Rånet på Fårö.

Förnyad ransakning bar i dag å lånsfängelset hållits med den för detta brott misstänkte Esra Södergren. Långt före ransakningens början hade en ansenlig skara nyfikna fylkat sig utanför fängelseporten, för att vid ransakningens början få komma in, och domsalen fyldes äfven, när målet påropades, af skådelystna.
Målsägaren företräddes äfven denna vång af hr Hj. Snöbohm.
Sedan Södergren införts, föredrogs hans prestbetyg, hvilket meddelar, att 5. är född 18 Maj 1874 å Fårö. Han är konfirmerad.
Härpå genomgingos de vittnesberättelser som vid förra rättegångstillfället aflades, och anstäldes med anledning häraf ett kortare korsförhör.
Anmärkning gjordes bl. a. mot S:s uppgifter om användande af verktygen. S. vidhöll sina uppgifter att han skulle göra en ny ställning för järn.
Åkl. upplyste att den ställning som redan fanns räckte för ett tre gånger så stort lager som det S. innehade. S. hade f.n. inne 2 stänger fyrkantjärn, 2 1/2 stänger skenjärn, 7 1/2 stänger ståljärn, 81/2 stänger rundjärn och ungefär en knippa bandjärn.
S.pgeumälde att han önskade en rymligare ställning för att där upplägga järnet, sedan han tjärat det för att bevara det för rost.
Då fråga blef om Ahlqvists vittnesmål och om S:s klädedrägt, då A. såg honom, anmärkte åkl., att S. och äfven hans mor enständigt nekat för att S. haft ljusare kläder. Nu hade åkl.; emellertid hemma hos S. anträffat en ljus rock och väst, till hvilka plagg äfven funnits ett par benkläder, hvilka nu dock äro spårlöst försvunna. Filthatten som vittnet Ahlqvist sett 9. hafva företeddes äfven.
S. förnekade att han haft ljusa benkläder vid tillfället samt sade, att ban ej visste hvar de till den ljusa kostymen hörande benkläderna voro, såvida de ej funnos i Visby på hans logis här, kvarolömda i sommras.
— Hvilket logis! sporde. åkl.
— Hos mina släktingar.
— På samma ställe där S. tog in nu sist.
— Ja.
— Kanske S. hade benkläderna med sig dit nu sist?
— Nej, visst icke.
Härpå företeddes ett utdrag ur kassakladden som nu föres, visande att under tiden 17 Jan. till 17 Febr.inkommit 80 kr. Härmed ville åkl. bevisa orimligheten af att S. under Nov.—Dec. samt halfva Januari kunnat i affären infå omkring 3,000 kr.
Som vittnen hördes härpå snickaren Johan Blessell och pigan Ada Tapper.
Johan Blessell meddelade att S. två gånger talat med honom om Berggrens penningar. Första gånger var för omkr, ett år sedan. ’Då hade &. vid ett besök, som vittnet gjort i hans hem, till honom sagt: »Om vi två skulle ta och gå till Berggren och få litet penningar.» S. var då i stort behof af penningar och antog vittnet att det var af denna orsak S. sagt detta.
— Andra gången var i Södergrens butik i somras. Äfven då var S, utan penningar. S. sede då till vittnet: »Om jag skulle gå upp till Berggren ocn knycka litet penningar.» Då sade vittnet: »Det går nog ej så lätt, ty Berggren förvarar sina pengar så väl, att man ej kan komma åt dem.» »Då ger jag väl gubben ett nyp, så blir han väl lugn så länge.»
— Hade S. ej vid första tillfället föreslagit vittnet att vara med?
— Jo, han sade, om vi (vittnet och S.) skulle gå till B. och få pengar.
äVintnen meddelade vidare att han först under de sista två åren haft någon beröring med S. Under förliden sommar voro de mycket tillsammans, eljest ej. Vittnet hade äfven handlat hos S. och upplyste, att det varit rätt mycket folk i butiken strax efter det den öppnades, men det aftog sedan, så att omsättningen måtte hafva varit ganska ringa. Äfven S:s spannmålsaffärer ansåg vittnet hafva varit dåliga och föga gifvande. Meddelade att S. på hösten haft mycket ondt om penningar. Om det i November ankomna penningebrefvet med 400 kr. upplyste vittnet, att det var adresseradt till skoll. Södergren.
