Etikett: Gotska Sandön

Gotska Sandön är en ö i Gotlands län, belägen i Östersjön ca. 40 km norr om Fårö.

Publicerat

Strandning.

Skonerten Ellen, hemma i Råå, förd af kapten Backe, kommande från Kolding på resa till Sundsvall i barlast strandade å nordöstra kusten af Gotska sandön fredagen 3 Oktober kl. 10 f. m.
— Det i fredagens nummer omnämda fartyget, hvilket under stormen i torsdags strandade på kusten mellan Burs och Rone, har kommit flott, ty i fredags morgse stod det ej qvar på grundet. Ett par fiskare hade syns ro ut till fartyget, tydligen för att erbjuda detsamma hjelp.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Oktober 1890
N:r 155

Publicerat

Ransakningen

med fyrbiträdet Johan Fredrik Engman.
Inaför norra häradsrätten har i dag å härvarande länsfängelse hållits ransakning med för giftmord å fyrvaktaren Johan Sigfrid Lundqvist på Sandön häktade fyrbiträdet Johan Fredrik Engman.
Till att börja med fick Engman redogöra för sina lefnadsomständigheter. Han var född 28 Maj, 1838 i Katarina församling i Stockholm. Fadren, som var styrman, hade dött då E. var endast 1 år gammal, hvarefter E. vistats hos sin moder tillssbhan var 8 år, då hon inlöst honom på barnhuset. Vid 12 års ålder kom han hit till Visby till d. v. kaptenen C. P. Olaassen, men kom snart åter derifrån, var åtskilliga år i än skräddare-, än guldsmeds-, än tunubindarelära, tills han, 1854 gaf sig till sjös. Efter 5 år kom han, hem, tog värfning vid Svea garde, men rymde efter något öfver 3 år.
Så gaf han sig åter till sjös år 1862 och sedan den tiden till 1885 har Engman fört det mest växlingsrika lif, Han har trampat däcket på väl ett 50-tal fartyg, rymt från det ena, mönstrat från det andra, besökt både gamla och nya verldens snart sagdt alla betydande sjöstäder, Vid berättandet af dessa sina lefnadsomständigheter ådagalade Eng man ett rent af häpnadsväckande minne. Han kom ihåg i ordningsföljd icke blott alla fartyg och skeppare med hvilka han seglat, utan årtal och datu na för hvarje ny tjenst, namn på ångare, med hvilka han farit som passagerare — med ett ord, det syntes nästan som i denua hjerna satt outplånligt inristadt minnet af hvarje, dag i hans lif.
Om sjelfva den tilldragelse, för hvilken Engman nu stod till svars, berättade han som som följer:
Innan han kom till’Sandön. hade han sett Lundqvist endast en gång, hvarför han var honom alldeles obekant vid ditflyttandet. Men som de bodde i samma hus — de hade hvar sitt rum och! kök — blefvo de snart bekanta, Den 6 Oktober i fjor hade Engman flyttat till Sandön.
Söndagen 20 Oktober kl. 6 på morgonen hade fyrvaktaren Lundqvist kommit in till Engman: och sagt’att fyrmästaren från norra fyren telefonerat och sagt att I kunde bedja Engman följa med öfveritill vestra delen af ön för att fånga de vilda fåren till slagten, hvarför. L. nu. frågade, om Es: ville-detta. Engman, förklarade sig. beredd härtill, drog på: sig sjöstöflarne och följde med till stranden, ty färden skulle företagas i båt. Vid utskjutandet af denna hade Engmans fått in vatten i stöflarne, hvaröfver han klagat och sagt att han skulle bli dödssjuk, ty som han några år förut lidit af svår magkatarr tålde han nog ej att bli våt. Engman hade då märkt att Lundqvist blifvit förargad, ty han hade till sin medföljande hushållerska under svordomar yttrat något om att Engman var för gammal.
Emellertid hade båten kommit i vattnet och Engman följde med för att ro, deruuder han alltjämt yttrade. farbåga för att blifva sjuk. Under färden hade Lundqvist suttit och skjutit sjöfågel. Då man hunnit till ort och ställe för fårsamlingen, hade Lundqvist ej lyckats få fatt i några af sina får på grund af Hugmans oskicklighet och ovana vid detta göra, Under hemvägen bade Eugman fortsatt med sin klagan, hvarför Lundqvist sagt:
— Laurin, som var före dig, det var annat till karl det, han kunde sitta våt upp till halfva midjan. utan att det bekom honom något.
Då Engman kom hem, hade han äfven till sin hustru yttrat farhågor för att han skulle bli sjuk, hvilket han cckså blef på tisdagen. Han var sedan. mer eller mindre sjuk under hela vintern.
Det vår då hans hat till Lundqvist begynt ty han hade tyckt att Lundqvist visat sig hård emot honom och Engman tillskref honom dock skulden för sjukdomen.
