Biskop v. Schéeles herdabref.

Till vördige presterskapet i Visby stift.
Redan för att kunna rätteligen fylla sina förpliktelser med hänsyn till folkskolan, måste bvarje prest i våra dagar bafva boken kär, Det är af vigt, att så långt möjligt är den öfvervakande myndigbeten icke i något hänseende står tillbåka för den öfvervakade; och det ”kan lätt nog hända, att en nutida, väl vitsordad folkskolelärare fått på seminariet med hänsyn till undervisningens både innehåll oh metod inhämta åtskilligt, som hvarken i lärdomsskolan eller vid universitetet ingått i våra examenskurser. Men än mer är det af nöden att I, mina Bröder, dagligen växen i all god kunskap, för att såsom sig bör alltid vara redo att svara hvar och en som af Eder begär skäl till det hopp, som är i Eder. Hvad som allt hitintills gifvit pesten i vårt land en god social ställning, hvilken icke litet bidragit att bana väg för hans andliga inflytande, är den jämförelsevis öfverlägsna bildning, som det Sveaska presterskapet af gammalt ägt. Den berömmelsen få vi, så vidt på oss beror, icke heller släppa, på det att på oss må kunna i någon män lämpas äfven de apostoliska orden: För alla har jag blifvit allt, för att på allt sätt frälsa några. Ett bland hufvudvilkoren för framgång i vår andliga fiskfångst är att med kyrklig fasthet förknippa saun vidhjertenhet enligt Mästarens föredöme (Mare. 9, 88—40) och förmåga att såsom hedningarnes apostel förstå andra, äfven der man alls icke kan gilla deras åskådningssätt (1 Kor. 9, 20—22). Härtill gifves intet kraftigare ’menskligt medel, än studier. Särskildt äro sådana i hög grad erforderliga, för att förhindra deras inflytande inom församlingen och till sanningen återföra dem sjelfva, hvilka råkat in uti den rationalistiska ytlighetens elände. Men hvad som företrädesvis bör mana oss till fortgående flitigt studeranda, synnerligen af Guds heliga ord, är ifvern och månheten i det, som mest &f allt måsteligga hvarje rättsinnad prest om hjertat, nämligen att blifva i stånd till att föda Guds hjord och befordra dess tillväxt, icke blott åter och åter läggande grund med bättring från döda gerningar och tro jä Gud, men äfven så, att han kan lemna de första grunderna af Kristi lära och fortgå till fullkomligheten. Växandets intressen blifva iaom den krets, som utgör hvarje församlings kärna, allt angelägnare att bebjerta och iakttaga. Väckelser hafva i alla tider utgått minst lika mycket från folkets egen barm som från dess ledare; men den fulliöljande, utvecklande, upplysande, tillrättaförande församlingsvård, som helst under väckelsens fortgång är så öfver måttan vigtig, för att sådden skall mogna och bära välsignad frukt, har alltid hufvudsakligen varit och måste städse förblifva >herdars och lärares> sak, deras som haft tillfälle till ett grundligare och mer omfattande studium såväl af kyrkans historia som framför allt af den heliga skrift. På längden kan icke det kristliga lifvet fiana tillräcklig, sund och kraftig näring allenast af folkpredikanternas om än så varmbjertade föredrag, hvarvid det utomordentligt betydelssfulla ordaförståndet och textsammanhanget äfvensom den bibliska sanningens rikedom till belysning af lifvets alla sidor knappast kunna annat än, till följd af studiernas bristfällighet, komma till korta.
Presten tillhör det att utfylla bristerna genom ett klart, sammanhängande och allsidigt på samma gång som hjertevarmt framläggande af lifvets ord, honom tillkommer det att ledd och stödd af Herrens Ande samla och stärka den förspridda hjorden. Detta kan icke ske utao kunskap och lif tillsammans, såsom ock de bägge störste bland apostlarne kort före sin bortgång liksom i ett testamente lagt oss på sinnet den vigt, som kunskapen har för lifvet icke mindre. än lifvet för kunskapen. Derföre är det min afsigt att alltid påminna eder härom, skrifver Petrus just rörande denna innerliga sambörighet af andligt lif och andlig kunskäap, »fastän I veten det och ären befästade i den sanning, som har kommit till eder, och jag anser det vara rätt att sålänge jag är i denna hyddan, påminna och uppmuntra eder, vetande, att jag snart skall aflägga min hydda, såsom ock vår Herre Jesus Kristus har för mig uppenbarat. Och jag vill äfven. vinnlägga mig derom, att I efter min hortgång städse mån kunna påminna eder detta.> Och i det sista af sina bref förmanar Paulus, då han stod i begrepp att offras och tiden för hans uppbrott var inne, fortsättaren och fullföljaren af hans arbete, att både sjelf göra sig alltmer förtrogen med de heliga skrifter, som innehålla den högsta vishet, och till honom, som redan »fullbordat loppet», medtaga de kära »böckerna, i synnerhet pergamentén». Pastoralexamen är väl afskaffad; men den pröfning allmänheten med oss hå!ler har blitvit så mycket allvarligare, och vid den slutliga pröfningen, efter hvilken domen öfver död man skall fällas, kan ingen, som innehaft en lärares kall, undgå, att behörigt afseende blifver jämväl på hans lärdom fäst.
