Af Karl Johan Bergman.
I medeltidens historia intaga de så kallade gillena en märklig och aktningsbjudande plats. Ej blott på sällskapslifvet, utan äfven på det borgerliga och andliga lifvet i allmänhet utöfvade de ett starkt inflytande. Dessa gillen voro till åminnelse af något helgon stiftade samfund, som med stränga stadgar och förpliktelser omslöto medlemmar af båda könen (»gillesbrödrar och -systrar») till gemensamma andaktsöfningar och barmhertighetsverk; deras ledamöter voro förbundne till ömsesidigt beskydd i nöd och faror, och de sammanträdde till festliga, af skåldrickning, sång och instrumentalmusik, stundom också af dans och dramatiska upptåg lifvade «lag» eller samqväm.
Dessa gillen egde egna embetsmän och tjenare, egna «stufvor» samt, i följd af gåfvor och testamenten, ofta betydliga inkomster. Bland embetsmännen må nämnas «åldermannen», som med «stolbröderna» eller «bisittarna» utgjorde gillets styrelse; vidare «skaffarna», «smakebröderna» som skulle profva ölet, och stundom en särskild prest eller kapellan med afseende på gudstjensten och själamessorna för afiidna ledamöter. Till tjenarna hörde «skrifvaren», som bland annat, skulle upprätta och fortsätta gillets «liber vivorum> och «liber mortuorum» (matriklar öfver lefvande och döda medlemmar); »källarsvennen», «dörrvaktaren», och talrika «lekare» eller musikanter, såsom «orgellekaren», «piparem», «trumpare» (trumpetare), «trumpeslagare» och «lutenister» (lutspelare).
Beslägtade med dessa samfund voro de egentliga handtverksgillena, ur hvilka efter hand de många olika skråföreningarna uppväxte. Dessa föreningar stiftades under tider af allmän osäkerhet och laglöshet till försvar för yrke, lif och egendom, och de visste att af myndigheterna förskaffa sig åtskilliga rättigheter, såsom egen lagskipning och domsrätt i inbördes tvistemål.
I sin forntida bemärkelse hafva gillena längesedan försvunnit, och yrkesskråen hafva i vår tid af en friare näringslagstiftning blifvit tillintetgjorda. Med gillena och skråen hafva emellertid många högtidliga pligseder upphört, och skråens mirkliga tillhörigheter, såsom «välkomstpokaler», «gehörs»- eller «makterstafvar» (spiror), sigiller, «embetslådor», som förvarade årsafgifter, gåfvor och böter samt på pergament prydligt prentade stadgar och andra för ’tidens borgerliga seder märkliga handlingar m. m., hafva blifvit dels på beklagligt vis alldeles förstörda, dels vårdslöst bortsluddrade, och endast några få af dessa minnesrika saker hafva tillfälligtvis blifvit räddade. Hvad välkomstpokal och sigill beträffar, veta vi dock, att åtminstone ett gille, som äger många århundradens anor, ehura det i mycket iär moderniseradt, med prisvärd vördnad bevarat och ännu i dag begagnar dessa sina ålderdomliga klenoder. Detta för författaren af denna uppsats bekanta undantag finnes i Visby på Gotland.
Denna stad var, som bekant under medeltiden i trenne århundraden nordens förnämsta stapelplats. Genom sina vidsträckta handelsförbindelser och sin derigenom vunna rikedom, genom sitt blomstrande stadslif, genom den mängd såväl af köpstadsmän och konstnärer, som der sammanströmmade från aflägsna orter, som ock af andliga och pilgrimer, som på den stora «östervägen« till länderna i öster och till Jerusalem der hade en hvilopunkt, blef stader rik ej blott på guld och silfver, på skepp och varubodar, på kyrkor och kloster, utan ock på andliga och verldsliga gillen samt borgerliga yrkesskrån. Att der funnits ett S:t Knuts, ett S:t Lars’, ett S:t Jakobs och ett S:t Nikolai gille, samt ett samfund af «Tyskar, som besöka Gotland>, bevisas af dessa föreningars ännu bevarade, stora och präktiga, med latinska inskrifter och djupt graverade bilder prydda sigillstampar. I danska skrifter omnämnes äfven ett Guds lekamens gille. på Gotland. På öns landsbygd fans ett S:t Katarinas gille, hvars «skrå» är i behåll. Att ännu flera gillen funnits på Gotland är mer än troligt. Af skråsigill från Visby medeltid finnes ännu skomakare- och skräddare-embetenas, båda med latinska omskrifter och väl graverade, det förra med bilden af jungfru Maria och Kristusbarnet midt ibland skomakareverktyg på stjernprydd botten, det senare med en sax bland rosor uti en adlig sköld. Ett köpmans- och ett skeppargille fortlefva der ännu, och det senare äger en ålderdomlig, prydlig och dyrbar «Viälkomst» af silfver samt ett sigill från 1600talet med bilden af ett seglande skepp och omskrift: «Viesby Skibperlag. 1683» Af snickarnas och svarfvarnas, hattmakarnas, repslagarnas, smedarnas, och målarnas välkomster. jemte «Skräddarelagets articklar» af år 1623, «snidkarnes och råckedrejarnes (svarfvarnas) skråå» af år 1655, smedgesällernas «låda« med tillhörande gamla handlingar och «makterstif« har efter nämda skråns upplösning största delen funnit en fristad i Visby elementarläroverks samlingar, der också ofvan nämda sigiller äro förvarade.
