer förfriskningar, blommor och cigarrer. Här syntes en tjusande Hebe bjudande cigarrer och cigarretter, der en blomstrande Ceres o. s. v. i växlande mångfald. Sedan hr O, Engström föreslagit en skål för qvinnan, förklarades ordet fritt. Docenten E. Aspelin från Finland utbragte på vers en skål för Gotland, hvilken väckte lifligt bifall och besvarades af borgmästare Een med ett tal för Finland. Docenten Aspelins verser lydde sålunda:
När de blefvo till, de nordanland, Som skydda våra hem, Steg ur vågen äfven denna strand — Det fagraste af dem.
Länge var dock landet undangömdt I hafvets vida famn, Tills af Götomänner görs berömdt Det väna Gotlands namn.
Långt från öster- och vesterled Varor föras till den ö — Österland och Vester möts i fred Här midt i Östersjö.
Gotlands stjerna, Visby, går nu opp I prakt, förut ej sedd, Gränser anas icke för dess lopp I glans af guld beredd.
Tempelspiror som en skog stå fram Och spegla sig i sjö; Husen bli palats och furstestam Syns bo på Gotlands ö.
Lyckan var dock falsk, när bäet hon log: Det haf, hvars böljesång Brusat gladt kring varuskeppens bog, Hit bar ock nöd engång.
Danmaks kung, den stolte Valdemar, Han kom med mord och brand — När han åter drog, stod blott och bar Gotländingen på strand.
Sekler svunnit hän se’n Visborgs fall Och allt har sig förbytt; Ständigt dock man tälja skall Den saga om på nytt.
En gärd vi egnat åt forntideminnen, Men ej de tynge de glada sinnen; Det bästa har ju dock Gotland qvar Och deraf pjuta vi alla dar.
Än strålar Gotland bland Nordanländer, Än grönska Jjufligt dess blida stränder, Än brusar mäktigt dess blåa haf. Och aldrig sågs på dess fält en slaf.
Än komma vänner från vester, öster Och hälsas bjertligt af glada röster, Än har hon skatter, den ö så huld, Hon bjuder alla på helsans guld.
Och låt oss derför med glas, som klinga, Åt Gotlands nutid vår hyllning bringa; Dess storhet bländande var, men kort, Hvad qvar det äger ej röfvas bort!
Sedan man ytterligare roat sig med lekar och dans, gafs signal till uppbrott för vandring söderut. Solen hade ru sjankit ned i hafvets famn och aftonrodnaden insvepte nejden i en mild belysning. I den angenämaste stämning började sällskapet sin promenad efter den vackra kusten. Inom kort mötte den första öfverraskningen. Omkring 500 fot söder om Högklint reser sig en bergsklyfta, från hvars innandöme ett skimrande ljussken i växlande färgprakt strålar fram. Man närmar sig skyndsamt klippan och här möter en syn af storartad effekt. I bergsskrefvan, upplyat af bengaliska eldar, är ett sigenarsällskap lägradt omkring en eld. Sigenarnes höfding hälsar vandrarne välkomne till hans vackra salar och uppmanar dem att åhöra de ödets utslag, som verldens visaste spåqviona pu vill afkunna, hvilken äfven är verldens skönaste flicka. Och så träder spåqvinnan fram med blixtrande ögon och börjar utöfva sin konst. Ett fantastikt skimmer omgöt nu de olika grupperna i klyftan, som präktigt upplystes af en rikedom af eldar i olika färger. Vandringen fortsattes nu längre söderat. Snart utbredde sig en vacker skogsdäld, omhägnad af kulörta lyktor och å hvars midt en välkommen supé var uppdukad. Sällskapet slog sig nedidet gröna och lät sig anrättningen väl smaka Vid 10-tiden på qvällen begaf man sig vidare till vandringens sista mål »Röfvar Liljas håla». De väldiga klipporna med sina urholkade hålor voro omhöljda af en verkligen bländande ljusprakt. Bengaliska eldar afbrändes här och der och öfver det hela spred månens silfverglans ett magiskt skimmer. Nedifrån hålan höres en stark stämma deklamera Nyboms praktfalla »Niagara», hvarefter de vackra tonerna af Dybecks »Du gamla, du friska, du fjellhöga nord» brusade fram och ett vackert fiolsolo fylde bergsklyftan med smekande välljud. Tiden svann hastigt och manade till återfärd, som företogs under den angenämaste stämniovg. I skogsdälden, der supéo serverats, stannade vandrarne en stund för att intaga några förfriskningar. Den vackra platsen var nu upplyst af marschaller. Inom kort passerades åter Högklint, nu fullsatt af marschaller, hvarifrån färden åter fortsattes till Fridhem, derifrån lustfararne i åkdon begåfvo sig in till staden, dit framkomsten skedde vid 1 tiden på natten. Deltagarne i utflykten medförde de an: genämste minnen från sin afton, för hvilka de på detta sätt bedja att få förkla: ra direktionen sin lifligaste tacksamhet.
