(Forts. från nr 36.)
Han klandrar staten, som enligt hans förmenande expetimenterat med vågbrytaren i Wisby, hvilken — jag är derom öfvertygad — aldrig kan bli färdig, lika litet som Lunds domkyrka. Vid sådant förhållande må jag väl fråga: hvartill tjenar det väl att vidare experimentera med en salt, som visat sig vara praktiskt omöjlig att fullborda och som endast kostar staten ofantliga summor, utan att medföra den nytta som med byggnadsföretaget varit afsedd. ”Det synes mig klart”, säger motionären vidare, ”att dessa ”lärpengar” icke med något sken af billighet eller rättvisa kunna eller böra — ens till någon större del — drabba den enskilda ort, der erfarenheten tillfälligtvis och till ortens stora olycka förvärfvats, ty denna enskilda ort får, såsom åtminstone fallet varit med Wisby, i alla tall genom att blott delvis bekosta de misslyckade försöken, utbetala en större samman lagd summa, än som skulle erfordrats för en solidare anläggnings utförande i sin helhet, efter sedan tillräcklig erfarenhet vunnits, och den får dessutom under hela den långa bete och lärotiden, då den så gudt som saknar hamnskydd, likväl derför utbetala i årliga underhållskostnader mångdubbelt mera, än för en fullt ändamålsenlig anläggning skulle erfordras.”
Det synes sålunda, som alla hittills gjorda uppoffringar tur detta arbete endast varit till ortens stora olycka. Hvarför skulle vi väl då fortsätta med att bevilja pengar lör att göra en ort olycklig? Jag tror sannerligen det vore skäl att så fort som möjligt sluta med ett sådant arbete. Utskottet har dock velat se till, om icke staden Visby sjelf skulle vilja bidraga till fullbordandet af vågbrytaren och icke kasta alla omkostnader på staten, som redan gjort så stora uppoffringar för detta hamnarbete.
Vidare säger den ärade motionären, att det är en stor olycka för Wisby att halva en hamn, som är så ofta utsatt för våldsamma stormar. Detta må nu stå för hans räkning; eljest brukar man vanligen anse det som en stor fördel att bo vid en hamn med lätta kommunikationer åt alla håll. Motionären påstår ytterligare, att de statsanslag som utgått till Gotland äro jemförelsevis obetydliga mot hvad som af statsmedel utgår till öfriga kommuner på fastlandet. Med anledning häraf får jag erinra, att endast till vågbrytaren i Wisby redan af statsmedel anvisats ett belopp af 534,000 kronor, ävensom att till hamnen i Rone anslagits ett betydligt belopp. Till myrutdikningar och vattenaftappningar inom Gotlands län är likaså anvisadt ett belopp af 68,000 kronor, dels såsom anslag, dels såsom lån, under det att för samma ändamål inom t. ex. Göteborgs och Bohus län beviljats en summa af fem (säger 5) lusen kronor. Jag tror att, om man räknar alla de summor hvaraf Gotland kommit i åtnjutande, det skall befinnas att dessa i förhållande till öns folkmängd, ingalunda äro mindre än de statsanslag som tillkommit landets öfriga provinser.
