Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Äktenskapsskilnadsmålet mellan bagaren Alfred Svensson och hans hustru Anna Sofia öfverlemnades i dag å båda sider till rättens pröfning, sedan ytterligare två vittnen å svarande- och två å kärandesidan afhörts.
Utslag faller 28 d:s.

För olaga ölförsäljning har, som vi förut meddelat, bagaren Svensson åtalats. När målet i dag företogs, intygade ett vittne, att han i en annan persons sällskap en söndag under pågående gudstjänst fått köpa öl hos Svensson till förtäring på stället. Detta medgafs af svar. som för förseelsen dömdes att böta 20 kr.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 7 Februari 1898
N:r 21

Rättegångs- och Polissaker.

Norra häradsrätten.
Ransakningen om rånet å Fårö, hvilken, såsom vi då i sista stund i korthet meddelade, hölls i onsdags e. m. å länsfängelset, blef både långvarig och ingående men förde dock icke till något resultat, enär häktade Södergren fortfarande på det bestämdaste nekar för att vara rånets föröfvare. Mesta tiden vid detta ransakningstillfälle upptogs med vittnesförhör, af hvilka åtminstone ett var ganska graverande och besvärligt för Södergren.
Ransakningen pågick utan afbrott från kl. 2 till kl. 8 e. m En mängd åhörare fylde under hela tiden fängelsets domsal.
Som ombud för målsegaren Berggren uppträdde nu dennes måg, kanslisten Snöbohm, Visby.
Domarens första fråga till S., då han infördes. var:
— Vill icke S. bekänna ännu?
— Nej.
— Men har S. icke tänkt på saken och de många bevis som ligga ermot honom.
— Jo. Men jag kan icke bekänna.
S. fick nu lemna redogörelse för hvar han, af de penningar han vid resan från Fårö medhade, hade gjort utbetalningar samt hvar han växlade sedlarne. Härpå följde en redogörelse för resan till Visby samt uppgift på de ställ!en i Visby, som af S. besökts vid ankomsten dit.
— S har gagt, att han sparat ihop de penningar, med hvilka han gjorde sina utbetalningar strax för häktningen.
— Ja. så är det.
— Berätta nu hur detta hopsparande till gått.
— Det första jag lade at var 1,100 kr., hvilka jag fick för spanmålsleverans vid ett besök i Visby i slutet af September månad i fjor. Sedan erhöll jag genom en annan spanmålsleverans 400 kr. af handl. O. E. Olsson.
— Men ni lånade ju 400 kr. af Olsson.
— Ja, men det var senare.
— Hvarför lånade ni penningar, då nihade sådana hopsparade.
— Jag väntade stora utbetalninget vid nyår och mäste reservera det hopsparade för dessa. Jag hade nu 1,900 kr. i hundrakronsedlar.
— Hvar bade ni fått penningarne växlade i hundrakronsedlar.
— Jag växlade till mig sedlarne litet här och där.
— Lade ni särskildt an på att få riksbankens sedlar, vär ni växlade?
— Nej, det gjorde jag inte. Det föll sig så ändå,
— Hvar har ni fått den återstående sum man?
— Hundra kronor fick jag af min far och hundra kr. inflöto i affären.
— Hvar lade ni peuningarne, som ni spa rat ihop?
— I ett öppet kuvert, hvilket hade sin plats i en öppen skrfbordslåda i mitt rum.
— När fick vi de sista penvingarne?
— Det kan jag ej bestämdt säga, men jag tror det var strax före jul.
— Hur stor summa hade ui tänkt samla?
— Först 1,100 kr. till ett banklån och dessutom till en del andra utgifter vid nyåret. Jag hade bl. a. låtit lagret bli allt mindre och mindre och ämnade att förskaffa mig nytt lager til jul. Men vägarne blefvo för svåra för varutransport, och jag försökte förgäfves få ut varor, dels från Visby, dels från Stockholm.
— Kan S. ej förklara det egendomliga förhållandet, att han fått endast riksbankens sedlar?
— Nej.
— Kan pi då lemna uppgift om, af hvilka ni tillväxlat er hundrakronsedlar?
S. nämde nu pamnen på några personer, af hvilka han tillväxlat s’g 100-kronsedlar.
— Kommer S. ibåg kvällen 7 Januari.
— Ja — Hvad gjorde ni då?
— Jag stängde vid 7-tiden och gick hem till min fars bostad, där det var främmande.
— Hur dags kom er far hem?
— Jag tror det var vid 10- eller 11-tiden.
— Hur länge stannade Olsson, som skjutsade honom, kvar.
— Jag har förut uppgifvit, att han var inne och spisade. Jag antar han var kvar 1/2 timma.
— Och gedan bad ni att få följa med honom, när han for?
— Nej; vi brukade ofta göra sällskap, och han frågade om jag hade lust att följa med — Hvarför följde pi med?
— Endast för roskull och för att besöka en snickare.
— Hvad skulle 5. hos honom att göra.
— Jag brukar ofta hälsa på hos honom.
Och dessutom ville jag tala vid honom om en skrifbordsstol, som han skulle göra åt mig.
— Men brukar ni besöka honom midt i natten?
— Ja, det har nog händt ibland.
— Hur långt följde ni med Olsson?
— Tills jag såg, att det var mörkt hos snickaren.
— Hvart gick ni sedan?
— Jag vände om hem.
— Direkt?
— Ja, direkt.
— Hur dags kom ni hem?
— Kan ej säga det bestämdt, ty min klocka var i olag. ’Tror att det var efter tolf.
— Ni hade en kappsäck med er?
— Ja.
— Hvarför tog mni den med er? Var det något i den?
