å Finspong har i dag hitkommit för att gästa sin måg, biskop von Schéele.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Juli 1892
N:r 110
Visby stifts missionsällskap
höll hela dagen i går möte 1 och invid Stånga kyrka. Från staden voro deltagarne icke synnerligen många, men destofler från landsbygden, så att mötet på middagen torde ha räknat omkring 600 personer deribland ett tjugutal prestmän.
Kl. 10 f. m. hölls fullständig gudstjent i Stånga vackra kyrka. Biskop von Schéele predikade dervid, med afseende fäst på den yttre missionen, öfver ämnet »öarnes längtan» med text hämtad ur profeten Esaias 42 kap. Vid altartjensten begagnades för första gången härstädes på försök det nya bandboksförslagets ritual, hvilket bland annat skiljer sig från det ou brukade deri, att samtliga böner, som pläga följa efter predikan, äfven »Fader vår», nu lästes från altaret, samlade till en synnerligen väl genomtänkt och affattad bön, hvari vi särskildt lade märke till de förbönens ord, som gälde vårt broderland.
Efter den tämligen långa gudstjensten — den räckte i 2 timmar, — företog missionssälskapet till afgörande åtskilliga i stadgarne bestämda ärenden. At den upplästa revisionsberättelsen framgick, att 1891 ingick med en bebållniog af 1,452 kr. 4 öre, gom under året ökades genom ledamotsafgifter och frivilligt ivsamlade medel, tillhopa 1,194 kr. 10 öre, tillkr: 2,646:14. Samtidigt utgorde utgifterna 833 kr. 95 öre, deraf till svenska kyrkans missionsstyrelse kr. 360, Fosterlandsstiftelsen kr. 210, Santalermissionen kr. 50, Fjellstedtska skolan kr. 100 och diakonissanstalten kr. 50. Behållningen till 1892 blef alltså 1,812 kr. 19 öre.
Ansvarsfrihet beviljadens styrelsen och kassaförvaltaren för räkenskapsåret. I styrelsep omvaldes kontraktsprosten Budin och landskamrer Melin samt till revisorer handl. Wallér och redaktör Jeurling. Till revisorssuppleant efter afl. adjunkt Berglund utsågs boktryckare T. Norrty.
Ute i det fria vidtog nu öfverläggningarna rörande de på programmet stående ämnena, af hvilka det första lydde:
Huru skall missionssinnet kunna väckas och underhållas i våra församlingar?
Kyrkoherde Jacobsson i Grötlingbo inledde meningsutbytet med påpekande af missioreus stora uppgift att göra försoningen i Kristus bekant och lefvande för alla slägter, folk och tungomål. Att missionsarbetet vore slappt, berodde derpå, att man ej bade klart för sig att missionen vore en församlingens angelägenhet. Detta måste ställas iram för oss genom missionspredikningar, missionsböner, missionsmöten. Likaledes borde intresset för missionseaken, som vore lika mycket en rent mensklig som religiös angelägenhet, föras på tal fär barnen i folkskolan, i söndags- och nattvardsskolan.
Kyrkoherde Reuser i Stevkyrka ansåg att vilkoret för den yttre missionen vore den inre, särskildt den som började i menniskans bjerta, hvilken Herren sjelf utförde. Sedan skulle missionen börja bland de närmaste och derpå vidga sig utåt, allt enligt Jesu ord till apostlarae att först predika evavgelium i Jerusalem och Juda städer och sedan intill verldenz ände. Men ej blott missionsintresset borde lifvas, missionsarbatet borde ordnas i kristlig kärlek och frid. Nu vore det icke så. Nu sökte det ena partiet missionera på det andras område, man lät beklagligtvis paitisinnet råda.
Kyrkokerde Uddini Sanda: Missionen vore en Herrens rikesak, hvilken på senaste tiden omfattats med mycket större intresse än för 30—40 år sedan. Att än ytterligare lifva detta intresse bidrogo verksamt missionsböner, hvilka säkert, der de ej redan förekommo, villigt skulle af pastor anordnas på församlingenus begäran. Likaledes borde man skaffa sig en missionstidning och en missionshistoria för att få en inblick i förbållandena i hednaverlden, Det vore vigtigt påminna sig Herrens bud att älska sin nästa såsom sig sjelf, på samma gång ihågkommande, att alla menniskor, äfven mina fie der, vors min nästa.
Reseombudet Sandell ville återkalla i minnet det rop som en gång kom korsfararhärarne att resa sig: »Gud vill det» Detta borde, med afseende på missionen, ständigt ljada för oss. Att väcka intresse för missionssaken skulle nog flere missionsbesök af det goda slaget iförsamlingarne verksamt bidraga.
Biskop von Scheéle påpekade att missionsarbetet hade att rikta sig sig endast på de platser, utom. eller inom vårt eget län; der Guds rike ej ännu kommit till stånd. Hedningarne hade nit om Gud, men ovisligen. De längtade efter Gud, de lyddde honom, de offrade åt honom på ett sätt, som borde komma oss kristna att djupt blygas. Dot gälde för oss att icke förlora ur sigte, utan framställa för oss i våra kretsar genom ord och exempel, att äfven vi hade en religion, som lärde offor och lydnad och tjenande.