Den 7 Januari på kvällen hade vittnet varit hemma hos sig och legat före kl 12 Om genvägarne meddelades, att en genväg går strax förbi hans gård öfver Träska till Butlex.
Om Södergrens försäljning af spritdrycker uppgaf vittnet, att många hade kännedom om denna S:s affär och handlade af honom. Vittnet hade själf köpt konjak af S.
På fråga af åkl. förklarade vittnet, att 8. antagligen ej ämnat besöka honom natten mellan 7 och 8 Januari. Äfven upplyste vittnet att S. talat om Ada Tapper och sagt, att han ämnade söka komma’ in till henne nattetid.
Härpå hördes pigan 4da Tapper. Hon förklarade först att hon aldrig sett de för henne nu förevisade dyrkarne.
Hon sade vidare, att hennes kammardörr om nätterna var stängd genom en från dörrlåset fri regel. Ytterdörren på vestra gafveln hade varit stängd ända sedan hon kom till Friggårds. Brygghusdörren låses äfven hvar kväll. Innanför östra dörren stå två höga tunnor som blockera densamma. De ha stått där hela tiden vittnet varit på platsen.
Vittnet medgaf att 5. fera gånger besökt henne samt att S. visste hvar nycklarne funnos. De dörrar där nycklarne voro undanlagda, antog hon att S. med dyrkar yppnat. Besökena hos Ida Tapper hade ägt rum i November och December och nattetid. Efter jul däremot hade vittnet reglat dörren in till sig, så ått S. ej kommit in. Och efter jul hade S. ej heller gjort försök att komma in. Äfven före jul hade vittnet nekat S. att inkomma till sig och S. då hade ej haft någon dyrk att öppna med.
Om de ljusa kläderna meddelade vittnet, att hon ej sett honom bära dem mer än en gång i somrag, då S. haft benkläderna och västen på sig.
Om den med fotoger indränkta kappsäcken upplyste vittnet att hon aldrig sett den vid Friggårds. Fällknifven trodde hon sig igenkänna såsom Södergrens. Åtminstone var den mycket lik en af S. innehafd knit.
Om Södergrens affärer visste vittnet intet, ty därom hade S. ej talat med henne.
— Hvad som förut berättats om händelserna vid Friggårds kvällen före rånets föröfvande bekräftades af vittnet.
Vidare uppgaf vittnet, att skoll, Södergren någon dag före 7 Jan. inne i Esras butik sagt, att denne på affären förtjänat mycket penningar.
Härmed voro vittnesförhören slut.
Södergren infördes ånyo, och hufvudinnehållet af vittesförhören delgafs honom. De af vittnet Blessell omnämda yttrandena angående försök att få penningar från – Berggren förklarade S. vara fälda på skämt.
Åkl. påvisade att yttrandena fälts under svåra ekonomiska förhållanden för S. och att talet om skämt vore rätt misstänkt. På fråga förnekade S. att han med hemmansägare Sjögren, Afva, samtalat om sin penningeställning. Detta anhöll åkl. att få antecknadt till protokollet.
Vidare framhöll åkl. att vidare vid tiden för S. andra samtal med Blessel om ett försök att få vengar från Berggrem, S. åter varit isvår penningknipa och att när han nu på nyåret åter hade stora utbetalnigar — då skedde rånet. Detta vore fula sammanställningspunkter. Dessutom vore det utrönt, att alla penningar som af S, senaste tiden utbetalats, anskaffats af hans far. Detta visade ej att S. själf haft penningar, som han förut uppgifvit.
Häremot invände S. att han varit tvungen att spara sina inkomster för att betala ett banklån i Visby och för den skull har han anlitat sin fars penningar.
Målet uppsköts härpå till 16 Mars.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Februari 1898
N:r 30