Detta ingår väl ock so ett bland skälen till den »strängare dom», hvarpå lärarne äfven inför Domaren i höjden måste vara beredda, Blott ett må vi härvid aldrig glömma, att frukten, det verkliga gagnet af våra studier, städse blifver beroende af det bönelif vi föra. Sådan är min erfarenhet; och troligen skolen I, mina Bröder, icke tveka att deri med mig instämma, att huru många och stora våra försummelser för öfrigt än äro, här ligger den största, hvilken derför först och sist måste beaktas och aflägsnas, om det skall blifva någon välsignelse af studiearbetet såväl som af allt annat vårt arbete: bristen på bön, den bristande ihärdigheten och den bristande trostillförsigten deri. »Bed och arbeta» — Seder det allmänna svaret på våra hjertang oroliga spörsmål efter de rätta hjelpmedlen vid alla mötande svårigheter i embetets utöfning. Så blifve då de tolfs förklaring inför »hopen aflärjungarne» äfven vårt valspråk: Vi vilja egna oss ständigt åt bönen och ordets tjenst.
En synnerlig förmån är åt Visby Stifts öfrige Prester, såväl som dess biskop, i sistberörda hänseende beskärd. Det inskränktare omfånget af vårt arbetsfält, i det att pastoraten likasom stiftet här öfver hufvud äro mindre än hvad på fastlandet är händelsen, medgifver oss framför de fleste af våra dervarande embetsbröder att, utan att känna oss alltför hårdt tryckte af de presten i vårt land åliggande borgerliga bestyren, och utan att behöfva försumma den egentliga församlingsvården, som måste vara och förblifva hvarje trogen herdes ögonsten, derjämte afvinna våra arbetsdagar någon stund för ett fortsatt inträngande allt djupare och djupare i vetandets, framför allt det gudomliga vetandets schakter. Äfvenledes den förmånen är oss i jämförelse med det stora flertalet af andra stifts prestmän förunnad, att till följd afstiftets ringare vidd och pastorernas närmare boende intill hvarandra ha lättare att knyta nära, förtrolig bekantskap och dymedels lättare förvärfva den pastorala insigt, som broderligt utbyte af erfarenheter mången gång mer än böcker kan gifva. Deri ligger ock en ökad möjlighet att ibland oss utbilda en stark kåranda, som läte den ene glädjås öfver den andres gåfva och stärkte medvetandet af gemensam ansvarighet till inbördes förmaning, uppmuntran och stöd. En bjertlig fröjd har det beredt mig. att annorstädes erfara, hurusom under den både extensivt och intensivt tilltagande fiendtligheten imot vår landskyrkas presterskap dettas medlemmar af skilda riktniogar alltmer lärt att inbördes respektera hvarandras sträfvanden, i samma mån de kommit under fund med den väsentliga likheten i syftemål och församlingens, det helas behof af skilda krafter och gåfvor. Jag känner ju föga ännu ställningen härstädes, men jag be farar, att den split och misstro, som på andra håll jämte välsignelsen följt väckelsen åt i hennes början, tillika med denna hunnit fram äfven till Edra kuster. Måtte i sådant fall de andliga rörelsernas fortgående moment hafva här likaledes medfört aflägsnandet af ett dylikt okristligt och än mer opresterligt förhållande, samt Visby Stifts samtlige Prester bilda ett verkligt brödralag fjärran från hvarje tanke på egna företräden och i djup erkänsla af egen brist, med uppriktig Hpålng för andras ötvertygelse och ett allvarligt bemödande att upptäcka den goda sidan i allt, för att sålunda blifva i stånd att med ökad kraft draga i fejd emot den gemensamme fienden, Derpå skall sannerligen ingen förlora något, men alla vinns; och — hvad som städse är hufvadsaken — uppbyggandet befordräs af Herrens tempel, havs församling, på salighetens klippa och grundsten.
Bröder! Min mun har öppnat sig till Eder, mitt hjerta är vidgadt. Till motsvarande gengåfva vidgen ock i Eder. Högt skattar jag det förtroende, hvarmed I genom Eder lika oväntade som oförtjenta kallelse till detta öfver måttan ansvarsfulla embete hedrat mig.