Sjöngs ps. 118, v. 2.
Andra öfverläggningsämnet var af följade lydelse: Betydelsen och inflytandet af familjeanden i våra hem.
Kyrkoherde Kalström i När framhöll inledningsvis betydelsen af ett verkligt hem.
Då samhället grundades på familjer vore det klart att samfundsandan stode i nära samband med familjeandan. Vore den senare god, medförde en känsla af enhet, samhörighet och kärlek, mellan familjemedlemmarne, då hade också sambället en fast grund att bygga på till Guds rikes förhärligande.
Pastor Lagerman i Hangvar. Om en familj besjälades af verldens eller Guds ande skulle visa sig i dess lif. Ty anden susade fram som ett väder. Men tal. fruktade att det vore korsdrag i många familjer, hvari barnen finge växa upp till andlig lungsot.
Skulle det vara korsdrag, ville talaren att detta blefve på sådant sätt att vinden drog från korset, så att Herren finge korsa verldsandens fåfängliga planer.
Kontraktsprosten Alfvegren: Bibelofdet »Vädret blåser hvart det vill och du hör dess röst och vet icke hvarifrån det kommer eller hvart det far» vore tillämpligt på familjeandan. En ande måste brusa genom hvarje familj och blifva den förherskande makten i hemmet. Är detta nu en solskens- eller en molnet ande? Hvarje hem vore ett litet samhälle, der kommande slägten fostrades och bereddes för lifvet. Detta måste ske planmässigt, hemmet måste väl kringgärdas med Herrens ord och sann gudsfruktan, Äfven på makarne bade familjeandan ett stort inflytande likasom ock på kyrkan och församlingen, då en rätt familjeanda födde en rätt kyrklig anda. Tider vore ond, onda strömmar brueade derigenom, Hvarifrån ledde de sitt ursprung? Jo, från de mångtuseende små onda rännilarne, som återigen mynna ut ur de onda hemmen.
Biskop von Scheéle. Vår tid vore mycket hotad. Men hvar vore den mest hotade punkten? Hemmet, familjeandan, Hvari låge då faran? Ej deri att menniskorna vore ondare nu än förr, men det visste talaren genom erfarenhet, att familjeandan och familjebanden vore lösare nu än förr, hemlifvet brakade i sina fogningar. Och detta vore en fara, som måste mötas med kraft.
Hvarför är jag en evangeliskt-luthersk kristen? lydde nästa fråga, som inleddes af
reseombudet Sandell, hvilken, sedan han förklarat sig. vilja fatta frågan så »>hvarför är jag en evangeliskt-luthersk kyrklig kristen?» — besvarade den i korthet sålunda.
Jag är en evangeliskt-luthersk kyrkligt kristep, 1) emedan vi äga bibeln inom vår kyrka; 2) derför att vi hafva inom vår kyrka en på Guds ord grundad bekännelse; 3) derför att vi inom kyrkan hafva de heliga sakramenten oförfalskade efter Kristi ord och instiftelse; 4) derför att intet annat samfund har en så biblisk bekännelse som vår kyrka; 5) derför att Herren, trots alla kyrkans brister, lifväl sjelf fortfarande bor och verkar sitt verk inom vår kyrka; 6) emedan Herren hittills vårdat och bevarat mig inom denna kyrka; 7) derför att jag boppas att Herren derinom skall, eniigt sitt löfte, äfven framdeles bevara och bjelpa dem, som af bjertat hålla sig till honom, så att de ej skola förlora utan: vinna derpå; 8) emedan vår kyrka lemnar mig full frihet att på alla lofliga sätt med hand och mun, med ord och vandel bekänna Kristus och slutligen 9) emedan kyrkan lemnar mig fritt utrymme till bedrifvande af inre och yttre missionsverksamhet.
Biskopen afslöt äfven här med att uttala, att icke vore den evangeliskt-lutherska kyrkoordningen den bästa, men inom denna kyrka funnes dock den evangeliska sanningen i sin renaste och fullaste form.
Den senare delen at förhandlingarne hade hållits i kyrkan på grund af det blåsiga vädret. Klockan hade nu hunnit 3,15, hvadan man efter afsjungandet af ps. 118 vers 3 tog sig en timmes middagsrast.
Kl. 4,15 samlades man ånyo, ute i det fria. Sjöngs ps. 121 vers 5.
Den fråga, som nu skulle tagas under öfverläggning, lydde: Hvilken ställning böra evangeliskt-lutherska kristna intaga till de utomorden liga medel, som i vår tid så lifligt anbefallas för främjande af Guds rike på jorden?
Inledare af frågan var
kontraktsprosten Alfvegren, hvilken fattade begreppet utomordentliga medel såsom sådana medel, hvilka voro utom de vanliga nådemedlen, Herrens ord och sakrament. Det vore ett dåligt tecken, när man började kasta sig in på allehanda nya vägar, hvilket visade att man kommit långt bort från tron på sanningens egen makt. Man borde gifva akt på Jesu egen ställning till de utomordentliga medlen. Han ville aldrig begagna sådana för att tillfredsställa skådelystnaden och det andliga njutningsbegäret. Och hans apostlar följde sin mästares fotspår. Så borde ock vi afhålla oss från de utomordentliga medlen såsom skadliga och ej befrämjande Guds rike.
