Kategori: 1895 07 Juli

I.
Många år ha svunnit hän sedan gotländskt infanteri och artilleri samlades till gemensamma fälttjänstöfningar, väl så många, att de af våra läsare, som kunna erinra sig något ditåt blott måtte ha en svag hågkomst deraf. Emellertid hafva nu under de två föregående dagarne dylika öfningar hållits i trakten kring Visby.
Dessa fälttjänstöfningar ha tett sig ovanligt intressanta för åskådaren, och allt efter som de framskridit utvecklat ett ovanligt lifligt skådespel.
Till en början meddela vi här förutsättningarna för striden:
Söndags afton landsattes en fientlig kår i Slite, hvilken hade order att genom Tingstäde och Bro rycka fram mot Visby; ett detachement var dirigeradt öfver Bäl — Hejdeby mot Visby. Det gälde nu för vestkåren — fienden kalla vi ostkåren — bestående af 6 kompanier infanteri, 6 kanoner, deraf 2 markerade, 1 fältbatteri och 1 positionsbatteri (kom ej till användning första dagen) under ledning af kapten Lindbohm att marschera öfver Hejdeby och tillbakakasta fienden hvar han kunde påträffas för skyddandet af egna trupper.
Ostkåren stod under ledning af öfverstelöjtnant Falkman; artilleribefälhafvare var kapten Kolmodin; som artilleribefälhafvare vid vestkåren tjänstgjorde kapten Fahnehjelm.
Det var måndag morgon. Himlen var tung och molndiger, bådande regn; solen tittade dock stundom fram mellan de sig söndrande molnen, som jagade hvarandra i vild fart uppå fästet. En stark vestlig vind blåste. Vestkåren, som nu satt sig i gång utom staden, hade naturligtvis sändt sina velocipedordonnanser i förväg för att öfverskåda terrängen och i tid varsko om något misstänkt syntes. Efter följde smygande utmed dold och skyddad mark förposterna och så ett par kompanier infanteri i spridda grupper, äfven de smygande med geväret i handen och packning på ryggen. Så gick det sakta och försiktigt framåt, tills plötsligen en ordonnans i rask fart kom vägen tillbaka. Han hade hört något misstänkt längre ned på vägen åt Österby och i skogsbrynet hade han tyckt sig se en gevärspipa olänsa…
Det var nog. Han stannade ett ögonblick, och medan befälhafvaren skärpte sin blick åt det fientliga hållet, dit han liksom några andra officerare riktade sin kikare, rådslog man om hvad som borde göras. Klockan var nu nära 1/2 10 på f. m., men… tyst! Der äro fiender! En del greps af en nervös spänning vid tanken på första angreppet. Men kapten L. förlorade icke fattningen. – Med rynkade ögonbryn tog han genom sin kikare ännu en gång terrängen i noga skärskådande… Ja mycket riktigt… och utdelade så sina order. Så snabbt som möjligt körde eget artilleri upp i skogsbrynet vester om kalkugnen vid Österby, medan infanteriet utvecklade sina krafter å ömse sidor af vägen.
Å, man hade icke misstagit sig! Öster om kalkugnen i terrängafskärningen påträffades fienden; klockan var nu 1/2 10 f. m.
Vestkåren öppnade genast elden från sitt artilleri, och fick svar. En mycket liflig artilleristrid vidtog, hvilken varade en half timme. Efter ytterligare en kvarts timmes strid fann fienden rådligast att draga sig tillbaka och retirerade mot Hejdeby, förföljd af en kraftig artillerield.
Vestkårens hela ’styrka var härunder i elden. En half timmes vapenstillestånd inträdde, hvarefter vestkåren åter formerades i marschkolonn med artilleriet i midten af hufvudstyrkan.
Ostkåren,som blef alldeles öfverrumplad af det kraftiga och varma mottagandet, retirerade skyndsamt mot Tibbles i Hejdeby, der den hämtade sig efter det oväntade anfallet, intog ny ställning med artilleriet ungefär ett par hundra meter från Tibbles gård och infanteriet i samt omkring gården.
