Ensamma i hafvet.
Midt ute bland Östersjöns oftast vreda och hotande böljor. ligger den kala och ofruktbara af flygsend täckta Gotska Sandön. Ingen mensklig varelse har der af egen drift slagit sig ned för att söka sitt uppehälle, utan de få invånare ön äger, de äro ditsatta för att genom sin ständiga vaksamhet-om.möjligv i mörka nätter hindra seglarne att gå i qvaf bland ogästvänliga skär och ref.
Ön äger tvänne fasta fyrplatser: den norra och, sydöstra. Låtom oss nu för en stund förflytta oss till dem senare. Ty i den tysta ensamheten deruppe har i dagarnes utspelats ett | drama, hemskt och sorgligt, der har slutligen en sönderrifvern, sjudande menniskoande, bildlikt täladt, gålt i qvaf. Ty der har för några dagar sedan enligt egen bekännelse, tjenstförrättande fyrbiträdet Johan Fredrik Engman med gift blandadt i maten, afdagatagit fyrvaktarens Johan Sigfrid Lundqvist.
Den mördade och mördaren.
De boddes i samma hus; rummet näst intill hvarandra. Landqvist var en ännu ung: man, nyss fyldav 33 årsoer ogift Men hans belsa var förstörd; han led af magkatarr, em gammal sjukdom, som än ytterligare förvärrats sedan han förflyttats till Sandön, der kosten nästan uteslutande bestått af salt mat samt färskt och mjölk äro ytterst sällsynta läckerheter Han gick der, härjad af sjukdomen i en skuggar sig sjelf. För att kommasnärmare bebygda strakter, hade ban ämnat söka transport till Skansuddenw nya fyr.
Eagman deremot är en äldre man, öfver 52 år gammal och har i nära 5 år varit i fyrverkets tjenst. Han är en lång, magerlagd, mörkbyad man af ett egendomligt utseenden. Han förefaller nervös; besynnerlig i sitt sätt, och man märker grant att inom detta bröst slumra stora passioner. Han är, tyckes det, en af dessa menniskor, som kunna blifva de ädlaste bjeltar eller de värsta brottslingar, berosnde på slumper, på omständigheternas makt.
Han är en man som genomgått mycket. I öfver 30 år har han seglat på sjön. Född i Stockholm, der hans slägt, välbergad, ännu lefver, kom han som ung gosse bit till Visby, der han: upptogs som fosterbarn af en familj. Men: stugan blef snart det unga blod för trång, han ville ut på äfventyr, och påäfventyr kom han: Han har sett döden i ansigtet mer än en gång, han har frusit och svultit, han har arbetat och gått sysslolös.
Och under detta växlingsrika lif, med denna oroliga, något hätska natur, som aldrig kufvats af något band annat än disciplinens ombord, blef Engman så smånvingom något besyanerlig, nästan originell: Men han var alltid ytterst punktlig i sitt arbete, ordentligheten sjelf; allt enligt uppgifter af en f. d. sjökapten med hvilken Engman för många år sedan seglat i 18 månader.
För omkring 5 år sedan instälde- han sig å härvarande lotskontor och anhöll om någon anställning vid fyrstaten. Ät ven.. hans helsa hade blifvit undergräfd, och han’: ville lemna sjön för att få tillfälle: att sköta sig. Händelsevis var extra plats vid Faluddens fyr ledig. Engman fick den.
Som, en enstöring gick han der. Den gamle sjömannen leddes på landbacken.
Han som alltid ytterst noga vårdat sig om sig sjelf, blef nu ytterst likgiltig.
Han bodde i ett rum, möbleradt endast med hans sjömanskiata och en af några grofva bräder hopslagen säng. Och så kom han inte väl öfverens med landtbefolkningen kring fyren. Med ett ord, det var på saed, utom med tjenstgöringen.
som sköttes oförvitligt. När så plats blef ledig på Gotska Sandön mottog Engman densamma med glädje. Nu skulle han komma i lugnet och få det riktigt skönt efter det sträfsamma lifvet. Han hade gift sig och hans glädje var hans lilla tvååriga dotter. Han älskade hentne på detta häftiga, passionerade sätt, som var hans natur eget. Visade någon sig vänlig mot den lilla, glömde Engman det aldrig ett bårdt ord till henne var att tända den undertryckta glöden hos honom.
När fyrvaktaren dog.
Lundqvist gick, som sagdt, omkring i den ensliga fyren, en skugga af sig sjelf.
De fyra sista dagarue hade han dock varit mera sjuk än eljes. Dessutom var förhållandet ej längre så godt med Eagman. Dennes häftiga lynne hade af/nå-| gon anledding väckts mot kamraten:
Så en dag kom Fåtöpresten till Sandö på förrättning. Lundqvist beslöt då att utföra en länge hyst plan, nämligen att följa med kyrkoherden öfver till Fårö, för, att sedan. blifva transporterad till lasarettet i Visby. Han var nu: så klen, att han icke förmådds gå, utan bäddades han ner i en kärra för att föras från sydöstra fyrplatsen till den norra sidan af ön, der Fåröprestensobåt låg, Han följdes dit af en annan bland fyrbetjeningen. Under vägen yttrade han till denne: — Nej, nu-glömde jag min pipa och min tobak hemma, Söderlund, spring efter dem, jag måste ha dem med mig.