Lundqvist plägade om nätterna ligga i vaktrummet, och der fick Eogman ofta om qvällarne, då han hade vakten, höra af Lundqvist, att »han var bra gammal att komma in vid fyrstaten», att »det varit i grefvens tid», att »andra. hade – kunnat: få platsen i stället» o. s. s. Vi, hvilket allt unuderblåst Engmans hätska känslor mot Lundqvist, men han bade dock burit :dem gömda inom.sig.
Så hade det fortfarit nästan hvarje vatt hela vintern och ända långt fram på sommaren. Engman, som sade sig i allmänhet ha mycket svårt att glömma ea oförrätt, blef härigenom alltjämt påmind om, att L. var skulden till hans sjukdom.
Den 24 Juli i år hade Engman om aftonen som vanligt gått upp i vaktrummet. Magen var, då mycket i olag, hvarför han yttrat till Lundqvist:
— Det värker i min mage; den 20 Oktober påminner.
— Om jag vetat att du var en sådan stackere — hade Lundqvist svarat — skulle jag aldrig bedt dig följa med. För öfrigt gjorde du inte den -ringaste nytta i båten.
Det ordet förargade Engman; som svarade:
— Gjorde .jag ingen nytta? Jag rodde ju hela tiden, då du bara satt och sköt.
— Ja — genmälde Lundqvist — det var ju förresten. inte mig du-gjorde någon tjenst; fyrmästaren. .hade ju telefonerat efter,dig.
Detta, hade Engman tyckt vara den svar: taste otacksamhet och då hade för första gången denna tanke kommit på honom:
— Jag skall minsann göra dig sjuk för din. otacksamhet, så att du.en gång. får känna hvad det käns.
Han hade då genast tänkt på en smula arsenik han hade förvarad i en bleckdosa, Gif tet hade han under sin sista resa tagit ombord: å fartyget, dit en. större mängd -sändts af skeppshandlaren för att blandas i tjäran hvarmed fartyget skulle strykas, Giftet, som han visste var starkt, hade han tagit i afsigt att dermed möjligen qväsa skeppare; som visade sig svåra och oregerliga. Att döda någon .dermed hade han aldrig tänkt, icke ens Lundqvist
Emellertid. hade. denna tanke att straffa Lundqvist icke fått vidare rotfäste hos honom.
Han sysselsatte sig ock icke dermed under de närmaste dagarne.
Den 1 Augusti vid-pass kl. 4 e, m., då han varit inne i sitt rum, hade han hört sin lilla nära 2 år gamla flicka högljudt gråta på något afstånd.
— Hvad är det med barnet? hade han frågat sin hustru som satt i köket och sydde.
— Hon är i ladugården hos hönsen — svarade denna.
Omedelbart härpå gick. Engman till den bredvid ladugården liggande källaren, för att hämta en sill. Han hade då först mött sin lilla gråtande flicka på väg hem samt strax derpå Lundqvist, som kom från ladugården. Han hade yttrat:
— Jag tror inte den lilla tyckte om riktigt att jag snusade åt henne.
Engman hade ingenting sagt. Några dagar derefter, eller 5 Aug: på f.m. hade han åter hört flickan gråta.i Ladugården, der hon roade sig med -tt schasa hönsen.
— Nu gråter flickan igen — hade Engman sagt.
Då han kom ut på förstutröskeln mötte han Lundqvist, fom en smula uppbragt sagt:
— Ni ska se efter er barnunge; nu har hon varit och skrämt hönsen igen.
Engman hade då blifvit vred och sagt:
— Om du rör barnet en gång till, Lundqvist, bli vi ovänner.
— Ja, se efter det då, har jag sagt! — utbrest då Lundqvist.
Då hade Engman, sprungit på Lundqvist, knutit näfven för ansigtet på honom och sagt
— Rör henne inte; hör du, då lägger jag dig, på käfcen.
— Jag rapporterar dig för ditt uppförande mot mig, hade Lundqvist svarat.
— Ja, gör det — genmälde Engmar, men om- du hade barns sjelf, skulle; du minsann intestycka om att.andra hotade åt dem så.
Dermed. var uppträdet slut, och hvarkea Landqvist eller Engman tänkte vid närmare besinning derpå Samma dag som detta hände reste Lundqvists, hushållerska sin, väg.
Den 8 Augusti hade Lundqvist kommit in uppbragt till Hagman:
— Se efter. barnet, har jag sagt — hade han utropat. Nu har hon varit och rifvit ut all maten för hönsen.
Engman hade då genmält:
— Så mycket kan jag då se; att för den der ladugården och för mitt lilla barn bli vi ovännor.
Vid detta tillfälle hade för andra gången tanken på att ge Lundqvist gift fallit Engman in. När han gick in till sitt hade han tänkt;
— Jag skall ta och koka mackaroni till middagen i dag och då skall jag minsann qväsa dig.
När Engman ville ba riktigt god mat lagade ban, som gammal kock, den sjelf. Så också nu. Då maten. var färdig, slog han upp en tallrik, hvarpå ban gick in i rummet, letade fram sin arsenikdosa, tog en tesked af innehållet och blandade i mackaronerna, som hav förut starkt kryddat. Han häde ej tänkt att en tesked skulle taga lifvet af Lundqvist. Han ville endast göra honom riktigt sjuk.
