Kategori: 1895 07 Juli

nr 32 och 23, som i förgår och igår hitkommo, afgingo den ena i natt, den andra i morgse kl. strax efter 10.
De svarta och ej. vackra tingestarne, följde Hohenzollern och Gefion till Hernösand.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108

dekorerade kejsaren i mergse ombord å Hohenzollern tyska rikets härvarande konsul grosshandlaren Karl L. Ekman.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108

är läroverksadjunkten P. Skoglar härstädes. För någon tid sedan företog han med sin lillå båt »Bölja» alldeles ensam sin sedvanliga sommarlångtur dervid han öfvervarit Kiel festligheterna, hvarpå han seglade till Köbenhavn i afsigt att sedan fortsätta till Stavanger.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108

väl bekant här i Visby, har vid 2-tiden på middagen förankrat här utanför på redden. Befälbafvare är kapten Rötger, och hans närmaste man är kaptenlöjtnanten Schönfelder. Besättningen består af 435 maringoldater. Dessutom har fregatten 48 sjökadetter. Stein hade kl.
11 f. m. mött och saluterat Hohenzollern, — Ombord befinner sig äfven prins Ludvig af Bajern.
Stein afgår i afton. En del af de ombordvarande ha på middagen rest i land.
Då konsuln kl. 3 gick ombord gaf Stein salut.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108

De äro nu förbi. Klockan strax efter tio i dag på morgonen har den kejserliga eskadern lättat ankar och afgått norrut öfver haf i gråvädersstämning.
Då man nu i relativt lugn ser tillbaka på de gångna dagarne, torde man utan skryt kunna säga att Visby hedrat sig genom det sätt, hvarpå Tysklands herskare mottagits. Anordningarna hafva med de jämförelsevis små medlen varit allt igenom lyckade och det är tillfredsställande att veta, det de hos konung Oskars höge gäst också kvarlemnat ett synnerligen gynsamt intryck.

Eskaderns ankomst.
Väntandets timmar i måndags förlängdes något. Redan klockan 2 på middagen var allt i ordning för mottagandet. Nere vid landstigningsplatsen fladdrade de svenska och tyska flaggorna och vimplarne från äreportens tolf höga stänger, hvilka voro virade i Sveriges och Tysklands nationalfärger, sammanbundna med tunga löfguirlander och prydda med vapensköldar. Från tullbuset och artillerikasernen svajade tretungad flagg, alla fartygen i hamnen voro. klädda i festskrud. Äfven längre uppåt staden flaggade man rikligt och tyska konsulatets hus hade utåt Dönnersplats dekorerats med guirlander, flaggor samt kejsar Wilhelms namnschiffer i röda och hvita blommor. Dekorationen tog sig synnerligen ståtligt ut.
Redan tidigt på middagen var hamnplatsen fyld med brokiga folkskaror, som äfven beklädde hamnterrassen och öfriga bögre liggande platser bakom hamnen. Vädret var kulet. En stickande sydvest blåste, då och då medförande korta regnskurar. Men man väntade tåligt. Först vid 1/2 4-tiden mäldes från lotsuckiken, att den kejserliga eskadern var synlig och en half timme senare sköt Hohenzollern, följd af pansarkryssaren Gefion, upp utanför vågbrytaren och kastade ankar. En minbåt kilade ängsligt skrikande in i hamnen.
Vid landstigningsplatsen voro samlade landshöfding Poignant, öfverste Lagercrantz, som erhållit befallning att infinna sig, tyske konsuln och stadens borgmästare, alla i uniform. Så snart Hohenzollern ankrat, begaf sig konsuln i roddbåt ut till densamma. Det var en färd som var allt annat än behaglig. Båten kastades våldsamt i de höga sjöarne och det såg flere gånger ganska farligt ut. Efter en stund gick äfven öfverste Lagercrantz ut, åtföljd af tre adjutanter.
Man fick emellertid icke träffa kejsaren ombord. Han var icke visibel, så att någon uppvaktning kunde ej ske, hvadan landshöfdingen och borgmästaren icke behöfde infinna sig å Hohenzollern. Kejsarens hofmarskalk meddelade emellertid att vid 10-tiden följande morgon skulle besked lemnas om kejsarens planer. Han mottog emellertid af konsuln det för kejsaren afsedda, af hr Sven Rosmans konstnärsband synnerligen fint utförda programmet för den tillämnade ruinfesten och ansåg hofschefen, att kejsaren gerna skulle vilja öfvervara densa mme.
När efter en timme underrättelse kom att kejsaren icke skulle landstiga under dageas lopp, försvunno folkskarorna så småningom, och det blef afton den första kejsardagen.

