Gotlands landsbygd äger bland sina mer än 90 sockenkyrkor många synnerligt storartade och härliga minnesvårdar af medeltidens bygnadskonst. Till dessa kan man visserligen icke räkna Bro kyrka, om hvilken här ett och annat skall meddelas; men denna annexkyrka är dock ganska märklig, dels genom sina sköna portaler, sin bildrika dopfunt och vackra gotiska detaljer, dels ock derför, att hon än i dag, i följd af sin förmenta undergörande kraft, är både här och i det öfriga Sverige samt till och med i främmande land föremål för from ihågkommelse: och åkallan, och att hon står liksom på romantisk grund, midt i en sagorik bygd, omskimrad af sägner från såväl hedendomens som: katolicismens tidehvarf.
Vid det ställe, der kyrkan blef bygd, fans i aflägsen forntid en helso- och offerkälla, dit äfven långväga resande vallfärdades med sina krämpor och sina offergåfvor. . Sedan en kristen kyrka der blifvit uppförd, underhöllo de katolske presterna med allan makt denna urgamla vantro. Men när den lutherska reformationen blifvit införd och de:papistiske presterna nödgades draga sina färde, skola de i harmen hafva tillstoppat den heliga källådran, och nu vet man ej ens med visshet, hvar den varit belägen… Men dermed hade man icke tillstoppat allmänhetens öron, som fortfarande begärligt lyssnade till de underbara sägnerna om ställets hemlighetsfulla krafter. Denna tro var så utbredd och så lifligt omfattad, att stiftsstyrelsen åren 1669 och ytterligare 1687 ansåg sig böra utfärda en offentlig varning, att man. skulle upphöra med att offra till Bro kyrka och att der låta bedja för andra församlingars sjuka och nödstälda. Men, såsom. antydt är, Bro kyrka bibehöll alltjämt sitt: förra anseende: gåfvor inflöto, äfven från utlandet, . dels i namnlösa bref; dels med förklaring att gåfvan. vore; ett tackoffer än för räddning ur sjönöd eller. farlig barnsbörd, än för. lyckligt . fullbordad . resa, . för lyckad nyodling, 0. 8. Vv. .-Vissa år ännu på 1850-talet kunde dessa. gåfyvor uppgå till mer än 100 kronor, och än fortfara de, fast i mindre grad, omkring 40—50 kronor årligen. Ofta ännu, när klockaren öppnar kyrkdörren, finner han en mellan dörren och tröskeln instucken banksedel; :-stundori: rulla några.svenska. eller utlätidska silfvermynt fram klingande\’ vitnes: börd ännu i våra dagar om tron på den gotländska offerkyrkan.
Om denna sålunda vidt omkring ryktbara kyrka må några ord anföras. Hon är bygd af huggen och tuktad kalksten och består af ett skepp (såsom församlingens plats benämnes), ett något mindre kor med en sakristia vid norra sidomuren, och ett torn i vester, hvilka alla äro aflångt fyrsidiga. Tornet, som är kyrkans äldsta del, anses härröra från 1230talet, men det n. v. skeppet och koret äro yngre, troligen uppförda omkring år 1400. Utvändigt på södra sidomuren äro en mängd stenar med halfceirkelformiga fördjupningar insatta: på dem synas i upphöjdt arbete underliga bilder, såsom lejon, springande hästar, flyende vilddjur, öglor och liljor — troligen lemningar efter en äldre kyrkbygnad. Emellertid förläna dessa så att säga hieroglyfiska bilder ett mystiskt och gåtfullt uttryck åt den ålderdomliga offerkyrkan. — Kyrkan har 3 portaler och bland dessa är den på skeppets sydsida särdeles praktfull: den är perspektivisk (fördjupad, inåtgående) med 3 (skadade) kolonner på hvardera sidan. Dessa kolonners kapitäler prydas, å högra sidan, af yfviga, fint och smakfullt skurna blad, som mjukt och ledigt böja sig utåt. Å venstra sidans kapitäler framställes Frälsarens historia i små, starkt upphöjda bilder, mästerligt mejslade i den hårda kalkstenen och af utmärkt skönhet. Man ser Bebådelsens engel, hållande i sin högra hand jungfru Marias hand och i den venstra ett bugtande språkband, hvarpå läses: Ave Maria (hell dig, Maria!). Dernäst ser man den heliga modren liggande under ett vackert uppviket täcke, hållande med den ena handen det lindade barnet och i den andra verldsklotet; bakom bädden ses hufvudena af en oxe och en åsna, och vid bädden sitter Josef med spetsmössa och vandringsstaf; öfver alla dessa figurer synes Ledstjernan. Vidare ser man de tre vise männen med krönta hufvuden och frambärande sina gåfvor. På nästa kapitäl synes Kristus uppstigande ur graf ven, vid hvilken krigsknektarne ligga nedslagna. På kapitälernas slutsten synes hufvudet af djefvulen, bunden med en kedja, och öfver honom några englar, som tyckas jubla att det ondas makt. är öfvervunnen. Öfver portöppningen höja sig trenne fina spetsbågar, den. ena öfver den andra, och öfver det hela hvilar ett högspetsigt röste med vattenlister. Åfven beslagen på de väldiga trädörrarna vittna fördelaktigt. om jernarbetarens prydnadssinne och smak. — Korets :portal (sånghusdörren) är enklare: på hvårje sida stå 2 kolonner med Kapitäler pryddå af löfverk och af ett krönt menniskohufvud; på kolonnerna hvila höga spetsbågar och. den öfversta har uppttll ett menniskohufvud. Afven här finnes ett högspetsigt röste, — Alla fönstren äro smala, höga, spetsbågiga, och deras väl huggna omfattningar förete de renaste linier.
