var på tal vid bibelsällskapets årsmöte i går, såsom antydts i referatet på annat ställe i dagens nummer. Det gälde frågan, hur långt man kunde och borde gå i tolerans mot olika tänkande utan att förråda sin ställning som den rena evangeliska lärans bekännare.
Biskop von Schéele betonade att, om man äger en fast öfvertygelse om något, man icke kan inrymma lika full rätt åt andras afvikande meningar; vore man så tolerant, ägde man ingen öfvertygelse. En sådan måste vara icke af den art, att det och det endast hade »kommit för» en, utan fotad på både subjektiv och objektiv grund. Den senare låg i skriften, som måste läsas och förstås i organiskt sammanhang, hvadan icke lösryckta ställen finge utgöra tillräckligt stöd för en åsigt. Hade man nu kommit till en öfvertygelse, sådan som den talaren framhäft, om biblen och den kristna lärans grundsanningar, följde deraf oeftergifligen, att man icke kunde tolerera åsigter, som voro väsentligt skilda från hvad man själf funnit vara högsta sanning.
Kristus har själf gifvit oss fingervisningar i detta stycke. Då Johannes omtalade för mästaren, att lärjungarne förbjudit en man, som utdref djäflar i hans namn, fick han till svar: »Den som icke är emot oss, han är med oss». Grundsatsen för toleransen bör derför vara: fördragsamhet mot dem, som visa sig icke ännu hafva vunnit tillräcklig stadga. Men frälsaren hade ock, till och med i handling, gifvit prof på intolerans, då han med gissel dref de köpslagande ur templet. Här gälde det något af djupaste innebörd, Guds bonings förvandlande till en röfvarkula, här var gisslet på sin plats. Kyrkans historia och erfarenheten visade för öfrigt att det aldrig går att till välsignelse samverka med olika tänkande, der det icke finnes enhet i anden. Det var dylika försök att sammanlänka, som föranledde den grekiska och den romerska kyrkans skiljande från hvarandra, likasom ock den reformertas från den lutherskas, »I hafven en annan ande än vi, hette det. Der fans icke den rätta grundsatsen för toleransen.
Komminister Youngberg framhöll Luthers ord, att tron aldrig kan gifva vika, men väl kärleken.
Kyrkoherde Odin trodde för sin del att olika tänkande nog kunde blifva eniga i viljandet af det goda och rätta. Visserligen blefve samverkandet alltid mer eller mindre svårt, men det vore farligt att för mycket betona enheten i själfva tänkandet som grundval för fördragsamheten.
Häri gaf biskopen talaren hufvudsakligen rätt i ett kortare anförande, som afslutade meningsutbytet.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 November 1895
N:r 169