— Ja, en flaska konjak. Jag ville ej ha den i handen eller i fickan, därför tog jag kappsäcken.
Kom domaren så åter till borren, sågen och dyrkarna. Om borren och sågen uppgaf S. att han skulle använda dem för att göra en ställning att lägga järn på. S. vidhöll vid korsförhör om dyrkarne sina föregående uppgifter. — Domaren sporde därpå:
— Har S. fört några handelsböcker utöfver de här företedda?
— Nej, endast några anteckningsböcker.
— Bokföringen upphör i Juni. Är det afsiktligt?
— Nej, jag hade ämnat att göra mina böcker klara, då jag kom hem från Visby efter sista resan. Jag har fört kladd ända tilljul.
— Hvartill hade pi ämnat använda vaddasken och stearinljuset, som anträffats hos er?
— Ljuset låg ej tillsammans med vadden, för hvilken jag aldrig haft någon bestämd användning. Vadden har mycket länge legat i ett skåp.
— I hvilken skola i Upsala gick ni?
— I Fjellstedtska. Där gick jag i tre år.
— Hvarför slutade ni?
— Jag ville ej stanna längre.
— Var det några misshälligheter med lärarne som var orsaken?
— Ja … nej … ånej …
Nu företeddes ett ur dörren till Berggrens rum utsågadt stycke med hålet, som af rånaren utsågats samt låset till yttre dörren. Södergren flyttade sig vid åsynen af dessa föremål ett ögonblick oroligt af och an, men behärskade sig genast och betraktade dem lugnt med armarne i kors öfver bröstet.
— Träffade ni ej, under det ni åkte med Olsson, någon person på vägen?
— Jo, en skjuts körde förbi oss.
— Nu en annvan sak. Har ni förr varit inne hos er fars jungfru nattetid.
— Hur har ni kommit in?
— Jag har gått genom en glugg och genom inre dörren. Det har händt flera gånger.
— Hade ni endast k;)njaksbnteljen i kapp — Ni hade inte dyrkarne där?
— Nej.
— Har jungfrun sett dyrkarne?
— Nej.
— Men det uppgaf ni vid polisförhöret.
— Ja, det var tenen, som skulle vara att taga upp rigeln med. Den såg hon inne i butiken.
Härpå utfördes S. och de för dagen inkallade vittnena hördes.
Iunan dess anhöll S. inför rätten om protokol! öfver ransakningen.
Som vittne hördes först.
Landtbrukaren Olsson, Afva, hvilken var den, med hvilken S. åkt på natten.
— Hur dags for ni från Friggårds?
— Vid 11 tiden, tror jag.
— Bad ni 8. att följa med?
— Nej. S. gade: »Jag kan ju göra Olsson sällekap, när han far.
— Såg ni, om S var inne i butiken, in nan ni foro?
— Ja, hon var därinde i omkr. 10 minuter.
— Hur var S. klädd, när ni foro?
— Han hade mörk kavaj och mössa.
— Hade han något med sig att bära?
— Ja, en kappsäck.
Den förut omtalade kappsäcken med foto gévfläckarne företeddes.
— Var det denna kappsäck?
— Nej, nej, det var en mindre, en som kunde vikazs ihop.
En nattsäck, som S. vid häktningen innehaft, företeddesnn, och vittnet sade sig tro att det var den S. haft med sig.
— Mötte ni någon på vägen?
— Ja, det var patron Mikael Ekström och några andra personer som åkte i en vagn.
— Hur långt följde S. med.
— Han följde med tills vi voro ett stycke från- smedens. Då steg han af och tackade för skjutsen.
— Såg vittnet, kLvart S. sedan begaf sig?
— Ja, då jag strax efteråt såg mig om, såg jag honom komma gående efter mig på vägen. Jag fortsatte dock utan vidare ty jag trodde, att han ämnade gå till några flickor och jag ville ej ha med hans affärer i den vägen att göra, Vid en krök af vägen för lorade jag honom ur sikte.
Den förr omtalade, i Berggrens bostad funna knifven företeddes, men vittnet kände ej till den. Tillfrågad om, huruvida O. kände till S:s affårer, förklarade han, att så ej var.
Snickaren Johan Söderdahl hördes härpå Det var af honom S lånat borr och såg.
Vittnet förklarade sig igenkänna de företedde verktygen såsom sina samt uppgaf, att S. lånat dem på f. m. 5 Januari.
— Uppgaf hau, hvartill han skulle använda dem?
— Han sade, att han skulle göra enr ställuving till skydd mut kattor och råttor, som plägade förorena säden i upplagsboden.
— Då han lånade borren, bad han om någon särskild borr?
— Nej; han endast frågade, om sticksågen gick in i borrhålet; och då jag jakade därtill var han nöjd.
Med afseende på Södergrens affärer kunde S. ej lemna några upplysningar. Han hade dock iakttagit, att det plägade vara litet folk i boden. Dessutom sade han sig ha hört, att S. plägade Jåna pengar af folk. Af vittnet hade han lånat en mindre summa, som han först efter långt dröjsmål återbetalade och då i små poster.
Åklagnreu anmärkte, att på den af S. lånade borrsvängen vid återlemnandet fuunits stearinfläckar, och detta vitsordades af vittnet, som försäkrade, att dessa ej ditkommit i hans hem utan medan borrsvängen var hos Södergren.
Nästa vittne var smeden K. Karlström, hvilken bade gjort Södergrens dyrkar.