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Till 3 månaders fängelse dömdes i dag den för knifskärning mot arb, Ekvall flere gånger ransakade arbeturen Karl Svensson. Dessutom ålades han att med 104 kr. ersätta målsägaren för sveda och värk.

Till rättelse af vår uppgift i rättegångsreferatet från senaste sammanträdet med norra häradsrätten må meddelas, att det var sockerbruksarbetaren Larsson, ej drängen V. Jacobsson, som för våld dömdes till 15 kr. böter, Jakobsson var målsägare och alltså den, som blifvit misshandlad.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 21 Februari 1898
N:r 29

Det går för långt.

Ligapojkarnes framfart i staden fortfar ännu obehindradt, och deras fräckhet tilltager med hvarje dag. I dag hafva vi åter att omtala ett öfverfall på öppen gata från dessa fängelsekandidaters sida, denna gång ett öfverfall som i fräckhet går ännu ett steg längre än de förut omtalade händelserna.
Den händelse vi nu ha att berätta inträffade i fredags e. m. å Adelsgatan. En person, som f. n. har sin verksamhet förlagd till Klintehamn, kom nämligen sagda dag vid tiden strax före eftermiddagstågets till Hemse afgång gående ofvannämda gata framåt. »Då omringades han plötsligt af en skara halfstora pojkar, hvilka började att okväda honom samt med hotfulla åtbörder gå honom in på lifvet. Rätt hvad det var, satte en af slynglarne krokben för honom, så att han for framstupa i gatsmutsen och ramponerade sina kläder rätt betydligt. Han reste sig dock åter upp och bad höfligt att få vara i fred, men de hänsynslösa lymlarne fortforo att förfölja honom under hot om misshandel ända in på perrongen vid järnvägastationen. Här tog den förföljde sin tillflykt till en första klassens kupé på tåget, men ej ens där fick han fred för förföljarne. Då tåget skulle sättas i gång, rusade nämligen ett par af dem fram för att rycka upp kupédörren och sade, att de »skulle slå lif och bjärta ur den satans långskånken.» Stationsinspektor Lundahl och tågbetjäningen lyckades dock att afvisa fridsstörarne från stationens område, och den anfallne fick i ingen och ro fortsätta sin resa.
Inför en händelse sådan som denna och flera liknande kan man med fog säga, att det går för långt. Och hvarje fredlig individ inom samhället frågar sig: Kan verkligen intet mer göras från polisens sida till stäckandet af dessa upprepade öfverfall och gatuuppträden? Allmänheten fordrar att utan risk förlif och lem få trafikera stadens gator, och den fordrar dessutom, att polisen skall, sin plikt likmätigt, sörja för att så blir förhållandet. — Dessa ligor af halfstora pojkar, som nu störa säkerheten på gatorna, hafva redan satt en sådan skräck i stadens invånare, att de snart sagdt ej våga sig ut efter skymningen. Och om de oförskämda lymlarne se, att det nu rådande beskedlighets systemet från polisens sida fortfar, så blifva de än värre.
Vi tala därför i hela samhällets namn, då vi uppmana polisen att göra hvad som är dess plikt, nämligen att med allvar och kraft anställa ordentliga razzior efter ligapojkarne och att befordra dem till laga näpst.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 21 Februari 1898
N:r 29