Gårdagen
ingick mulen och obehaglig, men ordspråket att en sådan morgon kan göra en klar dag besannades lyckligtvis här. Fram på förmiddagen skingrades molnen, det redde sig till strålande solsken och den väl friska brisen dog så småningom ut. Det blef en härlig Julidag, som förträffligt framhäfde de visserligen enkla, men smakfulla prydnadsarrangemangerna, Ståtligt togo sig de från alla tornen fladrande flaggorna ut.
Klockan blef 11 och man väntade vid landstigningsplatsen, »Hela staden» var samlad der. Inom äreportens fridlysta råmärken stod ett tjugutal unga flickor, klädda i hvitt eller nationaldräg, färdiga att blomsterströ kejsarens väg vid landstigningen. Man spanade utåt hafvet efter den kejserliga barkassen, men ännu syntes den ej. Så kom en båt med en del af uppvaktningen i land, mälande att kejsaren i all tysthet nyss gått iland vid vågbrytaren samt att han förklarat sig vilja under en timme för sig själf genomvandra staden. Han hade i sällskap endast grefve zu Eulenburg och de af stadens invånare, som på Douners plats, Strandgatan eller Strandvägen mötte de båda i blå yachtdrägt klädda herrarne, anade väl föga att den yngre af dem, som gick med den silfverkryckade käppen under armen, var Tysklands kejsare.
Underrättelsen om att kejsaren kommit nyfikenheten på skam, så att man icke fått se en skymt af honom på den plats, der man ansåg, att han bortlandstiga, skingrade hastigt nog skarorna, sedan dock som en löpeld spridt sig, att kejsaren förklarat sig med nöje mottaga den älskvärda inbjudningen till aftonens ruinfest — man hade nämligen skjutit fram den till tisdag — samt att han ämnade landstiga i inre hamnen kl. 1/2 10 på aftonen, der 6 vagnar borde vänta honom och hans svit. Man skyndade nu i stället ut till vågbrytaren för att söka der uppfånga en skymt af kejsaren, när han gick ombord igen. Det lyckades också närmare kl. 1 och de tjugu flickorna kastade sina rosor till monarkens fötter.

