Ur C. J. Bergmans efterlemnade papper.
Utdrag och bearbetningar
af
A. S—g.
1.
Landshöfding Jakob Cederströms och assessor Dubbe.
Den dugande och vidtseende, men stränge och stolte landshöfdingen och militärbefälhafvaren på Gotland, friherre Jakob Cederström (1817-1831), och den listige samt mycket vidlyftige assessorn och handlanden Jakob Dubbe voro inga såta vänner. Hvarpå landshöfdingens stora ovilja mot assessorn berodde, känner man icke till fullo, men sannolikt hade den skarpsynte baronen mer än andra genomskådat köpmannen, som för öfrigt icke stod synnerligen väl till boks hoa höga vederbörande äfven utom ön. Redan från första stunden Cederström anlände till Gotland lät ban assessorn känna, att denne var honom misshaglig, och Dubbe klagar öfver att han »ständigt blef ett mål för högvälborne herr baronens chikaner och förföljelser såväl uti allmänna ärenden som uti sällskapslifvets förhållanden.» I detta senare fall anför Dubbe i en sedermera till justitieombudsmannen ingifven klagoskrift, att landshöfdingen tid efter annan vidtagit åtgärder, som baft för afsigt att åstadkomma split och missämja mellan assessorn och andra ortens invånare och att befläcka hans heder, såsom till exempel: att förbjuda militärpersoner att besöka hans hus och med honom umgås, eller att kvarvara i husliga kretsar, dit han, af vänskapen eller blodsbandet kallad, kunde ankomma; och då Dubbe en gång på hösten 1819 bevistade en dansassemblée, på hvilken herr baron Cederströms fru friherrinna, adjutanter och andra officerare också voro tillstädes samt der kvarstannade, lärer hafva händt, att några af officerarne derför blifvit arresterade och andra kallade till förhör att mottaga skarpa förebråelser med ytterligare befallning att undvika Dubbes sällskap.
»Allt detta» säger Dubbe, »har jag tåligt uthärdat såsom löjliga och overksamma försök att för mig tillstänga landsmäns, slägtingars och vänners hus, och min likvöjdhet derför har tilltagit i samma mån som orimligheten af dessa förtryckets åtgärder blifvit mera påtaglig och verkan deraf förfelad. Men då, efter dessa småaktiga scener, följt ett mera uppenbart uppträde, lika ovanligt som lagstridigt, i sin syftning lika kränkande för mitt goda namn och rykte i synnerhet, som för stats-borgerliga rättigheter i allmänhet; så anser jag min egen rätt och det medborgerliga förtroende, som detta uppträde syftar att förstöra, påkalla, att detsamma hos herr baronen, justitieombudsmannen och kommendören ödmjukast anmäles till lagligt åtal och beifran.»
Det är ur Dubbes egenhändiga skrift till justitieombudsmannen, som vi hämtat nedanstående skildring af det sagda uppträdet.
Karlsdagen, 28 Januari 1320, Gotlands läns — hushållningssällskaps ena årliga högtidsdag, hade sällshapet genom annons i Visby tidning, undertecknad M. Gustafsson, efter befallning,» blifvit kalladt att sammanträda i landshöfdingeresidenshuset, hvarvid, enligt tillkännagifvandet, äfven årsafgiften skulle af ledamöterna erläggas.
Dubbe, som redan 1804 blilvit kallad till ledamot uti dåvarande Ekonomiska, sedermera Kongl. hushållningssällskapet, begaf sig till landshöfdingeresidenset strax före kl. 4 e. m. för att bevista sessionen å högtidsdagen. Då assessorn, jämte andra ledamöter, uppkommit i förstugan, blef han emellertid, då han ville inträda i sessionsrummet, af en utanför dörren posterad soldat,’ hindrad derifrån; och på fråga om orsaken härtill svarade soldaten, att herr baron Cederström gifvit honom order att afvisa assessor Dubbe, derest han skulle infinna sig. I Dubbes omedelbara sällskap befunno sig kyrkoherdarne Olof Bolander och Detlof Collberg samt handlandena Timoteus Segerdahl och Per Adolf Hägg, hvilka åhörde svaret.
Förvånad öfver att han, »såsom civil person och ej stående under militäriskt befäl samt försedd med Kongl. Maj:ts nådiga fullmakt», på sådant sätt kunde bemötas och afbållas från ett i alla afseenden icke militäriskt sällskap, hvaraf han var medlem, men tillika öfvertygad, att eftergifvenhet för . den beväpnade maktens militära och extra-judiciella befallning var för honom den enda utvägen att icke blottställas »för dess agents ohöfsade och hotande handaverkan,» beslöt Dubbe att gå sin väg, sedan han likväl anmodat en af de närvarande ledamöterna att vid inkomsten i sessionsrunimet undertätta om kvad som derutanför tilldragit sig.
Sällskapets sammankomst var ännu icke börjad. Det kunde, menar Dubbe, sålunda icke vara till följd af något dess beslut, som den beväpnade dörrvakten erhållit order att afvisa honom. »Orderna derom voro gifna af herr baren Cederström för dess enskilda räkning, då han ej tjänstgjorde som ordförande; ja fullkomligt således för dess enskilda räkning. Det var med honom, som jag derför fick att skaffa, sedan han offentligen uppträdt såsom min vederdeloman. Att underrätta sällskapet om denna herr baron Cederströms åtgärd ansåg jag mig befogad, på det vid den blifvande sammankomsten sällskapet måtte komma i tillfälle att deröfver sig utlåta».