Inträda vi i kyrkan, så finna vi ett högaltare i koret och tvänne sidoaltaren i skeppet, alla med slipade skifvor af kalksten. Altarprydnaden i koret är från 1680-talet och knapt värd att tala om: den visar Aron och Moses i fristående bilder af sandsten och mellan dem en simpel målning föreställande nattvarden. De andra altarena hafva förlorat sina bilder, och öfver det ena af dem är predikstolen uppsatt. På korets vägg hänger en gammal värja, som kanske tjenstgjort vid Narva eller Holofzin. I en nikdN ligger ett litet fulltackladt skepp, säkerligen en äreskänk till den af sjöfarande i nödens stund så ofta anropade kyrkan. Kyrkans vackra nattvardskalk har en latinsk inskrift, som underrättar, att den år 1485 blifvit skänkt af Gattvedr och Olef Ausryftes (Östryftes) i Fole. — Gammal och märklig är dopfunten, snidad af sandsten: på hvarje af fotens 4 hörn sitter bilden af en menniska och der emellan synes en ryttare, en centaur (häst med bröst och hufvud af en menniska), en hjort och en stor blomma. Å sjelfva den runda dopskålens sidor äro åtskilliga helgon och S:t Görans strid med draken afbildade. — I tornet, som uppbär en låg spira, hänger en klocka med platt-tysk inskrift, som i öfversättning lyder: »Det helga kors i Bro vare oss nådigt, så att vi må kunna fröjdas». — Bland kyrkans inventarier finnes ett gammalt träkors, 19 tum högt och ännu delvis betäckt med tunn messing — kanske har detta kors varit »dät hylge Cruce to Bro», som nämnes på torn: klockan.
Om offringarna i denna kyrka påminner en berättelse i Stora Rimkrönikan (60:de kap.), der det heter, att de tyske Fetaliebröderna (sjöröfvare som år 1394 slagit under sig stad och landsbygd) hade kommit till kyrkan för att, till sina många synders försoning, på altaret offra sina gåfvor. Men som dessa bestodo af stulet godå! så skedde ett järtecken: en eld antändes på altaret af en osynlig hand och förstörde i hast de dit laägda offergåfvorna, utan att dock duken på altaret tog någon skada; men Frälsarens på altaret stående bild blef betäckt med blemmor och blåsor liksom af brännsår. »Hade offret varit Gudi täckeligt», säger Rimkrönikan, »så hade något sådant icke skett».
Ett litet stycke vester om kyrkan står en högspetsig inkörs-port med trappformiga sidor och öfverst prydd med ett ringkors. Den har troligen tillhört antingen den förut vidlyftigare kyrkogården, eller ock — på den tid; då hvarje socken hade sin egen (katolske) curatus eller själasörjare — den närbelägna prestgården. En dylik port har fordom funnits äfven vid Duss gård, der höfdingen Dusser bodde och regerade i ett väldigt stenhus, som kallades »Duss-mynte», emedan ägaren der skall hafva myntat guld- och silfverpenningar.
Låtom oss nu besöka kyrkans omgifningar och lyssna till sagorna, som om dem förtäljas.