Ett redligt uppsåt att tjena Visby Stift skolen I icke heller komma att hos mig sakna; men jag är icke dess mindre och skall nog framgent blifva i behof af. Edert välvilliga öfverseende, när det blir fråga om dugligheten till mina afsigters förverkligande, min erkänslas bevisning i handling. Skänken wmig då alltid denna välvilja med helt ädelmod och bedjen flitigt Gud för Eder biskop, att Han ville alltmer och mer uppfylla honom med sin helige Ande, som ensam förmår skickliggöra en arm, svag menniska till sådant högt värt. Undandragen mig aldrig Edert förtroende och Eder kärlek, hvarigenom allena det blifver mig möjligt att bevara den tillitstulla frimodighet, med hvilken jag nu kommer till Eder och hvarförutan min verksamhet här skulle saksa sin rätta nerv. Jag har ej svårt för att älska, och af barndomen vet jag intet älskligare än ett godt presterligt hem; Ännu dröjer det några månader, innan jag får slå ned mina bopålar i Eder metropol, för att gifva mig helt åt Edert och församlingen; tjenande i vår gemensamme Herres namns men så snart vintern är öfver, står jag vill Gud åtföljd af min maka i Eder midt, och derefter bedja vi hjertligen, att I viljen alltjämt betrakta vårt hus såsom den ende härden för Stiftets Prester och alla dess församlingsangelägenheter. Rika minnen och minnesvärda traditioner äro vid det hemmet fästa, icke minst genom den närmast föregående vördnadsvärde innehafvaren af denna biskopsstol, hvilken jag af Guds nåd kallats att intaga, likasom han före mig på ett till efterföljd manande sätt fordom beklädde den Kalseninska lärostolen i Upsala. Välsignadt vare hans minne!
Och nu jag Eder, mina Bröder, åt Gud och åt hans nåds ord, som förmår Uppbygga Eder och gifva Eder arfvet bland alla dem som äro helgade. Ödmjuken Eder derför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja Eder i sinom tid, och kasten allt Edert bekymmer på honom, ty han har Rd om eder. Varen nyktra och vaken; ty Eder vedersakare, djefvulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. Stån honom emot, NR i tron, och veten, att samma lidanden fullbordas på Edra bröder i verlden. Men all nåds Gud, som har kallat Eder till sin eviga här lighet i Kristus Jesus, sedan I en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka ock stadfästa Eder. Honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen.
Visby Domkapitel den 9 September 1885.
K. H. Gez. von Schéele.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 22 September 1885
N:r 76.

Biskop v. Schéele

installerade i förgår i Hablingbo kyrka nyutnämde kyrkoherde J. N. M. Löthberg. Installationen förrättades på sedvanligt sätt af biskopen, iklädd full ornat. Såsom assistenter tjenstgjörde kontraktsprosten doktor Lyth samt kyrkoherdarne Broander, Lange, Söderström, Kalström och Berglund.
Högmässogudstjensten tog derefter sin början, hvarvid altartjensten förrättades af doktor Lyth, kyrkoherdarne Berglund och Kalström samt predikan af församlingens nye kyrkoherde.
Biskopen höll på em. bibelförklaring i kyrkan, som var till trängsel fyld af åhörare.
Igår på f.m. åhörde biskop v. Schéele undervisningen i Hablingbo och Silte folkskolor.
Biskopen återkom igår afton hit till Visby.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 22 September 1885
N:r 76.

Biskop v. Schéeles herdabref.

Till vördige presterskapet i Visby stift.
Hittills har jag hufvudsakligen fäst mig vid de utifrån, från otrons läger kommande svårigheterna och de pligter, vi prester närmast med hänsyn till det lägrets bekämpande hafva oss af den evige Konungen ålagda. Redan deri ingår ju åtskilligt af de, som åligger oss i vårt förhållande till församlingens, den af så många olikartade element bestående församlingens öfriga medlemmar. Såsom målsman för den numera oftast faktiskt tyvärr alltför ringa andliga enheten inom en församling bör pastorn visserligen aldrig åsidosätta sin inför Gud åtagna förpligtelse att vara alla församlingsmedlemmarnes herde och vän, hvilken med öm omsorg för deras väl på sitt bjerta bär dem samtligen och hvar för sig. Men hvar och en ibland oss vet väl, att det gifves öfverallt i våra bygder flere, som undandraga sig den ordentliga själavården, och det icke endast till följd af otro eller likgiltighet ett förhållande, hvilket alltid och allestädes påkallar den sökande kärleken, som går efter det borttappade fåret, tills han finner det utan på grund af misstro till oss, vårt herdasinne, vår herdakärlek. Härvid afser jag icke egentligen de dyrbara länkar, hvilka redan brutits ut ur kedjan och öppet förklarat sig till följd af olika läroåskådning icke vilja vidare med oss hafva någon församlingsgemenskap och derför valt sig egne laglige eller olaglige föreståndar, hvilka öfvertagit närmaste ansvaret för deras andliga omvårdnad. Nej, jag åsyftar dem, som ännu icke inträdt i något annat fårahus-, icke öfvergått till främmande kyrkosamfund, men ändock hafva för sed att öfvergifva våra församlingar, emedan de tycka sig inom dem sakna den uppbyggelse och den tukt, som de förmena vara oskiljaktiga från ett kristligt församlingslif. Rätt fattadt är ju detta anspråk riktigt, och obestridligen behöfver vår kyrka, lika väl som öfriga kyrkosamfund, derom kraftigt erinras ; men je nojas icke med att i kärlekens hopp gifva sådana erinringar till det helas förbättring, utan afsöndra sig till egen glädje och eget bevarande från det onda. Huru skola vi nu skicka oss med hänsyn till denna i våra kyrkliga förhållanden så djupt ingripande företeelse? Mången af Eder, mina Bröder, kan säkerligen härutinnan hafva mer att lära mig än jag Eder. Med tacksamhet skall jag ock framgent mottaga Edra broderliga upplysningar och vägledande råd, särskildt i denna sak, som ligger mig så nära om hjertat. Jag vill dock, enligt hvad jag anser vara min dyra rätt och pligt, utan all förmätenhet i största allmänhet säga Eder hvad jag härom tänker.