Gotlands Allehanda Måndagen 8 Augusti 1887 N:r 63.
till Fridhem och Högklint företog ångfartyget »Visby» i söndags. Ångaren afgick första gången klockan nio på morgonen, då endast 35 passagerare medföljde, samt återkom hit vid half 2-tiden. Klockan tre på e.m. gjorde åvgaren den andra turen, hvari ett 100-tal lustfarare deltogo. Strax söder om Fridhem stego flertalet af de lustresande i der mötande båtar i land, hvarefter de i spridda grupper ströfvade omkriog i Fridhems täcka park samt upp på Högklint. Ångaren återkom vid 7-tiden hit till Visby. Himlen såg hela dagen molndiger ut, men först klockan half 7 började ettsakta duggregn falla, som fortfor till fram emot midnatt.
Gotlands Allehanda Tisdagen 3 Augusti 1886 N:r 62.
— 3/4 mil söder om Visby. — Några timmar på Högklint en stilla och solig sommardag måste vara verkliga högtidstimmar för den, som älskar vackra, storartade utsigter af haf och land, af strand och skög, af klippor och grottor, afifjärran framträdande tempelruiner, stadsmurar och fästningstorn. Sådana utsigter erbjuder i rikt mått den med 151 fots höjd öfver hafvets yta framspringande udden Högklint, hvilken står liksom en kolossal skyddsmur i söder för den mycket lindrigt bugtande hafsvik, vid vilkån Visby är beläget; och hvilken vik längst i norr begränsas af udden Stenkyrke-huk. När, man, genom eller förbi Fridhems park k??????it ut på den lilla slätten vid Buske fiskläge, och derifrån. antingen på den smala, mellan lossnade klippblock långs randen af den branta sluttningen uppåt slingrande gångstigén eller på kösrägen genom Nygårds-hage hunnit upp till Högklints väldiga, gräsbevuxna a så ’stannar man några ögonblick, öfverraskad och hänförd. Bakom’si har mänh den nyssnämda Hägen då dess friska, för ett nordiskt landskap karakteristiska barrskog, hvars färgtow är så allvarlig ock nästan me: lafikolisk, men året om oföränderligt densamma. Framför sig ser man det friska, lifliga, blå och glittrande; mén städsé föränderliga hafvet så långt blicken når — Hafvet, som både i si hyila och i sin rörelse är’så rikt på glans och skiftande färger. Blickår mån mot norr, så synes till höger prinsessan Eugénies i schweéitzerstil (åren1861 och 1862) uppförda sommarvilla Fridhem, romantiskt och vänligt belägen i en af utomordentligt vackra, pyramidaliska granar bestående skogsdunge, hvilken af den höga ägarinnan. blifvit smakfullt ordSv till en äkta nordisk park med inflyttade, löfträd och brokiga. blomSLOrRpapRer Eör, stormen ; är, detta furstliga fridshem skyddadt, å södra sidan af Högklint, å den norra af Nygaras-brutt, sasom en tvärt afbruten udde benämnes. Mellan dessa uddar ochynedanförs Fridhem” bildar hafvet dekal eng liten vik: närmast stranden lyser genom det ljusa vatthet bottenhällen fram med sina hvita och röda stenar och bruna växter; men allt efter söm bottnen sluttar utåt, blir vattnets färg allt blåare, tills den, ute på djupet, blir alldeles mörkblå. Och blicka vi vidare framåt, skåda vi höga, branta, gulgrå stränder med här och; der smärre uddar: vi se Kopparsvik med sina pildungar, vi se röken stiga upp fråficement- och kalk-ugnarna derstädes, vise på höjden der Svan de många väderqyvarnarna. Derefter stannar blicken och dröjer med förtjusning vid taflan af den monumentala, forna