Talaren öfvergick härefter till exempel på sådana utomordentliga medel, dervid anknytande sig till historien om den vilde höfdingen, som ville hafva medicin, mycket medicin för att få sitt hjerta omskapadt. Så vore det: man ville ha medicin. De gamla salighetsmedlen kunde ej användas, Nu skulle det vara ett utvärtes påhäng, menskliga tillställningar, förlustelser och resor för kristliga ändamål, kaffe- och téfester, genom hvilka Herrans gårdar ofta förvandlades till marknadshus. Det hade uppstått en vild andlig konkurrens, man gjorde rent af affärer i menniskosjälar. Det hade dragit in i Guds rike ett amerikanskt puff- och knuffväsen. Någonting nytt och märkvärdigt vore nu de utbasunade qvinnopredikningarna, vid hvilka man glömde skriftens ord att qvinnan skall tiga i församlingen. Hit hörde syföreningsauktionerna, visserligen i och för sig ej förkastliga, men ytterst betänkliga på den grund att de narrade folk att köpa, hvad de ej behöfde eller betala högre pris än hvad en sak vore värd, hvilket sedan, såsom man ofta finge höra, användes och omtalades såsom bevis på kärlek till Herren. Frestelsen låge nära till hands att på detta sätt skaffa sig beröm. Allt ansåges lämpligt till mutor i proselytmakeriets tjenst. Varan, hvarmed man handlade, vore ofta de små barnen. Det gälde hvem som kunde locka dem med de vackraste julgranarne, de piffigaste julkorten. Barnen hade också begynt uppträda såsom offentliga bedjare.
Detta vore icke att följa Jesu exempel, som vid 12 års ålder satt i templet hörande och frågande. Utomordentliga medel vore allt som användes för att kittla nyfikenhenten och sätta massorna i rörelse, Sådant funnos delvis hos metodismen och framför allt hos frälsningsarmén med dess bullrande upptåg, dess teatraliska hockuspockus med militäriska klingelikang. Deras tidning vore fylld af svulstiga meddelanden. När folk läste detta, sade de: »Ja se det är något! Sådant har man aldrig hört förr», Detta rus till kropp och själ kunde ej ha något g-mensamt med den helige andes sakta susande, Frälsningsarmén skulle på det verdsliga området vara höjdpunkten af humbug; på det religiösa området vore den en hädelse.
Teal. slutade med att med afseende på den föreliggande frågan säga, att dervidlag helgar ic ej ändamålet medlen, icke ens de utomordentliga.
Pastor Lagerman hade ett anförande isamma riktning, hvari han till slut betonade, att frälsningsarmén genom sitt förakt för nattvarden beginge högförräderi mot Kristus.
Biskopen påpekade, att faran af de utomordentliga medlen vore tvåfaldig: fölkets smak blefve förskämd och Herrans egna nådemedel ringaktade. Ansvaret för dem, som gåfve stöd åt och arbetade härpå, vore fruktansvärdt.
Nästa fråga: Ligger det någon behjertansvärd sanning i den utsagan, att pastorn är sådan, som för:amlingen vill hafva honom, och församlingen sådan, som pastorn vill kafva henne?
inleddes af kyrkoherde Gadd, som beto nade att pastorn borde arbeta på att i sin församling få ett bjerta och en själ. Han skulle möta sina församlingsbor i kärlek, söka hyfsa dem, borttaga de råa sederna, vara de fattigas vän och i gengäld skulle församlingen bära sin pastor på bönens armar. — Kolportör Björkdahl påpekade vigten af en troende församlingslärare, prosten Ålfvegren ville på den uppttälda frågan svara ja och biskopen framböll att här låge vigten på ordet vill. När en prest fördömde sin församling, dömde han sig sjelf och tvärtom.
Till sist sökte skollärare Fredin i Linde besvara frågan: Hvad är att taga vara på med hänsyn till vår tids djurskyddssträfvanden, och hvad är att taga sig till vara för Det som det tycktes väl genomtänkta föredraget gick dock till stor del förloradt för referenten till följd af den rådande starka blåsten. Talaren framhöll emellertid, att man i djurskyddssträfvandet borde taga vara på dess kraf på barmbertighet mot djuren, som vi vore skyldiga kärlek och vård i öfverensstämmelse med hvarts och etts art och natur, men taga sig till vara för att glömma menniskorna för djuren.
Sedan pastor Lagerman haft ett kortare anförande i samma riktviog, och kyrkoh. Eneqvist påmlnt om prinsessan Engenies djurskyddsvänlighet afslutades dagens förhandlingar med afsjungande af Ps. 403 vers 3.
Kl. 7 e m. höll v. pastor Lagerman (prosten Ötfverberg var nämligen af sjukdom hindrad) afslutningsgudstjenst i kyrkan med hänsyn till den inre missionen ock med text ur 2 Kor. 10 kap.