Först af allt tror jag det vara af nöden, att dessa onekligen i ett vigtigt afseende vilseförda men icke desto mindre till största delen uppriktigt för Guds rike nitälskande själar finna, att vi med dem syfta hän till samma mål, att vi långt ifrån att anse dem för våra och Guds rikes fiender fastmer glädjas öfver att i allra djupaste bemärkelse i dem äga vänner och buudstörvandter gentemot dessa många, som vandra likgiltiga eller rent af fiender till Kristi kors. Huru ringa och obetydligt är väl icke det som skiljer 083 emot det som förenar oss med hvarandra! Detta gäller naturligtvis icke dem, hvilkas traktan och begär hufvudsakligen går ut på att sjelfva något vara och göra, som främst af allt åtrå att få sola sig i medvetandet af att andarne äro dem underdånige, utan på dem tänker jag, hos hvilka själens innersta lust och längtan är, att deras namn måtte vara skrifna i himlen. Om då äfven hos oss förspörjes ett himmel-kt mod och sinne, så att vi kunna med Jonas son svara Mästaren på hans hjertefråga: »Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär»; så kan det ej i längden fela, att denna inre samstämmighet skall träda fram i dagen. Föga tror jag det gagna att med våra separatister strida om deras donatistiska meningar. Till idéen kunna de icke vederläggas, och redan äro de på god eller rättare ond väg att få af verkligheten sin ojäfaktiga vederläggning, alldeles såsom ju kyrkohistorien lärer, att det tillförene alltid gått med de lockande men ohållbara föreställningarna om en ren församling på jorden. Få torde inom dessa kretsar de icke vara, som allaredan hemligt längta tillbaka till modren, i hvars sköte de fått sin kristna fostran och som med alla sina brister dock, Gud vare lofvad, hitintills i vårt land uppehållit ren evangelisk lära samt värnat om de heliga sakramentens förvaltnivug på ett skriftenligt sätt. Nu gäller det, om de flere eller färre, hvilka känna sig mer och mer otillfredsstälda med den separatistiska, till fullständig independentism syftande församlingsordningens löshet och hennes osäkerhet med hänsyn till sjelfva salighetsmedlen, hos oss den svenska kyrkans prester finna något af den enfald, innerlighet och värma, som torde hafva ursprung ligen utgjort partiledarnes starkaste dragningskraft. Icke lärer någon af Eder, käre Bröder, missförstå mig så, som skulle jag gilla den falska måttstock, hvarefter presten och hans gerning nu så ofta mätas, då det trogna, redbara arbetet i Herrens tjenst underskattas eller kanske helt och hållet underkännes, derföre att känslans liflighet dervid saknas, hvilken ju likasom allt annat godt är en fri Guds gåfva, som ingalunda kan eller ens bör af någon uppskrufvad och tillkonstlad känslosamhet ersättas.»