Åtminstone några få af den gamla hanse stadens borgerliga minnesmärken finnas således qvar, och af dessa kan med lätthet slutas till de öfriga skråens högtidlida tillbehör. Ty det är föga troligt, att i den rika staden guldsmederna, bagarna, slagtarna, skinnarna (körsnärerna), garfvarna, kanngjutarna m. fl., som omtalas i Visby stadslag, skulle i något varit sämre än t. ex. skräddarna och skomakarna.
Den äldsta urkund, som skeppargillet i Visby eger qvar, är af år 1682: nämligen en af borgmästare och råd utfärdad, på pergament skrifven resolution på samtliga skeppares ödhmjuka Supplicque, at oprätta igen och hålla een ordentligh Skippare Sellskap, hvarest dhe kunde rätta och afhielpa förefallande småå Saaker och Irringar dhem emellan. Af den bifallande resolutionens fjorton punkter må här kortligen nämnas: Gillet styres af en ålderman och tvänne bisittare, af hvilka senare den ene skall vara «cegande skeppare» (förande eget fartyg) och den andre «satt skeppare» (tillsatt att föra en annans fartyg).
En af stadens rådmän skall såsom «inspectorI sin forntida bemärkelse hafva gillena längesedan försvunnit, och yrkesskråen hafva i vår tid af en friare näringslagstiftning blifvit tillintetgjorda. Med gillena och skråen hafva emellertid många högtidliga pligseder upphört, och skråens mirkliga tillhörigheter, såsom «välkomstpokaler», «gehörs»- eller «makterstafvar» (spiror), sigiller, «embetslådor», som förvarade årsafgifter, gåfvor och böter samt på pergament prydligt prentade stadgar och andra för ’tidens borgerliga seder märkliga handlingar m. m., hafva blifvit dels på beklagligt vis alldeles förstörda, dels vårdslöst bortsluddrade, och endast några få af dessa minnesrika saker hafva tillfälligtvis blifvit räddade. Hvad välkomstpokal och sigill beträffar, veta vi dock, att åtminstone ett gille, som äger många århundradens anor, ehura det i mycket iär moderniseradt, med prisvärd vördnad bevarat och ännu i dag begagnar dessa sina ålderdomliga klenoder. Detta för författaren af denna uppsats bekanta undantag finnes i Visby på Gotland.
