för förra hälften af Juli omförmäla af skarlakansfeber 1 fall i Visby samt 2 i Hemse och Hafdhem och af difteri 3 fall i staden, 1 i Hemse och 3 i Etelhem.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Generalmajor von Vegesack
har nu så återvunnit sina krafter, att han i onsdags morse afreste till Grislehamn.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Det sista minnet af kejsardagarne
härstädes var prins Ludvigs af Bajern besök i vår stad i onsdags, några timmar efter sedan Hohenzollern och Géfion afgått norrut.
Skolfartyget Stein, hvarå prinsen befann sig, ankom ’nämligen, som nämts, vid 3-tiden på middagen och kastade ankar utanför. Klockan 3/4 4 kom prinsen iland, åtföljd af sin uppvaktning, och mottogs vid trappan till den resta äreporten nere vid skeppsbron af konsul Ekman m. fl.
Med lektor M. Klintberg som ciceron anträddes nu färden upp i staden, dervid först passerades den vackra strandvägen till Nikolai ruin och derifrån till fots till alla ruinerna, hvilka besågos med synbart intresse af prinsen.
Färden togs sedan ifrån ett besök i St. Maria, hvars inre ofantligt tilltalade de resande, i vagn ut genom Söderport rundt ringmuren och så in Norderport och genom staden till fornsalen. Här gjordes nu också en visit och derifrån till tyska konsulatet, hvarpå prinsen gick ombord åtföljd af tyske konsuln och lektor M. Klintberg, hvilka inbjudits till middag.
Samtidigt som prinsen var iland besågs äfven staden och dess sevärdheter af officerarne å Stein, hvilka till ciceron hade skeppsklarerare Ekman.
Prins Ludvig, en 50-års man och tysk generallöjtnant, liksom de öfriga voro mycket förtjusta öfver hvad de sett iland och uttalade till tyske konsuln under middagen ombord flere gånger sin beundran och förtjusning.
Stein afgick kl. 1/2 9 e. m. söderut.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Årets beväringsmöten afslutades i går.
Hittills har man under långa tider kunnat inskränka sig till detta korta omnämnande på en och en half rad. Men de nu slutade värnpliktsöfningarna hafva varit af den art, att man är skyldig att nu, sedan de äro förbi, något längre dröja vid desamma.
Ty det påståendet är ingalunda för djärft, att de sedan många år äro de första fullt militäriska öfningar, som kommit Gotlands trupper till del.
Det gotländska försvarets handhafvande har länge kännetecknats af stor slapphet. Truppernas utbildning har haft väl form, men föga innehåll, allt sedan man fann det lämpligt att beröfva Gotlands truppförband stödet af en kunnig stabsschef. De årliga mötena hafva visserligen gått sin gilla gång, men det torde icke vara skäl i att närmare tränga till botten med hvad under desamma uträttats, utan stryka ett) streck öfver mycket och hellre uteslutande fästa sig de senast afslutade öfningarna, hvilka man vill hoppas skola bilda en vändpunkt i den gamla regimen. Den, som har främsta hedern af denna glädjande förändring är utan all gensägelse den tyvärr, som det ryktas, snart afgående t. f. militärbefälhafvaren och schefen för infanteriregementet, öfverste Lagercrantz. Hans förordnande föregicks emellertid af en utnämning, som ock torde hafva haft sitt stora inflytande härvidlag, nämligen major Falkmans förflyttande hit som öfverstelöjtnant.
I öfverste Lagercrantz tillfördes det gotländska försvaret én synnerligen duglig och ytterst kunnig militär, som dertill var mer än blott teoretiker, en organisatorisk förmåga af hög rang, i besittning af ännu ungdomlig kraft och energi och dertill en vinnande personlighet, korteligen just den man vi behöfde för att rycka upp ur förslappning och sätta fart i det hela.
Han har också visat sig fullt vuxen sin plats. Med ett hittills oanadt allvar hafva ock under hela tiden af det mor än 2 månader långa mötet arbetena bedrifvits såväl bland officerare som bland manskap, och schefen har icke sparat sig.
