Kategori: 1913 05 Maj

Hvad grottan Stora Förvar berättar.
I Aftonbladet läses:
Först i dessa dagar har sent omsider sista handen lagts vid ett iniressant — vetenskapligt arbete, som för tjugusex år sedan påbörjades, men af omständigheternas tvingande makt måst dragas ut öfver mer än ett fjärdedels sekel, innan det fick se sin epilog skrifven. Det är undersökningen af grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, en af de små öarna vid Gotlands västkust.
Namnet Stora Karlsö har för svenska öron en romantisk vemodig klang — sägnen förmäler ju att i djupet därutanför gömmes sedan fem och ett halft århundraden de omätliga skatter, som Valdemar Atterdag röfvat från det sagoomrsusade Visby, men som han aldrig skulle få någon glädje utaf.
Men om sålunda hafvet därutamför gömmer på skatter, hade Stora Karlsö själf gömt på sådana länge, länge, utan att någon visste därom. I fråga om det reella värdet kunna de skatterna ej jämföras med dem, som hafvet därute vaggat till ro. Men för forskningen ha de blifvit af ett bestående värde.
— — —

När Karlsö djurskydds- och jaktförening någon gång under 1887 lät utföra planteringar på öm, hämtades mylla från den sedan gammalt kända grottan Stora Förvar, som mot »Norderhamn» öppnar sitt väldiga svarta gap och höjer den stämning af storvulen. vildhet och ödslighet, som präglar den ensliga ön. Man upptäckte då i grottam ett kulturlager, såsom vetenskapsmännen kalla det. Det värkte intresse. Jordprof togs och undersöktes af dåvarande schefen för Riksmuseets paleontologiska afdelning, professor Gustaf Lindström, den högt förtjänte götlandssonen, som inlagt så utomordentliga förtjänster om sin fäderneös wutforskande. I profvets påvisades ben af fiskar och däggdjur.
Det blef gräfning af, och den pågick sedan under de sex följande åren, 1888—1898; bekostades första året af professor Gustaf Retzius, de följande af Vetenskapsakademien och enskilda mecemater. Ledare för den blef läroverkgadjunkt ten i Visby Lars Kolmodin samt sedermera äfven professor Hjalmar Stolpe. Ett drygt arbete var det. När man gräfver efter fornfynd, gäller det att fara varliga fram, sålla och sikta som sökte man guld. Och kulturlagret i den väldiga grottan var mer än tre meter mäktigt! Det var mycket småplock, som letades fram ur de olika skikten, som alla mättes och noga bestämdes, ty olika skikt betydde olika tidehvarf. Låda på låda fylldes med större och mindre fynd och fördes till Statens historiska museum, där de sedan legat iväntan på bearbetning och beskrifning.
Åren ha emellertid gått — både Kolmodin och Stolpe ha båda för alltid lagt sin fornforskarspade åt sidan och lämnat det jordiska, förgängliga. Det blef en yngre kraft, som fick ta vid, där de gamla slutat, och föra deras arbete till slut. Det blef docenten Schnittger, som fick det uppdraget, och nu har han bragt det till slut. Han var där nere på Karlsö under förra sommaren att göra sina undersökningar på ort och ställe, och nu har han sedan i, vinter fullföljt beskrifningen, hvars första häfte redan utkommit. Det gaf oss anledning söka upp docent Schnittger för en liten intervju.
Det är högintressanta saker, som dessa tusende föremål — till synes blott värdelöst skräp — ha att beräbta om mänsklig tillvaro på vår svenska jord under oändligt aflägsna tidrymder.
I grottans understa skikt ha påträffats människoben och splittror af sådana. Det bekräftades redan af Stolpe (som ju ursprungligen var zoolog), äfven Lars Kolmodin påvisade fynd af människoben.
Hvad bevisa nu dessa ben? Jo, att den tidens gotländingar voro kannibaler, att kanmibaliska måltider afätits vid en eld därinne i grottans dunkel och benen sedan kastats omkring utefter grottans väggar. Det var således den tiden inte så rådligt att göra en lusttur till gutarnas ö!Stora Förvar har befunnits vara en boplats, och en märklig sådan, från det skede af stenåldern, då vissa delar af Sverige, däribland Gotland, hade en jägar- och fiskarbefolkning. Från denna kultur är Stora Karlsö den kvantitativt betydelsefullaste fyndplatsen. En ofantlig rikedom af krukskärfvor, ornerade med olika ornament, märkas i fynden, som ock ettoerhördt rikt material af benprylar. (Ehn af dessa senare nämmer docent Schnittger särskildt som en mycket rolig sak — den är ornerad med evt djurhufvud.
Som en viktig sak framhåller doc. Schnittger hvad han nu kunnat konstatera, att den gotländska jägar- och fiskarkulturen på grund af sitt isolerade läge fortsatt ända in i hällkisttiden, som bekant stenålderns allra sista skede. På fastlandet däremot har samma kultur plötsligt upphört redan i gånggriftstid. Detta talar mycket starkt för riktigheten af hypotesen, att en sydväst ifrån kommande kulturvåg, den åkerbrukande, undanträngt jägar—fiskarkulturen.
Det har ofta anförts, att Stora Förvar användts som boningsplats under hela forntiden. Detta är ett misstag, säger Schnittger. Ön har emellertid tagits i anspråk för bebyggande under de följande skedena, därom vittna grafvarna, som finnas där, med största sannolikhet härrörande från bronsåldern och järnåldern.
Det lager i grottan, hvilket Stolpe hänförde till järnåldern, pr Schnittger nu intressant nog kunnat konstatera vara från medeltiden, företrädesvis från 1300-talet. På goda grunder anser han det vara från den tid, då det berömda storfisket, hvilket under medeltiden var af en sådan oerhörd betydelse för Norden, begynte utanför Karlsö. Grottan har under dessa fiskares öfvernattningar fått tjäna som tillflyktsort och förvaringsrum, däraf namnet Stora Förvar.
Att det icke heller under den fiskande medeltidens fromt kyrkosamma tid kunde gå så alldeles fredligt till där nere på Karlsö, kan i viss mån bekräftas af det människoskelett, som hittats i en mindre grotta.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Maj 1913
N:r 118