Från Hemse och Rone.

meddelar man oss, att icke obetydliga bidrag, dels uti penningar dels uti gåfvor till en i Oskarshamn inrättad basar, insamlats till de qvarlefvande efter de vid ångaren Malmöhus undergång så sorgligt omkomne.
I sammanhang härmed tillåta vi oss påminna, att teckningslistan ännu några dagar hålles tillgänglig i bokhandeln härstädes.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 Februari 1882
N:r 15

En vestlig orkan,

hvars like i styrka ej i mannaminnve rasat härstädes, for på efternatten till torsdagen fram öfver Visby och Gotland samt anstälde många och stora förödelser. Få äro de bygnader, som oskadda undkommo stormens raseri; antalet sönderblåsta fönsterrutor här i Visby torde med visshet uppgå till flere hundra, hvarjämte tegelpannor i tusental och en mängd skorstenar nedvräkts på marken samt flere mindre uthus, lyktstolpar och plank omkullkastats. Den åldriga pilen vid hamnen, en af de vackra popplarne vid postkontoret jämte flere mindre träd och buskar efter strandpromenaden hafva uppryckts med rötterna. De små buskar och träd utmed strandvägen, som motstodo stormens raseri, nedisades fullkomligt af det öfverspolande vattnet och företedde vid dagens inbrott en ovanlig och vacker anblick.
Den största skada har dock vår dyrbara hamnbygnad lidit. Flere af de väldiga, prydligt ordnade granitblocken å vågbrytarens spets hafva lösryckts och slungats dels in på vågbrytaren, dels i djupet, hvarjämte uppstått en flere alnar lång remna, som ger anledning att befara, det vid ett förnyadt kraftigare anlopp af hafvet ett större ras, hotande att tillstänga hamninloppet, skall inträffa. Skadan är betydlig och farlig kanske mest derför, att den vid denna årstid endast med svårighet låter sig repareras. Å yttre hamnarmen hafva väldiga block uppslungats, hvarvid emellertid vågbrytarens öfverbygnad visat sig rätt bra stå emot anloppet.
I inre hamnen gick en häftig sjö, som å de derstädes vinterliggande fartyg anstälde flere skador ; så afsletos skeppet Kristinas förtöjningar, så att fartyget kom i drift och afskar tvänne grofva jernkettingar, hvarmed skonerten Hyon var fastgjord. Vid midnattstiden lösrycktes bergningsångaren Neptun, som låg förtöjd vid norra brohufvudet, med en sådan våldsamhet, att en pollare jämte ett stort stycke ur stenkajen drogos lösa och nedföllo i hamnen; ångaren dref derefter med stark fart tvärs öfver hamnen mot postångaren Sofia, som i sista ögonblicket hann draga sig undan den hotande faran; den Blekingska fiskarejakten kastades från sin plats vid södra ändan af yttre hamnen upp å land vid det nya badhuset och erhöll dervid flere svåra skador. En mängd virke från gamla vågbrytarens och badhusets kistor samt från sönderslagna fiskarebåtar vid fisklägena strax söder om Vis by ilandflöt.
Från landsbygden ingå underrättelser om en mängd svåra härjningar, som stormen åstadkommit. Så ha en del af taken å Sanda och Hemse kyrkor, en stor ladugård vid Lillåkra i Barlingbo och den vackra allén vid Halltreda i Follingbo nedblåst samt ofantliga längder gärdesgårdar ikullvräkts, hvarjämte skogen på långa sträckor liksom sopats ned efter marken. I hamnen vid Klinte kastades ett fartyg på land, hvarjämte tvänne andra fartyg kommo i drift, sedan deras förtöjningar brustit; stormen ikullvräkte derjämte en stor mängd träd och staket, hvarjämte flere bygnader skadades, i det tak och fönsterrutor remnade. I Fröjel, Hemse och Levide socknar hafva skogarne ödelagts på ett förfärande sätt och uppskattas skadan häraf såsom det uppgifves ända till 30,000 kronor. Efter jernvägslinien hafva telegraftrådarne afslagits af ikullfallna träd på flere ställen mellan hvarje station. Hitgående tåget på torsdagen blef försenadt omkring två timmar; extra tåg afgick härifrån på f.m.
med manskap, som samma dag klargjorde banan och åter iståndsatte telegrafen.
Mellan fastlandet och vår ö afbröts telegrafförbindelsen, som igår vid middagstiden dock blef återknuten.
Stormen aftog i häftighet under loppet af torsdagen och följande natt.
På 30 till 40 år lär en dylik svår orkan ej hafva rasat härstädes. Det var också för många här i Visby en fasansfull natt att höra orkanens häftiga ilar tjuta och dånet af det förstörelsens verk, som stormen med vildt raseri fullbordade. De fleste af stadens invånare, kanske till och med alla, vågade ej gå till hvila ntan vakade natten öfver och många personer måste midt i natten utrymma sina bostäder, genom hvilka väder och vind spelade, sedan fönsterrutorna sönderblåst.
I går och i dag har lugnt väder varit rådande samt visar värmemätaren i dag noll grader.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 18 Februari 1882
N:r 14

