Kategori: 1884 08 Augusti

som blir förrättad å stadens auktionskammare onsdagen den 3 september från kl. 10 f. m., försäljas diverse koppar, jern- och blecksaker, åtskilligt porslin och lergods, baljor, spann och andra träkärl, korgar och såll, sybåge, nystfot och spinnrock, lådor och skrin, gungbräde med bockar, ugnsdon och sädesskopor, bakträg med tillbehör, en mängd blomsterkäppar, stolar och bord, sängställen, en ljuskrona, hvarjehanda andra större och mindre hushållssaker, jemte en hop böcker i skilda ämnen m. m.; kunnande godkände inropare få begagna sig af 2 månaders kredit, om sådant önskas.
Visby den 25 aug. 1884.

Gotlands Tidning
Onsdagen den 27 augusti 1884
N:r 68.

(Bref till ”Tiden”.)
Er brefskrifvare har för ett par år sedan läst en sorglig skildring af ”en söndag i Visby”, då man ej kunde få annan andlig vederqvickelse än den kolportörerne serverade och då allt annat än deras utläggningar i vännefuas samqväm ansågs såsom en styggelse.
Anländ hit på söndagsmorgonen, väntade jag samma öde. Kallvattensinrättningen var också stängd att uppfriska en restrött kropp i Östersjöns vågor månde i Visby anses för sabbatsbrott och jag måste hålla till godo med en öfversköljning i en tångdoftande inrättning i hamnen, der vattnet knapt nådde midjan och till på köpet var så grumligt som i en färgsump. På vågbrytaren bredvid vandrade de sköna i Visby och bekikade öfre delen af min lekamen, som, svartbrun och sjögrön om hvart annat i följd af vattnet, ej kunde gifva någon imponerande anblick. Det var nu en smula förargligt, ty många af Visby damer syntes ganska fagra.
En hedersman till tobakshandlande försåg mig med nya numrer af ”Tiden” och ”Bud kaflen”, med hvilka jag tänkte förnöta den del af dagen, som jag ej orkade klättra i ruinerna.
Emellertid syntes allt talrikare hopar af landtbor anlända, de dystra gatorna fyldes af ett piggt och muntert slägta och en danneman meddelade bered villigt att just i afton skulle den stora bollspelstäflingen hållas. Hvilket lyckligt öde hade icke fört mig till gatarnes ö just denna dag! Att få vara åsyna vittne till dess på Gotland egendomliga, folkliga spel var värdt minst lika mycket, som att se Visby talrika forntidsminnen i öfrigt.
Man hade på fastlandet hotat mig med att i Visby skulle jag få gå på grönbete, d. v. s. öefva endast af kål och grönsaker, då den kände vegetarienen Sv. Melander der förde spiran. Men det var ej så farligt. Ehuru jag intog min middag vid samma bord som den nu åldrige badläkaren, fans det att välja på ej mindre än fyra olika kötträtter, och der fans mer än nog Visbyöl samt lilla aptitsupen för den, som åstundade. Jag nöjde mig med rödvinet och skyndade så till täflingsplatsen.
På ”södra byrummet”, en vidsträckt gräsbevuxen slätt strax utom stadsmuren, var genom utspända tåg inhägnad en väldig rektangulär fyrkant. Utanför böljade flere tusen åskådare och innanför funnos väl ett par hundra ledamöter af Visby och öfriga gotländska bollklubbar. Visbyklubben hade anordnat täflingen och inbjudit de öfriga från skilda håll af ön samt anslagit prisen för täflingarna. Er meddelare med sällskap fick liksom några andra turister lätt tillträde innanför afstängningen, der på skilda håll från kl. 2 till 7 täflingarna egde rum.
Mesta intresset för en fastlandsbo ådrog sig det för Gotland säregna ”pärkspelet”, som lektor Bergman beskrifvit i sin lilla skrift: ”Gotlands folklekar”.
Kl. 7 på aftonen utdelade ordföranden i Visby bollklubb handlanden hr H. Pettersson tio pris hvardera å 10 kr. till vinnarne i pärkpartierna samt dessutom ett par extra pris till de bästa pärkkarlarne. I ett manligt tal tolkade hr P. af dessa fredliga idrotter, som i blodig täflan utförts på samma fält, der krigets mordengel så ofta rasat. Sist utförde en manskör ett par fosterländsk sånger.
Sen rymliga slätten hade hela tiden företett det brokigaste folklif med dans och annan munterhet, hvarvid de raska gotlandsjäntorna fingo sin andel i festen.
De flesta bollklubbarnes medlemmar buro lätta mössor, vanligen gula och blå eller röda och hvita (svenka och danskar).
Gutaqvinnorna hafva nästan alla anlagt den demokratiska hatten, men behålla likväl, egendomligt nog, duken under densamma. Det är samma blandning af medeltid och nutid, som i så mångt och mycket uppenbara sig på Gotland och särdeles i Visby.
Den storartade folkfesten – endast 1,100 personer hade anländt med ett tåg – hvilken, om vi ej misstaga oss, var den fjerde i ordningen, sedan Stockholms bollklubb 1878 gästade ön och återväckte intresset för folklekarne, gjorde på åskådaren ett oblandadt godt intryck.
Icke få studenter och ännu flere af handelns idkare spände här sina muskler i kapp med männen af plogen och fisknoten. Klasskilnad märktes ej.
Det var som gumman Lenngren säger:
Den, som slog bästa lyran, Var den förnämste karl’n.
Skulle man ej i andra våra bygder liksom på Gotland by- och sockenvis kunna samlas på söndagseftermiddagarne och upplifva de gamla härdande och stärkande folkidrotterna? Huru mycket bättre än att sitta och dunka med några smutsiga kortlappar vid toddyglaset! Ja, huru mycket friskare än att söndagen i ända andas pietismens qvafva atmosfer i bönehusen!
”En frisk själ i en frisk kropp” är hos gutarne ej blott ett talesätt, utan lefvande verklighet, och derför gäller äfven i detta hänseende gamle kung Göstas ord: ”Gotland är en märklig ledamot af svenska riket”.

Gotlands Tidning
Onsdagen den 27 augusti 1884
N:r 68.