Denna stad var, som bekant under medeltiden i trenne århundraden nordens förnämsta stapelplats. Genom sina vidsträckta handelsförbindelser och sin derigenom vunna rikedom, genom sitt blomstrande stadslif, genom den mängd såväl af köpstadsmän och konstnärer, som der sammanströmmade från aflägsna orter, som ock af andliga och pilgrimer, som på den stora «östervägen« till länderna i öster och till Jerusalem der hade en hvilopunkt, blef stader rik ej blott på guld och silfver, på skepp och varubodar, på kyrkor och kloster, utan ock på andliga och verldsliga gillen samt borgerliga yrkesskrån. Att der funnits ett S:t Knuts, ett S:t Lars, ett S:t Jakobs och ett S:t Nikolai gille, samt ett samfund af «Tyskar, som besöka Gotland>, bevisas af dessa föreningars ännu bevarade, stora och präktiga, med latinska inskrifter och djupt graverade bilder prydda sigillstampar. I danska skrifter omnämnes äfven ett Guds lekamens gille. på Gotland. På öns landsbygd fans ett S:t Katarinas gille, hvars «skrå» är i behåll. Att ännu flera gillen funnits på Gotland är mer än troligt. Af skråsigill från Visby medeltid finnes ännu skomakare- och skräddare-embetenas, båda med latinska omskrifter och väl graverade, det förra med bilden af jungfru Maria och Kristusbarnet midt ibland skomakareverktyg på stjernprydd botten, det senare med en sax bland rosor uti en adlig sköld. Ett köpmans- och ett skeppargille fortlefva der ännu, och det senare äger en ålderdomlig, prydlig och dyrbar «Viälkomst» af silfver samt ett sigill från 1600talet med bilden af ett seglande skepp och omskrift: «Viesby Skibperlag. 1683» Af snickarnas och svarfvarnas, hattmakarnas, repslagarnas, smedarnas, och målarnas välkomster. jemte «Skräddarelagets articklar» af år 1623, «snidkarnes och råckedrejarnes (svarfvarnas) skråå» af år 1655, smedgesällernas «låda« med tillhörande gamla handlingar och «makterstif« har efter nämda skråns upplösning största delen funnit en fristad i Visby elementarläroverks samlingar, der också ofvan nämda sigiller äro förvarade och rådgifvare alltid vara tillstädes vid sammankomstersta. Åldermannen, bisittarna och nämde rådman afgöra «alla Irringar, om dhe icke vijdare Rättegång, process, och borgemester och Rådhs omdömme och resolution sampt Execution kräfva eller tarfva. Gillet väljer inom sig ålderman och bisittare, hvilka alla med ed förplikta sig att «Laget trogn och vähl förestå«. De tvänne lagstadgade sammankomsterna hållas Fastemåndag och S:t Lucie dag; den ledamot, som då utan laga förfall icke «comparerar», pliktar tre daler silfvermynt. Vidare bestämmes i resoIutionen afgifterna till sällskapet, såsom: «äskepenningar» (af den som äskade inträda) «åldermannapenningar«, «skrifvarepenningar» och «fattigpenningar», hvarförutom en egande skeppare» skall vid inträdet erlägga till lådan en dukat, och en «satt skeppare» en riksdaler, samt hvardera en tunna öl till laget. Den, som söker till styrmansskap, lemnar ½ tunna öl till laget och 8 öre till de fattiga.
De tvänne årliga sammankomsterna fortforo till år 1824, efter hvilken tid blott en sammankomst om året har hållits, och alltid 1:sta Mars eller, om söndag då infallit, påföljande söknedag. Vid alla sammankomster afslötos förhandlingarna med samqväm, dervid trakteringen (i förra tider endast öl och kringlor, oberäknadt röktobak) bestods «in natura» af tvänne ledamöter i tur efter matrikeln. Bland gillets ärender var det — ända in på 1830talet — på dels ordinarie, dels extra sammanträden en vanlig förrättning att pröfva dem; som ville blifva skeppare eller styrmän : en bland gillets ledamöter utsedd examinator anstälde med de sökande, sedan dessa erlagt cäskepenningar», afgift för lådans öppnande och fattigpenningar, vederbörligt förhör. Detta förhör omfattade «såväl platt som växande navigation, samt skicklighet i resolverande af förelagda problemata och uti passande i kortet». Styrmansförhöret var naturligtvis lättare. Om den sökande väl bestått profvet, blef han «såsom en skickelig skeppare (eller styrman) förklarad och skrifven», och nu erlade han stadgad afgift till «Välkomsten» samt «ingiftspenningar». Först efter år 1833 inträdde för förhöret en annan och lämpligare ordning, i det att en i praktisk och teoretisk navigation särskildt kunnig person antogs som examinator, hvilket fortfor till 1842, då en ordentlig navigationsskola blef i Visby inrättad.
Sedan 1682 hafva gillets stadgar många gånger blifvit förändrade, allt efter olika tiders åsigter och kraf. Flera af de gamla: ärevördiga namnen på embetsmännen hafva utbytts mot nya: åldermannen har blifvit förvandlad till «cordförande«, bisittarna till «direktionsledamöter«, skrifvaren till «sekreterare« o. s. v. Dock är i senaste stadgarna af år 1865 namnet skeppargille bibehållet. I dessa stadgar heter det om det årliga gästabudet: «Tvenne ledamöter skola årligen, turvis efter den ordning de i matrikeln stå upptagna, besörja och bekosta traktering vid gillets ordinarie sammankomst eller det s. k. skepparlaget, samt erhålla, såsom bidrag dertill, från gillets kassa tillsammans 60 riksdaler riksmynt. Vid traktering biträda de det nästpåföljande året trakteringsskyldiga ledamöterna under benämningen «ungskeppare«. — Och en annan paragraf, som ådagalägger hvilken aktningsfull omvårdnad gillet egnar sin festpokal, har ur de äldre’stadgarna blifvit bibehållen: Ungskepparna — heter det — tillhör, vid ersättningsansvar, att vid allmänna sammankomster hafva inläst pokalen eller s.