Vittnet meddelade, att S. ej att börja med uppgifvit hvad de skulle användas till. Men då vittnet, när första dyrken bestäldes, sporde till hvad slags lås den skulle vara, hade S. sagt: »Ja, det gör ju det samma.» När vittnet sedan frågade, om han ämnade ha den till att öppna dörrar hos flickor med, svarade S.: »Ja, det kan ju hända» Då S. bestälde andra dyrken sede han, att den skulle vara till ett lås af den sort som begagnades för 10 å 11 år sedan. Dessutom frågade S. om vittnet kunde göra en dyrk att taga ifrån riglar med. Härtill hade vittnei svarat nej. När den andra, större dyrken var klar, bad S. vittnet följa med för att profva den.
När vi kommo till Friggårds, fortsatte vittnet, såg jag genast, att dyrken ej passade till den dörr den var afsedd för och sade det till S. »Det gör detsamma,» sade S. »Den vägen gå vi inte, ty det står packlådor för dörren.» — (Förut har S. alldeles bestämdt uppgifvit, att det ej funnits packlådor innanför denna dörr.) Jag gick sedan hem och S. behöll dyrken samt bad aldrig att få den ändrad.
Södergrens affärer kände vittnet ej, Han uppgaf dock, att nan förr handlat hos S., men sedan han kommit under fund med, att S. debiterade honom för samma sak två gånger, hade han slutat att handla där. På lördagen 8 Jan., hade vittnet vid besök i S:s hem på e. m. funnit denne mycket sömnig och hört honom säga: »Nu skall det smaka godt att få sofva; jag har nu vakat flera nätter. Dagen därpå, på söndag, träffade vittnet S. och frågade honom, om han hört hvad som händt med Berggren. Härtill nekade han. Sedermera sade S. dock, att han nog hört litet. Han sade, att han ämnade fara till staden, och då vittnet sade, att äfven han behöfde fara till staden efter material men att det fick vara, då han hade ondt om pengar, erbjöd S. honom att få låna 50 kr. af honom. Vittnet ville dock ej ha det erbjudna lånet, hvarvid S. sökt att rent af truga pengar på honom. Hade hört, att S. hade ondt om pepgar, ända tills han fick ett lån på 400 kr. från staden.
— Vet vittnet, om S. hade något järn hemma?
— Ja, några stänger stångjärn oeh litet bandjärn.
— Behöfde S. göra ställning till uppläggande af detta järn?
— Nej, det fanns en ställning därtill förut.
Omtalade till sist, att han sett ett fat konjak om 60 liter i Södergrens bod.
Slutligen hördes landtbr. P. Ahlqvist, Träska å Fårö.
— Ni har, sade domaren, uppgifvit, att ni natten till lördagen 8 Jan. sett Södergren ute?
— Ja.
— Hur dags och hvar?
— Det var vid 4- eller 1/2 5 tiden på morgonen på en gångstig som går från Butlex förbi Träska &åt Friggårds till. Södergren kom från Butlexhållet.
— Hade S. något att bära?
— Det såg jag ej, möjligen hade han något under ena armen.
— Hur var han klädd?
— I en mörk, jag tror blå, rock och hatt, samt ljusare byxor. Han gick med vanlig ha stighet men hälsade ej eller låtsades ej se mig, då han gick förbi.
— Gick han så nära er, att han måste se er.
— Ja, han passerade förbi mig på endast 13 stegs afstånd. Det var en månljus natt, och ingenting skymde mig för honom. Han måste se mig. Jag såg och igenkände honom säkert redan på femtio stegs afstånd.
— Har ni förr sett S. ute nattetid?
— Ja, någon gång men ej ofta.
Härpå infördes S. åter. Sedan han meddelats hufvuddragen af vittnesmålen, bad han först att få fråga vittnet Olsson, hur han varit klädd natten ifråga. O:s vittnesmål i den punkten meddelades.
— När nu vittnet Ahlqvist säger sig ha sett mig på så nära håll, bör han också kunna säga, hur jag var klädd, genmälde S. — Då äfven A:s vittnesmål meddelats, utbrast S. — Ja, se där. O. säger, att jag hade mössa och svarta kläder, A. att jag hade hatt och ljusa byxor. Det bevisar, att det ej var mig A. såg.
— Men kanske S. hade reservkostym i kappsäcken och hade bytt om på natten — genmälte åkl. Vid den repliken teg S.
Härpå försökte S. att på ett om godt minne och icke små anlag som advokat vittnande sätt förringa vittnesmålen samt särskildt att framhålla, att Berggren själf vid konfrontationen fritagit honom från all del i brottet.
Detta bestreds af åkl. Berggrens ord vid tillfället hade varit mycket virriga och icke att fästa afseende vid.
S. visade sig äfven ha förvånande väl reda på förhållandena vid Butlex och kunde t. o. m. rätta åkl., då dennes minne svek. Då åkl. uttryckte sin förvåning häröfver, replikerade S.
— Åh, kommissarien lärde mig nog känna igen allt vid Butlex vid undersökningen, och när man har godt minne så….
— Ja, men när ni har så godt minne, förvånar det, att ni glömt så många viktiga detaljer från senare data än besöket vid Butlex.
— Man kan väl inte minnas allt heller.
S. erkände, att han, då han för att lära sig handelsyrket hos handl, Arweson å Slite vistades där omkr. 14 dagar, begått olofligt tillgrepp af omkr. 70 kr.
Från rektor vid Fjellstedtska skolan föredrogs en skrifvelse, hvari upplystes, att S. blifvit skild från skolan på grund af bristande anlag och för slarfaktigt och opålitligt uppförande.
Härpå uppsköts målet ånyo.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 Februari 1898
N:r 19