Han hade gått in till Lundqvist med maten, bjudit honom derpå samt ställt tallriken på köksbordet, hvarpå han utan att vidare fråga efter, om L. åt eller ej, skyndat in till sig för att äta. Derefter hade han begifvit sig i väg till norra fyren med ett tjenstebref.
Då Engman på aftonen hemkom, låg Lundqvist mycket sjuk i sängen i vaktrummet.
Han sade då, att han blifvit sjuk af mackaronerna, som han ätit upp. Engman och hans hustru gjorde om natten vakt för Lundqvist, som fortfarande var mycket sjuk med häftiga kräkningar. Engman hade, aldrig trott att han skulle bli så sjuk, och tyckte nu det var synd om honom.
På morgonen 9 Aug. hade hustru Engman på Lundqvists begäran gått till norra fyren efter en flaska portvin åt honom, ty Lundqvist hade sagt, att om han haft vin att dricka strax han kände sig illamående, skulle han ej clifvit så sjuk. Under de 5 timmar hustrun var borta, hade Engman uppehållit sig hos. den sjuke, som hela tiden följt honom med ögonen, liksom om han misstänkt Engman för att ha förgiftat honom. Engman hade tänkt på att ge Lundqvist något motgift, hvarom han läst i en läkarebok, men han hade intet att tillgå. Getmjölk; hade han bjudit honom, men det ville han ej förtära; endast vatten drack han oerhördt. På söndagen hade Lundqvist bedt Engman teleonera efter fyrmästaren, som dock ej kommit. sjelf, utan skickat en hushållerska, På måndagen kom han dock, du Lundqvist förklarat sig vilja fara i land för att få sköta om sig bättre. Fyrmästaren hade då sagt, att dagen derpå skulle kyrkoherde Stengård komma. till Sandön, då han; kunde följa honom, Han gjorde sig derför i urdning att på tisdagen resa till norra fyren, Engman hjelpte honom att kläda på sig och då han for, sade E. till honom:
— Gud vare med dig; jag hoppas du kommer igen och sköter din plats.
Emellertid dog Lundqvist vid framkomsten till norra fyren.
Dagen sefter.sedan E. gifvit Lundqvist giftet, hade han kastat återstoden i sjön, då han tyckte, att han gjort tillräckligt med ondt dermed.
Måndagen 18 Aug. hade liket efter Lundqvist obducerats, och hade Eogman då affyrmästarens son hört att en del inelfvor sändta bort för att undersökas.
Vid hemkomsten hade han då för hustrun omtalat att han gifvit.Lmadqvist gift, och då det nog, komme att upptäckas, vure det bäst att han gaf sig i väg.
— Ja, jag har anat det, och du får lida hvad dina gerningar värda äro; men värst är det för mig och barnet.
(Ännu ett barn skall hustrun, få i slutet af denna månad, upplyste Engman inför rätta.)
Den 20 Aug. på morgonen, hade han lagt in litet kläder och matsäck i ett knyte samt gifvit sig i iväg från ön. Hustrun hade hjelpt honom ut med båten och han hade tillsagt henne att tiga.
Det blef emellertid storm hela dagen så att han måste låta båten årifva, likaledes hela natten. Han tänkte.då att söka åter komma. i land. på Sandö, men kunde ej ro mot sjön, På onsdags aftonen.fick han sigte på en skonare, som brassade back för att invänta honom, men då han ej förmådde taga sig upp till fartyget, gick det åter sin väg. Först på torsdags afton blef han upptagen af Helsingborgsbarken, Hilda, kapten M. L. Pålsson, på väg till Cardiff. För kaptenen hade han sagt sig vara ute på heljeflundrefiske, men han hade blifvit vinddrifvare och förlorat redskspen. Detta ville ej kaptenen tro, hvarför, E. slutligen sade, att. han kommit i delo med sin förman på fyren och gifvit honom siryk; hvarför han måst rymma.
— År det inte-värre än så, kan du, få gå med till Helsingborg och der får du nog hyra.
Han nekade att låta Eogman medfölja till Cardiff, och på’ fredagsmorgonen: hade han vid Fårösunds södra gatt signalerat lots.
Denne kom ut, omtalade för kaptenen hvad han visste rörande Engman, hvarpå denne godvilligt medföljde i land.
På fråga förklarade Engman; att han hvarkeo sökt gifva fyrmästaren på Faludden gift, ej heller bjudit Lundqvist sådant i ett glas vin.
För att invänta hitkomsten af protokollet öfver rättskemistens undersöknings af deiinsända likdelarne uppsköts ransakningen på 5 veckor och Engman återfördes i häktet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 September 1890
N:r 142