»Om Gotlands fornborgar»

har lektor Fredrik Nordin i sin till vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien för sommaren 1881 afgifna reseberättelse meddelat intressanta anteckningar. De fornlemningar, som der beskrifvas, äro följande:
Borgen på Vardabjerget på Fårö. Borgen vid Lansa på nämda ö. Grafvarne vid Bjers och borgen vid Gisslanse i Lärbro. Grafvarna i Backhagen i Tingstäde. Befästningarna på Slite backe. Strandvallarna vid Sjuströmmar. Ryttareborg vid Tjälders i Boge. Borgen vid Ringvide i Fole. Hallbro-slott i Vesterhejde. Befästningsvallen i Vestergarn. Befästningarna vid Vifvisholm i Sanda. Torsburg. Borgen på Herrgårdsklint och Vallen på Kuppen i Östergarn, samt Vallen på Östergarnsholm. Burgvallen i Ljugarn. Stånga slott. Borgen på Linde klint. Slottet vid Gannarve i Hemse. »Ringen» vid Lillhafvor i Habblingbo.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 21 Januari 1882
N:r 6

Postkungörelse.

På begäran af flere i Ronehamn boende korrespondenter har kungl. generalpoststyrelsen beslutat att infordra anbud å besörjande från och med den tid, som framdeles varder närmare bestämd, af postföring med häst och åkdon fram och åter mellan Hemse och Ronehamn sommartiden tre och vintertiden två gånger i veckan.
Fördenskull och i enlighet med samma kungl. styrelses skrifvelse i ämnet kungöres härmed, att anbud till öfvertagande af berörde postföring emottagas häri postexpeditionen intill den 3 nästkommande Februari kl. 12 på dagen, då med den minstbjudande, derest han anses lämplig till postförare, kommer att upprättas på kungl. generalpoststyrelsens pröfning och godkännande beroende förslagskontrakt.
Hemse i postexpeditionen den 17 Januari 1882.
O. LAGERGREN.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 21 Januari 1882
N:r 6

