FRÖJEL den 7 april.
Det är annandag påsk. Vårsolens livgivande verkan har börjat göra sig gällande i naturen. Kung Bore har äntligen måst vika för en blick ur Fleras väna anlete. Syrénhäckarna skifta i grönt och i trädgårdarnas rabatter sticka blomsterlökarna sina späda knoppar mot solen, mot livet. Aningen om vår har inträtt i naturens rike.
Jag går min plikt likmätigt att deltaga i J. U. F:arnes påskfest, som anordnats till nytta och nöje för medlemanarna. Jag hyser i mitt stilla sinne ett hopp att festen måtte bli lika givande som julfesten. Och mitt hopp gäckades inte. Redan vid inträdet i föreningens lokal, ordenshuset, möttes man av feststämning. Ett kaffebord, redan färdigdukat, och prydd med blommor, vårens och pånyttfödelsens första budbärare, stod färdigt att mottaga sina gäster. I fonden under konungaparets porträtt ståtar en mörkgrön transparang där förbundets initialer i gult sända sina välkomnande ljusknippen mot den inträdande. Och i grupper står ungdomen och samtalar, glatt och otvunget. Jag låter min, blick glida över de församlade. Det är mest ungdom, förhoppningsfulla unga män och kvinnor, som med öppen och frimodig blick se framtiden an. Några äldre män finnas där också, erfarna män med säte i stämma och råd.
Väl äro de ej längre unga till åren, de äro unga i sinnena, och omfatta ungdomens sak med förståelse och intusiasm.
Orgeln spelar upp och »Du gamla, du fria,» brusar stark och mäktigt från ett 30-tal unga strupar. Efter ett kort hälsningtal av den unga ordföranden, komma bidragen ett efter ett, dikter uppläsning och sång, arbeten av tonkonstens och poesiens största mästare. En särskild eloge förtjänar fröken Ester Hammarström för sin vackra solosång och för den gala musiken.
Den goda kaffetåren förtäres under glatt skämt och samspråk, varefter lantbrukaren Hj. Siltberg håller ett gediget föredrag. Varmt och manande riktar han ungdomens blickar på tidens krav, samt allas vår plikt mot oss själva och samhället.
Men kvällens timmar ila fort, allt för fort och snart stå vi vid slutet. Dock skola vi ännu göra heder av smörgåsbordet och — påskäggen. De smaka ypperligt och vi passa på att i förbifarten ge festkoramitterade en honnör för deras oegennyttiga arbete.
Programmet är genomgänget. »Vårt land», sjunges stående stämningsfullt och starkt. Festen är slut och utgör endast ett blad i minnenas bok.
Klockan år nära midnatt, når jag lämnar lokalen och vandrar hemåt, med en känsla av att Fröjel ändock ej är så kargt, trots sina många kalkstensberg och klippor. Ute famnas jag av mörkret och dån djupa tystnaden och stillheten. Himlen är överdragen av svartfläckade men, inom sig uppbärande det av lantmännen efterlängtade vårregnet. De vitrappade gårdarna längs vägen avtecknade sina. ljusa konturer mot den svartgråa natten.
Allting är tyst, dock, nej, inte riktigt.
Vid en krök på vägen komna tvän.ne män, gående arm i arm pratande och gestikulerande.
År det kanhända vårruset som gör att stegen äro så vacklande och oregelbundna?
Vad vet jag?
I en gård lyser det ännu.
Där inne kämpa tvänne makter, livet och döden, sin heta strid om ett människoliv. Vem skall segra?
Tvänne bilder från livets skuggsidor.
Alf.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 April 1920
N:r 84