Etikett: Brott

Förnyad ransakning bar i dag å lånsfängelset hållits med den för detta brott misstänkte Esra Södergren. Långt före ransakningens början hade en ansenlig skara nyfikna fylkat sig utanför fängelseporten, för att vid ransakningens början få komma in, och domsalen fyldes äfven, när målet påropades, af skådelystna.
Målsägaren företräddes äfven denna vång af hr Hj. Snöbohm.
Sedan Södergren införts, föredrogs hans prestbetyg, hvilket meddelar, att 5. är född 18 Maj 1874 å Fårö. Han är konfirmerad.
Härpå genomgingos de vittnesberättelser som vid förra rättegångstillfället aflades, och anstäldes med anledning häraf ett kortare korsförhör.
Anmärkning gjordes bl. a. mot S:s uppgifter om användande af verktygen. S. vidhöll sina uppgifter att han skulle göra en ny ställning för järn.
Åkl. upplyste att den ställning som redan fanns räckte för ett tre gånger så stort lager som det S. innehade. S. hade f.n. inne 2 stänger fyrkantjärn, 2 1/2 stänger skenjärn, 7 1/2 stänger ståljärn, 81/2 stänger rundjärn och ungefär en knippa bandjärn.
S.pgeumälde att han önskade en rymligare ställning för att där upplägga järnet, sedan han tjärat det för att bevara det för rost.
Då fråga blef om Ahlqvists vittnesmål och om S:s klädedrägt, då A. såg honom, anmärkte åkl., att S. och äfven hans mor enständigt nekat för att S. haft ljusare kläder. Nu hade åkl.; emellertid hemma hos S. anträffat en ljus rock och väst, till hvilka plagg äfven funnits ett par benkläder, hvilka nu dock äro spårlöst försvunna. Filthatten som vittnet Ahlqvist sett 9. hafva företeddes äfven.
S. förnekade att han haft ljusa benkläder vid tillfället samt sade, att ban ej visste hvar de till den ljusa kostymen hörande benkläderna voro, såvida de ej funnos i Visby på hans logis här, kvarolömda i sommras.
— Hvilket logis! sporde. åkl.
— Hos mina släktingar.
— På samma ställe där S. tog in nu sist.
— Ja.
— Kanske S. hade benkläderna med sig dit nu sist?
— Nej, visst icke.
Härpå företeddes ett utdrag ur kassakladden som nu föres, visande att under tiden 17 Jan. till 17 Febr.inkommit 80 kr. Härmed ville åkl. bevisa orimligheten af att S. under Nov.—Dec. samt halfva Januari kunnat i affären infå omkring 3,000 kr.
Som vittnen hördes härpå snickaren Johan Blessell och pigan Ada Tapper.
Johan Blessell meddelade att S. två gånger talat med honom om Berggrens penningar. Första gånger var för omkr, ett år sedan. ’Då hade &. vid ett besök, som vittnet gjort i hans hem, till honom sagt: »Om vi två skulle ta och gå till Berggren och få litet penningar.» S. var då i stort behof af penningar och antog vittnet att det var af denna orsak S. sagt detta.
— Andra gången var i Södergrens butik i somras. Äfven då var S, utan penningar. S. sede då till vittnet: »Om jag skulle gå upp till Berggren ocn knycka litet penningar.» Då sade vittnet: »Det går nog ej så lätt, ty Berggren förvarar sina pengar så väl, att man ej kan komma åt dem.» »Då ger jag väl gubben ett nyp, så blir han väl lugn så länge.»
— Hade S. ej vid första tillfället föreslagit vittnet att vara med?
— Jo, han sade, om vi (vittnet och S.) skulle gå till B. och få pengar.
äVintnen meddelade vidare att han först under de sista två åren haft någon beröring med S. Under förliden sommar voro de mycket tillsammans, eljest ej. Vittnet hade äfven handlat hos S. och upplyste, att det varit rätt mycket folk i butiken strax efter det den öppnades, men det aftog sedan, så att omsättningen måtte hafva varit ganska ringa. Äfven S:s spannmålsaffärer ansåg vittnet hafva varit dåliga och föga gifvande. Meddelade att S. på hösten haft mycket ondt om penningar. Om det i November ankomna penningebrefvet med 400 kr. upplyste vittnet, att det var adresseradt till skoll. Södergren.
Den 7 Januari på kvällen hade vittnet varit hemma hos sig och legat före kl 12 Om genvägarne meddelades, att en genväg går strax förbi hans gård öfver Träska till Butlex.
Om Södergrens försäljning af spritdrycker uppgaf vittnet, att många hade kännedom om denna S:s affär och handlade af honom. Vittnet hade själf köpt konjak af S.
På fråga af åkl. förklarade vittnet, att 8. antagligen ej ämnat besöka honom natten mellan 7 och 8 Januari. Äfven upplyste vittnet att S. talat om Ada Tapper och sagt, att han ämnade söka komma’ in till henne nattetid.
Härpå hördes pigan 4da Tapper. Hon förklarade först att hon aldrig sett de för henne nu förevisade dyrkarne.
Hon sade vidare, att hennes kammardörr om nätterna var stängd genom en från dörrlåset fri regel. Ytterdörren på vestra gafveln hade varit stängd ända sedan hon kom till Friggårds. Brygghusdörren låses äfven hvar kväll. Innanför östra dörren stå två höga tunnor som blockera densamma. De ha stått där hela tiden vittnet varit på platsen.