k. ’välkomsten’ uti dess skåp senast kl. 11 e. m.«
Medels sina småningom samlade samt omsorgsfullt förkofrade kassor, äfvensom medels erhållna gåfvor, är gillet i den lyckliga belägenhet att åt ålderstigna eller sjukliga medlemmar samt åt medlemmars enkor och barn kunna lemna årligt understöd och begrafningshjelp. Vid 1875 års slut utgjorde såmtliga tillgångarna 50,032 kronor, hvaraf 109 pensionärer erhöllo tillsammans 1,959 kronor.
I långliga tider har i Visby 1:a Mars burit en fosterländsk prägel af högtidlighet, lif och glädje. Denna dag har nämligen varit och är ännu seglationens nyårsdag och de sjöfarandes vårsfest. Skeppen i hamnen flagga från tidigt på dagen, och äfven vid köpmanshusen äro flaggorna hissade. Liksom man under medeltiden vid gillesstugans dörr på högtidsdagen satte träd eller stora löfruskor, så är också dörren till det hus, der skeppargillet sammanträder, redan tidigt på morgonen festligt sirad, nämligen med stora svenska flaggor, svajande från höga stänger. Gatorna hvimla af sjöfolk i stora flockar, och fråm på dagen ser man «gubben« (skepparen) komma i spetsen för sin besättning på väg till sjömanshuset, der inmönstring sker. Detta hvimmel på gatorna, vid hamnen och sjömanshuset är en i sanning egendomlig och glad syn i följd af det skaplynne utaf friskhet, trygghet och hurtig hållning, som utmärka hafvets söner. På eftermiddagen börjar gillets sammanträde, och sedan hvarjehanda löpande ärenden blifvit afgjorda, inviger man på aftonen, uppå fädernas vis, med ett muntert gistabud, med skålar och sånger, isynnerhet glada solosånger med väldiga bas-körer, årets blifvande mödor, äfventyr och fridsamma segrar. Här vexlas mellan de från öns olika delar samlade kofferdimännen under trefligt glam både minnen och förhoppningar här utbytas allvarsamma eller skämtsamma historier om genomgångna strapatser, bland hvilka mången åt en kapten Marryats eller Emilie Carléns penna skulle lemna stoff till glänsande och fängslande skildringar. Denna vårliga sjömannafest, som, enligt hvad det uppgifves, icke annorstädes i vårt fidernesland har något motsvarigt, påminner i visst hänseende om vikingafärdernas raska och barska tid, då man tidigt på våren flrade en stor offerfest för lycka och seger under de stundande härnadstågen.
Jämte all sin munterhet har skepparlaget äfven en djup och allvarlig betydelse: vår tids fredliga, men raska och lefnadsfriska vikingar. samlas här, enligt urgammal sed, från spridda håll kring gillesklenoden, samdrägtens palladium, den ståtliga, af minnen i egentlig mening omkransade «Välkomsten«, för att snart draga ut på skilda vägar öfver trolösa vågor, och för att icke på länge, kanske aldrig mer, mötas igen. Ty mer än mången annan, färdas sjömannen mot obekanta öden, och «Vikingens»> herrlige skald, E. G. Geijer, sjunger derföre med rätta: «Bäst är vara färdig för medgång som fall Uppå hafvet.» Och, på mången af hafvets kämpar kunna ännu orden i samma sång om «de ljudande böljorna« tillämpas: «På dem har han lefvat — sin graf skall han få Uti hafvet.» Af de 403 skeppare, som sedan år 1740 inskrifvits i Visby skeppargille, hafva, enligt matrikeln, 40 omkommit i vågorna, de fleste med man och allo. Och en af dessa 403 fann år 1797 sin död i strid med sjöröfvare på Medelhafvet. Dessutom hafva icke så få iandra verldsdelar fallit ofter för der gängse eller inhemska farsoter.
Skeppargillets silfyerpokal eller «välkomst«, är, med flaggriddarens bild på locket inberäknad, en aln hög och väger med de vidhängda «skyltarne« eller sköldarne, som äfvenledes äro af silfver, vid pass 300 lod.