hansestaden, som i detta fjärran, isommarvarm belysning, visar sig i all sin höga, ålderdomliga skönhet. Omgifven af sin ringmur, som prydes af högre och lägre torn, och som i Norden icke äger sin like, höjer sig staden med tempel och kyrkoruiner och en oredig massa af boningshus midt ibland rikt grönskande omgifningar. Bortom staden har kusten i allmänhet tvärbranta konturer, tills den längst bort, förminskad och med ble: kare färger, slutar med en udde, bakom hvilken stranden kröker sig inåt och derigenom blir härifrån osynlig. Att utsigten från Högklintiär hika egendomlig som hänförande, hafva många vidtbereste män i starka ordalag förklarat. Man har hört dem :berätta än om likheten af vattnets som: marfärg med Medelhafvets, än om de ljusa, strändernas likhet med Italiens; och en tysk författare, Ludv. Passarge, har uttalat sin hänförelse i följande ord: Visby murar och torn visa sig ingenstädes rer majestätiska än på detta afstånd Sedd från Högklint, höjer sig staden omedelbart ur och öfver bhevke strålande och härlig såsom en ur horisontens töcken uppgående stjerna. Vi räkna ännu en gång torn efter torn och sämtliga templen; och för vårt inre öga framstiger historien om denna den underbaraste bland Nordens städer, och man leémnar icke denna plats utan att känna en flägt af den ande, som talar ur Egyptens tempel, ur Akropolis ruin i Atén, tr pelarfragmenten på Roms Forum. I Nationalmuséum finnes en af den berömde marinmålaren Joh. Kristian Berger (död 1871) utförd öch af prinsessan Eugénie (år 1868) föräråd oljemålning, framställande i natur trogna och glänsande drag den utsigt, hvärs säregna lynne här i korta ordalag blifvit antydt. Vänder män sig möt söder, så ser man en romantiskt vild kuststräcka, der! Röfvar Liljas håla gömmer sin pittoreska hemskhet bakom en lång, fristående klippa, som liknar en fästningsmur, och der; längre fram, den ena udden bakom den andra springer fram med branta profiler, af hvilka uddar Stafklint är den sista, som härifrån är synlig. På Högklints gräsbevuxna högslätt ser. man flerestädes tecken till remnor, i hvilka matjorden är rikareioch gräset, frodigare, . Dessa linier på berget bebåda framtida ras. Ty,när vågorna; förr eller senare, hunnit-att vid bergets fot än vidare söndersmula och urhålka det der befintliga, lösare mergel-lagret, då skola; ehligt tyngdlagen, de öfre partierna, som nu upptill på flera ställen skjuta dristigt fram och som synas liksom Hängandei luften, nedstörta, och Högklint skall sedan visa sig i nya former. Om sådana, längesedan och senast år 1845, skedda större ras vittna de huller om bullet nedramlade klippstycken, som ligga i vågsqvalpet vid bergets fot. Men — det är icke blott uppe på bergslätten som man har märkliga taflor att skåda. Genom en skrefva i bergets vestliga utsida och på en der, genom ägarens af Nygårds närbelägna herregård berömliga försorg, anbragt trappa stiger man ned, vid pass 30 fot, och kommer till en vacker och rikt gräsbevuxen terrass. I dess nordliga del finner man här en förunderligt danad, 8 till 10 fot djup grotta, hvars väldiga tak hvilar på en sned, fristående stenpelare; hvilken genom ’sin hårdare art motstått vågornas förstörings-arbete, när de i urminnes tid urhålkade grottan. Denna grotta kallas Getsvältan, och