Vittnet medgaf att 5. fera gånger besökt henne samt att S. visste hvar nycklarne funnos. De dörrar där nycklarne voro undanlagda, antog hon att S. med dyrkar yppnat. Besökena hos Ida Tapper hade ägt rum i November och December och nattetid. Efter jul däremot hade vittnet reglat dörren in till sig, så ått S. ej kommit in. Och efter jul hade S. ej heller gjort försök att komma in. Äfven före jul hade vittnet nekat S. att inkomma till sig och S. då hade ej haft någon dyrk att öppna med.
Om de ljusa kläderna meddelade vittnet, att hon ej sett honom bära dem mer än en gång i somrag, då S. haft benkläderna och västen på sig.
Om den med fotoger indränkta kappsäcken upplyste vittnet att hon aldrig sett den vid Friggårds. Fällknifven trodde hon sig igenkänna såsom Södergrens. Åtminstone var den mycket lik en af S. innehafd knit.
Om Södergrens affärer visste vittnet intet, ty därom hade S. ej talat med henne.
— Hvad som förut berättats om händelserna vid Friggårds kvällen före rånets föröfvande bekräftades af vittnet.
Vidare uppgaf vittnet, att skoll, Södergren någon dag före 7 Jan. inne i Esras butik sagt, att denne på affären förtjänat mycket penningar.
Härmed voro vittnesförhören slut.
Södergren infördes ånyo, och hufvudinnehållet af vittesförhören delgafs honom. De af vittnet Blessell omnämda yttrandena angående försök att få penningar från – Berggren förklarade S. vara fälda på skämt.
Åkl. påvisade att yttrandena fälts under svåra ekonomiska förhållanden för S. och att talet om skämt vore rätt misstänkt. På fråga förnekade S. att han med hemmansägare Sjögren, Afva, samtalat om sin penningeställning. Detta anhöll åkl. att få antecknadt till protokollet.
Vidare framhöll åkl. att vidare vid tiden för S. andra samtal med Blessel om ett försök att få vengar från Berggrem, S. åter varit isvår penningknipa och att när han nu på nyåret åter hade stora utbetalnigar — då skedde rånet. Detta vore fula sammanställningspunkter. Dessutom vore det utrönt, att alla penningar som af S, senaste tiden utbetalats, anskaffats af hans far. Detta visade ej att S. själf haft penningar, som han förut uppgifvit.
Häremot invände S. att han varit tvungen att spara sina inkomster för att betala ett banklån i Visby och för den skull har han anlitat sin fars penningar.
Målet uppsköts härpå till 16 Mars.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Februari 1898
N:r 30

hålles om onsdag förnyad ransakning å länsfängelset. Huruvida då en bekännelse från Södergrens sida skall föra målet till sitt afgörande, är ej godt att säga. S. har dock redan visat, att han synbarligen ämnar hvad man kallar »bondneka», d. v. s. söka komma ifrån åtalet genom att neka för allt, som har samband med själfva saken, men däremot påtaga sig alla möjliga andra snedsprång och brott, som ban begått, men som han nog under andra förhållanden skulle förnekat. Så har han tillstått, att han bedrifvit lönkrögeri samt erkänt en stöld af penningar.
Att åklagaren emellertid under tiden mellan ransakningarna ej varit overksam, är naturligt. Han har gjort allt, hvad han förmått, tör att bringa i dagen bevis för Södergrens brottslighet. Och i dessa sina ansträngningar synes han hafva lyckats rätt väl i ett par fall.
Som våra läsare torde erinra sig, uppgaf vittnet Ahlqvist, som sett S. den natt rånet skedde, vid förra ransakningen, att S. vid tillfället varit iklädd ett par byxor af ljusare färg än rocken. Och S. medgaf, då han därom tillfrågades, att han äfven hade ett par ljusare benkläder, hvilka dock voro gamla och oanvändbara. Detta hade kan förut bestämdt förnekat. På fråga hvar han hade dessa benkläder svarade S., att de funnos i någon skrubb i hans hem. Åkl. har nu eftersökt detta klädesplagg, men, ehuru äfven de hemmavarande intygat, att ett par ljusa byxor borde finnas i 8:s ägo, omöjligen kunnat finna plagget, hvilket alltså möjligen undanskaffats af S., innan han for till Visby.
Vidare har åklagaren vid genomgående af Södergrens handelsböcker och anteckningar funnit, att S. under den tid, då han enligt sin egen uppgift skulle ha fått in de af honom vid häktandet innehafda penningarna, enligt dessa böcker ej fått in mera än 80 kr. i kontanta penningar.
Nu står således den frågan obesvarad: »Hvar har S. fått de af honom innehafda penningarna, som enligt hans egna anteckningar ej influtit genom affären?» eller ock: »Om S. fått in dessa penningar, som han innehar, genom affären — hvarför ha de då ej blifvit i handelsböckerna antecknade?» Det torde bli svårt nog för S. att reda sig ur denna knipa, och då man dessutom har att vänta ett par rätt viktiga vittnesmål, torde man kunna motse onsdagens ransakning såsom en af de viktigaste under hela handläggningen af detta mål.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 21 Februari 1898
N:r 29