Utkast af Axel N. Lundström.
Det var juldagen 1767.
I sin lilla röda nattrock sitter den 61-årige store naturforskaren framför sitt skrifbord på sitt arbetsrum i Upsala med den oumbärliga pipan i handen. De små, men af ovanlig glans strålande bruna ögonen blicka imellertid icke lika lifligt som förr omkring på de föremål, som omgifva honom; pennan faller ur handen, och tankfull sjunker han tillbaka i sin länstol. Han släpper den slocknande pipan och knäpper omedvetet sina händer tillsamman.
Månne han har somnat nu? Åh nej, hans ögon äro öppna, men uttrycket i den uppåt riktade blicken vitnar om, att hans tankar röra sig kring en tid och ett rum, som ligga fjärran från det närvarande. De växlande minnena från hans innehållsrika” lif träda fram i lifliga drag för hans själ, och med glädje och tacksamhet mot den försyn, som så huldrikt skyddat honom, betraktar han de upprullande taflorna från så väl de solklara som de mulna dagarna af sin lefnad.
Vi vilja följa hans tankar och betrakta några af de taflor, han nu ser framför sig.
Först möta oss de leende bilderna från hans barndomstid. Der se vi honom än yster och glad hoppa omkring på blomsterfälten, plockande den ena blomman efter den andra, med barnslig vetgirighet frågande sin far efter deras namn, än sittande såsom den lille trädgårdsmästaren i sin egen lilla trädgård, dit han inflyttat sina älsklingar, både gula och blå.
Och derpå följer en ny tafla: hon är hemtad från skoltiden. Latinska, grekiska och hebreiska grammatikor ligga framför honom på skolbänken, men de blickar, med hvilka han betraktar dem, vitna tydligen om likgiltighet.
Misströstande skaka hans lärare på hufvudet.
Mer än en gång får han höra den uppbyggliga underrättelsen, att han allra minst var gjord för studier.
De döda språken voro för honom döda, det enda språk han förstod var den lefvande naturens. År ifrån år upprepas samma lexa. Han tycker sig åter höra sin faders förebrående ord: »Min kära Karl, det är det bästa, att du blir skomakare!» och åter se sin moders tårar, när hon måste öfvergifva hoppet att få höra sin son en gång predika. Men så framträda de väna dragen utaf hans andre fader, provinsialläkaren Johan Rothman, som tog den missförstådde ynglingen under sin särskilda vård.
Komma så minnena från hans första studentår i Lund.
Han hör kyrkklockorna ringa och får veta, att den, som lofvat understödja honom undervistandet vid akademien, just begrafves vid hans ankomst till lärdomsstaden. — Han ser den åldrige Stobeus, hvars böcker han i hemlighet tagit upp på sin kammare, midt på natten komma in till sig och fråga, hvarför han icke sof, samt, då han fick sigte på sina böcker, först utfara i förebråelser, men sedan lemna honom nyckeln till hela sitt bibliotek samt gifva honom räd och upplysningar vid begagnandet af dess literära skatter.
Och derefter flyger hans tanke till hösten 1728, då han med ett kapital af 100 daler styrde kosan till Upsala, hvarest han den första tiden under armod och fattigdom och ofta med trasiga kläder drog sig fram. Han ser bilden af Olaus Celsius den äldre, sin förste beskyddare i Upsala, samt af Peter Artedi, den käre ungdomsvännen och utmärkte iktyologen (fiskkännaren). Han minnes, huru han på våren 1730 höll sin första föreläsning i Upsala botaniska trädgård inför en stor skara åhörare, och glädjen öfver det första anbud han på hösten 1733 erhöll att företaga en vetenskaplig resa till Lappland, och han erinrar sig lifligt de mångfaldiga gänger han på denna färd var nära att duka under för faror och besvär. Han ser tydligt framför sig bilden af den furielika lappkvinna, som på den gränslösa och sanka Lycksmyren i Umeå Lappmark kom till honom och tilltalade honom med de föga tröstande orden: »O du stackars karl, hvilket öde har fört dig hit till ett ställe, som aldrig någon förr besökt?>, men som likväl räddade honom från att dö af hunger genom att sälja honom den minsta af de tre renostar, som hon egde.
Och derefter går tanken till hans återkomst till Upsala. Den ungdomliga vrede, som fattade honom, dä han ej vidare ar konsistorium erhöll tillåtelse att föreläsa, och hans förbittring mot Nils Rosén, hvilken han ansåg vara orsaken dertill, har tiden utplånat, och hans närmaste minne, minnet af den första bekantskapen med Sara Elisabeth More&us, har låtit helt andra känslor inträda. Huru eldig var ej hans kärlek till den 18-åriga skönheten, och hvilket vemod röjer sig ej uti de ord, med hvilka han bjöd henne farväl, när han snart derefter gick att i främmande land vinna doktorsgraden, vilkoret för hennes faders samtycke:
»O Sara, min vän nog äro vi än…
Men tiden så lång och ödet det hårda gör tvekande sång.
