Det bästa vi sett i år, ja, året har bjudit på en hel del sevärt för en idrottsintresserad; det har varit handboll av toppklass, många goda fotbollsmatcher på både land och i stad, olympiagymnasterna på Strandgärdet, en och annan ljusglimt på friidrottsfronten, fina… Man skulle kunna hålla på länge med en sådan uppräkning. Här nedan har medlemmarna i Gotlänningens sportredaktion redovisat vad som är det bästa de sett i år.
ELLDE:
Det bästa jag sett i år? Ja, det är egentligen mycket. Först och främst — något som aldrig går ur en idrottsbitens minne — är sommarolympiaden i Helsingfors. Att gå in i detalj är onödigt, jag nöjer mig med att nämna da Silvas jätteskutt i tresteg, Zatopeks fantastiska 5.000 m-lopp, då han slet sig fram som ett djur i sista kurvan på sista varvet, samtidigt som en tätman föll i den ettriga slutstriden — 60.000 i uppror på läktarna. Man glömmer inte heller så lätt spänningen inför Ragnar Lundbergs bronshopp på 4.40, som fick ett svenskhjärta att bulta kraftigt. Man minns hur stolt man kände sig, när suveräne Mix gångade hem milen efter en taktisk fråndragning, när ryssen som hängde fick en varning, man glömmer inte heller Barthels starka insats på 1.500 och när han i glädjen över sitt lands nationalhymn grät på prispallen och till sist i den långa raden Ashenfelters fantastiska hinderlopp. Vilka scener ! ! !
På hemmafronten tycker jag för min del att handbollsmatcherna mellan Örebro SK och AIK och Gotlandslaget har gjort det starkaste intrycket på mig. Inte för att hemmalaget kunde bjuda så förfärligt ettrigt motstånd. De gjorde dock det bästa möjliga för att det skulle bli goda matcher. Bästa handbollen jag sett.
En söndagsförmiddag i början av september när pedalryttarna stod uppradade på startlinjen till Söderrundan undrade man över om »cykelkungen» Rosendahl skulle kunna hotas i 50 km-loppet. Eftersom det ena varvet efter det andra avverkades, blev man mer och mer varm i kläderna av spänning, ty en kille vid namn Göte Nilsson hängde troget med, och när slutstriden nalkades och man såg två krängande cyklister över Stenkumlaväg fram mot målskynket, stod nerverna på helspänn. Den unge grabben lyckades besegra den gamle med en hjullängd och vann med en tiondels sekund på 50 km och vilken segeryra sen. Det var en glädje att titta på.
Ute i Viklau var det förbundsfältskjutningar, det var i april. Man hade kommit till slutstriderna och spänningen var olidlig. Jag citerar referenten:
»Fontells resultat stod länge som det bästa, han hade anledning att vara nervös, ty i de efterföljande patrullerna fanns namn som Emilsson, KA 3, Birger. Larsson och Hammarström, Fårö. Mindre räknade man väl med att Persson och Broberg skulle lyckas så bra. Emilsson behövde han inte frukta så länge, då denne misslyckades på första målet. Även Larsson tappade ett par träffar men se, han den där Hammarström! När dennes resultat blev känt var det dock sedan en lång stund bekant att ytterligare två nått 37 tr. Skyttarna som efter väl förrättat värv tog igen sig vid expeditionen kunde alltså börja ställa in sig på en spännande final. Deras förväntningar skulle inte komma på skam! I finalens andra omskjutning blev det rent nervpåfrestande — Hammarström som då hunnit med 8 skott markerades för fyra tr., Persson hade klämt iväg sju skott. Saken var klar — trodde man. Persson hade tre träffar! Det var glada Fåröboar som genast tog hand om sin Erik och hissade honom.»
JEFF:
Det är nog svårt att avgöra vilket som är det bästa man sett inom idrotten i år. Dels är det ju svårt att järn föra två vitt skilda idrottsgrenar och poängsätta dem dels tycker man kanske så här ett år efteråt att det finns mycket som varit ungefär lika bra.
Men en av de starkaste idrottshändelserna som utspelats under årets lopp itydker jag för min del att handbolls-matchen Gute—Lunden i junior-SM var. Den gick i slutet av januari och bjöd faktiskt på allt vad man kan be-göra av en handbollsmatch. Utgången var hela tiden oviss och det var först efter två förlängningar som Lunden fick in det avgörande segermålet och vann med 18-17.
Första halvleken slutade 5-5 och när sedan Lunden i andra halvlek gick upp till ledning med 11-8 började det verkliga rafflet. Gute reducerade och kvitterade. Lunden tog emellertid ledningen på nytt — med 12-11 och i samma minut utjämnade Gute. I den första förlängningen arbetade Gute sig upp till ledning med 16-13, men Lunden kom obevekligt igen och utjämnade.
I den nya förlängningen tog Lunden ledningen med 17-16, Gute kvitterade och Lunden gjorde segermålet. Nämnas kan att av Gutes 17 mål svarade trion Lasse Gadd—Ulftebom—Allan Carlsson för 15.
Lunden gick vidare i SM, men Gute-spelarna hade kämpat för allt vad de var värda.
RUNE:
Det bästa vi sett i år inträffade en lördagskväll, den 25 okt. var det, i Havdhems bygdegård. Lokalen var fullsatt och värmen var av »bastutemperatur», men ingen lämnade sin plats hur dålig den än var. Alla var fascinerade av de två fransmännen, 26-årige Michel Lanskoy och hans tio år äldre kollega Michel Haguenauer, som gjorde precis vad som helst med den lilla celluloidbollen på det gröna bordet. Det var med andra ord bordtennisspel av yppersta klass och den sakkunniga publiken gav sig också på nåd och onåd. Det var det bästa idrottsåret 1952 gav oss.
Det bästa vi sett av en gotlänning? Trots vår klockarkärlek till fotbollen, är det ändå en friidrottsman som gjort det mest glädjande intrycket. Det var ingen storpublik som såg på den gången, ungefär ett 25-tal, och platsen var Gutavallen en augustikväll. Gotlands DM i stafett pågick och sista sträckan på 4 x 1500 m skulle börja. Romas och I 18:s slutmannar gick ut med god marginal, men John Bäckman i FIK-laget, som startade en god bit efter, gjorde ett starkt lopp och gick i fatt och förbi i ett strålande lopp och hans tidtorde ha rört sig om under 4.15. Det var kanske inte bästa gotländska prestationen i år, men en av de mest glädjande. Varför? Jo, Bäckmans lopp var en liten fläkt av friidrottens »guldår» i början på 40-talet, och det var det som var så roligt.
Gotlänningen
Lördagen den 20 December 1952
Nr 296