Hohenzollern-konsert i St. Nikolaus.
Vid 1-tiden på dagen spredos istaden stora plakat med tillkännagifvanden, att Hohenzollerns 40 man starka orkester under anförande af kapellmästare Fritz Wöblbier från kl. 4 till 6 ämnade gifva konsert i St. Nikolaus.
Hr Wöbhlbier berättade: Kejsaren hade på morgonen efter det orkestern spelat för honom varit vid särdeles godt humör och vinkat kapellmästaren till sig.
— Wöhlbier, vill du låta dina gossar spela för Visbyborna i eftermiddag har du min tillåtelse.
Det var sålunda på kojsarens eget föranstaltande vi här i Visby fingo höra en konsert, som vi sent skola glömma.
På utsatt tid samlades det manstarka kapellet i Nikolaus och uppstäldes i fyrkant med dirigenten i midten. Publiken inne i ruinen var icke så synnerligen talrik — konserten hade kommit för apropå — men utanför stodo täta skaror.
En militärorkester sådan som denna från Hohenzollern torde anan ha svårt att uppleta maken till i vårt land. Instrumenten voro af allra yppersta beskaffenhet, från de väldiga kontrabastuborna till de små piccolaflöjterna, deras ton var ren, än fyllig och mjuk, än krigiskt smattrande,,musikanterna fvoroalla — det märktes genasti—- synnerligen skickliga samt besutto en beundransvärd disciplin. — Det blef för våra förhållanden en riktig monsterkonsert.
Programmet var följande:
1) Largho. Händel.
2) Ouv. till Tannhäuser. Wagner.
3) Finska ryt:eriets marsch.
4) Ur »Pajazzo». Leorcavallo.
5) Styrmanssång och matroskör ur Flygande Holländaren. Wagner.
6) Sang an Ägir. Kejsar Wilhelm.
7) Toraadore & Andalouse ur Bel Costumé. Rubinstein.
8) Björneborgarnes marsch.
9) Brandenburgertapto.
10) Reitermarsch.
11) Fanvfaren.
12) Ur svenska bjärtans djup.
När man efter sången till Ägir starkt applåderade, spelade orkester, genast upp »Heil — dir im Siegerkranz», derpå »Dic Wacht am Rhein» och sedan vår kungssång. Den rent militära musiken i senare afdelningen af programmet utfördes af orkestern formerad i trupp med pukslagaren för fronten. Det gjorde ett ganska egendomligt intryck att se musikanterna posera med handen i sidan, mässingstrumpeten hvilande i »gif akt» mot knäet, tills dess samtliga instrument som på kommando på en gång höjdes och åter sänktes gång på gång. Om än ett par af de utförda styckena togos i ett för oss svenskar något ovanligt tempo, var utförandet konstnärligt gediget; särskilldt Tannhäuser-ov-vertyren spelades högst berömvärdt, och arrangemanget af Björneborgarnes marsch var mycket effektfullt. Man torde hafva rätt att betrakta det som en fin artighet mot Visby, att kejsaren lät sin orkester spela, och denna orkester var verkligen i alla afseénden kejserlig.
Ruinfesten i St. Katarina Aftonen blef lika härlig som dagen varit. Redan en god stund före den för festen utsatta tiden, var den härliga ruinen fyld af folk. Midt för ingången var den för kejsaren med svit afsedda tribunen uppförd.
Några minuter efter kl. 1/2 tio rullade kejsarens vagn upp till ruinen, och kejsaren trädde omedelbart upp på estraden åtföljd, utom af sin uppvaktning, af landshöfdingen, öfverste Lagercrantz, konsul Karl Ekman och borgmästare Een.
Vid hans inträde uppstämde en manstark kör N. N.-sångare »Heil dir», som kejsaren åhörde stående med blottadt hufvud.
