Hur många af herrskapet är det, som rest i järnvägen Veskinde—Tingstäde?
Ingen enda? Nej, nej, det är nog inte så godt att resa på en järnväg som inte fins till — d. v. s. som ej är officielt öppnad. för allmän trafik. Undertecknad företog emellertid i går en liten tripp utefter den nya järnvägen med trafikschefen Runeberg som sakkunnig ciceron.
När man far fram på den noya banan, tänker -man ovilkorligen först på, hur offantligt fort det går att bygga järnvägar här på Gotland. I slutet af December i fjol togos de första spadtagen på Tingstädebanan, och uu rusa tågen redan fram som små odjur utefter linien. Där för några månader sedan myren låz vattenfyld och nästan omöjlig att beträda ens för en ensam människa — malisen påstår, att en hare, som vågade sig ut på myren sjönk som en gråsten — där ses -nu tupgt lastade gruståg, bestående af lokomotiv och tolf Vagnar, ånga fram tryggt och säkert, som vor2 rälsen lagd på hällebärget. Öfver djupa diken och breda kanaler, hvars botten är så lös, att en stör sjmnker igenom den lika raskt f0m en sten sjunker i vattner, leda nu säkra, starka broar. vå hvilka tågen rassla.
»Fort och väl följas aldrig åt», säger ett gammalt ordspråk. Men den moderua järnvägsbygnadskonsten vederlägger detta ordspråk. Där går fort och väl hand i hand.
Den lilla, omkr. 12 km. långa bansträckan kan just icke sägas gå genom en trakt, utmärkt för särdeles omväxlande natur. Man ser ett par tre små skogsdungar här och där, eljest den stora, svarta än ej odlade myren.
Men det är sant hvad en treflig och språksam smålandsgubbe bland järnvågsarbetarne sade till mig:
Det är en järnväg som går genom pengar.
När de stora myrvidderna bli odlade, när grödans gull glimmar i skördetid och ängarne sluta sina grönskande mattor intill järnvägen, då blir det en fager väg, som talar till resenären ett vackert språk om idoghetens seger och mödans lön.
Arbetet på banan började visserligen, som sagdt, något redan i December i fjol, men först i Januari i år började man på fullt allvar. Och sedan ha arbetarne krälat som myror utefter linien, hackor, spett och spadar ha gått i rask takt, och genom skogsdungarna, öfver myrarna har banans terrassering skridit rastlöst fram.
Största På en gång sysselsatta arbetsstyrkan har varit 110 man. F.n. arbeta 80 man På linien.
Styfvaste arbetet har varit det med broläggningen, Ej mindre än sex broar finnas utefter bansträckningen. Vid alla dessa ha kostsamma och omfattande pålningsarbe-en måst utföras till följd af markens lösa beskaffenhet. Vid en bro måste man, för att nå fast mark, drifva ned ända till 9 meter långa pålar.
Alla broar äro bygda af granit. Forslingen af denna till den plats, därvden skulle användas, har varit särdeles besvärlig, Stenen, som man började bryta redan i fjol, har tagits vid Lokrume kyrka. Därifrån har den måst forslas den långa vägen ned till Veskinde station och sedan ut åt linien.
Ej mindre besvärligt har de varit att få en fast bank fri för allt för stark sättning, öfver s. k. Rommunds. träsk i Martebo. Där ligga nu på en liten obetydlig sträcka ej mindre än 800 järnvägsvagnar fynningsgrus nedsenänkta i myren, Först då dessa kommit dit, kunde det blifva tal om bankens terrassering för skenlägguing. Men nu tyckes där också vara fast som berg.
Kasta vi nu en blick på själfva öfverbygnaden, så är därvid att märka, att densamma är stabilare och något tyngre än på linien Visby—Veskinde, där skenorna väga 15 kg. pr meter mot 17 1/2 kg. på den nya sträckan. Syllarna äro här äfven längre — 1,8 á 2,4 m. mot 1,5 m. på gamla linien. Själfra banken är ock bredare, och man har, till yttermera Visso, dessutom, där så ansetts nödigt, försäkrat sig om tillräckligt med mark för ytterligare utfyllning. Trafikschefen trodde dock ej, att detta skulle behöfvas.
Stängsel och grindar äro redan klara, liksom ock skenläggningen så när som på ett par växelspår vid Tingstäde är färdig efter att ha förtgått sedan midsommaren. Ute å myren har man dock ej och tänker ej heller — om man kan slippa — uppsatt några stängsel. Man anser nämligen detta vara onödigt på mark, där inga djur kunna släppas i bet. Det torde dock hända, att man därigenom att börja med får tåghastigheten något nedsatt, Men man litar sig å andra sidan – till, att t. ex, i Skåne och i Norrland vid flera järnvägar ej finnes något stängsel på långa sträckor.
Banans profil är regelbunden och med endast ett par smärre kurvor och obetydlig stigning.