Publicerat

En resa till Gotska Sandön

med kyrkoherde S. J. Stengård 25—31 Aug. 1890.
Kyrkoherde Stengård har minst två embetsresor årligen att göra till Gotska Sandön enär denna ö ligger under Fårö pastorat. En sådan resa företogs som bekant af honom med kuttern Elida, tillhörande handl. Ekström å Fårö, förd af skeppar Lars Bogren; besättningskarlar voro P. Jacobson och J. Kahlström, alla från Fårö.
Färden verkstäldes från Telleviken, norr om Ekeviken på Fårö 25 Augusti kl. 7 f.m.
med god frisk vind. Ankomsten till Gotska Sandön skedde samma dag kl. 2 e.m., då S.
genast gick i land. Som ingen hamn finnes å ön, få alltid till ön anländande farkoster, som ej lätt kunna dragas på land, ligga för ankar långs kusten, ombytande plats vid minsta vindförändring, hvarför besättningen alltid måste ligga ombord. De följande dagarna och nätterna blefvo emellertid oroliga och stormiga, hvarför ankaret måste lyftas flera gånger och flyttning ske der det ringa lä kunde erhållas, som den lilla nästan runda och midt i hafvet liggande ö kunde erbjuda.
Så kom torsdagen 28 med fin bris från ost, men med disig luft. Kyrkoherden Stengård gick då ombord, åtföljd af fyrmästare Bourgström, som ämnade sig iland på Fårö för att besöka anhöriga; de gingo ombord å vestra sidan af ön vid s: k. »Bastustain» kl. 6 f.m, Ankaret lyftades, seglen tillsattes och kurs styrdes åt Fårö. Komna omkr. 8 sjömil från ön möttes de af sydlig vind, då kursförändring måste ske, och ändrades till S V till V. Efter en kort stunds segling och utan något nämvärdt förebud utbröt en orkan från V, VN V, som nästan ögonblickligen öfverhöljde den lilla farkosten med skum och fradga, åtföljd af ett piskande regn och halfmörker. — Seglen blefvo emellertid nästan lika hastigt nedfirade, rodret ögenblicken omkastadt, hvarefter den lilla farkosten för topp och tackel följande den vreda vinden började en kamp mot densamma och det vilda fräsande hafvet, med sina högt toppande böljor, som ej kan beskrifvas utan bör ses för att kunna fattas. Den lilla farkosten, som endäst är af omkr. 6 registertons drägtighet, visade sig emellertid, styrd af en van hand fullt vuxen att upptaga den! svåra kampen; den hoppade så lätt på böljornas toppar, så skickligt mötande hvarje våg, att ej en enda ordentligt fick skölja hennes däck.
Emellertid försökte man uppnå Sandön igen och der om möjligt söka lä, som ock skedde efter 3 1/2 långa timmar, då ankaret kastades midtför »Franska bugten» (på S Osidan) på 7 famnars vatten; landbrotten bröto då på 5 famnar. Sedan på qvällen ombyttes plats emellan »Kyrkudden» och Skälndden, då fyrmästare Bourgström och kyrkoherde Stengård gingo i land på ön, vid hvilken landstigning en person nära hade fått tillsätta lifvet.
Kampen mot elementens raseri var lyckligen öfverstånden, ingen skadad och den lilla farkosten hade häfdat sitt avseende som en af de utmärktaste sjöbåtar.
På Sandön hads2 orkanen efterlemnat ganska betydliga spår af afbrutna och kullvräkta träl, sönderslagna båtar m. m. Lördagen derpå ingick med fint väder, då kyrkoherden Stengård åter gick ombord, då ej åtföljd af fyrmästare Bourgström, men af handl. K. Fr.
Smitterberg Fårösund, som ditkommit under gårdagen med sin kutter, och resan liksom föregående torsdag började med fint väder tills på e.m. vid 3-tiden, då det började friska i från NO med disig luft. KL 4-tiden började det regna med tilltagande vind från NO som slutligen öfvergick till storm med tilltagande hög brytande sjö. Då Fårölandet ej blef fullt synligt till följd af regntjockan, måste kastas bi för att ej komma för nära land och ännu en svår natt måste utkämpas på det oroliga hafvet, med den tillika oroliga tanken att hafva land och klippor i lä och ej med så noga beräkning hvar man befann sig.
Olycka hade emellertid nära händt under natten, ty vid 2-tiden ropades plötsligen af den vid masten stationerade »karlen»: »bränningar strax i lä och förut».
Långhammars hammare var för nära angjord och den kala klippstranden tycktes vara bereddd att mottaga sitt rof, men en qvick manöver med roder och segel och den lilla farkosten, utmärkt lydig att vända sin bog mot sjö och våg, så att skummet yrde högt öfver dess lilla däck, aflägsnade sig från det farliga grannskapet.
Då ej Ekeviken kunde angöras länsades öster om Fårön kring fyren och under Gåsemora, der ankaret kastades och kyrkoherden Stengård och handl. Smitterberg ilandsattes, bägge genomvåta och frusna efter en svår natt isynnerhet den senare som hela natten vistats på däcket vid manövreringen af seglen. På söndagsmorgonen vid 7-tiden var ändtligen fullbordad denna både för passagerare och besättning besvärliga resa, som nog länge torde komma att lefva i friskt minne på Fårön — ty der ansågs kuttern med sin besättning förlorad.
Högst få ha kännedom om denna vidrörda Sandöns beskaffenhet. Den äricke, som mången föreställer sig, ett enda flygsandsfält eller öppna sandkullar. Den är visserligen liksom med ett bälte kringgjordad af öppa? flygande sandkullar, som nu till en del hålla på att besås men innanför denna gördel finnes yppig, tät, växande tallskog (omkr. 5,000 tlnd) och härliga löfskogur deribland ek, björk, asp, hassel, som uppnå väldiga dimensioner. Ön skulle derför med dess höga läge öfver vattnet, med förbättrade kommunikationer, kunna blifva ett första klassens sanatorium.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 September 1890
N:r 136

