Etikett: Herrvik

En tidsbild från Gotlandsstranden för 50 år sedan.
För Gotlands Allehanda.
I flera dagar har nordlig storm raset För att Vara skyddade för de rasande brän ningarna äro bitarna vid Herreviks fiskeläge linet uppdragna på land. Fiskarna gå sysslolösa eller arbeta i land med vad som kan behövas. Tiden börjar bli dem enformig. Men äntligen blir det liv i lägret.
Från lotsutkiken hade en morgon upptäckts en haverist. En större seglare med kapade master hade under natten strandat på Britterna, de farliga grunden utanför Östergarnsholm, där så många både fartyg och sjömän funnit sin grav.
En haverist! Och inom synhåll. Vad innebar ej detta, särskilt den tiden. Nu blir det ett ombyte i enformigheten. Utsikter finnas att möjligen förtjäna en välbehövlig extraslant.
Kanske gäller det även att rädda skeppsbrutna. Därtill är fiskaren alltid beredd och många äro de, som vågat sitt liv för att rädda en medmänniska undan döden i vågorna. Det blir kanske vrakgods att bärga Därtill har varje fiskare liksom medfödda anlag, kanske ett arv från forna tiders vrakplundringar och sjöröverier. Flottagning av en haverist brukar ju också betalas bra.
Betalas bra — ja, nog tjänade den tiden bärgningsbolagen och deras ombud vackra pengar vid de då ofta förekommande stnandningarna, men askarna, deras vanliga arbetare, vad finge de? Under arbetet, mången gång hårt och ibland livsfarligt, bleve <te vanligen trakterade Med några supar, saknades i regel aldrig, det skivade ju deras mod och ökade deras ansträngningar. Pengarna däremot var det klent med. Fiskarna fingo vara. belåtna Med en spottstyver. De klagade heller aldrig då de vid uppgörelsen för arbetet vanligen fingo nöja sig med några få kronor, och säkerligen med skäl säga sig orättvist behandlade. De svuro visserligen sins emellan och lovade varandra att aldrig mer arbeta för de så förhatliga bärgningsbolagen. Dock ,gingo de vanligen till krogen och togo sig ett halvstop att skölja ned förargelsen med. Sedan var saken glömd och vid nästa strandning upprepades historien.
Nu hade ju en haverist blivit iakttagen, men att komma ut till den var ingen som hade en tanke på. för tillfället. Stormen var för hård. Det var att invänta bättre väder.
Meddelande om strandningen ärvdes genast till bärgningsbolagets ombud. Det var en spännande tävlan att komma först. Den förste som kom med ett så kärkommet budskap blev i regel väl belönad. Att bärgningen av denna haverist skulle bli en formlig strid mellan svenskar och ryssar, anade nog ingen vid tillfället.
Det gamla välkända Neptunbolaget hade vid den tiden ett – fastän med föga framgång — konkurrerande bolag, ett ryskt sådant. Ombud för detta bolag var en r F. och Neptunbolagets ombud var då hr H.
Vid underrättelse om strandningen skyndede sig ombuden allt vad de förmådde till närmaste hamn eller fiskeläge, som nu var (Herrevik, för att försöka komma ombord på haveristen och uppgöra bärgnings kontrakt O. d. Folk var ej svårt ett få. Fiskarne och även bönder voro alltid redo då det var fråga em en strandning.
Hr H, var den förste som anlände strax på eftermiddagen. Stormen hade då bedarrat något, manskap var redo och snart voro de på väg mot Britterna och haveristen. Sjön gick ännu hög, men färden gick bra. Vid framkomsten var det dock omöjligt att borda i den grova sjön. De, efter den avhuggna riggen, ännu fasthängande rårna och stängerna som flöto och uppstack runtomkring, hade också. lätt kunnat slå hål på båten. Av besättningen syntes intet spår. För tillfället fingo bärgarna nöja sig med att konstatera, att haveristen var trälastade engelska barkskeppet »Universe».