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Ett tjufband af unga pojkar har under förliden månad med sällsynt djerfhet och stor förslagenhet utfört flere stölder, dels med dels utan inbrott, här i staden, Följande medlemmar af bandet voro i förgår af allmänna åklagaren instämda inför rådhusrätten: Karl Ludvig Hjalmar Petterson, född 1865, och Johan Emil-Petterson född 1868, båda söner till skomakare Petter son här i Visby, August Ferdinand Brusell, född 1865 och son till f. artilleristen Brusell (samtlige dessa hafva förut begått stölder) samt Karl Gustaf Fredrik Lundberg, född 1868, oäkta son till en härstädes boende enka. Enligt det vid polisförhöret inför åklagaren hållna protokollet hafva de åtalade aflagt följande mot hvarandra delvis stridande bekännelser: Lundberg: Hade tillbragt några nätter i ett å Arvesonska tomten beläget stall, under hvilken tid han hos konsul Arweson tillgripit tvänne taflor, en hackelseknif och en äggstege, värderade till nio kronor, hvilka saker han sedan sålt till omkring halfva värdet. Hade dessutom i sällskap med ofvannämde Emil Petterson, sjömannen Alfred Niklas Möllers son, ynglingen Jakobson och en för Lundberg till namnet okänd pojke en afton vid 9-tiden begifvit sig till slagtaren Bertin i afsigt att der begå inbrottstöld; den okände ynglingen hade då med ett medtördt, tjäradt skinn uttryckt en fönsterruta, hvarefter de hade för märkt något buller samt skyndat derifrån.
Emil Petterson sade sig ej hafva varit med vid sistnämda tillfälle, hvarjämte slagtaren Bertin berättade, att han först vid femtiden på morgonen vaknat af ett buller och sett ljussken i ett närbeläget rum, der äfven droppar af stearin voro synliga på golfvet; Bertin hade dock ej saknat något samt uttalade den förmodan, att brottslingarne varit under natten gömda i hans stall, hvars dörr var uppbruten och der likaledes \”droppar af stearin funnos. Lundbergs moder hade derjämte beklagat sig för åklagaren öfver sonen, som ofta ej vistats i sitt hem under nätterna samt varit mycket vanartig.
Bröderna Petterson erkände, att de förgäfves sökt tillgripa pengar hos skomakare Lager. En dag hade de följts dit, hvarvid de uppgjort, att den yngre skulle söka stjäla något i Lagers butik, under det den äldre stod utanför och vaktade; den äldre hade då lemnat sin yngre broder fem öre, för hvilka han skulle begära att få köpa skohakar i den händelse, att Lager inkomme i butiken. Vid den yngres inträde i boden var denna tom, hvarför han skyndsamt tillgrep ett par sjöstöflar, som han langade ut till sin vid dörren vaktande broder; detta var knappast gjordt, förrän Lager inkom i sin bod, då Emil P. drog fram de fem örena och begärde få köpa skohakar. De båda bröderna gömde först sitt rof men bar det sedan till f. artilleristen Brusells hem, der äldre Petterson ofta brukar vistas dygnet om. Emil P. sade sig ej känna till Lundberg och påstod, att han den aftonen, då försök till inbrott skedde hos Bertin, varit tillsammans med sin broder samt ynglingarne Ture Olsson och Karl Jonsson (den sistnämde förut straffad för stöld). Hjalmar Petterson berättade slutligen, att han en dag vid middagstiden i sällskap med ofvannämde ynglingen Brusell smugit sig in till en fru och tillgripit en kavaj, värderad till sex kronor; emellertid vågade de ej genast bortföra rocken utan gömde Brusell densamma i ett hörn af den mörka förstugan derstädes, bvarest de senare på qvällen afhämtade den.
Brusell erkände riktigheten af denna sistnämda berättelse.
Samtliga de stulna sakerna hafva af polisen påträffats dels hos Brusells och dels hos de personer, hvilka af Lundberg köpt hvad han kommit öfver.
För att få de fyra ynglingarnes föräldrar, anhöriga och målsmän samt ynglingarne Karl Jonsson och Jakobson hörda uppsköts målet till 9 dennes, då de nu åtalade pojkarne ålades att vid hämtningsäfventyr komma tillstädes.

För oljud och fylleri fäldes stenbrytaren Johan Johanson vid Skogsholm att böta 15 kronor.

För forsling af spillning i otäta åkdon, hvarigenom flera gator i staden blifvit orenade, fäldes hemmansegaren Johan Lundström, Tjängdarfve i Träkumla, att böta 15 kronor.

Södra häradsrätten.
I s.k. post stöldmålet afkunnades i lördags yttrande af södra häradsrätten, som ålade kontorsskrifvaren Lagergren i Hemse att med ed, om han det gitte, betyga, att han ej beskylt arbetaren A. Petterson, Smålandspelle kallad, för stöld. Edgången utsattes till Marssammanträdet, då häradsrätten skulle yttra sig om målet i dess helhet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 Januari 1882
N:r 1

Från Hemse

skrifves till Gotlands Allehanda:
Att svmliga af insekterna nämligen de af dem, som icke funnit tillfälle att sörja för sitt förnämsta och till och med enda mäl — slägtets bestånd, lefva längre än den stora mängden af denna djurgrupp och äfven komma att öfvervintra, är ju i allmänhet en känd sak, liksom också att de fleste af insekterna öfvervintra under form af ägg och puppor, få såsom larfver. Hvad som icke hör till den alldagliga iakttagelsen är, för så vidt jag funnit, att de större af dem såsom den vanliga Tordyfveln (Scarabreus stercorarius) helt lifaktigt befinnes promenera omkring på landsvägen i och för sina vanliga urdersökningar 27 December. Så var dock i tisdags förhållandet. Termometern visade visserligen 7 graders värme men solen var hela dagen dold bakom molnen.
Då man tog upp kräket i handen, gjordedet några slag hit och dit, hvarefter det helt morskt flygande gjorde tre, fyra slag omkring mig tillkännagifvande sitt vanliga.surrande; derefter försvann han i fjerran. Företeelsen är högst egendomlig, alldenstund vi flere gånger haft rätt hvast ända 8 till 9 grader kallt, om jag minnes rätt i början af November. För öfrigt är just intet att meddela utom det att Fosterländska föreningen i Gotl. södra härad under ledning af riksdags mannen doktor A. Lyth såsom ordförande hade sammanträde på Burge 27 dennes på e m. Etter ett längre och sakrikt anförande af ordföranden angående föreningens ändamål och verksamhet anstäldes de enligt stadgarne föreskrifna valen af revisorer och ledamöter i styrelsen, och beslöts enhälligt, att föreningen, som under några år i följd af väckt förslag om ordnande af en fosterlandsförening för hela länet iakttagit en afvaktande ställning, nu åter skulle mer energiskt arbeta för förverkligande af sitt föresatta mål. Sedan mötet afslutats, fortsattes en del af qvällen under sång och samspråk.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1881
N:r 104