Publicerat

Den befarade olyckshändelsen

på Fårön har i går funnit en förklaring, som med glädje helsades icke minst i prestgården.
Såsom vi i lördags nämde, afreste kyrkoherden Stengård på embetsresa tili Sandön i måndags. Efter uppehåll derstädes tisdag och onsdag begaf han sig på hemvägen på torsdags morgon, då den lilla kuttern med dess 3 mans besättning ungefär midt emellan Sandön och Fårön öfverraskades af cyklonen. Lyckligtvis voro seglen icke starkare än att storseglet blåste sönder. Kuttern vände då, seglande med stagfocksan, samt lyckades komma tillbaka till Sandön och ankra på 8 famnars vatten, hvarefter båtar utgingo från Sandön och togo resenärerna i land. På fredag rådde sydlig vind, så att hemresan uppsköts. På lördag ankom handl. Smitterbergs expedition från Fårön och båda båtarne begåfvo sig hemåt. Hr S:s båt, som tog vägen genom Fårösunds norra gatt, kom åter redan kl. 10 lördagsqväll, men den andra kuttern, som tog vägen öster om Fårön, kunde på qvällen icke landa utan måste hålla sjön under den stormiga natten till söndagen, hvarefter resenärerna på söndagsmorgon lyckligt och väl landsattes på Fårön.
Ehuru trött af nattens färd och föregående dagars oro förmådde kyrkoherde Stengård likväl att förrätta predikan i vanlig ordving samt att viga 2 par och döpa ett barn, allt på olika ställen på ön.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 1 September 1890
N:r 135

Publicerat

Rörande giftmordet på Sandön

anse vi oss böra upplysa derom, att provinsialläkaren icke i sitt obduktionsprotokoll gifvit det skriftliga utlåtandet att fyrvaktaren Lundqvist dött af gammal vanskött magkatarr. Ett sådant utlåtande ligger nämligen utom den obducerandes befogenhet. Vår uppgift att ofvannämda sjukdom varit dödsorsaken stödde sig på muntligt meddelande.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 Augusti 1890
N:r 132

Publicerat

Rörande giftmordet å Sandön

har rapporten öfver polisförhöret, som ägde rum i fredags afton inför kommissarien Smedberg, ännu icke inkommit till länsstyrelsen, men deremot protokollet öfver den åtta dagar i dag verkstälda obduktionen. Utom redogörelsen för sjelfva likondersökningen, innehåller detta följande som kan vara at intresse:
Emellan Engman och Lundqvist hade af någon anledning tvist uppstått, men bilagts och hade då vid försoningen 6 Augusti Eogman hemma hos sig bjudit Lundqvist ett glas vin, efter hvilket han genast kände ref i magen samt fått häftiga uppkastningar. Då han kräkts hade han dock känt sig bättre och sedan varit frisk som förut. Sedermera hade åter uppstått osämja mellan Lundqvist och Engman, men hade de återigen försonats.
Någon tid efter det de varit ovänner första gången hade Engman varit uppe hos fyrmästare Bourgström vid norra fyren och omtalat, att han farit tätt inpå Lundqvist och hotat honom. Vid samma tillfälle sade Engman sig skola lägga in om afsked, alldenstund han likväl skulle blifva afskedad, då Lundqvist nog komme att rapportera honom.
Den 8 Aug. hade Lundqvist ätit sin middag, bestående af salta flundror och potatis och deraf enligt egen utsago mått väl, men en stund derefter hade Eagman kommit in och bjudit honom en tallrik mackaroni, af hvilka han förtärde något, men kände strax att de smakade besynnerligt, hvarför han icke åt mer än en del af det bjudna, Samma eftermiddag hade han insjuknat med häftiga kräkningar och diarre, så att han genast måst gå till sängs och hade dessa fortfarit till 12 Aug.
Förötrigt innehåller protokollet ingenting nytt ntöfver hvad vi redan meddelat.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 Augusti 1890
N:r 131

Publicerat

Ett giftmorddrama på Gotska Sandön.