Om rånet på Fårö

hålles om onsdag förnyad ransakning å länsfängelset. Huruvida då en bekännelse från Södergrens sida skall föra målet till sitt afgörande, är ej godt att säga. S. har dock redan visat, att han synbarligen ämnar hvad man kallar »bondneka», d. v. s. söka komma ifrån åtalet genom att neka för allt, som har samband med själfva saken, men däremot påtaga sig alla möjliga andra snedsprång och brott, som ban begått, men som han nog under andra förhållanden skulle förnekat. Så har han tillstått, att han bedrifvit lönkrögeri samt erkänt en stöld af penningar.
Att åklagaren emellertid under tiden mellan ransakningarna ej varit overksam, är naturligt. Han har gjort allt, hvad han förmått, tör att bringa i dagen bevis för Södergrens brottslighet. Och i dessa sina ansträngningar synes han hafva lyckats rätt väl i ett par fall.
Som våra läsare torde erinra sig, uppgaf vittnet Ahlqvist, som sett S. den natt rånet skedde, vid förra ransakningen, att S. vid tillfället varit iklädd ett par byxor af ljusare färg än rocken. Och S. medgaf, då han därom tillfrågades, att han äfven hade ett par ljusare benkläder, hvilka dock voro gamla och oanvändbara. Detta hade kan förut bestämdt förnekat. På fråga hvar han hade dessa benkläder svarade S., att de funnos i någon skrubb i hans hem. Åkl. har nu eftersökt detta klädesplagg, men, ehuru äfven de hemmavarande intygat, att ett par ljusa byxor borde finnas i 8:s ägo, omöjligen kunnat finna plagget, hvilket alltså möjligen undanskaffats af S., innan han for till Visby.
Vidare har åklagaren vid genomgående af Södergrens handelsböcker och anteckningar funnit, att S. under den tid, då han enligt sin egen uppgift skulle ha fått in de af honom vid häktandet innehafda penningarna, enligt dessa böcker ej fått in mera än 80 kr. i kontanta penningar.
Nu står således den frågan obesvarad: »Hvar har S. fått de af honom innehafda penningarna, som enligt hans egna anteckningar ej influtit genom affären?» eller ock: »Om S. fått in dessa penningar, som han innehar, genom affären — hvarför ha de då ej blifvit i handelsböckerna antecknade?» Det torde bli svårt nog för S. att reda sig ur denna knipa, och då man dessutom har att vänta ett par rätt viktiga vittnesmål, torde man kunna motse onsdagens ransakning såsom en af de viktigaste under hela handläggningen af detta mål.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 21 Februari 1898
N:r 29

Tjufstreck.

Under natten till i dag har någon okynnig och långfingrad individ tagit sig före att sönderslå en ett mindre lager af på Skeppsbron upplagda silltunnor tillhörig tunna och att ur densamma tillgripa omkr. tredjedelen af innehållet. Då ogerningen i morgse upptäcktes, låg den kvarlämnade delen af tunnans innehåll kringspridd på Man har ingen spaning på gerningsmannen.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Februari 1898
N:r 27

Osäkerheten på stadens gator

tilltager allt mer och mer, och det går knappast en vecka, utan att någon blir öfverfallen och förfördelad af individer tillhörande samhällets afskum. En sed, som bland dessa fridstörare och våldsföröfvare börjar blifva mycket allmän, är att de uppträda förklädda och med lösskägg. Vi ha förut omtalat ett ett par fall, då sålunda maskerade personer på kvällarne å öppen gata öfverfallit och misshandlat fredliga vandrare. I går afton voro åter fyra maskerade, halfstora pojkar ute på våldsbragder och öfverföllo å Bredgatan en ensam person för att misshandla honom. De föllo honom i ryggen, och två af dem sökte att hålla honom, medan de andra slogo. De träffade dock den gången sin öfverman och måste, sedan de dock förstört den anfallnes rock, draga sig undan med oförrättadt ärende. Polisen, som blifvit underrättad om saken, torde nu med all makt söka att göra slut på detta olidliga osäkerhetstillstånd på våra gator. Och det är verkligen hög tid på, att så sker.

Auktionskammaren.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Februari 1898
N:r 27

Rättegångs- och Polissaker.