En häftig storm

rasade i våra bygder sistl. söndagseftermiddag och anstälde åtskillig förödelse här i staden och dess granskap, hvarvid tegelpannor, staket, skorstenar, träd m. m. nedvräktes af de ovanligt starka stormilarne. Efter hela jernvägslinien nedblåste en mängd träd, hvarjämte telegraftrådarne på flere ställen afslogos; så till dömes omkullvräktes aderton träd å Hemse stationsplan och sexton träd vid ett ställle bredvid jernvägslinien mellan Bjerges och Buttle stationer, mellan hvilka stationer telegrafträden dessutom afslets på fyra olika ställen. Skadorna blefvo dock oförtöfvadt afhjelpta, hvadan intet nämnvärdt afbrott i trafiken behöfde ega rum.
Stormen attog betydligt i styrka vid midnattstiden.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 December 1881
N:r 101

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För våld å arbetaren Karl Petter Engström var instämd arbetaren Karl Söderberg, hvilken å skeppsbron skulle hafva tilldelat E. ett slag för munnen, så blodvite uppkommit. Söderberg ansåg, att E. skulle med vittnen styrka sin sak.
Målet uppsköts till annan dag, då Söderberg ålades att vid 10 kronors vite komma tillstädes.

För fylleri och oljud å stora torget yrkades ansvar å stenbrytaren John Johanson från Skogsholm. Han ville ingenting medgifva utan anhöll om uppskof för att få inkalla vittnen, som skulle bevisa hans oskuld. Åklagaren upplyste, att J. varit så berusad, att polisen måst draga honom på en kärra till vaktkontoret. Målet uppsköts.

Förhör med borgenärerna i urarfvakonkursen efter aflidne handelsagenten F. Lutteman hölls i förgår inför rådhusrätten. Då ogifta Johanna Lindell, som uppgifvit en del af boet vid dess uppteckning, anmodades med ed bekräfta riktigheten af dessa sina uppgifter, föll hon i gråt och vägrade att aflägga eden samt sade sig ej kunna förstå, huru man kunde misstänka henne för att hafva undandolt något. Då de närvarande borgenärerna ej ville befria henne från edgången, lemnade henne rådhusrätten betänketid till 19 dennes, då hon ålades att vid 10 kronors vite infinna sig.
Till denna dag inkallades vinhandlaren O. G. Hellgren, hvilken enligt borgenärernas yrkande äfven borde aflägga bouppteckningsed.

Förseelser mot tullstadgan. Skepparen N. P. Berggren i Fide fäldes att böta 20 kronor för uraktlåtenhet att medhafva förpassning å en del gods, som han fört hit till Gotland från Stockholm å jakten »Josefina».
— Tullkontrollören hade äfven yrkat ansvar å Berggren för underlåtelse att aflemna märkrulla. Rådhusrätten förklarade målet ej vara af deu beskaffenhet, att Berggren kunde ådömas ansvar.

I ärckränkningsmålet mellan handelsidkaren Jönssons hustru Axelina Lovisa och f. atilleristen Svenssons hustru Maria föll i förgår utslag. Hustru Svenson dömdes till 25 kronors böter och förpliktades betala rättegångskostnader med 20 kronor.