Ensamma i hafvet.
Midt ute bland Östersjöns oftast vreda och hotande böljor. ligger den kala och ofruktbara af flygsend täckta Gotska Sandön. Ingen mensklig varelse har der af egen drift slagit sig ned för att söka sitt uppehälle, utan de få invånare ön äger, de äro ditsatta för att genom sin ständiga vaksamhet-om.möjligv i mörka nätter hindra seglarne att gå i qvaf bland ogästvänliga skär och ref.
Ön äger tvänne fasta fyrplatser: den norra och, sydöstra. Låtom oss nu för en stund förflytta oss till dem senare. Ty i den tysta ensamheten deruppe har i dagarnes utspelats ett | drama, hemskt och sorgligt, der har slutligen en sönderrifvern, sjudande menniskoande, bildlikt täladt, gålt i qvaf. Ty der har för några dagar sedan enligt egen bekännelse, tjenstförrättande fyrbiträdet Johan Fredrik Engman med gift blandadt i maten, afdagatagit fyrvaktarens Johan Sigfrid Lundqvist.

Den mördade och mördaren.
De boddes i samma hus; rummet näst intill hvarandra. Landqvist var en ännu ung: man, nyss fyldav 33 årsoer ogift Men hans belsa var förstörd; han led af magkatarr, em gammal sjukdom, som än ytterligare förvärrats sedan han förflyttats till Sandön, der kosten nästan uteslutande bestått af salt mat samt färskt och mjölk äro ytterst sällsynta läckerheter Han gick der, härjad af sjukdomen i en skuggar sig sjelf. För att kommasnärmare bebygda strakter, hade ban ämnat söka transport till Skansuddenw nya fyr.
Eagman deremot är en äldre man, öfver 52 år gammal och har i nära 5 år varit i fyrverkets tjenst. Han är en lång, magerlagd, mörkbyad man af ett egendomligt utseenden. Han förefaller nervös; besynnerlig i sitt sätt, och man märker grant att inom detta bröst slumra stora passioner. Han är, tyckes det, en af dessa menniskor, som kunna blifva de ädlaste bjeltar eller de värsta brottslingar, berosnde på slumper, på omständigheternas makt.
Han är en man som genomgått mycket. I öfver 30 år har han seglat på sjön. Född i Stockholm, der hans slägt, välbergad, ännu lefver, kom han som ung gosse bit till Visby, der han: upptogs som fosterbarn af en familj. Men: stugan blef snart det unga blod för trång, han ville ut på äfventyr, och påäfventyr kom han: Han har sett döden i ansigtet mer än en gång, han har frusit och svultit, han har arbetat och gått sysslolös.
Och under detta växlingsrika lif, med denna oroliga, något hätska natur, som aldrig kufvats af något band annat än disciplinens ombord, blef Engman så smånvingom något besyanerlig, nästan originell: Men han var alltid ytterst punktlig i sitt arbete, ordentligheten sjelf; allt enligt uppgifter af en f. d. sjökapten med hvilken Engman för många år sedan seglat i 18 månader.
För omkring 5 år sedan instälde- han sig å härvarande lotskontor och anhöll om någon anställning vid fyrstaten. Ät ven.. hans helsa hade blifvit undergräfd, och han’: ville lemna sjön för att få tillfälle: att sköta sig. Händelsevis var extra plats vid Faluddens fyr ledig. Engman fick den.
Som, en enstöring gick han der. Den gamle sjömannen leddes på landbacken.
Han som alltid ytterst noga vårdat sig om sig sjelf, blef nu ytterst likgiltig.
Han bodde i ett rum, möbleradt endast med hans sjömanskiata och en af några grofva bräder hopslagen säng. Och så kom han inte väl öfverens med landtbefolkningen kring fyren. Med ett ord, det var på saed, utom med tjenstgöringen.
som sköttes oförvitligt. När så plats blef ledig på Gotska Sandön mottog Engman densamma med glädje. Nu skulle han komma i lugnet och få det riktigt skönt efter det sträfsamma lifvet. Han hade gift sig och hans glädje var hans lilla tvååriga dotter. Han älskade hentne på detta häftiga, passionerade sätt, som var hans natur eget. Visade någon sig vänlig mot den lilla, glömde Engman det aldrig ett bårdt ord till henne var att tända den undertryckta glöden hos honom.