Det mest inbjudande är och förblir det enklaevangelium sjelft, korsets predikan i ord och lif; och jag tror, att der detta finnes, der Guds nåd i Kristus Jesus af presten icke blott omtalas såsom något, hvilket står att läsa i bibeln, utan så att säga framräckes och bjudes åt den ångerfulla, botfärdiga själen såsom något, hvars ljuflighet och kraft han för egen del fått erfara och hvaraf han derför hjertligt önskade få dela med sig åt dåm Gad honom gifvit att »föda på en grön äng och föra till friskt vatten» — der skall ock liksom af sig sjelf den rätta tonen vara anslagen. En hvar af oss, mina Bröder, vet väl, att den gudomliga uppenbarelsen genom art afslöja såväl menniskohjertats djupa förderf som kärlekstankarne på djupet af Guds bjerta i alla tider visat sig vara det, som genom sin inneboende sanningskraft mest af allt i verlden förmår sätta menniskors hjertan i brand, hvarför säkerligen ingen bättre utväg finnes till den öfverklagade bristens fyllande än att vi åter och åter, mer och mer försänka oss i denna uppenbarelse, på det att hon må få allt fullständigare bemäktiga sig vår ande, själ och kropp, och vi sålunda blifva och framstå såsom de der intet annat åstunda än att vara hennes lydiga organ, till Guds ära och våra församlingars sannskyldiga, varaktiga väl. Deremot allt jemkande med sanningen, allt haltande i bekännelsen, all förteg-nhet i fråga om vare sig Guds goda eller hans nådiga vilja, alla omsvep och undanflykter, hvarigenom folket komme att sakna den fasta och bestämda ledning vi äro pligtige att lemna, hvarje ingående på oberättigade önskningar, för att icke säga fordringar af en förskämd andlig smak, allt sådant vore ett uppgifvande af den stora, vigtiga post, hvilken blifvit hvar och en ibland oss såsom prestembetets innehafvare icke i allmänhet men inom den Svenska evangelisk-lutherska kyrkoafdelningen anförtrodd, ett förräderi mot den Herre, hvilken vi lofvat att just inom denna del af hans kyrka utan både menniskotruktan och menniskobehagsamhet tjena, Å sin sida har ock han gifvit sina tjenare det oskattbara löftet om sitt allsmäktiga bistånd, men endast så vida de befinnas trogna. Hvarje afvikelse från trohetens kraf, för att undkomma eller åtminstone minska de svårigheter och bekymmer, hvilka den ifrågavarande söndringen bereder 088, skulle derför vara lika oklok som orättfärdig. Så hafva ock städse dylika svaghetens eftergifter, der de gjorts, visat sig föra till allt annat än det åsyftade målet af endrägtens återställande. Ja, mina dyre Bröder, älskom friden, men endast i förening med och på grundvalen af sanningen!
Näst efter den egna personliga delaktigheten i det goda, hvilket prester har att förkunna och erbjuda åt andra, kommer i vigt för honom vid öfvandet af hans heliga embetsgerning jast det, att vara fullviss i sitt sinne om att hafva blifvit af. Gud sjelf kallad till detta embete, ehuru kallelsen dertil förmedlats af kyrkan i hennes historiska gestaltning af vare sig national- eller fri-kyrka och genom de olika organ, som dervid till följd af historisk utveckling i olika länder brukas. Så visst det är, att vår Herre Jesus Kristus iustiftat nådemedlen, så visst har han ock insatt ett särskildt embete till deras handhafvande, Detta är något, som icke endast beror på ordningens allmänna lag, det organiska förbållandet inom samfundslifvet af ötver- och uader-ordning, hvilket genom dekalogens fjerde bud fått särskild godomlig besegling, utau det kyrkliga embetet hvilar förnämligast på Jesu Kristi omedelbara instiftelse. Hvilka invändningarna än må vara, som kunna exegetiskt göras mot den sålunda fattade betydelsen af de bibelställen, hvilka till stöd härför blifvit vid allas vår invigning till det presterliga embetet anförda, alla dessa invändningar stranda mot det obestridliga taktum, att hala kristenheten alltifrån apostlarne, hvilka ju sjelfva af kyrkans gudomliga grundare derom emottagit befallningen, beständigt fattat denna befallning så, som skulle det kyrkliga embetet hvila på icke endast jus humanum, utan tillika jus divinum. Visserligen har den ev.-lutherska kyrkan med äkta evangelisk frihet städse bekänt, det bestämmandet at sättet för kallelsen till detta embete vore & kyrkan öfverlåtet såväl som sjelfva kallelsens förmedling blifvit henne lemnad; men &å Guds vägnar har hon insatt oss i embetet, och e gång rätteligen dertill kallade är det å Guds vägnar som vi hafva att utföra det. I det stycket, icke mindre än i alla andra väsentliga stycken står vår ev.-lurerska kyrka på allmänkristlig grund och gör allvar af sin i Angsburgiska Bekännelsen afgifna förklaring att icke vi!ja vara något annat än den renade katolska eller allmänneliga kyrkan. Alla gensagor häremot måste vi ödmjukt men bestämdt tillbakavisa. Utan trosvisshet derutinnan skola vi aldrig kunna äga och bevara dena frimodighet, som vid utöfningen af det kall, för hvilketsstorhet englar darra, är oundgängligt af nöden. Villigt och tacksamt skola vi icke dess mindre samverka med alla de krafter ur församlingens egen midt, hvilka vilja i uppriktig ev.-lutersk anda med oss dela omsorgen om Kristi får och lam, synnerligen der presten med bästa vilja och största ansträngning likväl icke räcker till för tillgodo.eende af de växande andliga behofven, ja för att ömt taga sig an månget er i nära sammanhang stående lekamligt behof.