Södra häradsrätten.
Till edgång hade handlanden Oskar Bokström i Hemse dömts i ett bränvinsmål. Vid sammanträdet 1:sta sistl. November förklarade han sig villig gå eden, men erhöll då, på grund af sina sväfvande utlåtelser om hvad han hade att genom eden fria sig ifrån, en månads betänketid med edgången. Vid nyss hållet tingssammanträde ingaf han till rätten en skriftlig förklaring, att han ej ville aflägga eden.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 December 1881
N:r 97

Rättegångs och Polissåker.

Det åtal mot Visby rådhusrätts ledamöter, som justitieombudsmannen på angifvelse ar hattm. de Brun och Maria Larsson låtiv anställa i hofrätten, har genom utslag afsamma rätt 15 innevarande månad ovillats.

Södra häradsrätten.
Länsman Enemans slutliga svaromål uti det bekanta s. k. poststöldmålet har följande lydelse :
Arbetaren A. Pettersson och f. postföraren P. J. Jakobsson, som hvar för sig uti måler ägångna stämmogar bl. a. yrkat ansvar å mig för det jag skulle hatva gripit polismakten i ciubetet ocu för det jug dervid skule barva gått olagligt till väga, på sätt handlingarna närmare tormäla, hafva, enligt mitt törmenande, saknat skäl för den rattegång de austält, sedan de omständigheter, som under rättegången inlupit, i sammanhang tagas i betraktande.
Besvarande här uedan de hutvadfrågor, som förekomma, inskränker jag mig av endast bestrida de miudre, som enligt mitt formenande icke förtjenande vidare omordande än hvad som skett. Dessa hutvudtrågor auser jag vara mitt tillvitade obehöriga iugripande 1 polismakten och mitt mig påbördade olagliga beteende dervid.
Hvad första frågan angår, anhåller jag få eriura, att vid den anmälan om begången stöld ar postväskan från Alfva, som at postmästaren O. Lagergren gjordes til min son och mig, hvilken stöld postmastaren, enligt postioraren Jakobssons. uppgift, förmälde vara begången ar arbetaren A. Pettersson, min sou, som hade ew ullfällgt iörordnaude att vikariera for mig, anmodade mig burada honom vid den polisuudersökniug, som al postmästaren begardes, och hvilken han, säsom mindre van, icke på egen hand ansåg sig kunna utföra, hvarvid jag derjämte skulle tillvägagå efter sig företeende omständigheter. Jag var således vid tilltället biträdande polistjensteman och handlade såsom sådan ifrågavarande polisundersökning. Dessutom ansåg jag mig såsom ordinarie krono länsman i distriktet icke allenast hafva rittighet att inställa mig der anmälan om ett brott var begånget, utan ock hafva skyldighet att då sådant pårordrades och var at nöden, bidraga till upptäckandet deraf.
I öfrigt tillåter jag mig hänvisa till herr kronofogden Bokströms i anledning af A. Pettersson hos k.m:ts befallniugshafvande anförda klagan, verkstälda undersökning samt k. m:ts befallningshafvandes resolution, hvarigenom framgår, att ingen anmärkning öfver mina polisåtgärder förekommit.
Beträffande andra klagopunkten, eller att jag genom mina vid tillfället utförda af vederbörande för olagliga ansedda åtgärder, skulle hafva tvunugit till bekännelse af brott m. m., så är detta påstående den fullkomligaste osanning, Att vid utrönande af brott olika åsigter kunna finnas om lämpligaste sättet att gå till väga, är utom allt tvifvel. Men en lång tjenstemannabana gifver erfarenhet härnti. Min åsigt är, att det allmänna rättsmedvetandet uppställer stora kraf på en polistjensteman, och att kraft och beslutsamhet, der och då man är öfvertygad om att ett brott är begånget, är oafvisligen ett af dessa kraf.
Klemiga och halfva åtgärder föra sällan till målet. Jag vill dermed icke hafva påstått, att nitet bör hänföra till lagarnes öfverträdande, eller, med speciel tillämpning af dessa åsigter på ifrågavarande fall, hoppas jag är och skall blifva ådagalagdt, att jag icke gått ntöfver gränsen af hvad jag ansett vara rätt och lagligt. Härvid måste jag dock förutsätta, att man betraktar alla mina åtgärder i sammanhang och icke i lösryckta delar eller oriktiga slutsatser.
Till en början måste jag anhålla få uppmärksamma, under hvilka förhållanden ifrågavarande polisundersökning företogs.