När fyrvaktaren dog.
Lundqvist gick, som sagdt, omkring i den ensliga fyren, en skugga af sig sjelf.
De fyra sista dagarue hade han dock varit mera sjuk än eljes. Dessutom var förhållandet ej längre så godt med Eagman. Dennes häftiga lynne hade af/nå-| gon anledding väckts mot kamraten:
Så en dag kom Fåtöpresten till Sandö på förrättning. Lundqvist beslöt då att utföra en länge hyst plan, nämligen att följa med kyrkoherden öfver till Fårö, för, att sedan. blifva transporterad till lasarettet i Visby. Han var nu: så klen, att han icke förmådds gå, utan bäddades han ner i en kärra för att föras från sydöstra fyrplatsen till den norra sidan af ön, der Fåröprestensobåt låg, Han följdes dit af en annan bland fyrbetjeningen. Under vägen yttrade han till denne: — Nej, nu-glömde jag min pipa och min tobak hemma, Söderlund, spring efter dem, jag måste ha dem med mig.
Då. Söderlund kom tillbaka, hade Lundqvists dödsarbete-redan börjat. Han var sanslös, och efter någravminuter, innan man ännu hunnit riktigt fram till båten) på den öde stranden, der det omätliga hafvet brusade in utandades han i Fåröprestens armsr sin sista snack.

Misstankar.
Dödsfallet undgick icke att väcka misstankat hos den lilla befolkningen på önj och det hviskades om; att Lundqvist nog icke dött en naturlig död. Men man visste ju ingenting. Engman gick der fortfa: rande lika inbunden: och besymnerlig som förr.
Emellertid underrättades lotskaptenen härstädes i bref om- dödsfallet äfvensom om de misstankar som bhystes-om att möj: ligen ett brott förelåge, hvarför han hos länsstyrelsen anhöll om föreläggande för vederbörande provinsialläkare att anställa medikolegal besigtning å liket. Sådan verkstäldes också af doktor Holmén i Slite, hvilken gaf det utlåtandet, att dödsorsaken, så vidt af obduktionen framgick, var gammal vanskött magkatarr.
Så snart detta blifvit utredt,, hämtades liket från öa af den dödes slägtingar med ångaren Sandhamn till Landsort.

Flykten.
Det var sent i förgår afton. Engman hade under dagens lopp varit mera nervös och besynnerlig än vavligt. Han skötte dock fortfarande punktligt sina ålig: ganden.
Så gick han bort från fyren. Ingen; icke eng hustrun anade något. Visst smekte han den lilla dottera varmare än vanligt kanske, men, han var ju alltid så stormande i sina: ömhetsbetygelser.
Han beger sig ner till strander. Der ligger eu liten båt. Han hoppar i den samma, som hau går och står, stöter den från land, sätter till segel och åter det ila undan i vindens riktning. Donna var vestlig. Österut alltså bar färden under hela natten nära nog.
I grynoingen prejas den: lilla farkosten an af en seglare, ett svenskt barkskepp:
— Hvarifrån han var?
— Från Sandön!
— Hvad gjorde han härute så långt från land?
— Han fiskade.
— Men fiskredskapen? Ja, dåt hade Engman inga. Detta föreföll den svenske skepparen misstänkt, helst som han ej undgick att lägga märke till Engmans förvirrade utseende och osäkra svar. Han lät föra. honom ombord alltså och kommen i närheten af Gotlandslandet, an gjorde Han Fårösunds södra gatt och signalerade efter lots.

Bekännelsen.
Men ombord hade Engman redan för kaptenen bekänt sitt brott. Han hade mördat sin förman genom att gifva honom arsenik i maten fyra dagar innan han dog. Dosen hade sålunda ej varit stor, hvilket torde förklara, att den ej vid obduktionen kunde npptäckas.
Hvarför hade han mördat honom? Ja, derom upplyste han ingenting; han hade varit förargad på fyrvaktaren.
Emellertid kom. lotsen Johan Ferdinand Vessman ut från Fårösund. Han kände genast igen Eogman, och sedan han underrättats om dennes hemska bekänelse, förde han Engman i land.
Der insattes denne under några timmar i går i förvar hos tullinspektoren, hvarefter, så fort ske kunde, på eftermiddagen länsman. och fjerdingsman samt lotskaptenen underrättades om hvad som timat.

Mordmani?
Under de timmar Engman satt förvarad i Fårösund var han ganska meddelsam om sig sjelf och sitt lif.
Hau yttrade då bland annat att han under de 30 år hag seglat, hade han tjenat ombord på minst 60 fartyg. Han hade aldrig kunnat komma öfverens med Befälet, och då han blifvit förbittrad, bade! han alltid känt lust att förgifta dem. Enagman hade nämligen för det mesta tjenstgjort som kock. Äfven fyrmästare Ankarcerona på Faluddens fyr hade Engman en gåvg ämnat gifva gift.
Meningen med hans flykt hade varit att, om möjligt, något främmandes fartyg för att med detsamma komma långt bort från platsen för sin ogerning.