Gud vet hvad som sker, när tiden och rummet mig kasta från er».
Sen ilar hans tanke öfver till Holland, England och Frankrike, hvarest han kom i beröring med den tidens förnämste lärde och sjelf grundlade sin egen verldsbekanta storhet. Huru arbetade han ej för att bringa ordning och reda uti vår kännedom om naturen, och ännu en gäng upprepar han de ord, med hvilka han börjar sin »Systema nature»: »Jag såg skuggan af det Högsta Väsendet skrida förbi mig, och jag intogs af vördnad och beundran»; han hör åter tydligt de ord, med hvilka Hollands störste vetenskapsman, den store läkaren Boerhaave, på sin dödsbädd kysste hans hand och sade hönom farväl: »Jag har lefvat min tid och mina år,samt gjort hvad jag förmått och kunnat. Gud bevare dig, för hvilken allt detta återstår. Det verlden af mig äskat, har hon fått, men hon äskar långt mera ändå af dig. Farväl, min käre Linnaeus!»
Det ena värdefulla minnet efter det andra från hans utrikes resa träder fram för honom, och åter stannar han vid sin älskade Morea, som han, nu promoverad läkare, efter 3½ års frånvaro från fosterlandet fick helsa såsom sin förlofvade. Ej kan han erinra sig, att den första tid han tillbragte såsom praktiserande läkare i sitt fädernesland beredde honom några stora ekonomiska fördelar, men väl derimot att man skrattade åt hans botanik.
De taflor, som derefter framstå för hans minne, äro alla målade i ljusare färger. Och när han tänker på, huru han i unga år (1739) utsågs till preses i Vetenskapsakademien, huru han af riksdagen erhöll flere anslag till fosterländska resor, huru han snart (1741) erhöll fullmakt att vara professor i Upsala, huru lärjungar samlades omkring honom från verldens alla länder, huru furstar och lärde täflade om att ära honom och huru hans rykte spreds öfver hela den civiliserade verlden, då stannar hans tanke med barnslig fromhet och ödmjuk tacksamhet hos Honom, som »låtit honom uppspricka utur en stubbotan rot, omplanterat honom på fjärran ort härligen, ingifvit honom en sådan brinnande hog för vetenskapen, gifvit honom en fördelaktig och hederlig tjenst, just den han i verlden mest önskat sig, samt låtit honom få koxa in uti sin hemliga rådkammare och bevarat hans lif öfver 60 år». *) Och så vandrar han omkring i sina minnens lustgård från den ena blomman till den andra, ofta stannande vid sin ungdoms brud, — tills han slutligen återkallas till det närvarande från sina hogkomsters verid af sin hustrus kraftiga stämma:
»Min käre Linné, har I ert bref snart färdigt?»
Linné kastar blicken på det tomma papperet, — han visste att gumman icke var älskare af invändningar — tar upp pipan från golfvet, stoppar den och fattar tyst pennan.
Linné aktade visserligen sin hustru såsom en förträfflig husmoder och har på många ställen antecknat detta, men han har äfven — på latin — antecknat, att deras samtal icke alltid voro de lugnaste. Skäl förefinnas nog till det antagandet, att hon icke alltid egnat honom den ömhet, af hvilken han i så hög grad gjort sig förtjent.
Mgn låtom oss nu se, hvarom den gamle skrifver!
»Min käre broder och systrar, svåger och svägerska, syskonbarn och deras män.