Så visar sig, att postmästare Lagergren anmälde, att postsväskan var borta och shuen, enligt postförarens uppgift, af arbetaren Pettersson, den s. k. »smålandspelle»; att jag vid ankomsten till Hemse postkontor, der Jakobsson och Pettersson voro fasttagua, af Jakobsson sjelf erhöll uppgitt på, att Alfva-väskan var borta och tillgripen af nämde Pettersson ; och att vid noggrannare eftersinnande, jämväl Pettersson vid tillfället instämde i Jakobssons uppgift, med afseende å att viäskan var försvunnen, men stulen af Jakobsson sjelf.
Att det efter dessa upplysningar syntes mig fullt konstateradt, att väskan var borta och stulen är uppenbart, vare sig nu att dem ene eller den andre af de här handlande personer tillegnat sig väskan, eller båda i kompani, Något tvitvel härpå förefans ej; det hade varit ett fel å min sida att tvifla.
Att nu undersöka postskjutsen anbefalde jag visserligen, men som kändt, utan resultat, ehuru «de personer, som verkstälde denna undersökning, gjorde det säkert efter bästa förmåga och voro öfvertygade om då (och är det sannolikt ännu), att väskan vid detta tillfälle, icke var i fotsacken, emedan denne, som styrkt är, >kastades framåt» emot marken, hvarvid väskan prompt skulle åstadkommit skrammel, påfiäst, såsom den var, af jerulänkar, stång och lås; att fotsacken var sönder då kunde visitationsförrättarne icke heller observera.
Men, oatsedt detta, ansåg jag denna åtgärd mindre förande till väskans npptilckt, ty hvem skulle säkrare än postföraren sjelf veta om väskan fans i vagnen eller ej, då ju de öfriga väskorna, som han medförde, voro af honom till postkontoret behörigen aflevererade? Icke kunde man dessutom antaga ens såsom tänkbart, att postförareu, som några minuter förut emottagit väskan, aumilt att den var stulen innan han undersökte vagnen ? hvilket han säger sig hatva gjort med både vagn och fotsack (H:s R:s pr-k, af d. 11 Maj). Han stod med sin person dessutom i. ansvar för väskan och förmälde ju vid förhöret att han, till följd ar Petterssons förslag om att stjäla väskan, för yttermera säkerhet »stälde den i åkstolen emellan sig och Lundberg?» (det är en senare uppgift att han stack den ner under fotsacken). — Lägges det till att postmästar Lindquist (se hans berättelse i protokollet för den 11 Maj) profförsökte att tå väskan under fotsacken, då den var tillknäpt, och att detta försök skedde med samma våska, tfotsack och postförare, men att det visade sig vara omöjligt, — så har man fullt berättigande att antaga såsom omöjligt, att väskan kunnat komma i fotsacken på det af Jakobsson senare uppgifna sätt.
Jag tillåter mig sammanföra dessa förbållandena, enär man har ansett att kronobetjeningen lösligt verkstält den undersökning, som bort föregå.
I denna del af målet synes mig kort för domstolen vara noggrant åskådliggjordt lokala förhållandena vid Hemso. Jag auhåller tå omförmäla något derom, då detta stå: i samband med det vid tillfället tämligen allmänt antagna tvifvel om att väskan fans vid undersökningen, och tron på att den sederméra blitvit instucken i fotsacken.
Postkontorets gård, der skjutsen stod, är bakom och något nordligare från manbygnaden, utmed vågen till jernvägsstationen. Från kontoret, beläget i bygnadens södra ända och ifrån landsvägen bredvid posthuset, kunna svårligen de personer, svm från jernvägsstationen ämna sig till postkoutoret och tvärtom, upptäckas, derest de vilja begagna sig at denna väg. Tillfället ar komma till.och ifrån postskjutsen osedd, var således gynsamt, synnerligen som postskjutsen stod i ect på gården anbragt skjul. Pettersson, som uppger sig vid tillfället varit så full, att han toll at vagnen strax vid Högby värdshus, i akt och mening att komma fortare till jernvägsstationen (H:s R:s pr.-k. tf. d. 11 Maj) hade således hatt beqvämare att, om han hållit sig fast å skjutsen till postkontoret, komma deritrån och till jernvägsstativnen. Jakobsson, som vid upptäckten af väskans förlust, törmäler sig (ptrk. 1. d. 11 Maj) »spruugit», till stället der Pettersson »föll af», (enligt Jakobsson »sveg af»,) för att se törmodligen om ej väskan också »fallit», Äfven härom har jag tillåtit mig orda vidlyttigt, men för mig hvuar ett dunkel öfver det hela; men med tiden kanske det kan vinnas ljus.