Då för tillfället intet var att göra beslöt ,Neptuns ombud hr H. att, då det snart var märkt, gå iland på Östergarnsholm, vid Söderhavden och där tillbringa fnatten i avvaktan på bättre väder och, bärgningsångarens framkomst. På färden mot holmen märktes snart en annan båk, även den, tydligen med haveristen som mål. Komna närmare igenkändes också en annan haveristbåt med hr E. ombord.
Nu blev H. nervös och ville återvända. Hans besättning kände sig själva och försäkrade ha vi ej kunnat gå ombord duger ej till det heller. På denna bestämde försäkran lugnade sig H. och färden fortsattes, till Söderhaavden.
Hr F. kunde ej heller borda haveristen. Även de vände och landade, på holmen, men vid »Smöjge» (sydvästra udden av holmen). Där landsatte de hr K som tänkte söka nattlogi hos fyrpersonalen. Manskapet däremot for tillbaka till Herrevik eiter matsäck som de vid den hastiga avfärden ej tänkt på att medtaga.
Då hr H. såg att E. från »Smöjge» gick upp mot fyren, beslöt han att även gå den rätt långa vägen dit. Kanske fyrpersonalen kunde ge några upplysningar om strandningen. Att träffa konkurrenten kunde också ha sitt intresse.
Fyrpersonalen kunde också berätta, att de på morgonen iakttagit besättningen. Den hade tydligen lyckats sjösätta en båt. Under signalering hade de setts ro mot en helt nära utanför gående ångbåt, där die troligen blevo upptagna. Deras vidare öde var dock okänt.
Av dåvarande fyrmästare Alvengran blevo de båda bolagsombuden erbjudna nattbärberge. Anbudefernottogsin~ het och kvällen tillbringades i högsta sam ja. De försökte dock att efter bästa förmåga utforska varandra om planerna för bärgningen. Det påstods också att de försökte få varandra »i hatten», för att på så sätt bli fri konkurrenten.
Då F:s manskap återvände hade vinden avtagit så pass att de kunde landa på östra sidan av holmen vid Strömminghäll». Därifrån var det betydligt närmare till haveristen. Då de ansågo att tiden var
inne, gick en man upp till fyren, för att purra ut chefen. Vädret var nu fint och det gällde att vara först.
Efter kvällens fästande var ej F. vidare morgonpigg. Snart blev han dock vaken, och det med besked. Hans ännu sömntyngda ögon, som sökte rumskamraten i sin säng, vidgades hastigt, ty sängen var tom och H. försvunnen. Morgonbönen blev lång, men andakten dålig. I Söderhavden var den tiden gott om bodar. Herreviksborna hade även sina där och H:s folk voro därför så gott som hemma. De gingo snart till kojs, för att varia väl utvilade till morgondagen. Däremot försovo de sig inte. Morgonpigga och matfriska som fiskare alltid äro hade de tidigt lagt potatis i »hyran» (askan och glöden i spisen) till sin tidiga frukost men blevo avbrutna.
Hr H. kom och var i ett strålande humör Utan att rumskamraten märkt något hade han stigit upp och klätt sig, smugit sig ut, och i mörkret gått den långa vägen till ,Söderhavden. Hans första hälsring till sitt manskap var: — stajkar pärer i, men u skall vi äut. jag var allt kar att lura F. ja, mine stövlar knarrade pien jag gick ut i bara strumporna ja». (Storbelåten skrattade han åt det spratt han spelat den konkurrerande rumskamraten.
Nu blev det brått ett komma ut. På segling var ej ett tänka. Dålig bris och motsjö. Men åstagen voro friska och snart voro de för andra gången vid sidan lav haveristen. Nu var ej längre någon tvekan att gå ombord. Den första som äntrade var dåvarande lotsen vid Herrevik, tätt följd ev hr H. Neptunbolagets ombud med sitt folk, var således de första som bemannade den övergivna haveristen. Därför ansågo de sig också ha rätt till densamma. H. beslöt dock att invänta bärgningsångarens framkomst förrän några flottagningsförsök gjordes.