Rättegsångs- och Polissaker.

Norra häradsrätten.
Om Fårörånet har i dag förnyad ransakning företagits med häktade Södergren. På domarens iråga om han ännu ej ville bekänna, svarade S. ett bestämdt nej. Härpå vidtog ett långt korsförhör med S. hufvudsakligast rörande sig om, huru han fått depenningar, som han vid häktandet innehade samt om huru han användt penningarna.
Särskildt besvärad tycktes S. blifva vid domarens fråga, hur det kunde komma sig att S. alltid, då han växlade till sig 100 kr. sedlar, fått riksbankssedlar.
— Ja — svarade S. — det har varit af en händelse.
Den redogörelse som S. lemnade för detaljerna stämde rätt godt med förut i saken lemnade upplysningar.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 Februari 1898
N:r 18

Återfunnet tjufgods.

Som vi på sin tid meddelade, bortstals i höstas af en 9 á 10 års gosse en dubbelbössa från en vagn, å hvilken gossen af körsvennen fått tillåtelse att åka med ett stycke för sitt nöjes skull. Gossen passade så på att från vagnen tillegna sig nämda bössa och att försvinna med den samma, innan landtbon, som körde, anade det minsta. Spaningar efter den tjufaktige gossen vidtogos då genast, bl. a. äfven i skolan, men hvarken gosse eller bössa påträffades.
I förgår f. m. hittade emellertid en här i staden bosatt snickare under en vandring ute å ladugårdshällar den saknade bössan, instucken bland stenar och grus samt alldeles nedsmetad. Bössan har nu återlemnats till sin ägare, hvilken endast beklagade, att pojken, som stulit den, icke samtidigt anträffats, i hvilket fall han säkerligen fått en välförtjänt bastonad för sitt sätt att åka med bönder.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 Februari 1898
N:r 18

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För våld mot arbetaren Gardelius var bokh. P. Andersson instämd. A. påstod att han till själfförsvar tilldelat G. ett par slag i ansiktet, då G. inne å Vedins bryggerikällare uppträdt oresonligt. A. dömdes att böta 10 kr.

Förlikt förklarade drängen Gustaf Persson ett mot honom väckt mål om misshandel vara, men då detta ej kunde styrkas, uppsköts målet för sakens utredning på 14 dagar.

Sedan förlikning ingåtts mellan hustru Andersson och cementarb. Ekvall i målet om öfverfall, afstod stadsfiskalen från målets vidare fullföljande.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 31 Januari 1898
N:r 17

Minderårig utprånglare af falskt mynt.

I går afton vid half nio-tiden inkom i en cigarrbod här i staden en 8 å 9 års gammal gosse och bad att få köpa ett paket cigarretter. Som betalning framlemnade han ett mynt, hvilket vid hastigt påseende liknade en femtioöring, men då butikens ägarinna tog slanten i handen för att ge tillbaka, kände hon på myntets valörsida en egendomlig ojämnhet, hvilket kom henne att närmare se på detsamma. Hon upptäckte då, att det icke var någon femtioöring utan en med stanniol öfverdragen tvåöring. Hon gjorde gossen uppmärksam därpå och frågade, hvar han fått slanten ifrån. Han sade då, att han fått den hos en annan handlande samt att han, då han sett, att det var en tvåöring i stället för en femtioöring, försökt att få lämna igen den men blifvit nekad detta. Denna uppgift befans sedan vara osann. Då gossen emellertid tillfrågades, hur- han vågade försöka prångla ut ett sådant mynt, svarade han fräckt:
— När andra vilja skoja mig, så kan ju jag också få skoja andra. Gossen tillfrågades nu om sitt namn och uppgaf detta vara Karl Johansson. Men då personer, som igenkände honom, inkommo i butiken, fann han för godt att tillstå, att han uppgifvit orätt namn samt att han hette Ernst Hagström.
Slanten, som är mycket väl öfverdragen med stanniol på baksidan, mindre väl på valörsidan, togs tillvara af butikens ägarinna. Den lille pänningutprånglaren hade förstånd nog att vid slantens framlemnande ej kasta den på disken, ty då skulle klangen ha förrådt knepet, utan handlade den i kunden på butiksägarinnan och med den bäst öfverdragna sidan upp.
Gossens mor har vid besök i butiken förklarat, att hon ej haft vetskap om, att gossen sökt utprångla pänningar, men hon hade sett honom i hemmet inneha en tvåöring samt stanniolpapper, som han lindat om slanten.
Saken kommer att anmälas hos stads fiskalen.
I sammanhang härmed må nämnas, att ett liknande försök till pänningutprångling för kort tid sedan gjordes i samma butik, då ägarinnan för tillfället var frånvarande och en annan person skötte butiken. Den gången gjordes försöket med en af stanniol öfverdragen ettöring, hvilken utgafs för afst vara en 25-öring. Äfven den gången var det en gosse — måhända den samma som nu — hvilken gjorde försöket, Detta misslyckades dock, men pojken undkom.
I en af lysoljeförsäljningsbolagets butiker gjordes äfven häromdagen af en minderårig ett dylikt utprånglingsförsök med en 2-öring, inlagd i stanniol.
Om det i alla tre fallen är samme gosse, som gjort de djärfva försöken, eller om flera mirderåriga tagitsig detta snygga värf före, är ännu ej utredt.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 29 Januari 1898
N:r 16

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Till straffarbete i 8 månader samt till 1 års vanfrejd dömdes i dag af rådhus rätten klocktjufven K. A. Karlsson.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 28 Januari 1898
N:r 15

Öfverfallen

och hotad med misshandel blef i går afton en äldre aktningsvärd man här i staden af fem halfstora pojkar, hvilka å järnvägsspåret strax utanför fattighuset rusade på honom och fingo fatt i hans kläder. Den öfverfallne lyckades dock att åter göra sig fri från fridstörarne, af hvilka tvänne voro iklädda långa lösskägg.
Dessutom hafva under veckan två andra personer blifvit öfverfallna och en af dem misshandlad samt den andra, en kvinna, utsatt för våldtägtsförsök. Äfven i båda dessa fall voro två af våldsverkarne iförda lösskägg.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 28 Januari 1898
N:r 15

Rättegångs- och Polissaker.

