Den grundligt restaurerade kyrkan i Akebäck invigdes i går åter för sitt ändamål genom en anslående kyrklig högtidlighet, vid vilken biskop Rundgren höll invigningstalet. Biskopen predikade också högmässa i kyrkan, till vilken Follingbo och Akebäcks församlingar för ändamålet sammanlysts.
Kyrkan var till gårdagens högtidlighet fylld av åhörare, vilka också begagnade tillfället att beskåda det vackra kyrkorummet som nu framträder i ny gestalt. Väggarna äro hållna i gulvit kalkfärg, mot vilken kyrkans inredning, som är hållen i läckra, men dock diskreta antikf äger, vackert avtecknar sig. Skeppets platta brädtak är helt målat i blomslingemotiv. Rester av gammal målning på altaret, predikstolen och bänkdörrarna ha framtagits och kompletterats, och över korbågen står allt fortfarande konung Karl XIV Johans namnchiffer och årtalet 1840 till minne av den restaurering för snart 100 år sedan, då kyrkans äldre prägel torde ha förvanskats och bl. a. bänkar och predikstol övermålades i en smutsgul färg. Det är då icke att undra på, att församlingsborna i stiftets och en av vårt lands minsta kyrkomenigheter äro stolta över den förvandling, som deras kyrka nu undergått.
Högtidligheten inleddes med att de assisterande prästmännen, kontraktsprosten Gustaf Reuser, församlingens kyrkoherde emeritus, prosten J. Ronqvist, kyrkoherdarna Axel Klint, O. Nygren och Gustaf Sjöberg samt pastor E. Palmgren och försainlingens nye kyrkoherde A. Ruhr, samtliga iklädda mässkrudar, i procession tågade in i kyrkan och fram till altaret. Biskopen, som endast bar kappa och kräkla, kom från den nyuppförda sakristian och trädde i spetsen för processionen för altaret, varefter menigheten sjöng psalmen 325: 1-5.
Därefter höll biskopen sitt invigningstal, varvid han som text valt Ps. 43: 3, 4: Sänd ditt ljus och din sanning etc.
Ibland människorna har det i alla tider funnits sådana, som sökt ljuset och sökt Daningen, framhöll biskopen. De ha sökt ljuset för att finna livets me, ning och för att slippa att fara vilse, i men också för att upptäcka ljusets fiender. Ty det finns fiender, som vilja taga bort ljuset, taga bort samvetet och dess känslighet, göra det odugligt att hålla människan vaken. De äro, dessa fiender, såsom förbrytare, som. slå ihjäl gårdvaren för att kunna i ro stjäla husets skatter. De vilja beröva människan kraften att vandra livets väg. Det är därför också en gammal bön: Led mig till ditt ljus och till din sanning! Psalmisten sökte detta ljus i de heligas boningar. ,Så har också den kristna kyrkan. heliga boningar, där människorna kunna möta Gud. överallt där människor mötas, uppstår det oheliga platser, där synden utövas. Men vi behöva heliga platser och sådana finna vi där syndare vakna upp, där en moder vakar över sitt barn, där något offras för Gud, i varje hem, där bönen övas.
Men där är också en helig plats, varest människor i sekler samlats för att söka ljus och vägledning. Den kristna kyrkan ’har i alla tider haft ett stort värde på sådana platser, medan mången å andra sidan gärna velat håna desamma. Kyrkan har, framhöll biskopen vidare, längst inne ’altaret. Det stora avfallet i denna tid har fått sitt uttryck däri, att man glömt alta-. ret, glömt den plats, där man skulle offra, där man skulle bära fram sig själV i bön och ,bekännelse för att finna förlåtelse och vid försoningens maltid få ett verkligt möte mellan själen och, Gud.
Denna helgedom är också ett offer, ett av de många, som kristenheten burit fram redan i begynnelsen. Och dag är den ett nytt lovoffer av denna församlings menighet, en av de minsta i Sverige. Denna kyrka är en av de äldsta helgedomar i vårt land. Men samma hedendom, som vid denna tid bröts, har man i senare tider visat tendenser att vilja överskatta. Vi kunna vara glada, att den är borta,: och det förskönande, som man sökt giva densamma, är, falskt. Vi måste bekämpa hedendomen även i våra dagar uti sträva efter, att allt hedniskt blir bannlyst, det må vara i ord, handlingar eller tänkesätt.
Det är en glädje att i dag samlas i denna lilla helgedom, som nu står i en förnämlig gestalt och återställd i sitt värdiga skick. Denna lilla menighet har bringat sitt offer och genom myndigheternas tillmötesgående har hela Sveriges folk varit i tillfälle att hjälpa till. Måtte den bliva församlingen välsignelse och bliva också en förgard till den himmelska helgedomen.
Efter biskopens tal läste de sju. assistenterna var sitt bibelställe, och sedan biskopen i enlighet med ritualen förrättat bön, förklarade han också sökt ljuset för att finna livets me,så kyrkan åter invigd för sitt heliga ändamål.
Processionen tågade därefter åter ut urkyrkan, men efter en kort stund tog högmässogudstjänsten sin början. Altartjänst förrättades nu av prosten Ronqvist samt kyrkoherdarna Klint och Sjöberg, varvid kyrkoherde Klint tjänstgjorde som liturg. Biskopen predikade därefter över fastlagssöndagens högmässotext i Joh. 12: 20-33, varvid han som ämne för sin predikan angav »Livets försakelse och försakelsens liv».
Efteråt meddelade biskopen, att dagens kollekt finge tillfalla Akebäcks kyrka. Han erinrade ännu en gång om den tacksamhet och glädje, som församlingen kan känna över att dess gamla helgedom nu framträder i detta sitt nya skick. Han uttalade vidare förhoppningen, att dess bänkar ej skulle stå tomma och att de unga skulle taga exemplet av sina fäders nu visade offervilja och gå i deras spår.
Vid altartjänsten officerade därefter kontraktsprosten Reuser och kyrkoherdarna Klint och Ruhr med kyrkoherde Klint åter som liturg. Gudstjänsten avslutades med ps. »Så tag nu mina händer».
Kyrkoherde Ruhr med fru gåvo därefter middag i Roma prästgård för de assisterande prästmännen, församlingens kyrkovärdar m. fl., samtliga med fruar.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 8 februari 1932
N:r 31