När man vid skepparlaget vill ur «Välkomsten» dricka en annan till, så tillgår det på följande omständliga och högtidliga sätt: den uppbjudande fattar sjelf den tunga, af sina många rörliga skyltars dallring mot hvarandra och mot bägaren festligt klingande pokalen. Den, som uppbjudes till dryckjom, fattar om flaggriddaren och aflyfter locket samt svänger det rundt omkring, så att den rörliga silfverflaggan eller «Vimpeln« kommer att löpa kring flaggstången. Härefter dricker den uppbjudande, under det att de kringstående sjunga «Vimpelsången«. Sedan påsättes locket, och den som nyss drack, öfverlemnar nu pokalen till den uppbjudne och aftager i sin tur locket, hvarmed han under samma sång viftar och «vimplar», medan den andre dricker.
Så går pokalen från man till man, under en följd af inbördes skålar, vid hvilka sången alltid är densamma, blott att namnet på den person, som skålen giller, för hvarje gång förändras.
«Vimpelsången«, som går på en egendomligt manlig och munter melodi, är af följande lydelse:
«Och hvem skall denna vimpelen ha’,
Med lustigt mod?
Jo, den skall brodern . . . ha,
Vår vän så god.
Så luta nu till,
Du käre stallbroder !
Och drick som du vill;
Men drick som en karl
Tre klunkar å rad,
Å rad,
Å rad,
Så kommer du ej något buller åstad.
Ty utan buller
Och utan bång
Skall denna vimpelen
Ha sin gång
Till ljusan dag.»
Det återstår nu att tala om de skyltar, hvarmed «Välkomsten« är bekransad. De äro i sanning vid denna ålderdomliga borgerliga minnesvård icke det minst märkliga. De fleste af dem påminna om modiga, ehuru obemärkta män, som frejdat sina namn genom redbar och nyttig verksamhet, och mer än en af dem har ärofullt genomgått mödor och faror, som förtjente en minnesruna, åtminstone i fosterbygdens krönika.
Dessa skyltar, hvilkas antal för närvarande är 51, äro dels tacksamhetsbevis, egnade åt gillet och kamratskapet der inom, dels «tabule votive« (löftestaflor) med anledning af utståndna iifsfaror, dels minnen af tacksamma skeppsredare, af några gillets tjenstemän och af några utländske kofferdimän, som här något år varit vinterliggare och till skepparlaget blifvit inbjudna. Härtill komma ett par medaljer, nämligen «Svensksundsmedaljen« och för «Tapperhet till sjös, 1788—1790«, hvilka ett par gotländska skeppare vunnit såsom 1 unga år deltagare i kriget med Ryssland nyssnämda år, äfven som tvänne minnesmedaljer, af n. v. konungen såsom arfprins «In memoriam swi (till minne af sig) skänkta till ett par, också i nämda krig pröfvade kofferdimän hvilka fyra utmärkelsetecken blifvit af de hädangångna medaljörernas efterlefvande förärade till «Välkomsten».
De på skyltarne graverade fignrerna äro dels af religiös betydelse, t. ex. det allseende ögat; ett altare vid hvars fot segelkonstens instrumenter ödmjukt hvila; hoppets ankare o. s. v.; dels framställa de en liten bild af det fartyg, hvars kölherre gifvaren varit, och än är fartyget tecknadt för fulla, än för refvade segel, än liggande för ankar, än strandadt och med kapade master, än brinnande, och än nedisadt; dels förete de bilderna af handelns och hafvets gudomligheter, Merkur samt Neptun och dennes gemål Amfitrite; dels se vi der sinnebilder, som i allmänhet hafva afseende på sjöfarten, handeln, industrien, vaksamheten och det allmänna välståndet.
Hvad inskrifterna angår, så finna vi gifvarens namn, årtalet då han blef skeppare eller då gåfvan lemnades, samt tänkespråk, som ofta uttrycka den förtröstan till en högre makt, den frimodiga gudsfruktan, som alltid bor i den äkta sjömannens bröst. Några inskrifter antyda utståndna faror; några prisa vänskapen, kamratlifvet, gillesfröjden, «ölets guldvåg» i «Välkomsten«; andra innehålla allmänna lefnadsreglor och national-ekonomiska grundsatser.