Norra häradsrätten.
Rånet å Fårö. Med den för detta brotts föröfvande misstänkte handlanden E. Södergren hölls i går ransakning inför norra häradsrätten å länsfängelset.
Först föredrogos de vid de olika undersökningarna i målet förda protokollen. Af dei desamma framkomna detaljerna meddela vi här endast dem, som ej förut varit offentligejorda i vår tidning.
Brottet synes hafva blifvit föröfvadt vid 2tiden på natten. Rånaren hade med dyrk öppnat yttre dörren; innerdörren däremot var riglad, hvadan denna sönderborrades. Vid ljudet af den i träet frasande borren synes Berggren ha vaknat och själf gått för att öppna dörren. Därvid hade rånaren gifvit honom ett slag vid venstra tinningen, så att han tumlat omkull i en strax vid dörren stående säng samt i fallet slagit hufvudet i sänggafveln, hvarvid det förut omtalade krossåret uppstått. Härpå hade rånaren kastat sig öfver sitt offer och hoptryckt detsammas strupe. Med ett stearinljus hade han sedan lyst på hr B. för att förvissa sig om, att denne var urståndsatt att försvara eller röra sig. På golfvet bredvid sängen i fråga synas tydliga fläckar af stearin och på sängkläderna ymnigt med blod. Nu ansåg sig brottslingen säker och började att i rummet efterforska hvar Berggren hade sina penningar förvarade. Först sönderbröts ett spelbord, därpå undersöktes en i rummet stående schiffonier, hvars skifyva till hälften borttagits, I denna möbel var det penningar anträffades, inlagda i en gammaldags plånbok af fasoneradt läder. Efter detta fynd begaf sig rånaren af.
Omständigheterna hopa sig mer och mer mot Södergren och synas nu allt bestämdare peka på att han är den skyldige.
Samma kväll rånet begicks hade Södergrens föräldrar besök af några bekanta. Dessa stannade i Södergrens hem till vid 10-tiden på kvällen, och S. var hela tiden inne. Fadern, skoll. Södergren, var emellertid icke själf hemma men hemkom strax efter kl. 10, skjutsad af en person från Afva går. Sedan denne spisat kväll hos Södergrens, begaf han sig på hemväg igen, hvarvid häktade Södergren följde honom till vägs och åkte med honom ungefär halfvägs till Butlex, Berggrens bostad. Här steg han af och tog afsked. Hvart han sedan tog vägen vet skjutsbonden ej.
Då S. medföljde mamnen från Afva hade han med sig en nattsäck eller kappsäck, enligthvad personer, som mistt honom samma natt rånet skedde, ha berättat.
Vid undersökningen i Berggrens bostad och utanför densamma anträffades bl. a. en butelj fotogén och vid visitationen i Södergrens butik anträffades en pappkartong fyld med vadd. Af detta har åkl. velat draga den slutsatsen, att Södergren varit betänkt på att efter rånets fullbordande anställa mordbrand for att igensopa alla spår. Af en eller annan orsak har denna plan förblifvit outförd.
Det har vidare utrönts, att Södergren utfrågat personer om, hvar och huru Berggren haft sina penningar förvarade samt för öfrigt gjort sig noga underråttad om förhållandena vid Butlex.
Med afseende på de hos Södergren anträffade dyrkarne och sättet hvarpå han fått dem, lemnades ett par rätt vägledande upplysningar. Dyrkarne voro bestälda hos en smed i grannskapet af Friggårds (Södergrens hem). Vid beställningen af den första hade Södergren sagt, att den skulle vara till det slags lås, som användes för 9 å 10 år sedan. Nu är förhållandet det, att Berggrens hus byggdes just för 9 år sedan, under det Södergrens hus är alldeles nytt. Dagen efter det S. fått den första dyrken hade han infunnit sig hos smeden och sagt, att dyrken gick till den ena af de dörrar han ville öppna men ej till den andra samt bad att smeden måtte göra en något större dyrk. Smeden genmälde då, att det vore svårt att göra en passande dyrk utan att få se låset samt bad att S. skulle löstaga detta från den plats där det satt: Härtill svarade S., att det ej kunde gå för sig att löstaga låset. — Nu har det utrönts att S natten till deg dag, då han bestälde den andra dyrken, varit sedd i trakten af Butlex samt att den första (mindre) dyrken passar till ytterdörren och den andra (större) till inre dörren.
Sedan förhörsprotokollen genomgåtts, infördes Södergren.
Hans uppträdande var prägladt af det största lugn och han svarade redigt och tydligt på alla till honom stälda frågor.
Först fick han lemna en kort redogörelse för sina lefnadsomständigheter. Södergren är 23 år gammal. Han har genomgått Fårö folkskola samt i tre år vistats i Upsala, där han studerat vid Fjellstedtska skolan. Sedan i början af April 1897 har S. innehaft diversehandeln vid Friggårds. Denna affär öfvertog han af handl. Sörman å Fårösund. För lagret, som vid öfverlåtelsen fanns i butiken, betalade S. 1,000 kr., däraf 100 kr. kontant samt lemnade revers på det återstående.
Denna revers löstes dels med en vexel dels med kontanter. Vexeln, lydandeå 400 kr., har sedan af S. inlösts.
— Hvar fick S. pengar till vexelns inlösande?
— De togos af inkomsterna i butiken.
— Men S. har ju af sin far fått flera lån för att hjälpa upp affären med.
— Ja, jag har fått två hela kvartal af min fars pension samt ett kvartal af min mors lön.
— Hvarför fick ni det? Gick affären så dåligt?
— Nej, men min far ville hjälpa mig i gång — Har S. fört handelsböcker?
— Ja, reskontra, kassakladd och inventariebok.
— Har S. någon gång inventerat sitt lager eller gjort något öfverslag af affärens ställning?
— Nej, någon inventering har jag ej gjort. Men jag har vid granskning af affärens ställning funnit mig ha 8 á 900 kr. i öfverskott.
— Hur kunde det då komma sig, att S. måste låna pengar såväl af sin far som af andra.
På denna fråga svarade S. icke.
— Södergren — erkänner ni, att ni begått det brott, hvarför ni här står tilltalad?
Frågan kom plötsligt och oförberedt, och S. syntes skifta färg. Men han fattade sig genast.
— Nej, nej. Jag kan ej erkänna.
— Har då S, något som kan bevisa hans oskuld?