Vestkåren, uppmuntrad af fiendens retirerande, följde efter och intog ny artilleriställning strax vester om Hejdeby kyrka, hvarpå åter en häftig artilleristrid ägde rum; då var kl. 1/2 12 f. m. Skjutafständet på artilleriet var 1700 meter och på infanteriet 1400 meter.
Under striden framryckte infanteriet på 3—400 meters afstånd och öppnade häftig eld. Emellertid började ammunition tryta för kapten Kolmodins artilleri, hvarför kanonbetäckningen ryckte fram, då order kommit från befälhafvaren öfverstelöjtnant Falkman att spara på ammunition. — Artillerielden aftog derför så småningom och skötos nu enstaka skott på vestkårens artilleri, som biöstade upp i skogen.
Icke heller denna gång blef striden afgörande, men då den afblåstes kl. 1 tycktes det som om ostkårens artilleri ådagalagt en viss öfverlägsenhet.
Ostkåren drog sig härpå ner till Råby, der den i småskogen redde i ordning till bivuak.
Striden, som sagdt oafgjord, var afblåst för denna dagen. Öfverste Lagercrantz, som med staben hade ledningen af fälttjänstöfningarna, reste nu in till staden för kejsarbesöket, hvarunder högsta befälet öfvertogs. af öfverstelöjtnant Meurling.
Emellertid fortfor solen att dölja sig bakom de regndigra molnen, litet emellan lekande kurragömma, i det den plötsligt visade sig och så åter försvann. Det var middagstid.
I bägge lägren på hvar sin sida af kyrkan vidtog man förberedelser till »skaffning», gem nog kunde vara behöflig efter 18—20 timmars fasta.
I en af granar inhägnad plats under bar himmel var middagsbordet dukadt på på bara marken. Der fans allt hvad man kunde begära! Visserligen var bordet litet obekvämt, visserligen besvärades man kanske plötsligt af någon envis rödmyra eller annat näsvist kryp, visserligen kom emellanåt ett stänk — men hvad gjorde det! I sällskapet rådde en sorglös och fiistämning trots föregångna strapatser, aptiten var god och den bästa kryddan dertill var skämtet. En timme den svann så ovanligt fort der mellan granarne med den delvis flacka och magra terrängen i förgrunden.
Men tiden gick och det började lida mot afton. I bivuakerna gjorde man sig hemtrefligt. Några regnskurar föllo. Posterna svepte kapporna tätare omkring sig, sågo uppåt himlahvalfvet, som småningom klarnade vid horisonten, och återtogo den afbrutna patrulleringen. I officersmessen voro officerarne nästan mangrant samlade, en del dryftande dagens strid, medan andra sågo in i framtiden, i det de undrade hur morgondagen skulle te sig; hos andra kotterier rådde skämtet och den ena historien aflöste den andra.
Det var den fridsamma och kamratlika sidan af fältlifvets annars reglementariska och stränga återhållsamhet, som nu vidtagit i den stilla, skymmande juliaftonen.
Man var icke längre fiender — endast vänner.
Utåt. vägen stodo ängarne saftigt gröna af nyfallet regn, medan de för högsommaraftnarne så egendomliga ångorna stego ur jorden… Det droppade från trädens grenar, ur hvilkas lummiga grönska svagt ljöd liten trött sångares godnatt till naturen…
Men tyst är det inte vagnshjul … de komma från staden.
Vän eller fiende?…
Naturligtvis vän! Vagnen kommer närmare och vi finna då att det är öns militärbefälhafvare, som med sin adjutant vänder åter. Det blir signal till aftonvard, efter hvilken sker slutligt uppbrott till hvila.
Nattens skuggor börja nu falla öfver nejden, medan luften begynner kännas fuktig… Man sträfvar litet hvar till sin »bivuak» för att efter några timmars välbehöfllg sömn åter reda sig till strid, till afgörande strid…
Men hvilkas höga gestalter är det som afteckna sina skarpa silhuetter derborta mot natthimlen? A, jaså öfversten med sin adjutant; han är ute och inspekterar vakterna…

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108