Som sig bör har han varit den främste i arbetet, han har rätat ut med stark hand hvad som började krokna, han har förstått att intressera, ja entusiasmera, han har förstått att göra sig älskad af både trupp och befäl och vetat att ingjuta hos alla den känsla af ansvar allvarlig tanke om krigarens kall, utan hvilka militären icke kan fylla sin uppgift, utan hvilka den blir ett mer eller mindre vackert lekverk blott. Han har förstått, att, så mycket den korta tiden medgifvit, skapa om Gotlands trupper från ett försvar blott till namnet till ett försvar till gagnot. Väl förstå vi, att detta icke fullt och helt låtit sig göra under ett enda möte, men han har dock visat dem rätta vägen och man vill gerna hoppas att hans sådd skall bära frukt.
Resultatet af årete arbeten nedlades i de nyss afslutade fälttjänstöfningarna, äfven de något högst ovanligt för Gotland. Det är ju klart att på dylika öfningar ligger allra största vigt. Utan upprepade sådana skulle det blifva klent bestäldt med vårt nationalförsvar, om det en gång komme till allvarlig användning. Och dessa öfningar hafva till fullo konstaterat icke blott den utmärkta ledningen af årets militära arbeten, utan, till största heder för trupper och befäl, också att det militära materielet hållit sig ovanligt friskt och godt. under den slappa regimen, och våra officerare och värnpliktige torde nu, och vi hoppas att detta skall blifva fallet än mer i framtiden, kunna frimodigt kasta tillbaka ifrån sig den ännu på visst håll fortlefvande ringaktningen som legat i blotta namnet »Gotlands nationalbeväring.»
Gotlands trupper hafva, det ha vi med dessa ord velat säga, i år tagit ett jättesteg framåt. Artillerikåren äger -en insigtsfull, allvarlig schef, som väl fyller sin plats, infanteriet har under en kort tid haft lyckan att kommenderas af en utmärkt organisatör och man kan endast beklaga, att utsigterna icke tyckas vara gynsamma för hans kvarstannande på den ansvarsfulla posten. Han har- dock här visat sig vara rätte mannen för militärbefälhafvareposten, och helt visst skulle Gotlands folk med tillfredsställelse förnimma, att öfverste Lagercrantz omsider blefve den, som utsåges att för längre tid än ett kort möte stå i spetsen för Gotlands försvar.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
De gotländska fälttjänstöfningarna.
(Från G. A:s krigskorrespondent).
II.
Så småningom svunno den skuggomhöljda nattens timmar och den nya dagen började synas i den mer och mer tilltagande ljusningen bortom skogens topp ar i öster…
Himlen var ännu molnböljd, men den knappt märkbara, blekgula strimma, som kantade brytningen mellan dag och natt, tycktes lofva en vacker dag. Den stilla nymorgnade naturen, fuktig af nattdimmorna och ängorna ur jorden, låg der ännu halft sluten i sömnens armar, väntande endast på den förlossande morgonfläkten….
Men den dröjer … Hvad väntar den på?.., A, på solen. Den skulle redan varit uppe — och håller sig fortfarande dold bakom förhänget… Endast en strimma anpgifver hvar den finnes.
Å, känner du? Nu kommer den, morgonvinden. Så lätt och skalkaktigt vidrör den vår kind och ilar så vidare. Hvar den far fram efterlemnar den tecken till uppvaknande…
En viss beställsamhet börjar nu öfver allt röja sig. Här och der iakttagas soldater halft dolda bakom en skogsdunge eller ett buskage. I sina kopparflaskor som de hängt upp öfver små kokgropar, börja de reda sitt morgonkaffe. Och vid den rykande drycken i tidig morgonstund utbyter man sins emellan sina tankar: Hvar befinner gig fienden? Hade den skridit närmare och intagit fast ställning?
Kanske var den dem inpå lifvet… Å då skulle de nog märkt något misstänkt eller sett… men intet. Natten hade svunnit fram utan ett ljud undantagandes nattskotten och en och annan gevärsknall från en sömnig förpost, som råkat komma åt trycket… Men de tillhörde deras egna.
Klockan blef fem och reveljen hördes i stillheten från Råby, der större delen af ostkåren låg i kvarter och bivuak. Det var maningen till alla att vara på benen och reda sig till dagen strid. Så småningom syntes också alla samla sig å den stora lägerplatsen, som dold mellan granar och furor ej kunde iakttagas från allfarvägen, hvilken stor och bred strök alldeles intill. Såg man efter närmare, fann man emellertid vakna förposter här och der undangömda i förgrunden bakom något buskage, hvarur deras gevärspipor då och då blänkte och lyste.