Kollekt upptogs vid både för- och eftermiddagsgudstjensterna och inbragte 81 kronor.
Nästa års möte lär komma att hållas i Tingstäde eller Bro.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Juni 1892
N:r 91
Biskop von Schéele
fylde i går 54 år.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 1 Juni 1892
N:r 83
Olycksfall.
Igår morgse råkade lektor Lemke inne i sitt rum snafva på en matta och falla omkull med den påföljd, att han rätt allvarsamt slog sin ena höft. Han lät dock bära sig till läroverket, der han hade att förrätta morgonbön samt läsa ett par timmar med högsta afdelningen. Lektor L. förmådde dock ej länge qvarstanna i skolan, utan måste låta bära sig hem, der han genast intog sängen.
Eforus, biskop von Schéele, har i går och i dag skött lektor L:s åligganden vid läroverket.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Mars 1892
N:r 43
Gotlands sedlighetsförening
hade i går afton sitt ordinarie årsmöte under ordförandeskap af öfverstelöjtnant Carlstedt. Den dervid meddelade styrelseberättelsen innehöll i hufvudsak:
Under det gångna året hade göromålen inom styrelsen varit så fördelade, att öfverstelöjtnant Carlstedt varit ordförande och kassaförvaltare, landssekreterare Hambreus vice ordf. och sekreterare, hvarjämte inom den qvinliga afdelningen fröken H. Arnelinus varit ordförande och fröken I. Fåhræus sekreterare.
Det bokförda värdet af föreningens fastighet var vid årets början 17,905 kr. 11 öre. Inga förändringar ha under året gjorts. Vid 1891 års början ägde före vingen en intecknad skuld af 2,000 kr., hvilken dock under året blifvit inlöst, så att föreningen numera äger sin fastighet ograverad och utgör densamma säkerhet för grundfonden å 1,500 kr. Föreningen äger inventarier till ett värde at 2,224 kronor. Tillsammans med i fastigheten nedlagda medel, utgjorde föreningens behållning 31 December 1891 4,626 kr. 15 öre.
Föreningens offentliga verksamhet har äfven under sistförflatna år varit egnad upprätthållandet af hushållsskolan i Visby. Elevernas antal var vid årets början 8. Den 1 Nov. afgingo 3 elever efter 2 års vistande vid skolan. Vid årets slut voro eleverna fortfarande 8, af dessa 6 från staden och 2 från landsbygden. Dessutom har skolan haft 11 betalande elever. Uppförandet har i allmänhet varit godt.
De direkta utgifterna för skolan ha under året utgjort 6,329 kr. 53 -öre.
För sålda matvaror samt i afgifter för hyres- och spisgäster inflöto 5,577 kronor 83 öre. Skilnaden mellan dessa belopp, eller omkring 751 kronor, utgör föreningens bidrag till skolans underhåll. Årliga kostnaden för hvarje elev skulle sålunda blifva omkring 94 kronor. Gåfvor under året ha ioflntit till ett belopp af nära 70 kr.
Antalet ledamöter var vid senaste årsskifte 157, deraf 42 manliga och 115 qvinliga.
Revisionsberättelsen föredrogs och ansvarsfrihet beviljades styrelsen.
Till ordförande omvaldes öfverstelöjtnant Carlstedt, till vice ordförande lands: sekreterare Hambræus samt tillledamöter i styrelsen fruarna Hambræus, Een, Berggran och frökeu I. Fåhræus samt nyvaldes fru Schartau.
Länsbokhållaren J. H. Bachér nyvaldes till revisor jämte jägmästare J. O. Sylvan, som omvaldes. Ersättare blef kamrer Ihre.
Sedan de församlade härefter afsjungit ps. 430, v. 7, höll biskop von Schéele bön samt yttrade några ord som inledning till den blifvande diskussionen:
Man kunde kanske undra öfver — menade talaren — hvarför en särskild sedlighetsföreniog behöfde finnas. Ett svar låge nära till hans enligt den af prinsessan Eugenie gjorda donationen skall hushållsskolan stå under sedlighetsföreningens vård, så att den ena upphör med den andra. Men andra skäl finnas nog ock. Det vore visserligen sant, att kyrkan hade att vaka öfver sedligheten likasom öfver nykterheten, men det fölle väl ingen in att ej erkänna t. ex. pykterhetsföreningar nytta. Kyrkan hade att verka inifrån och utåt, d. v. s skulle arbeta på menniskans andliga förädling, men hon såge med tacksamhet alla dem, som ville bjelpa henne i hennes arbete genom att verka hufvudsakligen utifrån och inåt, verka för tukt och ärbarhet i det yttre. Detta vore sedlighetsföreningens mål, hennes berättigande kunde ej vara omtvistadt, utan måste hennesverksamhet i syfte att ersätta hemmets fostrande inflytande med all tacksamhet mottagas och erkännas.