en af S. gjord teckning deraf pryder detta blad. Anledningen till namnet hår varit, att getter och får, som betat öfverst på berget, blifvit löckade af det frodigare gräset å terrassen och lyckats krafla sig ned genom skrefvan, men icke kunnat SR upp samma branta väg. Sedan de afbetät gräsplaånen, häfva de der Mätt svälta och dö af hunger och törst. På samma terrass, något längre norr-ut, finnes äfven en annan mindre grotta. Men hvart vandraren vänder sig, vandre han varsamt, ty intet stängsel varnar för bråddjupet utanför den vidpass 120 fot höga, nästan lodräta bergväggen. Professor Gustaf Lindström, som i många förträffliga skrifter med ord och bilder har skildrat äfven sin fäderneös geologiska förbållandenj, har i sitt arbete »Geologiens gruänder», bland annät, beskrifvit bergsbildningen på Gotlands branta vestkust och såsom den visar sig vid Högklint. Af denna beskrifning förstår män lätt, hur de många utskärningärnaoch grottorna i fordomtid hafva tillkommit. Den lärde författarens ord lyda i sammandrag: Nederst vid hafvet ser man en underbädd bestående åf blå, tunnskifvig, mycket lerhaltig mergel-skiffer, i hvilken knölar af korallkalk ligga inblandade. Detta lager öfvergår upptill i en mergel-skiffer, som omväxlar med tunna kalkstens-skifyor. Dessa tilltaga i mäktighet och mängd ju högre upp man kommer, till dess att man anträffar endast en tät, hård kalk, som ligger i 2 till 3 fots mäktiga hvårf och som bildår det tredje lagret: Detta lager åtskiljes från det närmast lägre genom sin rikedom på enkriniter (förstenade liljelika stråldjur), af hvilkas sönderbrutna delar ofta stora klippstycken äro bildade. Dessa lager ’betäckas öfverst afen härd kalk, som ligger i oregelbundna bankar och som innehåller lemningar af koraller och enkriniter. C. J. Bergman.
Gotlands Allehanda Tisdagen den 17 November 1885 N:r 92.
Vi äro framme. Dock — ännu hafva vi god tid till middagstimmen och hinna så ledes beqvämt göra en afstickare till Högklint. Vi fortsätta således vägen fram och få dervid tillfälle att bilda oss en god föreställning om den ganska vidtomfattande utsträckning, som Fridhem er: bjuder. Ty allt som vi se här inom det vätta rutstaketet hör till dess egor. Vägen svänger nu af till höger. Der slutar också Fridhemsparken. Vi lemna: det täcka stället bakom oss och fara fram öfver en långsträckt platå med öppen ut: sigt öfver hafvet. Vi äro vid Högklinten. Hoppla, det bär uppåt med rask fart. Väglaget är stenigt och skrofligt. Hästarne slinta vid hvart steg, piskan klatschar flitigt i luften, ackompanjerad af körsvennens rop. Men framåt och uppåt går det. Ptro, nu stå på vi toppen af klinten med åkdon och allt. Färden var litet riskabel, det medges, men ha vi icke lön för mödan ? Högklinten, på hvilken vi befinna oss, är majestätisk att skäda, störtar nästan lodrätt ned i hafvet, som vi skåda mer än 150 fot nedom oss. Anblicken af bafvet är här ännu mera praktfull än vid vår första anhaltstation: vi befinna ju oss nu på en vida ansenligare höjd. Här till höger se vi det täcka och vänliga Fridhem, midt i ett lika friskt som vildskönt strandparti. Dess pikanta villor äro infattade i en ram af härligt grönskande granar. Der bakom, norrut, presenterar sig åter Visby, fast i mycket förminskad skala. För att