Så följde synnerligen raskt programmets olika nummer. Af manskören sjöngos Wennerbergs »Hör oss Svea» prins Gustafs »Glad såsom fågeln», Pacius’ »Suomis sång», Därrners »Sturmbeschwörung» Lindblads »Stridsbön», Södermans »Ser jag stjärnorna..» och Josephsons »Vårt land». Fröken Signe Pettersson, ackompanjerad af direktör Lamböere, sjöng älskligt och förtjusande »I drömmen» af Sjögren och »Ragna» af Grieg. Så visades den storslagna och alltid lika effektfulla tablån »Valdemar Atterdag brandskattar Visby», och det hela slöts med ett par manskörer.
Detta är nu endast de torra yttre konturerna af festen. Den stämning den erbjöd kan näppeligen beskrifvas, Man måste närvara vid en dylik högtid för att rätt kunna fatta dess poesifylda innehåll, man måste komma till Visby för att skåda någonting sådant. Ett sådant verkligt feeri, som gårdagens ruinfest kan nämligen icke uppföras någon annorstädes, der man ju saknar den egendomliga yttre ramen för det hela.
En stilla sommarafton med sydländskt mörkblå himmel, mot hvilken den sköna Sankta Katarinas sköna, härliga hvalfbågar afteckna sig i skarpa konturer. Mystisk silm skymningsdagern in genom de gotiska fönstren i koret och skeppet, kring hvilkas väggar murgrönan och det vilda vinet klänga i hundraåriga refvor. Detta är mäktigt redan i och för sig.
Men när så de färgade bengaliska eldarne på dolda ställen tändas och kasta sitt sken på fina pelare och hvalfbågar, på dystra murar och dunkelt grönt och den rosenfärgade lätta röken sväfvar mot skyn, mjukande ut hvarje kantighet, då är skådespelet trolskt, och man känner sig helt andäktig gent enot denna mäktiga stämning med mycket af medeltid öfver sig. Det är helt enkelt oförlikneligt.
Så tycktes också kejsaren uppfatta det. Gång på gång uttryckte han sin synnerliga förtjusning och man hörde honom säga till sin omgifning »Wunderschön, wunderschön!» När festen var öfver, kallade kejsaren fram till sig på estraden dem bland de deltagande, som främst bära hedern af den utomordentligt lyckade anordningarna.
Fröken Signe Pettersson erhöll af kejsarens egen hand en smakfull guldbrosch med ädla stenar, arkitekten Sven Rosman, den vackra tablåns skapare, och notarien L. Åman, N. N.- sångarnes anförare, erhöllo hvar sin synnerligen fina kråsnål och en af körens kända tenorer, jägmästare Elias Herlitz fick mottaga ett par manschettknappar i guld, samtliga souvenier försedda antingen med kejsarens namnschiffer elller tyska riksvapnet.
Men kejsar Wilhelm ville bevisa Visby ännu en uppmärksamhet. Till ruinen hade han befallt hela sin orkester samt 100 man sångare af Ffohenzollerns besättning och dessa utförde nu tillsammans några gammal-nederländska sånger, hvilka togo sig synnerligen egendomligt ut. I orkestern hade nu en del messing utbytts mot stråkinstrument. Till sist spelade orkestern fulltonigt »Ur svenska hjärtans diup» Kejsaren främst och sedan alla de öfriga närvarande åhörde den med blottadt hufvud. När sången förklingat höjde kejsaren på svenska ett »Lefve konung Oskar, som af den till 600 personer uppgående publiken besvarades med dånande hurrarop. Omedelbart härpå trädde borgmästare Een fram och ropade: »Es lebe der Kaiser Wilhelm!» Och åter höjdes entusiastiska hurrarop.
Festen var till ända. Kejsaren for genast ut till Hohenzollern. Men ännu skulle staden bjuda på