Den första till diskussiom uppstälda frågan hade följande lydelse: »Hvilka faror hota samhället, om osedligheten upp: hör att anses såsom straffvärd handling?» Den inleddes af
domkyrkovicekomminister Ronqvist, som redan pu ville finna spår till att osedligheten ansågs för en ej straffbar handling. Farorna häraf bedömde tal. först från kyrkans ståndpunkt. Om osedligligheten tolererades af lagarne och finge rotfäste i folkmedvetandet, huru skulle det då vara möjligt att inom stats- och folkkyrkan uppehålla kyrkotukt? En strid skulle uppstå mellan statens lagar och Gués bud, som blefve förderflig. Äfven på det själavårdande området blefve farorna stora, då ur det religiösa samlifvet kyskhetens ande måste vika för en hednisk åskådning.
Äfven för staten skulle inträda hotande faror. När naturen finge lösa tyglar, skulle den ej dröja med att löpa ut dem. Grof osedlighet blefve en följd och härigenom omintetgjordes möjligheten att bilda sedliga karaktärer, Lika farligt vore det för det borgerliga samhället, ty vore menniskans sedliga karaktär undergräfd, kunde aldrig vinnas någon garunti för erhållande af laglydiga, tropliktiga medborgare.
Borgmästare Een ville gent emot referenten, som utgått från statskyrklig synpunkt, betrakta frågan som en lagstiftningsfråga. Han ville förneka att våra dagars lagstiftning tenderade till att tåla osedligheten. Äunu aldrig hade strfflagens 17 och 18 kapitel, som handla om dylika brott, tummats af riksförsamlingen. Sant vore dock att en liberalare uppfattning gjort sig gällande i fråga om statens rätt att bestraffa osedlighet, ty staten anser det ej nyttigt att uppställa skranker och tillämpa straff för sådant, som icke rubbar statens ändamål och som är något, fom rör individen personligen. Denna uppfattning gillade talaren, som heller icke trodde på nyttan af statens reglerande utaf den enskildes lif. Ett slående exempel härpå voro medeltidens munkordöar, der sedligheten var så oerhördt strängt reglementerad. Men med hvilket resutat! Ert sådant lagstadgande kan bidraga att tillintetgöra menniskans egedliga kraft. Hon blir kanskae sedlig som en maskin, men ingalunda sedlig till karaktären. Trodde ej att så stora faror, som referenten frammanat, skulle hota staten äfven om den blefve ännu liberalare i fråga om sadlighetslagstiftningen, ty det vore väl en omöjlighet att tänka sig, att osedligheten skulle intränga i folkmedvetandet såsom berättigad, så länge vi hade en kristen religion. För ett lindrigare sedlighetsbrott hade lagen ännu straff, nämligen för dryckenskap. Men aldrig hade talaren under sin långa domarverksamhet sett att någon drinkare blifvit omvänd genom böter. Detta be: visade att sådana sedligbetstrott, com röra individen enskildt och ej störa statens ändamål, aldrig kunna genom lagbestämmelser förhindeas. Sorgligt vore om sedligheten skulle vara beroende af statens lagar. Men vår herre hade nog stält det annorlunda med den saken. Hvar öfvadss sedlighetens dygd så som i de äldsta kristna församlingarne, och det under verldsliga lagar, som voro djopt osedliga.
Biskopen hade i föreliggande fråga en väsentligen olika uppfattning mot den föregående talaren. Dennes sista yttrande rörande de äldsta kristna församlingarne vore ett bevis på riktigheten af referentens uppfattning. Den tiden var kristendomen ej statsreligion. Är den det blir förhållandet ett annat, ty då sammanhänger det borgerliga och det andliga. Tal. hyllade ej den åsigten att staten vore blott ett rättssamhälle; den vore ett humanitetssamhälle. Tal. vore en stör vän af frihet, men en otuktig religion finge staten ej tolerera. — Fribeten vore berättigad på det rent religiösa området. På den frågan om man borde önska en annan riktning åt lagstiftningen hade borgmästaren svarat nej. Tal. fann det deremot beklagligt, att staten blifvit libaralare just ifråga om det etiska, ty derigenom förbereder staten sin egen upplösning. Hvad hade man i detta afseende att klaga öfver i Sverige? Jo, på det borgerliga området att brottsliga menniskor ej kunna åtkommas annat än på högst invecklade vägar. En man, som lefde i uppenbart äktenskapsbrott, kunde ej näs af lagen utan genom den förorättade makans åtal; den oskyldiga flickans förtörare drabbades af allt för mildt straff, inskränkande sig till ett åläggande af att draga försorg om sitt eget barn. På det kyrkliga området vore det ännu beklagligare. Genom k. prejudikat vore det tillåtet för skökor och horkarlar att framträda till herrans bord och den prestman kunde straffas, som i prestbetyget gjorde en anteckaing om en persons sedeslöshet. Det måste kännas upprörande detta, att den ena presten ej finge för en embetsbroder i en annan församling meddela att till honom komme en, den der ej ångrat sin synd och gjort bot. Beklagligt vore att staten skulle ålägga den ena presten att rent af fördölja detta för den andra.