Assessor Dubbe, som var rask i vändningarna, uppsatte genast en till sällskapet stäld, så lydande skrift:
»Sedan jag, som ledamot uti Kongl. Hushållningssällskapet, på kallelse infunnit mig vid dess sammankomst, så tillsades jag af en vakthafvande soldat, att det vore herr baron Cederströms befallning, att jag icke fick uti sessionsrummet inträda, hvilket flere gånger upprepades uti pastor Bolanders, handelsmännen Segerdahls och Häggs samt pastor Collbergs närvaro, och då jag tillförene betalt mina årsafgifter, samt förleden den 1:sta September då jämt tvänne år voro förflutne sedan stadgarne kungjordes, jag ej kunde infinna mig på en tid då icke sällskapet var samladt, och således. mot desse stadgars innehåll icke förgått mig; så anhåller jag hos Kongl. sällskapet, att, då herr baron Cederström enskildt och obehörigt, utan Kongl. sällskapets minne, betagit mig min wedborgerliga rätt, att Kongl. sällskapet behagar öfver denna sak öfverlägga samt mig utdrag af protokollet meddela».
Denna skrifvelse uppskickade Dubbe till kyrkoherden Bolander under sessionen med anhållan, att han ville ingifva densamma för att inför sällakapet föredragas, på sätt stadgarna föreskrefvo. – Men då baron Cederström, såsom sällskapets ordförande, mottog skriften och fann den vara från Dubbe, vägrade han att läsa upp den. Om denna åtgärd säger asseseorn: »Långt ifrån att klandra herr baron Cederströms samvetsgrannhet att såsom min vederdedeloman = ej vilja befatta sig såsom ordförande med en sak; som angick mig, anför jag detta endast för att derigenom göra än mera klart och tydligt, hurusom han, i följd deraf, hade till sällskapet desto mera bort öfverlemna skriften till det afseende, som sällskapet men icke herr baron Cederström, kunde derå behaga göra. Men i stället för denna lagenliga åtgärd vidtog herr baron Cederström den honom egna och med hans lynne mera passande att enskildt befalla, det min skrift ej fick sällskapet meddelas.»
Dubbe fick sålunda icke deltaga i högtidsdagons firande, och detta gick honom djupt till sinnes. Han säger sig hafva blifvit behandlad som en ärelös brottsling och dock ansåg ban sig kanske mer än någon annan äga rätt till ledamotskap i bushållningssällskapet, då han ägde det största landtbruk i en mans hand på Gotland och verkställt de kanske största uppodlingar inom länet, på samma gång han genom sin vidsträckta handelsrörelse var blard de högst taxerade inom köpmanssocieteten och i rätt ansenlig grad bidrog till inkomster för kronan och staten.
Baron Cederströms förklaring för sällskapet, att han icke ämnade uppläsa Dubbes skrifvelse, uppkallade kyrkoherden Bolander, hvilken menade, att detta dock icke var att handla efter stadgarne, då Dubbe ju vore ledamot. Härtill genmälte ordföranden, att assessor Dubbe upphört att vara medlem af sällskapet redan 1817, enär han ej i rätt tid betalat sina afgifter, och att Dubbe ej kunde få inträda såsom ledamot utan genom ny invotering. Men skulle sådan ske, ville han icke längre vara ordförande, emedan D. vore så kvalificerad. att han för sin person icke kunde göra anspråk på inträde i något sällskap, och vore en man, med hvilken ingen kunde umgås.
»Att själfva baron Cederström dock», säger Dubbe, »ansett mig såsom sällskapets ledamot bör jag billigtvis tro, efter som han eljest icke hade väntat mig till den pålysta sammankomsten och då ej heller behöft fira sällskapets högtidsdag på det exempellösta sätt han nu gjort genom sina order till den utanför dörren posterade soldaten; och hade han ej varit öfvertygad, det jag genom underlåten betalning icke förverkat min rätt att vara sällskapets ledamot, så hade han aldrig försökt att bereda sin tillärnade plan till mitt uteslutande derigenom att han ensidigt och egenmyndigt kort tid före högtidsdagen lät befalla sällskapets skattmästare att återskicka mig penningar, som redan i så lång tid, eller sedan 1818, varit sällskapets rättmätiga egendom och hvarför jag äfven förvägrade att dem återtaga, dock utan att då begripa orsaken eller ana det under denna beskickning liggande försåtet».
Till sist anför Dubbe i sin skrift.
»Jag skulle väl veta vägen att själf inför vederbörlig kämnersrätt skaffa mig äen upprättelse, som lagen i Missgerningsbalken och Duells-plakatet tillerkänner den, hvilken såsom jag blifvit offentligen skymfad och till sitt medborgerliga anseende kränkt, vore icke min vederdeloman af Kongl. Maj:t i nåder beklädd med ett viktigt kall, som för honom bestämmer andra rättegångsformer. Vid ett så beskaffadt förhållande och då förbrytelsen, såsom af en embetsman under skydd af embetet begången, derigenom är mera svår och straffbar samt min upprättelse derigenom lika om icke mera kelig, får jag ödmjukast anhålla, att herr baronen och justitieombudsmannen behagade genom sin höga embetsåtgärd låta tilltala vid ort och ställe som vederbör landshöfdingen i Gotlands län, militärbefälhafvaren, generaladjutanten, kommendören af Kongl. Svärdsorden, högvälborne herr baron Jakob Cederström för det missbruk, som han emot mig utöfvat».
Denna anmälan ingick från Visby 1 Juni 1820 och antecknades i justitieombudsmannens expedition 13 i samma månad.
Huru med den märkliga anmälan vidare gick, torde vi måhända en annan gång blifva i tillfälle meddela.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 December 1896
N:r 187