Ostkåren, som under natten förstärkts från Slite med 1 batteri och 4 markerade kompanier infanteri, hade erhållit order att försöka framtränga mot Visby.
Vid sjutiden samlade kårschefen, öfverstelöjtnant Falkman, sina kompani- och batterischefer. och meddelatde dem att fienden (vestkåren) under natten enligt från patrullerna ingångna rapporter uppkastat skyttegrafvar och kanongropar vid Hejdeby kyrka, hvarför han beslutit att genast anfalla deras ställning. Hvar och en af de olika scheferna fick nu derför sina order. Förtruppen satte sig med detsamma i marcsh mot Tibbles.
De öfriga redde sig under tiden i ordning att följa efter. Öfverste Lagercrantz, som med sin adjutant redan varit ute vid förposterna, ankom nu till officersmessen, der »skaffning» vidtog. Utanför på gården uppstälde sig efter hand de respektive kompanierna och höllo korum innan de afmarscherade; på vägen stod artilleriet färdigt till affärd.
Gårdagsaftonens stämning var nu som bortblåst, det låg brådska och krigiska, fientliga tankar i luften. . . »Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga», ljöd från ungdomliga strupar, då kompani efter kompani aftågade och dessförinnan från hvarje ett: »Gud bevare öfversten!»
Starkt och kraftigt klungo tonerna ut öfver nejden, öfver hvilken låg en viss krigisk stämning. Den landtliga platsen företedde en tafla, som man sällan skådar, men som gaf en förebild af hur en landtgård tar sig ut vid förberedelserna till verkligt krig, då unga kraftiga bondsöner stå färdiga att under klingande spel och flygande fanor rycka ut till strid, till värn för ett älskadt fosterland. . . och rundt omkring stå mödrar och systrar med tårar i ögonen; skola de väl komma tillbaka?
Öfverste L. som schef för ledningen har redan jämte staben gifvit sig af. Men se der kommer kårschefen hög och kraftig med något visst kärfdt och järnhårdt i de markerade anletsdragen.
Hans trupper aftåga. Nu finnes endast några officerare kvar på gården och de jämte schefen stiga till häst för att följa de andra.
Förtruppen marscherade emellertid, som vi sade, mot Tibbles, der den vid framkomsten mottogs af ett skott från ett positionsbatteri. Rökmolnet, som utgick från detsamma, förrådde dess plats vid Hejdeby, strax ofvan kyrkan. Vestkåren blef sålunda anfallande.
Ostkåren lät genast i flygande galopp uppköra sina båda batterier söder om Tibbles gård och så inom kort var artilleristriden i full gång, en riktigt mördande sådan; jorden darrade och trakten insveptes i tjocka rökmoln. Vestkåren, utrustad med mindre artilleri, förfogade öfver ett positionsbatteri, hvars ovanligt starka skott tystade ned fiendens, hvilka likväl med sina flera kanoner kunde skjuta oftare. Vestkårens två positionskanoner, vid hvilka löjtnant Zetterling var batterischef, spridde emellertid för hvarje skott dötdl och förstörelse bland ostkårens trupper; dess infanteri, som smygande fram i skogen litet emellanåt iakttogs på vägen fick vid hvarje sådant tillfälle en salva som tvingade till reträtt in i skogen.
Dessa 2 positionskanoner tillhörde det batteri på 4 stycken, som för en tid sedan hitkommo för artillerikårens räkning, och det var nu första gången de försöktes i fält i Sverige. De visade sig också ypperliga.
Under artilleristriden utveckla sig fortfarande långa smygande infanterilinier längs skogsbrynet och gårdarna utmed Tibbles. För vestkåren tyckas de liksom stiga ur jorden; löjtnant Z. har också ett ofantligt göra med att kommendera: »Skott! Skott.» En velocipedordonnans framkommer ljudlöst i flygande fläng och rapporterar att fiendens infanterister rycka närmare i skogen till venster och utmed vägen. De komma krypande i mängd.
Löjtnant Z. riktar sin kikare mot det utpekade stället.
— Fort, kommenderar han derpå till kanonkonstaplarne, fort, skynda er ladda!
Skott på skott måste komma genast… Men glöm inte att viska för hvarje laddning och torka väl. Ordern åtlydes och så med. korta mellanrum ljuda de starka skotten, slående lock för öronen.
En liflig infanterield är nu öppnad mellan de bägge kårerna, som kommit hvarandra närmare.
