Den nu avslutade årgången 1942 av Antikvitetsakademiens tidskrift Fornvännen har liksom tidigare ägnat stor uppmärksamhet åt gotländska ämnen.
Årgångens sista häfte inledes med den förut i Allehanda refererade uppsatsen om En fornsvensk fågelkult av professor Birger Nerman, vari förf. framläggre en intressant teori om gotländska fågeloffer på vikingatiden.
Länsantikvarien Mårten Stenberger lämnar en redogörelse för Sojvidefyndet — en depå från äldre järnålder. Fyndet har gjorts i en åker invid det bekanta gravfältet vid Lilla Sojvide i Sjonhem och består av en ledad halsring jämte två armspiraler av brons. Sannolikt är det här fråga om ett depåfynd, och det märkliga är att någon parallell till detta fynd icke står att uppleta i Norden.
Denna omständighet försvårar frågan om dess tidsställning. Delar till en snarliknande halsring föreligga emellertid i ett annat fynd från Gotland och dessa förskriva sig betecknande nog från gravfältet vid Lilla Sojvide. Almgren placerar halsringsfragmenten i period III av gotländsk järnålder, och att detta är riktigt, därom kan intet tvivel råda, skriver docenten Stenberger. Ringformen saknar motsvarighet utanför Gotland.
Det nya Sojvidefyndet reser krav på en förnyad granskning av ringformens datering, heter det vidare i uppsatsen. Ringen förenar sig med två armspiraler, vilka äro svåra att placera i den tredje perioden av järnåldern, där sådana ej uppträda. De små ringarna i spiralernas ändar peka mot ett tidigt avsnitt av järnåldern, och för en förhållandevis tidig datering talar också det flata, utåtsluttande ringbandet, ävensom ledgångsanordningen.
Det finns sålunda intet som bestämt tidsfäster Sojvidefyndet nr 2, men dess former och sammansättning uppställa hinder mot dess inlemmande i en renodlad formvärld av period III. Det finns åtskilligt som synes antyda att vad vi nu benämna period III av Gotlands järnålder innefattar dels en äldre och dels en yngre grupp. Sannolikheten talar för att Sojvidehalsringarna höra till den förra gruppen, så framt de ej rent av böra betraktas såsom ännu något äldre, skriver doc. Stenberger till sist och bebådar samtidigt, att han inom kort hoppas få återkomma till hithörande frågor i annat sammanhang.
Slutligen kan nämnas, att antikvarien T. J. Arne i en uppsats om Ett neolitiskt gravfält vid Onegasjön även berör Gotland med påpekandet, att den fiskare- och jägarkultur, vars boplatser anträffats på så många ställen utefter Östersjöns forna kuster, särskilt på Gotland avsatt spår i form av gravar med nedlagt gods. Störst äro stenåldersgravfälten i Visby och vid Västerbjärs i Gothem. Uppsatsen redogör i fortsättningen för ett nyupptäckt gravfält av liknande karaktär på en liten holme i Onegasjöns mellersta del.
Bland de många övriga uppsatser i Fornvännen under år 1942 som helt eller delvis behandlat gotländsk arkeologi, kan här erinras om Erik B. Lundbergs Undersökningarna på Visbybo-platsen 1936-37 och Mårten Stenbergers Ett kraterröse på Gotland, båda tidigare refererade i Allehanda.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 26 januari 1943
N:r 20