hölls i går kl. 4,30 e. m. å Visborgs slätt med de båda ynglingarna Petter Alfred Johansson och Samuel Larsson, hvilka vägra att ikläda sig uniform samt att i öfrigt åtlyda förmans i tjänsten gifna befallding. Den förnyade krigsrätten var föranledd deraf, att de båda ynglingarna fortfarande vägra att lyda, trots det de för denna sin olydnad ådömts fängelsestraff. De ämna synbarligen allt fort framhärda i sitt nekande.
Krigsrättens medlemmar voro de samma som vid föregående tillfälle och förhöret leddes äfven denna gång af vice auditör R. Wiman.
De båda ynglingarne uppfördes från arresten, der desedan i onsdags och efter det de ånyo vägrat ikläda sig uniform på kompanibefälhafvarens för Hemse komp., kapten Slettengren, order förvarats. De voro nu som vid förra tillfälle lugna och otillgängliga för alla föreställningar Särskildt synes Larsson vara af en hård natur och hafva ett nästan allsmäktigt inflytande på sin kamrat, Johansson, hvilken, enligt officeraraas utsago, med all sannolikhet skolat åtlyda de af befälet gifna befallningarna, om han ej haft Larssons »stöds».
Sedan förhörsprotokollet från föregående rättegångstillfälle föredragits och detsammas riktighet vitsordats af de anklagade, började ett kort förhör.
— Af hvad skäl — sporde auditören — vägrade Johansson ånyo att lyda? Han bar ju nu sett följderna af att göra så.
— Af samma skäl som förut.
— Och Larsson? Är det äfven på samma skäl han ånyo vägrat?
— Ja. Den heliga skrift lärer oss …
— Ja, ja; vi ha hört hans skäl. Hargick det till vär ni nu för andra gången vägrade?
— Vi blefvo af kaptenen befalda att ikläda oss uniform och han underrättade oss om det straff som komme att följa på en förnyad vägran. Men vi förblefvo fasta i vår tro.
— Fingo ni ingen annan tillsägelse, hvilken angaf hvad ni skulle komma att få för sysselsättning?
— Jo, kapten sade, att vi skulle tjänstgöra som handräckning.
Härvid förekallades kapten Slettengren för att gifva upplysning om, huru det tillgått vid tillfället i fråga.
Han meddelade, att han vid ett-tiden i onsdags middag tillsagt de båda ynglingarna att ikläda sig uniform och int:äda i tjänstgöring samt att han gifvit dem betänketid till kl. 4:15 6. mm. eller till eu kvarts timme före upp ställningen efter middagen. När betänketi den var ute, vägrade de forifarande och fingo då ytterligare en kvarts timmas betänketid.
Då de nu fortfarande tramhärdade i sin vägran att lyda, tillsades de arrest.
— Äro dessa kaptenens uppgifter riktiga?
— Ja — svarade de båda.
Kapten Olsson bad att få göra de tilltalade en fråga.
— De hafva båda uppgifvit sig tillhöra baptistsamfundet. Ålägger detta samfund sina medlemmar att vägra fallgörandet af sina åligganden som värnpliktige och att ikläda sig uniform?
Se svarade Johansson: — Nej, något sådant åläggande fins ej. Enuhvar får handla efter sitt eget samvetes öfvertygelse.
— Är detta den verkliga baptismens åsigt, och tillhör Johansson den sekten?
— Ja, jag tillhör »distriktsbaptisterna». Men vi tillböra ej samma samfund.
— Hvart hör Larsson då?
— Jag tillhör fribaptisterna. (Helgeanisterna) — Och hvad läres inom detta samfund i här berörda fråga?
— Vi anse det vara orätt att föra krig, ty Jesas har bjudit oss att älska alla, t. o. m. våra ovänner.*)
— Står detta i något reglemente eller trosbekännelse?
— Nej, vi ha intet annat reglemente än bibeln.
— Har då någon af edra församlingslärare sagt det?
— Ja, och många andra dessutom, både med ord och gerningar.
— Är det — sporde löjtnant Sillén — alla af edra trosförvandter som vägra så som ni här gjort?
— Nej, icke alla; och många, som i början vägrat, haej haft mod att gå igenom utan ha låtit sig öfvervinnas. Må ga ha dock varit trosstarka nog att stå emot.
Sedan kapten Olsson ytterligare gjort Larsson några frågor och allm. åklagaren yrkat ansvar å de båda tilltalade enl. 84 § strafflagen för krigsmakten, med fäst afseende vid det försvårande i det fortsatta nekandet, höll krigsrätten en längre öfverläggning. Domen, som derpå afkunnades, löd på tre månders straffarbete. Förut hade de dömts till tre månaders fängelse. Detta straff förvandlades nu äfven till straffarbete i en månad och femton dagar, hvadan det slutliga straffet blir straffarbete i fyra månader och femton dagar.
De förklarades skyldige att genast träda i häkte och komma att å bärvarande länsfängelse aftjäna sitt straff.
*) Har ensidigt detta bibelord uppfattas af dessa ynglingar, bevisas bäst af det svar ynglingen Larsson gifvit en o Acer, hyik ken enskildt talat vid honom och sökt få honom på andra tankar. Larsson framböll då just detsamma som här ofvan, hvarvid officern I fråga gonmälde: «Ja, mon om Larssons far öfverfölles af en person som ville mörda honom, skulle L. då ej försöka försvara honom?» — »Nej», blef svaret, om det ej vore Guds vilja, att han skulle dö, så kunde mördaren ej skada honom. Vore det deremot Guds vilja, då vore det synd af mig att hindra dem.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 Maj 1897
N:r 77