Och hvartill äro prestanb>tets innehafvare kallade och satte? Den Anzsburgiska Bekännelsens Åpologisvarar: R-presentant Christi personam propter vocationemt ecciesis, non repreantant proprias parsonas; quam verbumChristi, quum sacramenta porrigunt, Christi vice et loco porrigunt. Det vore ett det gröfsta missförstånd att fatta detta på den påfviska härsklystnadens vis, så att allas vår gemensamma Herre derigenom blefve liksom aflägsnad eller skjuten åt sidan och vissa fattige syndare skulle vara berättigade att härska öfver andras samvete. Ack nej, mina älskade Bröder, det är sannerligen icke så mycket för häfdande af några verkliga och förmenta rättigheter jag härom påminner, som fastmer för att minna oss gemensamt på det häri inneburna, oändligt stora, evighetsdigra ansvaret. Måtte ingen ibland oss någonsin förgäta detta, att om Kristus insatt oss att vara hans organ, hans läppar och händer och fötter, så är det för att vi skola hafva all vår berömmelse i att få såsom hans efterföljare tjena, med öga, öra, tunga, hand och fot tjena hans dyrt köpta hjord. Då menskligheten i sjelfvisk hersklystnad snedvridit och förvändt den rätta ställningen mellan sig och sin Skapare, så har det behagat himlens och jordens Herre att i tjenareskepnad sjelf träda in i denna vår verid, för att sålunda återställa det rätta förhållandet och lära oss menniskor den väg, på hvilken allena det brustna föreningsbandet stode att återknyta. Den mig tjenar, han följe mig, sade Frälsaren. Uppenbarligen tillhör det ingen att, såsom några af medeltidens fromme, söka i utvärtes mening efterapa vår Herres och Frälsares fullkomligt enstående lefnadslopp — olika tider påkalla dessutom olika former, hvilka det icke sällan just är ett bevis på bristande ödmjukhet att förbise eller trotsa men utan delaktighet i Jesu tjenaresinne och utan uppriktigt hjerteuppsåt atwt följa honom efter på sjelfförnekelsens väg kan ingen, allraminst i en frihetsälskande tid sådan som vår och hos ett af ålder frihetsälskande folk sådant som vårt, hoppas framgång vid sitt bemödande att upprätthålla det presterliga embetets ledande ställning, dess rättighet och plikt att hämta anvisningarna för sitt tjenande från den himmelska Öfverherden och icke från kjorden, hvilken tvärtom bar rätt att kunna befråga lagen af prestens mun, har rätt att vänta sig pålitliga anvisningar i det andliga jämväl af sin jordiske herde. Det är af obeskriflig vigt, att menigheten lärer sig inse och behjerta, att det nyfestamentliga prestembetet är, likasom sabbatsinrättningens bibehållande i nya testamentets tidsålder, ingalunda att betrakta såsom en börda och ett tvång, utan såsom en välsignad Guds gåfva, för hvilken hon bör prisa hans vishet och nåd. Och aldrig kunna vi å vår sida vara nog ifrige att hos oss sjeltva inskärpa, att den kyrkliga myndigheten angår eviga ting och får allenast med ordets makt öfvas.
Jag kan icke annat än vid detta för hela min kommande embetsverksamhet betydelsefulla tillfälle öppet uttala min öfvertygelse, att äfven oss, den närvarande tidens själasörjare, så vidt vi förkunna ett rent evangelium och sakramenten af oss rätt handhafvas, afse Jesu ord till hans lärjungar : Den som hör eder, han hör mig, och den som föraktar eder han föraktar mig. Men hvad kan väl för hvarje prest vara mer uppfordrande till att skicka sig så, att de i hans vård lemnade fåren må se och igenkänna hos sin herde några, om än så svaga och bristfälliga drag, som svara mot den urbildliga herdetypen, sådan den på hvarje blad i skriften möter oss? Jag måste bekänna, att jag är öfvertygad, det äfven på oss och vårt församlingsförhållaude bör tillämpas apostelns utsaga rörande den stora hemligheten om ärteuskapet såsom en afbild af Kristus och församlingen, till följd hvaraf hvarje liten lokalförsamling ock har att se till, det hon för Herrens skull häller i vördnad den skröpliga menniska, som icke utan. församlingens samtycke är genom Guds vilja och råd insatt att hos henne i viss mening företräda hans egen höga person. Men hvad i all verlden skulle kunna utgöra en kraftigare uppfordran för presten att älska och gifva sig ut för den åt hans särskilda om buldande anbefalda menighet, såsom ock Kristus gjort för hela sin kyrka och församling, hans utkorade brud? Om vi blott kunde, såsom det höfves dem, hvilka benådats att i den egendomliga bemärkelse, som I och jag, kallas denne himmelske Brudgums vänner, af hjertat fröjda oss öfver Brudgummens röst, intet högre önskande än att såsom rätte brudförare få tillföra honom bruden, att han måtte tillväxa och vi aftaga — då skulle visserligen äfven oss oftare, än som vanligen sker, beskäras att med sanning säga: Denna min fröjd är nu fullkomnad.