— Jag är tyvärr ej i tillfälle att med mina handelsböcker visa, att de pengar jag befunnits inneha äro influtna i affären. Mina böcker äro slarfvigt förda men jag försäkrar att jag fått mina pengar genom affären.
— Hvar var S. dagen före brottets föröfvande?
— Jag var i min butik tills vid sjutiden; då gick jag upp till mina föräldrars bostad ty de hade främmande. Där var jag till mellan kl. 10 och 11 på kvällen.
— Gick ni sledan till sängs?
— Nej. Min far var borta men hemkom just -då. Sedan skjutsbonden ätit medföljde jag honom på hans uppmaning ett stycke till vägs.
Här erinrades S. om, att han förut sagt, att han själf bedt att få åka ett stycke med skjutsbonden.
— När ni följde med skjutsbonden, hade ni en nattsäck med er?
— Hvar blef den sedan af?
— Det vet jag ej. Jag förlorade den under vägen.
Åklagaren framvisade nu en kappsäck, som funnits i ett uthus vid Södergrens hem. Kappsäckens innersidor voro öfverdränkta med fotogén och i ena botten funnos stearinfläckar.
Då S. fick se kappsäcken, ryckte det nästan omärkbart i ansiktsmusklerna, men han behärskade sig.
— Känner S. igen denna kappsäck?
— Ja,
— Var det den S. hade med sig den där kvällen?
— Nej.
— När såg S. denna kappsäck sist?
— Det var i somras. Då begagnade jag den under en resa till Visby. Då förlorade jag den och har sedan ej vetat, hvar den varit. Jag trodde, att jag förlorat den i Visby.
— Hur vill S. förklara fotogénfläckarnas förekomst?
— De ha förmodligen uppstått, medan kappsäcken legat i uthuset. Där har den legat senaste tiden.
— Hur kan S. veta det? S. sade ju nyss att han ej vetat hvar kappsäcken varit sedan i somras?
S. blef vid denna replik en smula irriterad. Men så kom lugnet igen.
— Med sista tiden menar jag under sista tiden före den resa till Visby, då jag hade den.
— Brukar S. nedlägga nyss släckta ljus kappsäcken.
— Här synas stearinfläckar i kappsäcken.
— Jaså. Ja, jag vet ej, hur de kommit dit.
Under hr Berggrens schiffonier hade hittats en fällknif hvars ena blad var afbrutet. Vid närmare efterseende har man äfven funnit, att försök gjorts att uppbryta ehiffonierens lås med något hvasst föremål, Ett par personer ha trott sig igenkänna knifven såsom Södergrens egendom. Kunifven förevisades nu.
— Känner S. igen denna knif?
— Nej, jag har aldrig sett den förr.
— Så ha vi dyrkarne. Kännor S. igen dem?
— Ja. Jag har låtit göra dem.
— För hvad ändamål?
— För att kunna komma in till mina föräldrars jungfru och andra flickor.
— Men dyrkarne passa ej till låsen i edra föräldrars hus.
— Jo, till en gafveldörr.
— Men genom den dörren kan man ej komma in. Öppningen är stängd med uppstaplade packlådor.
— Det var den ej, då jag var hemma. Den stora dyrken går till den andra dörren in till jungfrun.
— Till den dörren finns intet lås — genmälde åkl.
— Jo, det finns det.
— Men jungfrun har sagt, att ni aldrig med dyrk beredt er inträde till henne.
— Jo, men det har jag gjort.
— Känner S. igen borren ock sticksågen?
— Ja. Dem har jag lånat af en snickare.
— Hvartill användes de?
— Jag förfärdigade ställningar att sätta till skydd mot min säd, så att kattor och råttor ej skulle komma dit.
— Hvarför skall S, försöka slingra sig undan så här?
— Jag slingrar mig ej undan. Men jag kan ej bekänna det jag aldrig gjort.
Nu framtgos kassakladden. Kronofogde Cramér, som deltog i ransakningen fäste rättens uppmärksamhet på, att i kladden flera personer debiterats för hos Södergren köpt konjak, samt frågade:
— Har S. bedrifvit olaga bränvinsförsäljning.
— Ja, det har jag — blef det oförbehållsamma svaret.
Men så ångrade han sig synbarligen.
— Jag vet dock ej, om det kan anses som olaga försäljning. Jag har på personers begären rekvirerat spritvaror, och då de ej kunnat betala med detsamma, har jag fört upp det i boken.
— Här finnas några poster i kladden, som ha till rubrik ordet kluns, Hvad betyder det?
— Jo, det är ett slags spel. Kunderna ha roat sig därmed inne hos mig.
— Men hvarför skulle ni debitera dem därför?
— De blefvo skyldiga för saker som de spelat om och köpt hos mig.
Kronofogden ansåg, att S. gjort sig skyldig till uppmuntrande af spel om penningar eller penningars värde.
Med afseende på Södergrens ekonomiska ställning lemnades några ytterligare upplysningar. Han hade just vid tiden för rånet blifvit dömd att betala en förfallen och protesterad växel samt dessutom lånat några hundra kronor. Samtidigt därmed skulle S. dock, enligt egen uppgift ha haft öfver 1,000 kr. i sin skrifbordslåda. Åkl. fann denna owständighet bevisa, att S ej haft några penningar från affären utan att dem han bade, voro de, som kommit från Berggren.
Hans systrar hade upplyst, att de ej heller sett honom ha några penningar för än dagen efter rånet. Då hade de sett med adresser försedda penningebref ligga i hans skrifbordslåda, hvilken alltid var öppen och till hvilken de jämt hade tillgång.
Härtill genmälte S. intet.
Med afseende på skråmorna å handen, förklarade S., att han fått dem under lek med en grannes katt samt bestred att de passat in med ojämnheterna i den genomborrade dörren.
Härtill genmälte åkl. att S. vid undersökningen försökt att vrida handen så, att skråmorna ej skulle passa, samt att han genom muskelsträckning sökt göra handen större, så att han ej skulle få in den i hålet.
Ansatt om fotogénbuteljen, förklarade S.: att han ej haft någon sådan men väl en flaska konjak.
akl. upplyste då, att fotogénbuteljen varit försedd med Visby spritbolags konjaksetikett och att den förut omtalade kappsäcken visar tydliga spår af, att en oljig butelj nyligen legat i densamma.
Södergren har slutligen vid förberedande förhöret erkännt, att han från handl. Arweson i Slite under den tid han var anstäld hos denne, tillgripit omkr. 75 kr. i penningar. Härom tillspordes dock ej S. vid detta ransakningstillfälle.
Ånyo uppmanad att bekänna, svarade S:.
— Jag kan ej bekänna. Mitt samvete förbjuder mig att göra det.
Målet uppsköts härpå i tre veckor, under hvilken tid S. skall kvarsitta i häktet.