Vi anföra här några prof af dessa sjömannatankar, alltid korta, merendels vackra och kraftfulla liksom konungars valspråk på deras mynt och riddares på deras vapensköldar, stundom på ett främmande språk. Vid en och annan inskrift nämnes här inom klammer hvad graveringen föreställer, till inskriftens behöfliga förklaring, emellanåt också gifvarens namn:
«Jehova bevarar.« (Jöns Broander, 1780. Öfver handelns och sjöfartens sinnebilder det allseende ögat.)
«Vi leda rätta vägen.> (P.J. Hejdenberg, 1780. Det allseende ögat samt en kompass, en oktant och ett sjökort.)
«Gud styret« (Gideon Stake, 1780.)
«Gud mitt hopp.»
«Gud vet, hvar jag skall landa.»
«Soli Deo gloria!> (Gudi allena äran !)
«Näst Gud vänskapens beskydd.»
«Vind och vett ett fartyg styra,
Ensamt vettet styr vår yra.»
«Följ pligtens bud!
Hvad öfrigt är, gör Gud.»
«Försynen vårdar den, som anförtror sig åt det brusande hafvet.»
«Styr, o Gud! mitt lefnadsroder.
Styrer Du, går allting väl.« (Dines Ekengren 1821. Amfitrite stödd vid ett roder.
«Mitt enkla bud
Är: frukta Gud
Och ivdska mina bröder.»
«Uti sjönöd stadd, genom elden flammande
Jag uti Lergraf hamnade.« (D. Jöderbom, 1784. En brigg med endast undermaster utan för Lergraf på Gotlands östra kust.)
«Handeln är mitt lif, min själ; Uppå vattnet trifs jag väl.« (O. Fåhraens, 1780. Ett seglande fregattskepp.) «På OK skeppet ilar, Likt vårt lif, till målet fram.« (B. J. Sundahl, 1831. Briggen Ulysses under segel.) «Gör rätt och godt, så har du frid.
Bland storm och vågors strid.» (J. F. Flodenberg, 1831. Briggen Konjunkturen under fulla segel.) «Pecunia nervus rerum gerendarum« (penningen är driffjedern i aftärslifvet). Handl. G. N. Donner, 1780. Merkur med sin bevingade staf och ett ymnighetshorn i ena handen.) «Concordia res parve crescunt« (genom samdrägt blir det lilla stort). B. Åker, 1780. Trenne hjertan förenade, deromkring handelns och sjöfartens emblemer.) «Försigtighet och förnuft uträtta mycket.» «Må välmåga spridas genom lycklig sjöfart till idoga medborgare!» (G. Ekström, 1818. Brigen Jakobina. — «I lugnet vaksam, i stormen trygg.» «Med tålamod och undergifvenhet, för refvade segel när stormvindarna så fordra.« (C. G. Bahr, 1852. Briggen Ulysses under segel.) — Hafvets silfverböljor vänner skilja, Ölets guldvåg här förenar dem.« J. N. Stare, 1833. Skonerten Amfitrite.) «Må handeln och sjöfarten blomstra !« (Handl. J. Dubbe, 1839. Handelns och sjöfartens sinnebilder. Skylten, af guld, hänger på flaggstången å Välkomstens lock såsom på en välförtjent hedersplats: i Dubbes testamente var gillet ihågkommet med en donation af 11,111 rdr 6 sk. banko till en pensionsfond.) Detta såsom prof. Till sist må nämnas den skylt, som år 1818 förärades af engelska skepparen William Teasdale från Yarmouth: han var såsom gäst inbjuden till nämda års skepparlag, och blef så öfverraskad af gillets egendomliga lynne och vackra plägseder, att han bad att få lemna sitt bidrag till «Välkomstens> prydnad. Hans skylt framställer det allseende ögat öfver en passare och ett vinkelmått. Inskriften är följande:
«Må edra gamla bruk fortfara tills ingen tid mer är!»
En tillfällig, utländsk gäst, son af det stora land, som drifver den mest blomstrande sjöfart, en undersåte af verldshandelns drottning har sålunda, för mer än ett halft århundrade sedan, om det vackra, fäderneärfda skaplynnet, de gammaldags festliga plägsederna hos det lilla Gotlands skeppargille i Visby uttryckt och med sjelfva gillespokalen i varaktig inskrift införlifvat aktningsfulla ord. Ännu fortlefva gillets plägseder.
Och hvem instämmer icke i den långväga främlingens varmhjertade önskan, att de alltid måtte förblifva?
(Ur Sv. Fam.-Journalen.)
Gotlands Allehanda
Lördagen den 2 Mars 1878
N:r 18