F. n. pågår grusningen med största fart — tio gruståg om tolf vagnar gå dagligen utefter linien. Att det då får gå undan, säger sig själft, och man får ej la anlag för sjösjuka, om man skall fara med ett gruståg, det kan undertecknad med erfarenhet från i går intyga.
Bygnaderpa utefter järnvägen närma sig äfven raskt sin fullbordan.
Af dessa är stationshuset i Tingstäde den vackraste och största. Det är en ståtlig bygnad i två våningar. som i många afseenden skiljer sig fördelaktigt från stationshusen utefter den gamla linien. Därtill ligger det så förtjusande vackert, att det i det fallet onekligen är n:r ett af alla gotländska stationshus.
På nedre bottnen äro inredda expeditions- och bagagerum samt tvenne rymliga väntsalar, en för andra och en för tredje klass passagerare.
Våningen en trappa upp inredes till bostad åt stationsinspektoren. Det blir en liten innerligt vacker våning om tre stora, ljusa rum och ett präktigt kök, för att nu ej tala om alla skrubbar, skåp och garderober. Huset är bygdt af irä under plåttak i treflig villastil och har ett naturskönt läge. För öfrigt finnas på stationsområdet uppförda gedsmagasin, nödiga uthus m. m. Vändskifvan hade just i går inlagts, men man saknar ännu en del växlar, som ej anländt från Tyskland.
Banans andra station, hvars namn blir Martebo, är gifvetvis mindre än Tingstäde station, men äfven den rymlig, trefligt och vackert bebygd. Banvaktsstugorna, tre till antalet och belägna en i hvardera af socknarna Veskinde, Martebo och Tingstäde, äro idyllisä(dt belägna samt praktiskt och propert inredda.
Meningen är, att allt vid den nya järnvägen skall vara klappadt och klart till I Oktober, d. v. 8 3 månader före den tid det enligt koncessionen behött vara färdigt. Justering af linien börjar nästa vecka, och afeningen väntar man komma att ske i början af Oktober.
På hemvägen från Tingstäde passade jag på att, medan extratåget rullade fram på Gotlands yngsta järnbana, intervjua trafikschef Runeberg om ett och annat, som hänger tillsammans med den nya banans byggande.
Först kom talet på kostnaden för anläggningen.
— Kostnaden — sade hr R. — ställer sig här något drygare än på de äldre linierna.
— Hvad har förorsakat detta.
— Dels de dryga transportkostnaderna för sten till broarna och det omständliga pålningsarbetet vid dessa, dels också de betydligt högre arbetslöner som bli-en följd af bristen på arbetskrafter.
— Hvad förtjäna arbetarne i allmänhet pr dag?
— Mellan 3 kr. och 4:50.
— Men det är ju ganska bra betaldt.
— Ja visst. men ändå knota en del.
— Hvart kommer, tror trafikschefen, nästa fortsättning af Gotlands stambana norr ut att draga sig? Det blir väl till Fårösund, antar jag?
— Ja, antagligen. Men när det blir af, få nog kommunerna, om nuvarande goda tider fortfara, göra litet större uppoffringar än hvad de gjort t. ex. för denna bandel, hvartill.de endast lämnat fri mark. Medan vi så sutto och språkade och jag under tågets »rullningar» gjorde fruktlösa försök att anteckna ett och annat i min referentbok, utbrast jag, vid åsynen af dehiskliga krumelurer jag gjort i densamma:
— Det är allt bra mycket gropigare ändå här på nya linien än på t. ex. Veskindelinien.
— Såå, tycker herrn det.
— Ja, det måste väl kännas och synas att det är skilnad.
— Tycker] just inte det. För öfrigt äro vi nu ett godt stycke inne på Veskindelinien.
Den som blef snopen, det var allt undertecknad. ”Jag hade ej under samtalet lagt märke till hvar Vvisvoro, där jag satt inkrupen i en vrå af vagnen.
— Men hur kommer det sig? Då måste den nya linien rent af bli en ideallinie i förhållande till Veskindebanan.
— Jo, jag skulle tro det. Det beror på, att hela systemet på Veskindebanan ej är riktigt. I forhållande till konstruktionen på vår rullande materiel är öfverbygnaden för lätt och banken för smal samt syllarne för orta.
— Men kan ej detta afhjälpas.
— Jo, och det är äfven meningen att så skall ske inom en ej allt för aflägsen framtid. Få vi tyngre skenor, banken bredare och syllarne tillräckligt långa, så blir det en liten präktig banbit.
Vi hade nu hunnit till anhalten vid Österport. Och med tack för den intressanta resan skildes jag från hr R. under uttalande af den glada förboppningen att snart kunna få åka med ett bekvämt och snabbtjärnvägståg mellan Visby och Fårösund.
Gösta Ryd.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 September 1899
N:r 133