Frikänd blef af häradsrätten arbetaren Per Emanuel Olsson, hvilken i höstas häktats vid Norrbys i Hejdeby för tillgrepp af ett par mindre säckar säd. Det har nämligen, sedan fängelseläkaren undersökt den häktades sinnesförfattning, af medicinalstyrelsen konstaterats, att han vid brottets begående icke ägde sina sinnens fulla bruk. K. befhde har nu ålagts taga hand om den frigifne, hvilken dock ålades att ersätta det stulna med kr. 4:34 samt målsägarens inställelse med 5 kr.

För nesligt brott mot kap. 18 § 10 strafflagen ransakades arb. Gustaf Adolf Johansson från Snäckers i Hangvar. Han nekade bestämdt för hvad som Jades honom till last men förklarade de omständigheter, som gjort honom misstänkt, vara beroende på en medfödd sjukdom. För bevisnings förebringande uppsköts målet till 10 Febr.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 Januari 1898
N:r 11

Rättegångs- och Polissaker.

Södra häradsrätten.
(Första vårsammanträdet.)
Värjemålsed gicks af drängarne Lars Lundgren, Bjerges i Vamlingbo, och Lennart Lindlöf, Botes i Gerum, den förra för att freda sig från åtalet om skadegörelse å 28 st. unga fruktträd, den senare i barnuppfostringsmål, anhänggjordt af Alma Malmqvist från Levide.

Ersättningsmålet, af Hj. Hallbom, Allmungs i Stånga, anhängiggjord mot styrelsen för Stånga sockens kreatursförsäkringsförening, förekom ånyo. Flera vittnen hördes; somliga hade sett att Hallbom haft godt foder, somliga att han haft dåligt foder. En del hade sett hästen haft någorlunda godt hull, andra åter visste, att hästen varit mycket mager. Utslag 14 Febr.

För ofullständig bokföring var fru Julie Carlsson å Vestergarn instämd af firman G. Abrahamsson & C:o i Stockholm. Kär. som nu fått taga del af de företedda böckerna, ansåg dem ofullständiga och öfverlemnade målet.
Svarandeombudet begärde och erhöll uppskof till fjärde sammanträdet för att sätta sig i förbindelse med sin hufvadman.

För utspridande af falskt rykte hade Lars Viman, Gerum, instämt Jacob Johansson, Botes i samma socken. Enligt kär. Påstående skulle svar. ha utspridt ett rykte, att Wiman skulle ha stätt i otillbörligt förhållande till en i socknen bosatt gift kvinna. Wiman begärde 200 kr. i ersättning samt yrkade, att svar. måtte åläggas att i ortens tidningar införa rättens utslag. Svar. som inlämnade en längre skrift affattad i sådana ordalag, att rättens ordförande fann olämpligt uppläsa densamma, erkände, att han omtalat, det Wiman för flera personer skrutit af sitt förhållande till den åsyftade kvinnan.
Vid nåsta sammanträde skall svar. komma personligen tillstädes.

Barnuppfostringsbidrag med 15 kr. i månaden i 15 år fordrar Otto Johansson i Klinte, att Karl Johansson i Sanda måtte förklaras skyldig utgifva till underhåll åt ett af kär. dotter framfödt gossebarn. Svar. förnekade faderskapet. Målet uppsköts till första dagen af tredje sammanträdet.

Tvist om utdikningsbidrag. O. Karlström, Lilla Atlings i Atlingbo, hade yrkat, att Fredrick Isenberg, Isums, måtte åläggas att deltaga i ett utdikningsföretag, som verkställts inom socknen.
Svar. vägrade ej att efter rättvis anlott deltaga däri, men dels vore han aldrig fordrad, dels ville han ej vara med om eller deltaga i några lånetransaktioner.
Kär. genmälte, att för nämda företags bedrifrande ett odlingslån å 10,000 kr. upptagits, samt yrkade att svar., fast han ej varit med och sökt lånet, måtte dömas skyldig att deltaga däri. Målet uppsköts för vidare ut redning till nästa sammanträde.

För hemfridsbrott hade länsman Lindström tilltalat drängen Olof Håkansson, Norrgårda i Hamra. Den tilltalade skulle näml. på julaftonen med våld ha inträngt i handl. Hanzéns lokal å Burgsvik för att våldföra sig på dennes biträde.
Svar. medgaf, att han inträngt i boden, men ej i den onda afsikten som åkl. påstod, utan blott därför att han ville ha något godt. Tvänne vittnen hördes, som sett den tilltalade vara rusig och bråka och hört honom utfara i hotande ordalag. Utslag meddelas vid nästa sammanträde.

För djurplågeri var rättaren Johan Bengtsson, Bara i Etelhem, instämd. Svar. erkände, och faller utslag 14 Febr.

För olaga laxfiske voro kustsergeanten Christersson, kustroddare Ahlberg samt ett tiotal andra laxfiskare instämda. De skulle näml. ha i öppna sjön och i strid motlag om fiske i dylik sjö ha idkat laxfiske med fastsatta laxanglar, till stort men för drifgarnsfisket.
De tilltalade sade sig ha idkat fisket utom svenskt område eller öfver en geografisk mil från närmsta land.

Om förmånsrätt i konkursbo. Handl. J. W. Odin å Klintehamn hade instämt sysslomännen i godsägare Wöhlers konkursmassa med yrkande omerhållande af förmånsrätt för en fordran som han hade inämde konkursmassa.
Han hade nämligen förra våren med herr Wöhler uppgjort -kontrakt om leverans at gödning till omkr. 60 tunnland sockerbetor samt därvid kontraktsenligt betingat sig samma betalningsvilkor som sockerfabriken. Gäldenären, som upplysningsvis hördes, vitsordade denna uppgift. Konkursmassan bestred kär. förmånsrätten.
Yttrande vid nästa sammanträde.

Det sedan fjärde sammanträdet i höstas uppskjutna målet emeilan C. J. Andersson i Öja samt handl. Victor Hanzén å Burgsvik förekom ånyo. Kär. bestrider herr Hanzéns rätt att fortfarande behålla den honom tillhöriga egendomen, emedan svar. ej fullgjort de frakter han åtagit gig och emedan aftalet emellan kär:s bustru och hr Hanzén vore ogiltigt. ILemnade en förteckning på egendomen, som skulle vara värd 666 kr. Svar., som ansåg värdet vara för högt, vägrade utlemna egendomen förrän han får uppbära 500 kronor i ersättning, samt höll sig blott till kontraktet.