Då. Söderlund kom tillbaka, hade Lundqvists dödsarbete-redan börjat. Han var sanslös, och efter någravminuter, innan man ännu hunnit riktigt fram till båten) på den öde stranden, der det omätliga hafvet brusade in utandades han i Fåröprestens armsr sin sista snack.
Misstankar.
Dödsfallet undgick icke att väcka misstankat hos den lilla befolkningen på önj och det hviskades om; att Lundqvist nog icke dött en naturlig död. Men man visste ju ingenting. Engman gick der fortfa: rande lika inbunden: och besymnerlig som förr.
Emellertid underrättades lotskaptenen härstädes i bref om- dödsfallet äfvensom om de misstankar som bhystes-om att möj: ligen ett brott förelåge, hvarför han hos länsstyrelsen anhöll om föreläggande för vederbörande provinsialläkare att anställa medikolegal besigtning å liket. Sådan verkstäldes också af doktor Holmén i Slite, hvilken gaf det utlåtandet, att dödsorsaken, så vidt af obduktionen framgick, var gammal vanskött magkatarr.
Så snart detta blifvit utredt,, hämtades liket från öa af den dödes slägtingar med ångaren Sandhamn till Landsort.
Flykten.
Det var sent i förgår afton. Engman hade under dagens lopp varit mera nervös och besynnerlig än vavligt. Han skötte dock fortfarande punktligt sina ålig: ganden.
Så gick han bort från fyren. Ingen; icke eng hustrun anade något. Visst smekte han den lilla dottera varmare än vanligt kanske, men, han var ju alltid så stormande i sina: ömhetsbetygelser.
Han beger sig ner till strander. Der ligger eu liten båt. Han hoppar i den samma, som hau går och står, stöter den från land, sätter till segel och åter det ila undan i vindens riktning. Donna var vestlig. Österut alltså bar färden under hela natten nära nog.
I grynoingen prejas den: lilla farkosten an af en seglare, ett svenskt barkskepp:
— Hvarifrån han var?
— Från Sandön!
— Hvad gjorde han härute så långt från land?
— Han fiskade.
— Men fiskredskapen? Ja, dåt hade Engman inga. Detta föreföll den svenske skepparen misstänkt, helst som han ej undgick att lägga märke till Engmans förvirrade utseende och osäkra svar. Han lät föra. honom ombord alltså och kommen i närheten af Gotlandslandet, an gjorde Han Fårösunds södra gatt och signalerade efter lots.
Bekännelsen.
Men ombord hade Engman redan för kaptenen bekänt sitt brott. Han hade mördat sin förman genom att gifva honom arsenik i maten fyra dagar innan han dog. Dosen hade sålunda ej varit stor, hvilket torde förklara, att den ej vid obduktionen kunde npptäckas.
Hvarför hade han mördat honom? Ja, derom upplyste han ingenting; han hade varit förargad på fyrvaktaren.
Emellertid kom. lotsen Johan Ferdinand Vessman ut från Fårösund. Han kände genast igen Eogman, och sedan han underrättats om dennes hemska bekänelse, förde han Engman i land.
Der insattes denne under några timmar i går i förvar hos tullinspektoren, hvarefter, så fort ske kunde, på eftermiddagen länsman. och fjerdingsman samt lotskaptenen underrättades om hvad som timat.
Mordmani?
Under de timmar Engman satt förvarad i Fårösund var han ganska meddelsam om sig sjelf och sitt lif.
Hau yttrade då bland annat att han under de 30 år hag seglat, hade han tjenat ombord på minst 60 fartyg. Han hade aldrig kunnat komma öfverens med Befälet, och då han blifvit förbittrad, bade! han alltid känt lust att förgifta dem. Enagman hade nämligen för det mesta tjenstgjort som kock. Äfven fyrmästare Ankarcerona på Faluddens fyr hade Engman en gåvg ämnat gifva gift.
Meningen med hans flykt hade varit att, om möjligt, något främmandes fartyg för att med detsamma komma långt bort från platsen för sin ogerning.
Motiven
till brottet? Ja, derom har Engman, som sagdt, endast gifvit allmänna antydningar.
En blifvande ransakoing torde väl komma att sprida ljus i saken.
Men med den beskrifcing på Ebgmans käraktär, som gifvits oss från ett håll der man känt honom sedan länge, får en visg liten episod, som timade kort före Lundqvists död, en viss betydelse.
Som: vi nämt; var Engmans lilla flicka fadrens ögonsten. En dag hade hon på något sätt varit olydig eller bråkig, hvilket föranledt den sjuke och nervöse Lundqvist att gifva den lilla en liten upptuktelse. Detta var fadren vittne till, och den person, som åskg händelsen, berättår, att nu efteråt, påminner han sig, att Engman dervid blifvit. helt underlig, men beherskat sigVar detta månne den oskyldiga anledningen till. den hemska gerningen? Hvem vet! Psykologiskt oantagligt är det icke.
Till länsfängelset
inforslades i dag på morgonen Engman med fångskjuts för att undergå ransakning.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 Augusti 1890
N:r 130