Av Knut Ekman
Under 1800-talet, då det var ett sådant rörligt liv på strandbacken, fanns det också kaffehus där, eller som fiskarna benämde dem ”kaffekrogar”. Vid Gnisvärd fanns det tre ställen, där det såldes kaffe. Det var naturligtvis inte att likna dem vid nutidens kaféer, ty de voro mycket enkla. Det fanns inte mer än ett rum, och litet var det, i dessa stugor. Men i det rummet serverades inte blott kaffe, det var bagarstuga, ty de bakade bullarna själva, och där var kök, dagligstuga, matrum och sovrum, och i en av dessa kaffestugor var även handelsbod. Jag undrar inte på om en nutidsmänniska inte kan förstå detta. Men människorna, särskilt de fattiga, hade inte så stora pretentioner den tiden. Och kaffet var billigt. En kopp kaffe med en stor vetebulle kostade 6 öre. Men strömmingen var även billig, ibland fick de inte mer än sex öre valen. Om höstkvällarna samlades i dessa stugor en massa käringar som väntade på sina män, som voro på sjön. Men dessa, käringarna, köpte inte kaffe, de skulle bara sitta och värma sig.
En kväll då några käringar sutto inne i en av kaffestugorna, kom fiskare W. in. W. var sjuklig och han måste sluta med fisket och hade nu en hälftenfiskare, som for med sina garn. W. hade en liten långraggig hund, som hette Kassong. Kassong var så välfödd så han kunde inte skälla, det blev endast ett hest pip. Vid spisen låg husets katt Milla. Då W. öppnade dörren – naturligtvis utan att knacka, ty sådant var inte brukligt – kom Kassong före in, vilket är hundars vana. Men så fort Milla fick se hunden, reste hon på sig, och med blixtrande ögon sköt hon rygg, för att ögonblicket därpå kasta blicken upp i skorstenen, tydligen funderande på att ta den vägen för sin reträtt. Vid spisen satt också Wallboms Maje, ett äldre fruntimmer med ben i näsan.
Då hon fick se kattens funderingar att ge sig upp genom skorstenen, fräste hon till, lika arg som katten:
”Va, ska kattu äut för hunden ? Åhäut.”
Varefter hon slog hunden i huvudet med vantarna, som hon höll i handen. Detta handlingssätt var strängt taget onödigt, ty Kassong var lika rädd om inte räddare än katten. W., som annars var en fridens man, kunde dock inte smälta detta brutala handlingssätt mot sin älskling, utan förehöll Maje det i bäl valda ordalag. Men mot Maje, som i förbigående sagt kallades Wallboms ”avhugg”, var inte gott att stå sig i ordkastning.
En annan kväll, då W. kom ”till strand”, tänkte han även gå in i samma stuga, men då han kom till dörren mötte han en annan man, med vilken han började prata. Den kvällen var det ännu ingen främmande i stugan. Kaffemor var den kvällen trött och ville gå till vila, varför hon, då hon hörde rösten av W. utanför och förstod att han ämnade sig in, gick ut och låste ytterdörren. Då W. hörde att dörren låstes, utbrast han med oförställd häpnad i rösten:
Va, stängar di fastuduri ?” En annan gång kom en bonde – bönderna fiskade allmänt den tiden – vid midnattstid bort till samma kaffestuga, bankade på fönstret och ropade:
”Kan ja fa lan sin janstaur (= järnspett) da ?”
Det var en gista i hans gistrum, som brustit av, vilken han skulle sätta ner på nytt. Att folket i stugan låg i sin bästa sömn, fäste han inget avseende vid.
Kaffet dracks av fiskarna, under sommaren, mest på eftermiddagen förr än de gåvo sig ut på sjön och tidigt på morgonen sedan de kommit i land. Det fanns båtlag, som drack kaffe varje eftermiddag, innan de foro på sjön, det gick i tur och ordning med bjudningen.
Varje kaffestuga hade sina stamkunder, vilka troget höllo sig var och en på sin ”kaffekrog”. Det hände också, att då fiskargubbarna fått hem från stan något kvarter eller halvstop brännvin, att de på kaffekrogen drucko kaffehalvor, vilket inte den tiden var något särskilt förbud på från myndigheternas sida.
Wallbom och han kamrater hade nu tre nätter å rad – det var i slutet av augusti – haft ”slunge”, storfångst, flera hundra valar strömming, varför Wallbom ansåg sig ha råd att bjuda sina garnuppbärare på kaffe varje morgon. Nu, den tredje och sista morgonen då han åter med sin fyra uppbärare var inne på den kaffekrog, som jag här ovan har skildrat, där han var stamkund, hade han med sig ett halvstop brännvin. Wallbom var annars ingen supare, man såg aldrig honom berörd av starka drycker, men eftersom han nu tre nätter å rad fått så välsignat med strömming, så fordrade humaniteten att han skulle bluda sina uppbärare på en kaffehalva, annars kunde han bli ansedd som snål, och det ville då Wallbom för allt i världen inte. Nu bänkade sig de fyra uppbärarne kring bordet, men Wallbom satte sig i – sängen. Det var tidigt på morgonen, klockan var inte mer än fyra, så kaffemor hade ännu inte hunnit bädda upp sängen. Men att Wallbom med sina av fiskmåk översmorda kläder – det formligen rann av dem av fiskrom och fjäll – satte sig i sängen, det tyckte kaffemor inte om, ty hon hade tidigare sett bättre dagar. Hon sade därför till honom:
”Wallbom kan ju sätta sig på en stol!”
”Naij för all dail, jag sitar bra här ja”, svarade Wallbom.
Under vintern körde de ner på fiskläget från Sanda mejeri separerad mjölk och kärnmjölk, vilket såldes för två öre litern. Det gick åt som dagg för sol, ty det var mycket folk på strandbacken, då djupfisket försiggick. En del fiskare, såsom t. ex. Josef, kunde i ett enda andedrag, utan att ta kärlet från munnen, dricka ut 3 liter.
En av kaffemororna tog sig för att beka bullar med separerad mjölk, vilket dock inte utföll till kundernas belåtenhet, ty bullarna blevo, trots att hon lade en stor klimp talg i degen, sega, färglösa och osmakliga, ja, inte precis osmakliga, ty de smakade starkt av talg. Men hon själv berömde dem och sade, att det var ”välsignat goda bullar”, och tänk vilka billiga ingredienser i den degen. Men trots detta påstående vågade inte de två andra mororna använda denna billiga mjölk till bakning, ty de voro mera rädda om sin kundkrets.
Då vintern var gången och djupfisket med sin livliga folkrörelse var slut, låg stranden öde, inte en människa syntes nu om dagarna på strandbacken.
Då kom en dag ännu en gång mjölkskjutsen ner med den goda, på vintern så efterlängtade mjölken. Men inte en människa, som ville ha mjölk, syntes till.
Då måste mjölkköraren gå in i stugorna och bjuda ut mjölken, men alla tackade nu nej. Nu hade nämligen bondkorna kalvat, så nu var det inte så svårt att få god oskummad mjölk.
På sin rond i stugorna fick mjölkköraren se Lars Eklund på väg till strandbrunnen efter vatten. Eklund hade under vintern köpt mycket av den billiga mjölken. Nu ropade mjölkköraren på honom, om han inte skulle ha mjölk. Eklund vände sig om, betraktade mjölkköraren en minut, så sade han:
Mjölk ? Naij, vatten då har vi gusskelov i strandbrunnen dä.
Varefter han vände och gick.
Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129