Måhända skola de icke saknas, som finna detta innebära ett alltför idealiskt betraktelsesätt, föga motsvarande verkligheten. Jag skall icke deruti motsäga dem, men jag vidhåller, att för framgången, ja för sanningen i vårt verk fordras, att ’vi skola vara dristiga nog att i högtidsstunder svinga oss på andens vingar högt upp öfver all denna tidens vedermöda, oro, brist och qvalm, I idealet innehålles ju den rätta utgångspunkten för vårt arbete på samma gång som dess mål, hvilket icke är något annat än att föra ned himlen till jorden, vara med om att på denna arma, syndfulla jord bygga himlarnas rike. Jag fruktar, att den prest skulle i ett väsentligt stycke förfela sin bestämmelse, som af rädsla att blifva missförstådd aldrig vågade att från sin predikstol tala till församlingen såsom Guds församling, de heligas samfund, aldrig att behandla sina kateknumener såsom genom dopet vordne helga manna medborgare och Guds husfolk, aldrig att vid sjuk: eller dödsbädden till en själ, som uppriktigt bekänner:
jag är svart, förtröstansfullt svara: ja, men icke dess mindre för Jesa blods skull ganska täck. Mestadels måste vi ju föra ett helt annat språk, för att ieke förlora verklighetens mark under våra fötter; vi få blott akta oss att blifva af dagens tnnga och hetta så nedtryckte, att vi icke vidare förmå att med trons och kärlekens synglas upptäcka bakom det omedelbart gifna något, hvartill den naturliga menniskans skumma blick icke förmår tränga fram, något af detslag, som Blisas tjenare fick På berget skåda, då på profetens bön Herren öppnade honom ögonen och för ett ögonblick täckelset borttogs från hans bjerta (2 Kon. 6, 17; jfr 2 Kor. 3, 12—18). Visst böra vi erkänna det förhandenvarande eländets förfärande vidd och djup samt med brinnande nitälskan bestraffa synderna, som gå i svang inom församlingen, allvarligt framhållande, hurusom vår Gud är en förtärande eld; men låtom 088 ock förstå att locka henne och föra henne uti öknen och tafla ljufliga med henne, visa henne, hurusom vägen går genom bedröfvelsens dal till hoppets port, der hon skall sjunga likasom i sin ungdoms tid. Jag befarar, mina Bröder, att vi väl mycket låta de omgifvande trångmålen bålla oss tillbaka från ett fulltonigt uttalande af det hopp vi såsom kristne hysa. Är deticke just i den nyssnämda Akorsdalen, som man predika skall det i hoppas skolen? Hafva icke just de mest tryckta tiderna varit de, i hvilka kyrkan firat sina sanna triumfer? Hvilken är vår berömmelse, om vi äro hoppfulle, när allt går oss väl i handom? Dertill fordras ingen trosblick, intet af den sinnesart, som fördrager alltivg, tror allting, hoppas allting, tål allting. I samma mån som födslosmärtorna till tingens pånyttfödelse fortskrida, samt förutsägelserna gå i fullbordan om det lidande och det bat, hvaraf Jesu rätte lärjungar skola drabbas för hans namns skull, om uppträdandet af de månge falske profeter, som skola vilseleda många, om den öfyerhandtagande laglösheten och kärlekens förkolnande hos de flesta, så tillkommer det oss, om vi annars vilja lyda vår Mästares maning, att resa oss upp och upplyfta våra hufvud, vetande att detta allt är förlossningens förebud, lika visst som, uå fikonträdets qvist redan bar blifvit mjuk och löfven hafva spruckit ut, Vi veta att sommaren är nära.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 15 September 1885
N:r 74.

Sin första predikan

härstädes höll biskop v. Schéele i söndags i domkyrkan, som var ända till trängsel fyld af ifrigt lyssnande åhörare.
Nåd vare Eder och frid af vår Fader och vår Herre Jesus Kristus, voro predikantens inledningsord, hvarpå följde en bön af ungefär följande innebåll: Fader, jag tackar dig för din godhet och hoppas på din nåd. Stärk mig, din tjenare, och upplys mina ögon. Stöd mig, då jag stapplar. Gif att jag troget måtte verka i din tjenst samt att all menniskofruktan och menaiskobehagsambet måtte vara fjerran från mig. Stöd oss alla, o Herre.
Den del af Jesus bergspredikan, som handlar om jordiska ägodelar, bön och fasta, utgjorde texten för biskopens varma, högstämda föredrag. Hvarje vers genomgicks och uttyddes på samma gång enkelt och djupsinnigt. Denna bergspredikan vore en ovansklig pärla. Sorgligt nog gåfves det somliga, som ej tycktes hafva någon Gud, ej äga någon tanke på ett lif efter detta. Intet farligare, nesligare och föraktligare tillstånd funnes än att taga stunden som den kommer. Dot gåfves visserligen också de, som trodde sig tjena på en gång Gud och mammon. Så skilda herrar kunde dock ingen tjena. En viss lifaktighet i religiöst afseende gjorde sig gällande i dessa dagar, särskildt här på denna ort. Man kände behofvet af att hafva en Gud, att hängifva sig fullt åt den Högste. Han ville ej neka att timliga skatter vore något godt. Gud hade skapat äfven dessa. Det vore bevis på skefhet och förvillelse att förneka det. Men de voro förgängliga. Hura många möjligheter funnes ej att förlora dem under jordelifvet. De förde också ofta med sig mycken bedröfvelse, sorg, frestelser och snaror. Ofta tänkte man: Jag har så litet, men om jag hade mera af gods, guld och ära, så lycklig jag då skulle blifva. Sådana tankar vore ett djefvulens konstgrepp. Girigheten vore roten till allt ondt. Penningar knnde visserligen vara medel till att skaffa makt, ära och pvjutning. Allt detta vore dock fäfänglighet, förgänglighet! De efter jordiskt godt lystne sjunka ofta djupt ned, ty de saknade himmelskt godt.