Kraftigast besvaras den från vestkåren, hvarför ostkårens schef sänder två starka kompanier genom skogen strax norr om vägen och när dessa komma fram mot ställningen vid Hejdeby kyrka måste vestkåren retirera under en mördande snabbeld från ostkårens infanteri och artilleri.
Vestkårens svårhandterliga positionskanoner sända sina sista förödande skott och ge sig så i väg mot Visby, betäckta af eftertruppen.
Under utvecklingen ankom general Hamilton med adjutanten de Maré samt major Malm, och åsågo de från höjden vid kyrkan den lifliga striden. General H., följde sedan hela tiden dels gående, dels i vagn fortsättningen med synbart intresse.
Vestkåren retirerade, som sagdt, mot Visby, men vid Hejdeby hällar tvang den hastigt påträngande ostkåren fienden att taga ställning i skogsbrynet åt Visby.
När de stridande skyttelinierna kommit på 300 meters afstånd från hvarandra afblåstes striden och vapenstillestånd slöts för att naturligtvis sedan följas af fredsvilkor på bägge sidor.
Klockan var nu närmare ett på dagen och solen hade lyst en god stund från fästet. Krigets åskor, som ljungat i dagarne tyå, tystnade för en tid. Alla officerare kallades till ledaren öfverste L. som nu inför general H. afgaf kritik öfver striden. Så redde man sig till sist till slutligt uppbrott för att gå åter till fredliga värf.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Födda och döda i Visby.
Födda:
Smed Magnus Hultbergs son, arb. Johan Adolf Otto Ekvalls son.
Döda:
Arb. August Oskar Ahlstedt 54 år, 9 mån., 19 dagar, art. v. kongl. Gotlands art.-kår Klaes Frithiof (Carlsson) Ek 23 år, 4 mån. och 5 dag., f art. Johan Teodor Ytterberg 34 år, 6 mån., 2 dagar, fra Maria Lovisa Lindqvist 49 år 8 mån., 23 dag.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Auktion vid Källgårds i Stenkumla.
Torsdagen den 25 Juli från kl. 2 e. m. kommer genom offentlig auktion i den s. k. Hedhagen vid Källgårds i Stenkumla, att till den högstbjudande i mindre partier försäljas omkring 250 kastar dels furu-, dels granved af såväl 5 som 6 kv.; äfvensom en mängd grenar. Med betalningsanstånd för godkände köpare till den 1 nästkommande Dec.
Eskelhem den 18 Juli 1895.
JOHAN OLSSON.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Genom frivillig auktion,
som förrättas vid Vassta i Lärbro lördagen 27 innevarande Juli kl. 1 e. m., låter sjömannen August Andersson efter sin aflidne hustru försälja hela lösöreboet, bestående af Sad. silfver-, koppar-, bleck- och jernsaker; glas och porslin; möbler och träkärl; sängkläder och linne, den aflidnas gångkläder, åkerkbruksredskap och en mjölkko m. m. Godkände köpare erhålla betalningsanstånd till den 1 Nov. d. å.
Nors i Lärbro den 18 Juli 1895.
JACOB NILSSON.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Vid på begäran hållet extra sammanträde
har styrelsen för Gotlands södra härads brandstodsförening tillerkänt bagaren John Johansson, Sicklings grund å Klintehamn, ersättning för eldsvåda den 10 sistl. Juni med 6,953 kronor 27 öre.
Till betäckande af nämda brandskada beslöt styrelsen en uppbörd af 3 öre för 100 kronor försäkringsvärde att redovisas till föreningens kassaförvaltare, Anton Lagergren Kyrkebols i Garda lördagen den 24 nästkommande Augusti.
Åtta dagar efter det den uppbörd, som härför erfordras, hunnit inflyta, erhåller sökanden den tillerkända brandskadeersättningen mot kvitto och företeende af bevis om aflagd vådaed.
Burs den 10 Juli 1895.
På brandstodsstyrelsens vägnar:
C. H. LÖEVEBERG.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Genom auktion,
som mån dagen den 22 innevarande Juli kl. 10 f. m. förrättas å båtsman Lymans torp, försäljes delar af detta torp, deribland gårdstomten med man- och ladugårdshus. Torpet är beläget invid Sylfaste järnvägsstation. Pröfning af blifvande anbud förbehålles.
Follingbo 15 Juli 1895.
ROTEHÅLLAREN.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109