Etikett: Högklint

Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia.
När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första ”riktiga” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.

Ett ”åbäke” som skenade emellanåt och blev illa beryktat.
Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a ”om dj-skapet”, som han kallade det: ”Slikt skulle vara straff på!”
Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas ”en kvarts timme på milen” med diverse ”pustningar” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det..
Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – ”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.”
Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.

Droskbilstrafik redan 1909.
Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här.
1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt.
Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.

Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent.
Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande:
”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.”
Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.

Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här.
Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen.
För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på ”utlänningarna”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:

• Vill farbror kanske vi skall leda tant förbi bilen?
• Naj, naj, sa gubben, ha kummar nå!
  En annan gång mötte en bil en trilla med en gubbe i. Gubben viftade förtvivlat med piskan och bilen stannade. Gubben steg av, lade upp tömmarna och gav sig långt ut på åkern bredvid, hästen stod stilla framför trillan. I bilen undrade man vad som stod på, men då hojtade gubben ute från åkern: – Kåir nå, de jär intfalit.
  Bilarna voro skröpliga på den tiden och folket var inte vant vid maskinerna. Men man har med tiden vant sig både att åka och att fördra bilarna på vägarna. Det är som göteborgaren sade, inte sagt att det är vanvett för att man inte är van vet. Och ingen kan rida mot utvecklingen.
  Nu är det länge sedan de första gotlandsbilarna langades på skrothögen, men i garage och verkstäder bida vagnar utan gummiringar både nya ringar och en ny framtid för motorismen – även på Gotland.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208