»Innebär samundervisning af gossar och flickor någon fara i sedligt afseende?» lydde nästa fråga, som inleddes af
skolföreståndaren Ljungberg, som till en början påpekade att detta blifvit on fråga för dagen genom den till innevarande års riksdag aflåtna k. propositionen om samundervisning i vissa skolor. Samskolsidéa hade kommit från Tyskland och från vårt broderland Norge, der man ej gjort annat än goda erfarenheter i detta hänseende. Äfven i Sverige hade man någon erfarenhet af samundervisningen genom praktiska arbetsskolan i Stockholm, der samundervisning ägt rum sedan 1876. Isin egen skola hade talaren funnit, att gossarnv i de särskilda gossafdelningarne voro mera obyfsade och råa än sina kamrater i de afdelningar, der äfven flickor undervisades. Nu ägde samundervisning rum nästan i hela härvarande folkskola. — Saken hade diskuterats på allmänna läraremötet i Stockholm 1888, och i en der fattad resolution hade uttalats att samundervisningen icke kunde föranleda någon betänklighet vare sig ur pedagogik, sedlig ellar ekonomisk syndpunkt. Svårt vore att förstå hvarför sedligheten skulle lida genom samundervisning, då man eljes var ense om att gossars umgänge med väl uppfostrade flickor vore särdeles helsosamt., Uuderjdet allvarliga,\’strängt regelbundna arbetet kunde kurtisen lättare öfvervakas än utom skolan. Nyfikenheten könen emellan dämpades genom samarbetet i skolan och öfver densamma bvilade en sedesam tukt, enligt de erfarenheter rektorn för Praktiska arbetsskolan gjort. Man hade aufört att s. k. tycken lätt kunde uppstå under samundervieningen. Men genom sådana tycken grumlades ingalunda sedligheten. — Gossarne voro mera ohyfsade än flickorna, som voro så att säga mjukare. De inverkade mildrande på gossarnes råhet, liksom gossarnes hurtighet vore af betydelse tör flickornas temperament. Vanarterna frodades helst gossar emellan. Vid samundervisningen kompletterade barnen hvarandra. — Samundervisningen vore ej heller utan inflytande på läraren. Barnen måste planmässigt öfvervakas och ledas. Uppmärksamheten från lärarens sida måste vara mera vaken och trägen, han måste flitigt umgås med barnen, öfva fadrens allvar och modreng mildhet. Han måste söka förebygga vanarterna hellre än att beifra dem. Kauske kunde samunderviscingen också vara af betydelse för äktenskapet, såsom födande den aktning könen emellan, utan hvilken intet lyckligt äktenskap bygges. Samskolan vore en bild af hemmet, en fortsättning deraf. Och måhända gälde här det ordet: »Hvad Gud sammanfogat, bör menniskan icke åtskilja.» Biskopen fann få frågor så svåra att besvara som denna, äfven om man endast betraktade den ur sedligheteus synpunkt. Toges sedlighet i vidsträckt bemärkelse, synates gagnet af samundervisningen obestridligt, men såge man saken från den rent sexuella sidan, vore talaren grufligt tveksam. Erfarenheter från Amerika hade t. ex. visat att man genom samundervisningen i detta hänseende lade stötestenar i vägen för de unga. De ofvan nämda tyckena voro betänkliga såsom väckande ett för tidigt erotiskt lif. Men ginge talaren tillbaka till det allmäna, så finge det för honom gälla, att om uppfostran i det hela vore god, skulle nog de unga lära sig att tygla sina känslor. Det var i denna förhoppning tal. ville ansluta sig till samskoleidén, men öfvergången skulle ske endast så småningom, mycket långsamt.
Härmed var diskussionen afslutad och biskopen yttrade några ord i anslutning till Ef. 14: 13, hvarefter ett par psalmverser sjöngos och en kort predikan hölls af pastor S. F. Vesterdahl.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Februari 1892
N:r 31
Ändringar i predikoturerna.
Enär kyrkoherden Åsberg i Burs fortfarande är sjuk, har domkyrkoadjunkt Dyberg förordnats att i morgon uppehålla hang predikoskyldighet, med anledning hvaraf den förändring vidtagits i fråga om morgondagens predikoturer här i staden, att biskop von Schéele kommer att förrätta högmessan i kyrkosalen och domkyrkovice-komminister Ronqvist aftonsången dersammastädes.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 Januari 1892
N:r 16
Biskop von Schéele
har idag återkommit från en kortare resa till fastlandet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 Oktober 1891
N:r 163
Biskop von Schéele
anträder i dag en resa norrut på några veckor, derunder han, åtföljd af biskopinnan, bland annat kommer att besöka Dalarne, Jämtland, Hernösand och Trondhjem.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 17 Augusti 1891
N:r 126
Biskop v. Schéele
afreser i afton på ett besök till den meat aflägsna delen af stiftet, Gotska Sandön.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 31 Juli 1891
N:r 116
Biskopsvisitation
förrättades i lördags och söndags i Levide och Gerums församlingars pastorat, hvarvid biskop von Schéele i förrättningen biträddes af kontraktsprosten Alfvegren.