Södra häradsrätten.
Vid vårtingets andra sammanträde afkunnades följande utslag: — För djurplågeri dömdes rättaren Johan Bengtsson, Bara i Etelhem, att böta 25 kr.
— För hemfridsbrott hos handl. W. Hanzén å Burgsvik tilltalade drängen Olof Håkansson Norrgårda i Hamra skall ånyo vid vite af 20 kr. inställa sig för rätten 14 Mars.
— Ersättningsmålet emellan Hj. Hallbom Allmungs i Stånga och Stånga sockens kreatursförsäkringsförening afgjordes så, att H. till erkändes 250 kr. ersättning för den mistade hästen, samt 71 kr. i rättegångskostnader och prot. lösen.
— Handl. W. Odins å Klintehamn förmånsrättsanspråk för fordran i W. Wöhlers konkurs afslogs af rätten.
— Det tvistiga vägmålet emellan A. Berglund, Bjerges i Lye, och Ungbåtels åboar i Stånga tappades af Berglund, hvaremot kostnaderna kvittades. Kär. erlade vad, för att i hofrätten fullfölja målet.
— I aftalsmålet emellan Karl Anderssons, Domerarfve i Öja hustru och handl. W. Hanzén å Burgsvik ålades den senare att återställa åtskilliga lösören eller dess värde med 35 kr.; hvaremot öfriga yrkanden ogillades. Mot detta beslut erlade Andersson vad.
— Ersättning för arbete med resterande 51 kr. 93 öre ålades J. N. Jacobsson utgifva till Johan Stenhoff, Hägvals i Linde, jämte 28 kr. i rättegångskostnader.
— Att redovisa 364 kr. till Anna Johansson, Ålarve i Rone, ålades sakföraren A. C. Stenmark i Garda. 37 kr. i rättegångskostnader tillerkändes dessutom kitr.
— För olaga idfiske dömdes Jacob Wiberg, L. Pettersson, L. Hansson och W. Pettersson från När att böta hvardera 15 kronor.
— De åtalade laxfiskarena kustsergeanten Christersson i Rone, Johan Ahlgren, Albert och Anton Runander samt Alexander Wallander från Ljugarn och C. Zetterqvist från När frikändes alla.
— För skadegörelse å 23 st. fruktträd vid Bjerges i Vamlingbo frikändes drängen Lars Lundgren därstädes (han hade gått värjemålsed); hvaremot han fick böta 30 kr. för det han afhuggit en tall och en oxel för målsägaren, samt skall dessutom ersätta trädens värde med 6 kronor.
— Besvären öfver nämdemansvalet i Banda ting ogillades af rätten, hvarefter den nyvalde nämdemannen Johan Olsson, Rofvalds i Eskelhem fick taga säte i rätten.
— För hemfridsdrott tilltalade Olof Johansson i Träkumla hade ingått förlikning med målsägaren, hvarefter åkl. afstod från åtalet och målet afskrefs.

Otäckt var det. Såsom vi förr refererat har Lars Wiman i Gerum instämt Jacob, Johansson Botes i samma socken under påstående att Johansson utspridt rykte att Wiman som vore en gift man stått i otillbörligt förhållande till en i socknen bosatt gift kvinna.
Båda parterna som redan bara ålderdomens insegel i sitt anlete voro ej öfverens om ryktets uppkomst. Johansson som är mycket glömsk mins ej att han sagt något, möjligen omtalat hvad Wiman skrytsamt berättat för honom.
Kär. hade inkallat trenne vittnen, hvilka icke ville vittna förrän meningheten fått afträda, hvilket ock skedde.
Vittnesberättelserna, hvilka hvar för sig voro ganska vidlyftiga, voro minstsagt otäcka i ordets egentligaste mening. Vittnesmålen bestredos af svar., som ej gjort annat än relaterat Wimans skryt.
Målet öfverlämnades. Utslag vid nästa sammanträde.

Om deltagande i ett utdikningsföretag är, såsom vi vid förra sammanträdet refererade, Fr. Isenberg, Isums i Atlingbo af O. Karlström Lilla Atlings instämd. Svar. är fortfarande villig betala sin anlott, blott han får vederbörligen styrkt uträkning, som utvisar hvad han skall betala, samt blir befriad från odlingslånet. Kär. företedde åtskilliga räkenskaper och handlingar om utdikningen. Målet uppsköts till fjärde sammanträdet.
— Olagligt idfiske i Närsån. Nils Norström från När, tilltalad för ofvannämda brott, bestrider åtalet. Åklagaren hade inkallat tvenne vittnen, men dem ville svar.
jäfva, emedan de hade angifvit honom samt vittnade af hat och afund, tilläggande »jag kan skaffa hundra bevis på att jag aldrig fiskat olagligt».
— Skall detta vara jäf, det?
— Om jag får lof, kan jag angifva dem för långt större brott, bara jag får vittna själf.
Enligt deras berättelse hade Närström lagt omkring 6 tum för långt ut i ån.
Svar. till ordf. — Tyst nu.
Svar. — De vill jag tro, det.
Ordf. — Stå rätt och häng inte öfver stolen.
Svar. — Jag är gammal, 71 år så jag kan väl behöfva stöd. Ordf. — Godkänner ni vittnesmålen?
Svar. — Jag kan skaffa bevis när jag kommer hem.
— Målet förekommer i alla fall ånyo 14 Mars, Adjö! förklarade domaren.
— Då kommer jag inte hit! genmälde svaranden.