Så t. ex. har Gotland på statens bekostnad blifvit försedt med vinterpostföring, hvilken dock visser igen stundom hindras af is, men det är väl icke statens fel; vidare är ön försedd med telegraf- och postanstalter med flera allmänt nyttiga inrättningar. Nu kan den ärade motionären visserligen invända, att jag omöjligen kan känna lika noga till förhållandena på Gotland som han sjelf. På samma gång jag villigt erkänner detta, ber jag då få hänvisa till en författare, som rörande denna fråga bland annat skrifver följande märkliga ord: ”vågbrytaren i Wisby är i många afseenden ett ytterligare bidrag till den rika förteckningen öiver i vårt land vårdslöst använda statsbidrag till fromma för enskilda kommuner”. Denne författare, som dock skrifver i Gotlands intresse, ådagalägger tydligt och klart, huru hela detta byggnadsföretag, allt ifrån kostnadsförslaget till utförandet, blifvit högst illa verkstäldt. ”Följden blef ock”, säger han vidare, ”såsom man bort kunna förutse, att storverket på långt när icke uppfylt det derined afsedda ändamålet, eller beredandet af en god och rymlig hamn för Wisby, hvilket mål dock enligt all sannolikhet kunnat vinnas, om de rikliga medlen blifvit praktiskt klokt använda”. Häraf inhemtas, huru denne författare klandrar hela gången af detta arbete. Följden häraf har också visat sig blifva den, att, sedan 1870 års Riksdag beviljat 130,000 kronor för iståndsättande af Wisby hamn, denna kommun i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anförde klagomål deröfver, att, enligt dess förmenande, det af Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorda förslag vore odugligt. Härtill svarade nyssnämnda styrelse, att den icke kunde uppgöra något bättre förslag samt påvisa för öfrigt oriktigheterna i de af Wisby kommun framstälda anmärkningarne mot dess förslag. Men härom säger nu denne författare — och motionären har äfven till en del sagt detsamma — ”hvad som i alla alla qvarstår, såsom nästan obegripligt, är huru Regeringen och nu äfven Riksdagen kunnat bifalla en så underlig plan att gottgöra förut begågna misstag”. Och nu, mine Herrar, skulle vi fortfara att begå sådana misstag! Författaren fortsätter: ”Hade nemligen Wisby stad från början fått råda om de densamma beviljade bidragen, så hade enligt all sannolikhet vågbrytaren nu redan varit fullfärdig och vidare anslag icke varit af nöden påkallade. Högst önskvärdt vore nu att man ändtligen fästade tillbörligt afseende å deras åsigter och erfarenhet, hvilka just största fördelen af det beviljade statsbidraget komner tillgodo”. Nu har också Stats Utskottet dermed, att det beredt Wisby stad tillfälle att bidraga med hälften af kostnaden för vågbrytarens förstärkning, just afsett att skaffa staden inflytande på byggnaden, på det att man efteråt icke skulle få höra upprepas, att den halfva milion, som på denna hamnbyggnad blifvit uppoffrad, vore alldeles förstörda penningar, och att de förderfvat hela Wisby.
Motionären säger, att otaliga stenblock, hvilka varit utlagda för att bryta stormarnes våldsamhet, öfver vågbrytaren inslungats i hamnen; men då dessa block äro så talrika, att deras antal, i motsats till jordens afstånd från fixstjernorna, hvilket dock kan uträknas, icke kan räknas, så är det ju klart, att hamnen af dem blifvit alldeles upplyld. Jag har icke något emot Gotland; man må dock icke påstå, att Riksdagen med anslagen till Wisby hamn gjort det skada! Och då, mine Herrar på Gotland finnes icke mindre än 27 hamnar, jemförliga med den vid Wisby, af hvilka 8 äro belägna vid vestkusten och 19 på östkusten, bland hvilka senare Slite hamn är en af de bästa hamnar i Sverige, så tror jag det vara bättre att till utfartspunkt från Gotland taga en af dessa naturliga hamnar än Wisby, der det visat sig, att någon säker hamn icke kan åstadkommas. Jag har med detta mitt anförande velat visa, att Stads-Utskottet gått staden Wisbys behof till mätes så långt det kunnat; och jag hoppas och tror, att den ärade motionären kan och bär vara belåten med Stats Utskottets förslag, till hvilket jag anhåller om Kammarens bifall.
Sedan vi nu fullständigt inrymt hvad hr Leijer vid frågan om vågbrytare, anförde, samt, som motstycke, tvenne andre talares anföranden, öfverlemna vi åt läsaren att bestämma huruvida icke den oss från trovärdigt håll meddelade upplysningen, att stämningen i Kammaren genom hr Leijers uppträdande var på väg att blifva hetsig och att de andra gotlandsrepresentanterna af denna orsak undeläto att yttra sig, förtjente åtminstone ett offentliggörande. Hvad för resten den der ”stämningen” angår, så kunna vi omöjligen finna annat än att, just med hänsigt till den, klokheten bjöd de öfrige gotlandsrepresentanterna att ej genom klandrande anföranden mot statseskottet framkalla ett ytterligare motstånd mot det högre anslaget, hvarigenom den för Visby så vigtiga frågan kunnat bringas i ett ganska äfventyrligt läge.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 Maj 1875
N:r 38.