Ungefär en fjerdedels mil från kyrkan, vid stora landsvägen och till höger, när man kommer från Visby, ligger på den s k. Bro-hed ett mycket stort gråstens-kummel, Bro stenkalm kalladt. Dess omkrets är vidpass 450 fot. Der säges den gamle gutahöfdingen Baldur i Bro ligga begrafven. Flera djupa bål i kumlet äro, såsom vanligt, spår efter skattsökare. I närheten deraf skall det finnas runor inhuggna i släta hällen, innehållande orden: »Eiso lang oc uko bred findis skato mino» — hvilken inskrift lär betyda: Evtt par esars (tömmars) längd och ett oks bredd härifrån ligger min skatt. Ingen har dock lyckats upptäcka dessa runor, och ingen lär väl heller tro, hvad sägnen tillägger, att nämligen 3 dagar före yttersta domen skola Åby koban (?) hitta skatten. (Åby är en gård i denna socken). — Om kumlet finnes en annan sägen, som förmäler, att en jätteqvinna der i trakten samlat sten i sitt förkläde för att bära den till det ställe, der hon skulle åt sig uppbygga en borg; men vid vandringen öfver Bro-hed brast förklädes-bandet, alla stenarna ramlade ut och blefvo liggande der de nu ligga. — Vidare förtäljes det, att en modig sockenbo med stor lifsfara lyckats att från det troll, som bevakade kumlets- grafkammare och skatter, röfva en guldbägare, hvilken han förärade Bro kyrka till nattvardskalk.
År 1313, berättar Strelow i sin krönika, hade en bondhustru vid Eriks gård i Bro, glömsk af sabbatens helgd, \”bakat bröd en söndagsmorgon. När hon sedan skar i ett af bröden och fann, att de icke voro fullgräddade, blef hon utom sig, svor och önskade, att bröden måtte stå i ugnen tills de blefvo sten. . Och genast blefvo de till sten förvandlade. Ett par af dessa s. k. Bro stenbröd blefvo, androm till. varnagel, förvarade i kyrkan, och finnas der ännu: af det ena stenbrödet är liksom en skifva afskuren.
Det. var engång vid Ekes i Bro två käringar, som sjelfva julmorgonen kommo i vildsint gräl och som båda tillönskade hvarandra att varda förvandlade till sten. Deras ömsesidiga önskan gick genast i fullbordan. Och på Stenstu äng, den s. k. Stenängen, ser man tvänne underliga. stenstoder, på sju alnars afstånd från hvarandra: det är Sten käringarna. Den ena är 3 1/2 aln hög och 1 aln 19 tum : bred vid marken; den andra har en höjd af något mer än. 3 alnar och bredd nedtill af 1 aln 17 tum, Man: må säga, att det varit respektabla käringar.
Och engång var det en rik:och girig bonde på Halnare gård, hvilken hade en son, som blifvit blind. Man hade sagt honom, att om han offrade: till kyrkan, skulle sonen återfå sin syn: En morgonstund, när klockan ringde till messan, gåfvo bonden och sonen sig åstad, och; såsom offergåfva medtog fadren ett par oxar. Men när de kommit nära kyrkan, sporde,. sonen helt oförmodadt, hvad det var för en hög spets, som reste sig öfver trädtopparna. Nu förstod. fadren, att sonen kunde se, och att således ingen offring behöfdes, hvarför han vände tvärt om med oxarpa. Men de förstenades i samma stund, och sonen blef åter blind såsom förut. De båda oxarna stå qvar, till varning för alla löftessvikare, och kallas af allmogen »Bro åjkar» (Bro ök eller oxar).
I denna märkliga socken funnos också för långliga tider sedan tvänne högfärdiga systrar, som för att komna öfver en vattenpuss utan att behöfva orena sina skor, lade i smutsen tvenne bröd, som de hade med sig, och trampade lättsinnigt på Gudsgåfvan. Men de högfärdiga qvinnorna blefvo till straff ögonblickligen förvandlade till sten och stå der, hemska och varnande, än i dag.
Vid Stora Åby, en gård i meranämda sockens underbara sagoverld, fans det på 1600-talet — enligt biskop Haqvin Spegels (i handskrift befintliga) gotländska historia — ett på underlig latin skrifvet och med besynnerliga tecken och trollrunor utstyrdt besvärjelse-bref, deruti »alla elfvar och elfvor, alla trollkarlar och trollqvinnor» förbjudas, att skada Brita Klemensdotter, det Guds barnet, eller. hennes kor. —
Och vare det nu änétligen nog taladt om Bro och dess sagor. Den tafla, som med en utsigt af Bro kyrka och den trappgaflade inkörsporten, pryder detta blad och som välbehöfligt illustrerar dessa i hast hopsatta rader, är tecknad af professor A. T. Gellerstedts säkra, konstnärliga hand.
C. J. Bergman.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 Februari 1885
N:r 25.