För osanna och skadliga ryktens utspridande hade Lars Hansson, Ljugenäs i Burs, instämt Lars Jacobsson, Glöfves samma socken. Svar. skall nämligen ha om kär. finansiella ställning utspridt sådana rykten att hans affärer lidit men däraf, samt dessutom sagt att kär. vore »den största rackare som fans på jorden, en som bara ville lura folk».
Målet uppsköts till nästa sammanträde för bevisning, emedan svar. ej ville vidgå stämningen.

Djurplågeri. Handl. N. K. Haskel i Hamra var instämd på angifvelse af C. Blomqvist i Näs, för att han fodrat sin häst så dåligt att den vore alldeles utmagrad, samt därvid begagnats till körslor m. m. Allt detta bestreds af svar. Åkl. erhöll uppskof till nästa sammanträde.

Norra häradsrätten.
Vid vårtingéts andra sammanträde i måndags å Allekvia afkunnades följande utslag:
— För försummad väghållning dömdes hemmansägarena Högström, Olofsson, Björkqvist och Olsson att böta 5 kr. hvar. till vägkassan.
— Till 50 kr. böter för misshandel dömdes drängen Emil Ekström, Hanes i Endre, samt ålades dessutom att ersätta målsägaren, drängen Adolf Veström med 15 kr. för sveda och värk.
— För liknande brott ådömdes drängen Victor Jacbsson 15 kr. böter.
— Djurplågerimålet mot hr V. von Corswant å Stafva samt dennes fogde, Liedberg, afdömdes så, att C. skildes från målet, hvaremot Liedberg fick för djurplågeri böta 15 kr.

Om boskilnad hade hemmansägaren Nils Nilsson och han hustru Johanna Nilsson ansökt. Ansökningen bifölls, och förordnades som god man landtbr. Elof Pettersson, Björkome i Veskinde.

De svuro sig fria. Edgång gicks af jordbruksarb. Johan Pettersson, Veskinds i Veskinde, för att fria sig från åtal för misshandel mot hustrun Maria Bergström. Utslag faller 14 Mars.
— Arb. August Pettersson, Thors i Bro, svor sig likaledes fri från åtal för stöld af ett par skogkälkar. Utslag samtidigt med föregående mål.
— Ännu en edgångare, drängen Alb. Hallin, Grausne i Lokrume, friade sig från ansvar. Det, var i detta fall fråga om olaga bränvinshandel, och faller här äfven utslag 14 Mars.
Hallin var dock icke nöjd med att bli fri åtalet — han yrkade äfven ansvar för ärekränkning samt 25 kr. i skadestånd. Hvilken ansvaret skulle drabba sade han dock ej, men förmodligen var det åklagaren, som skulle sota för att han gjort sin plikt.

Hans själ var för dyrbar. Ännu en fjärde edgång var till sammanträdet utsatt. Det var den för hemfridsbrott vid handelsboden invid Veskinde station åtalade arb. G. Sjöstedt, som skulle, efter att af kyrkoherden hafva fått undervisning om edens vigt, gå denna ed.
Sjöstedt infann sig ock, men pastors intyg visade, att S. ej i laga tid infunnit sig för att få undervisning. Det visade sig dock, att den undervisning S. sedan fått varit: tillräcklig för att lära honom inse taran af att begå mened, ty på domarens fråga, om- har ville bekänna sitt brott, svarade Sjöstedt ärligs och uppriktigt:
— Ja, jag bekänner, ty jag vill ej svära bort min själ; den är för dyrbar att svära bort.
S. tillade dock, att han varit så öfverlastad vid tillfället, att han ej kunde minnas, om han gjort hemfridsbrottet eller ej, men han troude dock det förra samt tog ansvaret på sig.. Och detta tyckte alla var hederligt gjordt af Sjöstedt. Utslag faller 14 Mars.