Först besöktes Levide församlings såväl folk- som småskola. Undervisningen ansågs hafva i småskolan ledt till ett mycket godt och i folkskolan till ett medelgodt resultat. I skolgången hade under de senare åren en fortgående förbättring inträdt, så att skolgångsprocenten nu utgjorde 95,55. Biskopen hoppades, att hvad härntinnan änvu återstode att önska skulle genom skolrådets och särskildt den nye kyrkoherdens bemödanden vinnas. Enligt beslut, fattadt med anledning af skolrådets vid senastefvisitationen 1886 framlagda förslag har under 3 år tio kr. årligen uttaxerats till underhåll, och utvidgande af sockenbiblioteket. För öfrigt hafva inga andra åtgärder, vare sig genom inköp af böcker eller på annat sätt, vidtagits för bibliotekets tillgodoseende, än att skolrådet 16 Sept. beslutat göra hemställan om åtgärder för att så fort som möjligt få biblioteket till stånd samt att bibliotekarie 8 sistl. Maj utsetts. Uttalande sin ledsnad öfver detta förhållande och sitt beklagande deraf, uppmanade biskopen skolrådet till ofördröjliga åtgärder härntinnan. För meddelande af undervisning i trädgårdsskötsel fans jordland afsöndradt, hvilket dock ansågs mindre lämpligt för ändamålet. Med tillit öfverlemnade biskopen åt skolrådet att ordna ifrågavarande angelägenhet vare sig genom att försätta landet i brukbart skick eller genom att utbyta det mot ett tjenligare. För skolan behöflig materiel ville skolrådet i mån af församlingens tillgångar på bästa vis tillgodose. I slöjd hade undervisning meddelats flickorna, men icke gossarne. Då skolans lärare var slöjdkunnig och lokal ansågs kunna beredas å skolans vind, förklarade sig emellertid skolrådet villigt att göra framställning om anordnande jämväl af manlig slöjdundervisning.
Vid besigtniogen af Levide kyrka anmärktes: sockeln å norra och vestra sidorna bör befrias från gräs och buskar; en i vestra portalen bortfallen kolonn bör med ny ersättas; åt trätornet bör egnas nödig omsigt och behöflig reparation. Kyrkorådet förklarade sig vilja vidtaga nödiga åtgärder för dessa bristers afhjelpande. Några utmed sockeln & kyrkans södra sida nppstälda grafbällar ansågos delvis hafva inskriptioner af antiqvariskt värde Pastor skulle sätta sig i förbindelse med riksantiqvarien för att få utrönt, hvilka af dessa kunde vara af det värde, att de borde på af riksantiqvarien anvisadt sätt skyddas mot vidare nötning. Beträffande kyrkans inre anmärktes, att korgolfvet, der likaledes grafhällar voro placerade, om hvilkas värde riksantiqvariens yttrande borde inhämtas, med första möjliga borde repareras och läggas i plan yta; för verkställigheten häraf ville kyrkorådet vidtaga nödiga — åtgärder. Likaså behöfde, för undvikande af obehag för pastor vid nattvardens utdelande, ändring ske med altarskranket, hvilket i förhållande till altargolfvet vore för lågt. Härvid fick emellertid tills vidare bero, enär pastor icke ville för sin del påyrka sådan ändring.
Å kyrkogården hade hvarje hemman sin särskilda grafplats. Å åtskilliga af dessa grafplatser hade under en följd af år inga nya grafvar kunnat öppnas, hvarför kyrkorådet uttalat önskvärdheten af att en omplanering af kyrkogården inom en ej så aflägsen framtid skedde. Detta uttalande kunde påräkna biskopens gillande och understöd. Å kyrkogårdens nordöstra hörn var sockenmagasinet beläget, hvarvid tills vidare fick bero, alldenstund\’ ingången var så anbragt, att säden icke behöfde transporteras & fordon öfver kyrkogården. Arkiv och inventarier granskades och lemnades utan anmärkning. Till arkivets skyddande mot fukt borde nödig ventilation af sakristian ombesörjas äfvensom arkivskåpet flyttas till en mindre fuktig vägg. Gerum kyrkas arkiv, som hittills här förvarats, borde för utrymmes vinnande flyttas till nämda kyrka. Med undantag af ofvan omförmälda grafhällar samt några små kopparmynt, om hvilkas värde och lämpligaste förvaring riksantiqvariens yttrande jämväl borde inhämtas, fonnos inga gamla minnesmärken i eller vid kyrkan.
Gerums skola besöktes derefter. Undervisningen kunde, ehuru läraren haft att handleda jämväl barnen inom småskolestadiet, anses i allmänhet hafva ledt till ett tillfredsställande resultat. Förfallolös frånvaro hade förekommit, så att t. ex. en gosse under senare tid varit utan förfall frånvarande 19 och en flicka icke mindre än 27 1/2 dagar, om hvilket förhållande läraren gjort vederbörlig anmälan hos skolrådets ordf. Likväl hade ingen vidare åtgärd blifvit vare sig af skol- eller kyrkorådet vidtagen till rättande och förebyggande af dylik beklaglig oordning, trots lagens tydliga föreskrift och biskopens uppmaning i detta afseende vid senaste visitationen. Icke heller hade, förrän på allra sista tiden något blifvit åtgjordt med anledning af uppmaningen vid samma visitation rörande skolträdgårdslandets uppodlande.