Snart infann sig även F. med sitt folk. Ved de anat besannades, de kommo för sent. haveristen var bemannad av konkurrenten. Hade F. varit våd dåligt humör under färden ut, så blev han nu alldeka; rasande då han såg H. och hans folks hånleenden. Genast gav han sitt manskap befallning att ro mot en i syd. Ost ännu knappt märkbar ångbåtsrök. Därifrån väntade, han nämligen sin bärgningsångare. Oaktat ångbåtsröken var så långt avlägsen att den helt svagt syntes, och skrovet ännu mindre kunde upptäckas, gav F. sin längste man order att stå Uppe på framtoften, för att se om ångaren var riggad med rå. I så fall var det säkert Volga, det ryska bolagets bärgningsbåt. Omsider blev ångbåten synlig och snart kunde också utkiken varsko att den hade rå på förmasten.
Då blev det liv i F. Han sprang upp som en fjäder, slog händerna samman och utropade: nu dj. skall vi göra en god affär. Nu ta vi haveristen mitt för näsan på Genast gav han order att vända och ro för brinnande livet, för att vara vid haveriston då bärgningsångaren, kom fram.
Det skulle dock snart visa sig, att han jublat för tidigt. Ångbåten som hastigt närmare sig, befanns verkligen vara Volga. Snart var den framme, och förberedelser gjordes genast att få en tross fast på. haveristen, för att försöka draga den av grundat.
Nu var det hr H. som var arg. Och det ned besked. Men trots hans kraftiga protester, gingo dock ryssarna, ombord och började hala in en grov tross. H. svor så det osade, svängde en yxa och skrek åt F. gör du fast, så kapar ja!”
I sydväst syntes nu också en annan ångbåt, i den tyckte sig H. igenkänna Neptunbolagets båt »Hermes». Detta ökade ännu mer hans ursinne. Skulle det verkligen lyckas F. och ryssarna att ta haveristen Själv hade han först bemannat den och bärgningsångaren var nu inom synhåll. Situationen var både kritisk och betänklig. Ryssarna arbetade med stor iver att få fast den grova och svårhanterliga trossen , Redan hade de rundtörn om den avhuggna fockmasten och arbetade med knopen. Men H. tycktes ej våga kapa.
Det var spännande sekunder. Helt plötsligt och oförberett gjorde då en av H:s manskap slag i saken. Med ett enda spräng gjorde han rent kring trossen. De över halvdussinet ryssar, som arbetat med knopen, flögo som flugor åt sidan, knopen lossnade och av sin tyngd gick trossen överbord. H:s jubelrop blandades med de nu kring däcket krälande ryssarnas förbannelser.
Striden var nu på allvar börjad, och alla blev gripna av stridsivern. På sin rotvälska skällan ryssarna så gott de för mådde. Men snabbt och eftertryckligt fingo de då erfara, att fiskarnas vid årorna ofta beprövade armar och nävar ej voro för goda att komma i närheten av. Hermes var nu helt nära varför det gällda förhindra ryssarna att ännu, en gång få trossen ombord. Därför sörjde också H:s gubbar, som med spekar och vedträn posterade vid relingen. Säkert erinrade de sig nu Sandels ord till Sven Duva, ”släpp ingen dj över bron”. Och ingen slapp över.
Då Hermes framkom dröjde det ej länge förrän den hade sin tross ombord. Att den blev säkert fastgjord var visst, och redan vid första knycken blev Universe flott. Hr H. Och Neptunbolaget avgingo sålunda med segern.
Den ännu till en del fasthängande riggen bortkapades nu. Med glädje bärgades den sedan av fiskarna, ty den tiden var ej tågvirke lika lättanskaffligt som nu. Då nu Neptunbolaget blivit herre på platsen avgick Volga söderut igen. Även F. Med sitt folk gick iland. Hermas däremot tog Universe under bogsering till Slite varvid en del av fiskarne, fick tjänstgöra som besättning.
Fiskarne hade nu återigen gjort Neptunbolaget en stor tjänst. Utan deras ingripande hade med säkerhet ryssarna tagit haveristen och den därmed förenade stora bärgningslönen, som nu gick till Neptunbolaget. De fiskare, som vid tillfället varit på Neptunbolagets sida, blevo visst något bättre betalda än vanligt, ty hjälpen var ju god och det kunde nog vara bra att även en annan gång ha fiskarne på sin sida.
Ögn.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 februari 1932
N:r 41