Vägtvisten mellan Anton Berglund, Bjerges i Lye, och Ungbåtels åboar i Stånga förekom ånyo. Svar. hade inkallat tre vittnen, af hvilka L. Pettersson från Ala vore den, med hvilken kontraktet uppgjorts, emedan han vid den tiden varit ägare till det hemman, som har den omtvistade vägen till utfartsväg. Vittnena vitsordade svar:s uppgifter om att meningen vore den, att Ungbåtels skulle hafva vägen till utfartsväg. samt att Berglund i vederlag därför erhållit det vid skiftet utlagda vägområdet, samt dessutom af L. Pettersson uppburit 100 kr. i ersättning. Parterna yrkade ansvar å hvarandra. Utslag 14 Febr.

Norra häradsrätten.
(Vårtingets första sammanträde).
Slagsmålet i Halla. Detta sedan föregående rättegångstillfälle uppskjutna mål förevar nu ånyo, och hade målsägaren inkallat tre vittnen. Dessa berättade enstämmigt, att drängen E. Larsson vid det förut omtalade dansgillet under det dansen var i gång, utan anledning satt krokben för målsägaren, Viktor Jakobsson, hvilken därvid fallit framstupa på marken. Att svar. utdelat något slag hade endast ett af vittnena sett. Svar. nekade fortfarande för hvad som lades honom till last, och då han ansåg sig ha lidit men af den mot honom anhängiggjorda rättegången, yrkade han ansvar på kär. för ärekränkning samt begärde 90 kr. i ersättning för den skada han lidit af rättegången. Målet öfverlemnades, och faller utslag 14 Februari.

Djurplågorimålet mot hr V. von Corswant å Stafva samt dennes fogde, Blidberg, öfverlemnades denna gång till rättens pröfning. Först afhördes dock fem vittnen, hvilka intygade, att märren varit skadad å lokstaden. Hon hade haft två öppna sår och dessa hade icke ägnats annan vård än den, att en tom kaffesäck lagts mellan sellokorna och såret. men härigenom hade endast skafningen ökats. Äfven intygade vittnena, att de hört hr von Corswant förklara sig vara den, som svarade för djuren. Detta bestreds fortfarande af hr Blidberg, som förklarade sig vara den, hvilken hade ansvaret för djuren anförtrodt åt sig.
Åklagaren yrkade, att såväl von Corswant som Blidberg skulle fällas till ansvar för djurplågeri, men B. anhöll att von C. måtte skiljas från målet. Utslag 14 Febr.

Brunnsgräfvare Smålander har otur i sitt mål om mened mot landtbr. Pettersson, Enge i Gammalgarn samt dennes sex vittnen i ett redan utageradt mål. Som bekant har Smålander stämt de sex vittnena därför att de i det här antydda, afslutade målet, på Petterssons anstiftan skolatha begått mened. Nu har S. gång efter annan haft uppskof för inkallande af vittnen, hvilka skolat bevisa, att mened ägt rum, men alla de inkallade vittnena ha varit i djupaste okunnighet om allt, som rört målet. Till detta rättegångstillfälle hade 8. åter inkallat tre vittnen, hvilka emellertid ej iakttagit inställelse utan i stället till rätten inlemnat en skrift, däri de förklarade sig ej ha någon kännedom om den sak, som här vore i fråga.
Men Smålander förlorade icke modet för det.
— Så får jag väl anhålla om nytt uppskof då — sade han lugnot. — Jag har fera vittnen, må I tro, och dem ska ja ha hit.
Och uppskof fick Smålander till 14 Febr.

För hemfridsbrott och misshandel var hemmansägaren Adolf Larsson, Alsarfve i Ardre, instämd. Han skulle lördagen 6 November i berusadt tillstånd ha trängt in i hemmansägaren T. Jakobssons, Vesterbys i Adre, boningsrum, där uppträdt bråkigt och störande samt slutligen misshandlat målsägaren.
Svar. bestred riktigheten af stämningen. Han hade väl sagda dag varit vid Vesterbys och äfven varit inne i boningshuset men ej hos Jakobsson. Han hade endast besökt gårdens dräng, som bjudit honom dit.
För förebringande af bevisning uppsköts målet till 14 Febr.

Följ väglagen! Fyra hemmansägare från Halla och Östergarn voro instämda att stånda ansvar för det de icke i enlighet med väglagens bestämmelser flyttat utmed deras vägstycken stående gärdesgårdar på stadgadt afstånd från vägen och ej heller upptagit nödiga afloppsdiken vid vägsidorna.
Svarandena erkände sina förseelser, och faller utslag 14 Febr.

Han krusade inga korpraler. Drängen Emil Ekström, Hanes i Endre, var instämd för våld å allmänna väg. Han hade 2 Januari å allmänna vägen genom Endre, strax vid Kvie gård utan anledning öfverfallit och slagit drängen Adolf Weström, hvilken äfven är korpral vid infanteriregementet.
Svar, hade först bedt målsägaren att få röka på dennes cigarr. Då nu målsäg. skulle framtaga en annan cigarr för att gifva svar., tilldelade denne honom ett slag öfverögat så att detta igensvullnade samt ett slag öfver näsan, så att hon sprang i blod.
Svar. utropade därpå:
— Tror du, att jag vill ha din cigarrstump? Och inte heller krusar jag dig, fast du är korpral.
Svar. erkände våldet, och svar. begärde 15 kr. i ersättning för sveda och verk. Utslag 14 Febr.

För misshandel mot kanalarb. O. Larsson var kanalarb. Axel Lindström-Hult instämd.
Men Hult hade ej iakttagit inställelse, hvadan han därför dömdes till 15 kr. böter samt ålades att vid 50 kr. böter iakttaga inställelse 14 Febr., till hvilken dag målet uppsköts.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 Januari 1898
N:r 10