Processhungrig svärfar. Arb. Aug. Melin från Levide var, på angifvelse af sin svärfader, tilltalad för olvfligt tillgrepp af en rock från denne. Svar. bestred att han begått tillgrepp. Han hade af misstag fått rocken med bland andra kläder vid ett besök hos svärfadren. Därom hade svar. äfven underrättat denne samt sedan i paket sändt rocken pr järnväg till svärfadren, Denne hade dock ej, då mågen icke haft penningar att betala frakten med, behagat utlösa rocken från stationen utan i stället angifvit mågen för stöld. Den processhungrige gubben var tillstädes vid målets handläggning och vitsordade mågensvarandens uppgifter samt förklarade, synbarligen skamsen öfver sitt duomma tilltag, att han för sin del icke hade något yrkande, Äfven åkl. öfverlemnade målet utan särskildt yrkande, och faller utslag 14 Mars.

Fegt handladt. Drängen Otto Ferm, Godrings i Ekeby, en stor och grof karl, hade för en tid sedan tagit sig före att vid Röstäde gård i Ekeby öfverfalla och misshandla en 1ö5-årig gosse vid namn Gunnar Naogard samt att därvid illa tilltyga honom i ansiktet med en trasig buteljbotten. Ferm erkände och får han sin dom 14 Mars.

Hemfridsbrottet vid Vesterbys i Ardre var åter föremål för ransakning. Svar. Adolf Larsson, Alsarfve i Ardra, nekade fortfarande. Två vittnen hördes på åklagaresidan. De hade dock icke något att meddela i sak. Det ena vittnet sade sig dock ha hört svar. säga, att han slagit målsäg., hemmansägaren. T. Jacnobsson, Vesterbys, och båda vittnena hade ett par dagar efter händelsen sett målsäg. ha ett blått märke öfver ena tinningen. Målet uppsköts ånyo till 14 Mars.

Har tagit sin Mats ur skolan. Den för våld mot kanalarb. Joh. Larsson åtalade kanalarb. Axel Lindström Hult, hvilken vid detta rättegångstillfälle skulle efter upprepade uteblifvanden höras, har afvikit från orten till fastlandet, hvadan målet mot honom förklarades hvilande i afbidan på vidare anmälan.

Träta och slagsmål. Vid ett gille hos arb. Aug. Håkansson, Garde i Stenkyrka, hade denne af någon anledning kommit i gräl med hemmansäg. Gustaf Myrbeck. Grälet fortgick en stund, hvarefter M aflägsnade sig. Håkansson skulle då ha följt efter honom samt öfverfallit och misskandlat honom på landsvägen. Myrbeck, som fått flere slag i hufvudet af en sten, hade måst intaga sängen.
Håkansson, som nu för deita våld var instämd, nekade därför. För bevisnings anskaffande uppsköts målet till 12 April.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 Februari 1898
N:r 26

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För misshandel dömdes eleven vid navigationsskolan Gunnar Olsson att böta 25 kr. samt att ersätta målsägaren med lika stort belopp.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Februari 1898
N:r 25

Rättegångs- och Polissaker.

Norra häradsrätten.
Frikänd blef vid ransakning i går inför lyckta dörrar den för brott mot 10 kap.
18 § strafflagen häktade arbetaren Gustaf Adolf Johansson. Vittnen hördes, men dessa kunde endast lämna sannolikhetsuppgifter. Några vittnen till själfva gerningen funnos ej, och då den häktade bestämdt nekade för att hafva föröfvat brottet, blef han, som sagdt, frikänd och försatt på fri fot.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 Februari 1898
N:r 23

Rättegångs- och Polissaker.

Fägersköldska målet. Till gårdagens ransakning med fröken Fägersköld voro af den häktade som vittnen instämda, utom reservunderlöjtnant Evert Taube och hans syster fru Silfversvärd, äfven fru Taube, Selma, Linderholm m. fl. Den senare var af häradshöfding Millar instämd som vittne till förra rättegången vid Höckerstad, men han afstod från hennes hörande.
Häradshöfding Millar har i egenskap af fru Taubes ombud instämt hushållerskan Carlfelt samt, för konfrontering med denna, fru Ekstam från Björkvik m. f.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 Februari 1898
N:r 22