ett anslående skådespel.
Då kejsaren hunnit ombord på sin jakt, tändes, på ett medelst raketer gifvet tecken, långs hela stranden, från Strandtornet till Batteribacken, 200 bengaliska eldar. Do lågade upp på en gång och under en stund flammade den gamla stadsmuren med dess torn och grönska i magisk belysning, och i det röda och gröna skenet framträdde som fantomer de väldiga ruinerna inne i staden. Enligt hvad kejsaren” själf meddelat, har illuminationen varit obeskrifligt effektfull. Den besvarades från Hohenzollern derigenom, att kejsarjaktens elektriska strålkastare genast med intensiv styrka riktades öfver staden.
In i sena kvällen lustvandrade stora skaror nere vid stranden, njutande af det sköna vädret och den vackra anbliken af de eklarerade kejsarfartygen.

På Gefion.
don tyske kryssaren ute på redden aflade vi igår afton, ett besök, som blef i många afseenden intressant, icke minst derför, att vi ombord kommo i språk med en svensktalande 25 års ung man, född i Sleswig-Holstein af danska fö: äldrar. Olsén, så var hans namn, är sedan 1 år tillbaka anstäld som matros å Gefion, hvilken föröfrigt är ny sedan den tiden.
Tillåtelsen att komma ombord gälde för alla, alltså äfven för icke tidningsmän. Det funno vi genast, ty vi sågo en del bekanta ansigten bland de nyfikna som strömmat till; Sedan vi presenterat oss för en af officerarne, företogo vi, ledsagade af en eiceron, en rätt grundlig tripp ombord, såväl ofvan som under däck. Vår första reflexion var, då vi närmade oss Gefion, som räknar sina 7—8 tusen tons deplacement, och såg Hohenzollorn ligga få andra sidan, hvit och inbjudande, att den hade ett mycket allvarsväckande, nästan för allvarsväckande utsende, ty dess smutsgråa, kompakta yttre förde tanken ständigt tillbaka på död och förstörelse. Detta intryck försvinner icke heller då man kommit ombord och ser sig omkring… Från de olika »Schotten» vandra vi fram, medan underliga tunkar stiga upp i vår hjärna. Vi gripas af den imposanta storslagenheten i alla dessa anordningar ombord, dessa förstörelseredskap i form af torpedos, glänsande, som sticka oss i ögonen, verkstäderna ombord, de stora öfverväldigande maskinrummen, allt så väl ordnadt, som endast ett stort rike, med tillhjälp af millionerna kan åstadkomma. Det är den till tänderna väpnade makten som talar till oss från det största till det minsta i stålkolossens inredning och hvilken med sina 20 kanoner skulle på ett ögoblick kunna åstadkomma mer förstörelse än man kan ana, om han skulle börja tala… Vi vandra vidare genom maskinrummen, genom långa smala gångar i kolossens djup och komma till eldstäderna —- icke mindre än 12, sex för hvarje ångpanna. Gefion har 2 maskiner och de räkna hvardera 5 tusen hästkrafter. En intensiv hetta råder dernere, trots rymligheten; men man har tänkt på allt; ingenting felas i inventiös inredning; för att åstadkomma fri och ren luftväxling finnas flere stora, öfverväldigande stora luftventilatorer som öfverföra den varma luften och tillföra frisk oupphörligt d. v. s. efter behag, ty de kunna regleras. Hade vi inte en ciceron i sällskap, skulle vi ovilkorligen förvilla i denna labyrint af gångar och trappor upp och ner, som förmedla öfre och under verlden. Det går åt 2 timmar att vandra genom alla de nedre olika afeclningarna från fören till aktern och ändå hinner man ej med allt… Öfverallt hvar vi komma råder en liflig och rastlös verksamhet i synnerhet i verkstäderna. Här filas och här hamras — man kan icke tro eller ana det innan man ser det på nära håll att så mycket kan sammanföras under däck — och sammanhållas… Men det har blifvit en vana och allt går nu som ett maskineri, ett stort maskineri, deri delarne sprida sig i olika förgreningar — otaliga sådana, som man icke kan följa… Vi passera åter midskepps och finna en afdelning af den stora styrkan på 400 man samlad till skaffning. Klockan, den stora skeppsklockan, har nyss sammankallat den. Det ser ut som i en kasern dernere. Vid långa smala bord taga de plats, sedan de afhämtat sin ranson för afionen, té, smörgås och stekt fläsk m.m: Och så går det undan för undan. De som spisat dela sig i rummen bredvid, der de ha sina kojer, och med en pipa, en kortlek och en sejdel bier slå de sig ned att fördrifva en stund innan klockan ånyo kallar dam — men nu till sängs. Somliga slå sig ner med fundersam min i ett hörn, drags några bloss och börja så skrifva bref till sin hjärtans kär der hemma i fäderneslandet.
Tiden lider och vi stå åter på öfre däcket och skåda öfver det solbelysta, i dyningar gående hafvet… Det ligger stämning i taflan, när vi ömsom skåda bort mot horisonten i strålande guld, än mot det flaggprydda Visby i aftonglöd och så till sist låta blicken stanna på Hohenzollern, som ligger der hvit och skinande.

Affärden.
I morgse kl. 1/2 9 va tyske konsuln befald ut om bord på Hohenzollern, hvarvid han af kejsaren inbjöds till frukost.
Dervid uttryckte kejsaren upprepade gånger sin förtjusning öfver gårdagens festligheter.
Kl, 10,15 lättade Hohenzollern och Gefion ankar och afgingo till Hernösand.
Kejsardagarne äro förbi men minnet af dem lär länge dröja kvar. Ty Visby hedrade sig. Och det torde staden hafva mest godt af själf.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108