icke längre förlora oss i naturbeskrifningar taga vi farväl af Högklint, anträda återtåget med öflig försigtighet, kasta ännu en blick öfver den trollska marinen, för att fördjupa oss i Fridhemskogens dunkel igen. Vi äro åter framför hufvudingången till parken. Vi afskeda vår körsven och stiga på. En af prinsessans trotjenare, en äldre man med mildt vänligt utseende, klädd i hertigligt livré, kommer ut ur schveitser villan midt för entréen och ber oss vara välkomna. Prinsessan är ännu ute isko gen, der hon vistas hvar förmiddag, men ekipaget har nyss farit för att hämta henne, hvarför hon snart är hemma. Vi begagna tiden för att göra våra rekognoseringar i parken. Vi dess norra ända se vi en mindre bygnad 1 schveitserstil. Der bodde prinsessan första året hon tillbragte på sitt kära Fridhem, sommaren 1861. Första dagen hon tog sitt nya som marhem i besittning öfverraskades hon med en serenad af herrar och damer från Visby, hvarvid bl. a. äfven afsjöngs följande stämningsfulla stycke, som jag icke kan neka mig nöjet här meddela. Det var författadt af en af de närvarande damerna och utfördes på melodien »Neckens polska».
»Se vid hafvet invid Högklintshällen Fridhem sträcker mot dig sin famn. Hviskar längtansfullt i sommarqvällen O, furstinna! ditt dyra namn.
Var välkommen till det egna hemmets ro, Der din lifvakt blott bli kärlek; hopp och tro, Men der du uti ostörd frid Får vjuta utaf sommarns korta tid.
Svärma fritt och dröm i månskensstunden, När den strålande dagens drott Sig bereder till korta blunden Uti Thetis’ demanteslott. Nu som förr har du på hälleberget bygt, Derför kan du än i stormen lefva trygt På ditt Fridhem, och fri och glad Der slumra in vid hafvets serenad.»
Året derpå, 1862, blef den stora och egentliga villan färdig. Det är denna, som ligger alldeles vid ingången från landsvägen. Liksom den mindre bygnaden är äfven denna af trä och i schveiserstil. Kring nedre våningen löper åt husets trenne sidor en bred, komfortabel veranda, prydd åt hufvudfasaden med en präktig uppsättning af blomstervaser samt slingerväxter. Derutanför är en fri och öppen plats, som omedelbart gränsar intill parken. Här ser man, blandade med löfträd, de mörka granarne, de evigt grönskande. Det är just denna nordiskt friska granvegetation, hvilken omsluter Fridhem, som ger åt stället ett så eget och pittoreskt skaplynne, helst den aromatiska grandoften uppfriskas af de svalkande vindarne från hafvet och åstadkommer en den angenämaste bouquet. I fulla drag vjuter man deraf. Man tycker sig liksom insupa helsa vid hvarje andetag. I denna skogspark äro slingrande gångar anlagda, hvilka på de uf naturen bildade strandterrasserna föra vandraren omkring till angenäma hviloplatser, än till en at smäckra spalierer uppförd luftig kiosk, i imitation af en fågelbur med pryd: ligt sirad vindvisare på toppen, än. till en grotta, än till ett litet tempel, flätadt af obarkade granstammar och qvistar, fullkomligt au nature, o. 8. v. Öfverallt finner man uppstälda långs gångarne beqväma soffor och stolar iimiterad björk eller hopfogade af trädrötter, fantastiskt utskurna i form af ormar och fåglar m. m. eller, enligt allra nyaste modet, försedda med markiser att fälla upp och ned.
Gotlands Allehanda Fredagen den 24 Oktober 1884 N:r 86.
