Bland de egendomliga naturföreteelser, hvilka icke äro så sällsynta på Gotland, intaga de s. k. stenjättarne ett framstående rum. Också hafva dessa egendomligt smala, höga, bergfasta kalkstensblock hvilka i synnerhet förekomma på öns östra kust, och hvilka bilda dessa ”jättar”, från långliga tider tillbaka tilldragit sig naturforskarens uppmärksamhet, och man vet att de, alltifrån biskop Wallins tid varit bekanta under det betecknande namnet ”stonjättarne”. — Linné begagnade samma benvämning. I sin gotländska resa säger han om stenjättarne vid Kyllej, i närheten af Slite, att de hade ”4 å 6 famnars höjd, stälde i rad liksom rudera efter kyrkor och slott”. När man var ett stycke ifrån dem sågo de ut som stoder, bröstbilder, hästar och jag vet intet hvad för spöken. Ofelbart är, att alla dessa tillförne varit ett kalkberg, men sedermera, då hafvet ännu stod nästan så högt, som de, och allt vidare, till dess det lemnade deras rötter, blifvit slipade, sönderskurna och formerade af hafvets svallande och brusande vågor till den skapnad de nu äga.” Brunius omtalar äfven i sin Gotlands Konsthistoria dessa klippstycken såsom ”lemningar af kalkberg, hvilkas lösare delar blifvit af hafvets brytningar bortsköljda och finner dem «dels likna ruiner af fasta borgar och grofva torn, dels uppstå såsom starka pelare” och hålla från 15 till 40 fot i höjd. ”På högra sidan om vägen, ungefär en halt mil från Slitehamn till Gothem, står icke långt från stranden en mängd dylika klippstycken, hvaribland ett liknar en pelare, som har en klumpformig fot och en uppåt afsmalnande kapitäl. Denne pelare, som är ganska smal, håller ungefär 30 tot i höjd.” Det är denna grupp, belägen 1/8 mil från Boge kyrka, som här bredvid finnes aftecknad. Företagen mätning af den högsta pelaren gaf 32 fots höjd.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 11 September 1875.
N:r 72.