Jag anhåller få öfvergå till bemötande angående användandet ar tängsel. För att fatta situationen är det nödigt att erinra om följande förhållanden: att både Pettersson och Jakobsson voro mer eller mindre berusade; att bädu misstänkte hvarandra för stölden, att båda, åtminstone Pettersson, voro kända för att vara wvildsinta; att hvar och en af dem hade lätt för av springa ut och fly; att under förutsättning af törötvadt tillgrepp, som här tör mig tycktes fullkomligt sakert, väskan kunnat för alltid undanrödjus; och att sålunda allt ändamål med ordningsmaktens mellankomst förtelats, De anöllo visserligen icke, men att afvakta evt dylikt syntes mig ej rådnigt. Det var under dessa för hälluu den, som jag avsåg mig böra försäkra mig om personerna, hvilket, då handtängsel medturdes, derigenom lämpligast kuude ske. Dessa användes sålunda endast för att hålla dem fast och betaga dem möjligheten till flykt, och begagnades endast så lindrigt, att deryf icke förorsakades dem någon skada och kunde icke orsaka dem någon smärta. Detta är at flera trovärdiga styrkt (H:s R:ns pr.-k, för den 11 Maj, 6 Sept.) De hade dessutom hvardera en hand ledig och kunde således modefiera skrufven, hvilket de också gjorde. Hade skada följt, så var läkare att på platsen att tillgå, af hvilken de vil ej heller underlåtit att begagna sig, och som jag, i sådant fall, skulle varit den första att tillkalla; ty att pina någon menniska, ätven den största brottsling, derpå har jag aldrig nuder min tämligen långa tjestebana tänkt, långt mindre gjorr, men det var nödigt att med osanningar af alla slag färglägga historien, för att inför allmänheten göra vederbörande till martyrer.
Kommer så ordningen omorda den med Pettersson ingångna öfverenskommelsen.
Jag tvekade länge att inlåta mig med Pettersson i denna förlikning; men då han besökte mig och bad derom och flera gångar genom andra gjorde framställning om att vilja nedlägga målet (H:s R:s pr.-k. för den 11 Maj, 6 Sept.) bestämde jag mig slutligen hiärför, på sätt jag förut inför Härads-Rätten uppgifvit. Anhåller endast att härom få tillägga, att mina bevekelsegrunder icke var rädsla för det ansvar som i anledning af mina polisåtgärder kunde drabba mig, emedan jag visste med mig sjelf att jag handlat efter bästa öfvertygelse; men då man icke kan undgå att beröras af att se sig vara föremål för en kombinerad hämd, och att oupphörligt förnimma huru i hela denna rättegång mina handlingar vanställas, ansåg jag till vinnande af lugn, att jag kunde ingå på den föreslagna förlikningen.
Men hvad jag icke kunde förutse, ens icke ana, blef den stackars mannen, Pettersson, antastad af mina fiender och — aunorlunda kan jag icke förklara det — lockad eller öfvertalad, kanske bådadera, att underteckna en handling, hvarigeaom han återkallade den så nyligen ingångna öfverenskommelsen, under i samma handling angifna skäl, att han, bland annat, vid undertecknandet af öfverenskommelsen med mig, varit till den grad berosad, att han ej visste hvad han gjorde. Nu vill jag, med anledning af hvad i denna återkallelse förekommer åberopa mina vittnen : hrr stationsinspektor Lokrantz, apotekare Svensson, Miihrer, Lönnies och ynglingen Niklasson, alla trovärdiga och hederliga män.
Desse hafva på salighetsed intygat, att Pettersson varit fullkomligt nykter, såväl vid tillfället, då han undertecknade förlikningen, som ock flere dagar efteråt uttryckt sin glädje öfver att han gjort det.
Jag förbigår med föraktets tystnad all den uselhet, som Pettersson i återkallelseskriften anfört, eller i hans namn blifvit anfördt, uuder förklaring, att, så vidt jag förnummit, sällan en eländigare advokatyr blifvit till svensk domstol framlemnad, ty den, som har panua att fräckt motsäga, hvad 5 aktningsvärda män besvurit, för den synes icke sanning, heder och rättvisa hafva mycken betydelse. Jag yrkar likväl, att då Pettersson ingått öfverenskommelsen med mig med fri vilja och är myudig man, samma öfverenskommelse må af häradsrätten varda faststäld och käromålet till följd deraf underkännas.