När jag nu sitter juledagen i min stillhet, kan jag intet lemna att tänka på den kära födelseorten:
nescio qua natale solum dulcedine cunctos ducit et immemores non sinit esse sui, ) der jag lemnat så många, ja alla mina kära anhöriga, som der få lefva tillsammans uti förtrolig vänskap, då jag derimot här är peregrinus in patria”) och har ingen slägt eller anhörig, då alla mina college äro befryndade. Gud har nådeligen gifvit mig min bergning på en främmande ort, sed nihil ab omni parte beatum +). Då jag nu betraktar, huru otidigt arbete med många år gjort mig utmärglad, lutande och grå, finner jag nogsamt, hvad tiden lider och att jag aldrig mer får råka mina många och kära anhöriga, som allra mest. går mig till sinnes, då mina k. syskon få råkas så ofta de behaga sins imellan. J fån trösta hvarandra i motgången, fägnas åt hvarandras välstånd i medgången, jag har ingen förtrolig, der all förtrolighet är landsflyktig, hvar och en komplimenterar i medgängen, men skjuter på olycksvagnen i motgången. J fån en gång, trötta af verlden, samlas till edra fäder och hvila edra ben i edra fäders graf, dit mina aldrig få komma ; J fån uti eder födelseort bygga och bo och lefva med ett folk, som är uppfödt i sjelfva enfaldiga ärligheten, men jag står alltid på vakt bland konster och afsigter. Jag glömmer aldrig edra menlösa jullekar, men påminnes dagligen om den konstiga verldens ränker. J fån under jultiden i menlöst förtroende språka och skämta tillsammans, då vi duka bord åt våra argaste rofdjur. Min hustru och familie resa till Falun vid nyårstiden, hvilket är knappast 20 mil, för att råka sina anhöriga. Jag sitter här allena, som ej orkar resa 50 mil till de mina, men hvar och en måste vara nöjd med sin lott här i verlden. Gud gifve oss helsan, så hafva vi mer än Croesus, Salomon och Alexander Magnus, om vi detta veta och förstå. Vi begynna nu alla syskonen att blifva åldriga. Jag är äldst. Åldern har mest brutit mig. Broder Samuel lär än vara i sin bästa vigeur, men går nu först in i gubbåren. Bror Höök och syster Anna Maria lära nog af år och bekymmer vara brutna. Stackars Sofia Juliana, som ”skall sitta som en ensam fogel på taket, sedan boet är borta. Vär söta saliga Emerentia slapp först denna besvärliga verldens bekymmersamma lefnad ; Gud sjelf har varit hennes dotters förmyndare. Då vi snart allesammans skola bort, så låtom oss anstalta väl om våra barn, ty vi kunna intet sedan hjelpa dem. Våra föräldrars böner för sina barn stego upp genom molnen och stannade icke, förr än de kommo för Guds ansigte, som såg dertill och byggde deras barn hus. Den samme Guden blifver ock beständigt; lyckliga våra barn, om han täckes blifva deras förmyndare. Han allena bergar de fattigas barn, då de rikas oftast ej få en beta bröd att sticka i munnen. Här uppe är en allmän klagan öfver svåra tider. Brukspatroner och bergsmän skria så högt de kunna, att de förgås. De rike cedera bonis”), så fort de hinna. Landtmannen jämrar sig, som förlidet år fick 54 daler tunnan, nu 27, och ingen frågar efter säden. Krediten är förlorad, och den ene kan ej hjelpa upp den andre, pengarna tyckas vara försvunna. De fattige allena tyckas må lika (godt). En våtare höst hafva vi haft i år, än jag någonsin mins. Vinterrågen, som såddes bittida, är all bortrutten; de fattiga, som ej hade utsäde förr än de fingo tröska, hafva sina åkrar i behåll och gröna. Här talas och yrkas på riksdag, men ännu är den ej beslutad. Gud låte det gå väl, när han sker; knapt sker han snart. Deras Majestäter voro här vid Michaelis, då jag åtnjöt vanlig nåd. De studerandes antal aftager årligen ansenligen vid akademierna. Hafva tillförene varit för många prästämnen, så blifva säkert för få, om lika continuerar).
Alla mina beskedliga och goda sockneboar helsas, men få lära vara öfriga, som minnas mig. Jag tycker mig se en ny verldi Stenbrohult och alla dem jag kände i min ungdom redan vara gångne till sängs. Så förändrar tiden allt och gär som vågorna i vattnet, att man knapt deraf finner det minsta spår. Vår tid är som säden på åkern, han gror, växér upp, mognar, afskäres; annat år kommer annor säd af det förra årets växt.
Den allsmäktige Guden välsigne på detta ingående äret Bror Hööks och syster Anna Marias hus och familj, Syster Sophia Juliana och hennes barn och måg, Bror Samuel och dess fru och barn, samt salig syster Emerentix Dotter och dess Herre och om flere af familjen finnas.
Hos dem alla anmälas min, min hustrus och barns samt barnabarns kärliga affection, och vi med förenad röst ropa välsignelse öfver eder.
Gud afvärje i detta ingående år alla olyckliga händelser, så att, om vi ej få råkas, vi då må få med hugnad spörja hvarandras välstånd.
Jag lefver och dör, mine käraste syskons
ödmjuke och trognetjenare
tjenare
Carl v. Linné
*) Dessa äro Linnés egna ord.
**) O, hvilken underlig kraft oss drager till fädernejorden,
hon, hvilkens ljufva behag aldrig förglömma man kan.
***) Främling i mitt fädernesland.
+) Men ingen lycka är fullständig.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 24 December 1877
N:r 103