Motiven
till brottet? Ja, derom har Engman, som sagdt, endast gifvit allmänna antydningar.
En blifvande ransakoing torde väl komma att sprida ljus i saken.
Men med den beskrifcing på Ebgmans käraktär, som gifvits oss från ett håll der man känt honom sedan länge, får en visg liten episod, som timade kort före Lundqvists död, en viss betydelse.
Som: vi nämt; var Engmans lilla flicka fadrens ögonsten. En dag hade hon på något sätt varit olydig eller bråkig, hvilket föranledt den sjuke och nervöse Lundqvist att gifva den lilla en liten upptuktelse. Detta var fadren vittne till, och den person, som åskg händelsen, berättår, att nu efteråt, påminner han sig, att Engman dervid blifvit. helt underlig, men beherskat sigVar detta månne den oskyldiga anledningen till. den hemska gerningen? Hvem vet! Psykologiskt oantagligt är det icke.

Till länsfängelset
inforslades i dag på morgonen Engman med fångskjuts för att undergå ransakning.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 Augusti 1890
N:r 130

Publicerat

Trawlfiske i Östersjön

har hittills icke idkats förrän i förra veckan, då kapten Müblenfels med kanonbåten Astrid gjorde försök med det vid vestkusten och i Skotland kända redskap, som benämnes tr.wl (bottenhåf).
Ångaren afgick härifrån på söndags e.m. 27 Juli och anstälde de första försöken på måndagen norr och nordost om Gotska Sandön. Emellertid vardt den stora tr:wlen skadad af på sjöbotten befintliga rester efter skeppsvrak och tisdagen användes för dess lagving, hvarefter försöken fortsattes på sandbanken mellan Sandön och Fårön. Resultatet lemnade endast några få exemplar flundror och torsk.
På fredagen angjordes Slite för proviantering och på lördagen besöktes banken utanför Östergarn, der man af föregående erfarenhet trodde sig böra finna torsk, men der utbytet af sådan vardt obetydligt.
På måndagen afgick kapt. M. med Astrid söderut till Blekinge med afsigt att under resan anställa försök på Hoburgsbanken.
Försöken komma i September att åter upptagas vid Gotlands kuster.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 6 Augusti 1890
N:r 120

Publicerat

Kanonbåten Astrid

— icke Alfhild sålunda, som »den officiella» utkolporterat — anlände hit i morgse vid 3-tiden under befäl af kommendörkapten von Mäihlenfels och löjtnant Norselius.
Ångaren afgick i måndags middag kl 2 från Stockholm men på gruud af att maskinen arbetade mindre väl har resan gått ytterst långsamt. Åtskilliga fiskeplatser i Skärgården ha besökts under veckans första dagar, hvarpå färden stäldes till Bor sholm, dit Astrid avlände i går. Derifrån stäldes färden hit.
Astrid, som är af 180 tons deplacement och har omkring 150 indikerade hästkrafter, för ombord en mängd fiskeapparater, bland annat ett par trawlar, d. v. a. bot-tenhåfvar, för hufvudsakligen flundrefiske. Dessa trawlar bestå af en ungefär halfcirkelformig jernställning vid hvilken sedan är fäst ett långt nät. Trawlen sänkes till botten genom vidfästa tynogder och släpas sedan fram genom vattnet. På grund häraf äger den användning endast på slät botten.
Likaså medför Astrid olika slags fisksumpar äfvensom en stor vattenbehållare för förvarandet af lefvande fisk. Denna består af ett stort kar, hermetiskt tillslutet, hvilket fylles medels slangar och pumpinrättning. Vattnet i densamma omgsättes helt och hållet på 20 minuter.
Astrid har i dag på f.m. intagit kol härstädes, hvarefter den på e.m. skulle afgå till banken mellan Fårö och Gotska Sandön för att idka trawifiske. Fiskeritillsyningsmannen dr Kolmodin steg ombord här för att deltaga i en 8 dagars expedition. Deremot medföljer icke fiskeriintendenten dr Trybom.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Juli 1890
N:r 114

Publicerat

Till hämmande

af flygsanden å Gotska Sandön har, såsom vi telegraflskt meddelade i fredags k. m:t anvisat 2,000 kr. Detta har skett på hemställan af lotsåtyrelsen, som föreslagit att beloppet må af behållna lots- och fyrmedel anvisas på det att en areal af omkring 5 hektar vid Gotska Sandöns norra fyrplats redan i år måtte kunna läggas under kultur genom insåning och täckning med ljung.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Juli 1890
N:r 107