Med afseende å garfvaren Lundbergs vittnesmål, har jag att anföra följande:
Jämföres detta vittnesmål (H:s R:s pr.-k. för den 6 Sept.) med de 2:ne under edsförpliktelse afgifna till hr justitie-ombudsmannen insända vittnesattester (H:s R:spr.-k. för den 11 Maj) så företer sig, hvad ock häradsrätten anmärkt, >icke oväsendtliga skiljaktligheter>, som Lundberg förklarade dermed, att »hau icke författat dessa attester>, hvarjämte det af ordalagen i vittnesmålet vill framgå, att Lundberg icke ens undertecknat dessa attester, då de 2:ne handlingar han undertecknat, icke innehållit »något som Lundberg icke kunnat underteckna». De attester, »som Lundberg», på uppmaning af Petterssous biträden undertecknat, »mäåste alltså icke Lundberg anse vara af lika innehåll med vittnesmålet och följaktligen vara till sitt innehåll oriktiga, måhända andra, än de som han verkligen uuderskrifvit.
Det torde vara så mycket mera af vigt att vinna utredning af detta förhållande, som herr justitieombudsmanuen, enligt i protokollet införda ordalag, särdeles med afseende å dessa vittnesattester just synes hafva anbefallt åtalas anställaude. Om nu, såsom ofvan är antydt, de insända attesterna icke skulle vara exakta, — lika med vittnesmålet äro de åtminstone icke — och dock hela åtalet till hufvudsaklig del måhända grundadt på dem; så hemställes till häradsrätten, huruvida icke så stora skäl här förefiunes, att Landberg ånyo må iukallas för att än vidare höras, då också utredt kunde blitva, hvilka de af Lundberg angitna, »Petterssons biträden» äro. — Den betydliga skiljuktighet, som förefiunes emellan vittnesattesterna och vittnesmålet, synes mig påkalla åklagaren herr laudsfiskalens m, m. Dahlbäcks synnerliga uppmärksamhet.
Sluthgen anhåller jag att emut Petterssons vid sista rättegången atgitna digra antörande nedlägga min lifligaste protest, likasom bestrida allt hvad deri yrkas, såsom, efter hvad som förekommit sakuande allt slags stöd i rättegåugshandlingarna. Om Pettersson i lämpliga delar riktat sma yrkanden mot Jakobson svim genom sin bestämda augifvelse om Petterssons brottslighet föranledt denna bedröfliga rättegång, så kunde måhända något skäl fiunas; mot mig, som jag hoppas, icke. Jag bestrider desslikes på det krattigaste de oförsynta ersättuiugsuuspråk, som Pettersson till rätten ingitvit vch förmodar dessa anspråks orimlighet skall iunebära dess eget underkännande.
Lika kraftigt bestrider jag Jakobssous båda yrkanden och begäran om ersättning, och yrkar att intet må bifallas, emedau allt är, enligt mitt förmeuande, orättvist. Jag skulle måhända i min ordning yrka ersättning, men soin mina motparter sannolikt icke kunde betala derest sadun beviljades, så atstår jag derifrån och tår nöja mig med, alla de obehag jag i och för denna sak erhållit, och hvuka icke kunna ersättas.
Derest min tramställning, angående Lundbergs vidare hörande icke skalle bifallas eller föranleda målets vidare handläggniug, öfverlemnar jag målet för min del till dvwstolens afgorande; och anser mig till sist böra. vördsamt fästa uppmärksamheten på, hvad häradsrätten torde hafva bemärkt, att jag är föremål för en kombinerad -hämdplan, hvarvid mina här syuliga motparter varit redskap åt de icke syulige; ty miu fålla ötvertygelse är, att hvarken Pettersson eller Jakobsson, lewmnade åt sig sjelfve, hade uppträdt och anstält en rättegång, till hvilken de egentligen sjeltve varit roveu och upphofvet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 25 November 1881
N:r 94

Väghinder.

Den 17 och 18 dennes komma en bro å vägen i närheten af Halle backe i Eke socken samt två broar å landsvägen med Oxarfve bro och Högby i Hemse att rifvas och omläggas, under hvilka dagar vägarne till Rone ötver Hemse samt genom Fardhem och Linde i stället kunna begagnas.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 November 1881
N:r 90