Förklaring kommer med anledning häraf att affordras vederbörande, under tiden I fråga tjenstförrättande vice pastorer, rörande det sätt, hvarp&k de i dessa afseenden iakttagit sina åligganden. — Slöjdundervisning hade ej meddelats i skolan, men på uppmaning af biskopen förklarade skolrådet sig vilja göra vederbörlig framställning om denna angelägenhet. Behofvet af undervisningsmateriel ville skolrådet på bästa vis tillgodose. Belysningen i skolan var mindre tillfredaställando, men denna olägenhet kunde genom bänkarnes omplacering och ett fönsters täckande lätt afbjelpas, om hvilken anorduving skolrådet ville draga försorg. Sockenbibliotek fans ej; skoirådet ville tillse hvad för bildandet af ett sådant kunde göras.
Till sist besöktes Gerum kyrka. Intet hade åtgjorts för afbjelpande at de vid förra visitationen anmärkta bristerna, cämligen: att affallen revetering å skeppets\’ norra yttervägg behöfde återställas; att de bortfallna kolopnerna å båda södra portalerna borde återställas; att tornspiran, som ansågs bräcklig, borde undersökas och dess fäste förstärkas; att sakristian utvändigt tarfvade putsning och att en spricka i densamma borde invändigt igenfyllas; att det söndriga klädet å predikstolspulpeten borde genast lagas och nytt sedermera anskaffas; samt att kronan närmast tornrummet likaledes borde lagas.
Å kyrkostämman, som hölls vid samma visitationstillfälle, hade dock beslut i enlighet med kyrkorådets förslag fattats om dessa bristers afbjelpande. Under nuttalande af sin förvåning öfver kyrkorådets och särskildt vederbörande vice pastorers uraktlåtenhet att låta bringa församlingens nyss berörda laga kraftvunna beslut till verkställighet, tillkännagaf biskopen, att vice pastorernas förklaringar rörande förhållandet komme att infordras. Såsom ytterligare brister anmärktes nu, att kyrkans sockel borde frigöras från gräs och buskar samt att tornhvalfvec borde omses och repareras, enär stark läckning förekommit i detsamma. Kyrkogården var tillräcklig men tarfvade omplanering. Fråga derom lär hafva förevarit redan för 25 år sedan. Om hurn härmed förhölle sig, skulle pastor så fort sig göra läte meddela upplysniog. Emellertid ville kyrkorådet, då sådan planering under alla förhållanden påkallades, göra framställning derom till församlingen. Ätven här var sockenmagasinet uppfördt å kyrkogården, i dess nordvestra hörn; af samma skäl som anförts i fråga om sockenmaga: sinet i Levide lät biskopen dervid tills vidare bero. Grinden till öppningen i kyrkogårdsmuren derinvid borde emellertid föreättas i anständigt och passande skick. Arkiv och inventarier lemnades utan anmärkning. Vidare granskades församlingarnas samtliga räkenskaper, utan att föranleda tlll annan anmärkning än att säkerheten för en förbindelse å 100 kr. borde ytterligare betryggas. Ministerialböckerna befannos vara med noggranhet och ordning förda.
Andra dagen efter slutad installationsförrättning och högmässogudstjenat hölls kyrkostämma, hvarvid biskopen med anledning af hvad under visitationen förekommit talade allvarligt manande ord till församlingarna. Af pastors embetsmemorial, som vid stämman föredrogs, inhämtades bland annat:
Gudstjensten bevistades ganska ordentligt, flitigare dock under den varma än under den kalla årstiden, Nattvarden brukades också ganska allmänt. Med söndagens helighållande var förhållandet bättre hos de äldre än hos de yngre. Passionsgudstjensterna hade varit fåtaligt besökta. Bibelförklaringar hade ej regelbundet hållits, utan endast någon gång. Ej heller hade kommunionföshör hållits, utan hade anteckningarne till nattvardsgång blifvit inledda med kortare förmaningstal. Husförhören besöktes ordentligt af båda församlingarne, Konfirmationsundervisning ägde rum hvartannat år. Dopet förrättades vanligen i hemmen, någon gång i kyrkan och framfördes barnen dertill inom föreskrifven tid. Vid dop i hemmen användes ej kyrkans dopskål. Frivilliga husbesök at pastor hade någon gång ägt rum. 1 segligt afseende anmärkte pastor, att en förbättring inträdt i så måtto, att dryckenskapslasten betydligt aftagit. Detsamma konde ej sägas om otukten, i det barn föddes utom äktenskap till lika stort antal som förut. Detta gälde dock endast Levide. — Doe tldre okyrkliga rörelserna tycktes ej ha haft nå on tacksam jordmån. De nyare rörelserna hade ej synnerligen tilltagit i styrka. Misstroende mot statskyrkan fans visserligen fortfarande hos de frikyrklige, men de voro dock mera fördragsamme, så att öppen strid existerade ej. En nattvardsförening funnes inom pastoratet. Af odöpta barn funnes inom Levide tre. Iogen lysning till borgerligt äktenskap hade sedan senaste visitation afkunnats. Något utträde ur kyrkan i laga ordning hade ej ägt ram.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Juli 1891
N:r 103