De himmelska ägodelarna vore af motsatt slag. Det andliga goda vore oförgäogligt. Ju mer du ger ut af jordiskt guld, desto fattigare blir du, men ju mer du delar med dig af andligt guld, af kärlek, desto rikare känner du dig; i detta senare fall varder utgiften en inkomst i motsats till det förra fallet. Hvad vore jordisk njutning, ära och all härlighet mot detta godal De andliga skatterna medförde tröst och hugsvalelse samt styrka i dygden. Hade man åtojutit dessa verkliga äkta skatter, då vore man fullt lycklig och kunde med frid befalla sin själ i Guds hand, ty dessa skatter voro oförgängliga, eviga och de enda för själen fullt tillfredsställande. Det vore ett bländverk att sätta sin lit till andra skatter. Sök först efter Guds rike och Hans rättfärdighet, så faller Eder allt detta till. Den, som hafver Gud kär, tjenar allt till det bästa.
Många menade att det vore oevangeliskt och okristligt att samla jordiska ägodelar. Detta vore dock ett missförstånd. Den som ej vill arbeta, han skall ej heller äta. Herren säger, att vi skola taga vara på alla Guds gåfvor. Atttaga rätt emot dessa, är ej att sitta med hän: derna i kors. Man måste arbeta till sin egen utkomst och för att kunna hjelpa våra bröder Man måste vara trogen i det lilla. Jesu ord I skolen ej församla Eder ägodelar på jorden> borde fattas i sammanhang med Hans öfriga förmaningar. Han menade här att man ej borde akta jordiska skatter såsom de högsta. Om ditt sinne hängde för mycket fast vid detta jordiska, bed då Herren att bryta din vilja, då du ej sjelf hade makt dertill. Herren bjöde dig att törsamla ägo delar för lifvet. Lyft din själ mot höjden liksom blommar blickar mot solen! Hvila i Herren att Han må kunna arbeta i dig, det är det första vilkoret för samlande af himmelska ägodelar. Vårt hjertas högsta och största tröjd skola egnas Gud. Den är intet värd, som ej för honom kan öfvergifva fader, moder, hustru och allt.
Msd tålamod skall man följa skriftens bud. Tag vara på ditt hjerta! Der dina ägodelar är, der är ock ditt hjerta. Utvälj den kloka delen, det ena nödvändiga. Af hvad sorts ägodelar du samlar kan man bedöma ditt hjertas beskaffenhet.
I våra dagar framhölles med rätta, att kristendomen i första rummet ej vore en lära utan en hjertats sak, en hjertesanniog. Men att förklara att läran vore likgiltig, det vore en osanniog, en lögn. En ren lära vore ett vigtigt medel till att vandra sannvingens väg. Det vore i högsta grad vigtigt att se klart i andans verld liksom på jorden, Hvad som lärdes i Guds församling inverkade mycket på diva tankar om de högsta tingen. Det vore stort och utomordentligt vigtigt att se att Kristus och Gud vore samma person. Herren hade gifvit oss medel att upplysa hvarandra. Man måste rätt använda dem. En gång skall Herren af mig och dig kräfva räkenskap.
Det var länge sedan en sådan predikan hördes i Visby domkyrka, der, efter hvad det uppgifvits, biskop v. s. efter sin hitflyttning nästa vår lär hafva för afsigt att låta höra sig minst en gång i månaden.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 15 September 1885
N:r 74.

Biskop von Schéele

anlände hit idag med ångf. Gotland. Han mottogs vid Skeppsbron af stadens presterskap, hvarefter hans första besök gälde den aflidne företrädarens biskop Anjous graf. I morgon inträder han i domkapitlet, hvarefter uppvaktning lär komma att äga rum af stadens skol- och ecklesiastikstat.
Om söndag kommer biskop v. s. att predika i högmässogudstjensten.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 September 1885
N:r 72.

Biskop von Schéeles invigning.

Assisterad af professorerna Torén, Johansson och Norrby, kontraktsprostarne S. V.
Gustafsson i Fole och d:r O. Öfverberg i Stenkumla jämte d:r O. V. Lemke i Visby invigde erkebiskopen i söndags efter högmässogudstjenstens slut i Upsala domkyrka biskop K. H. Gez. von Schéele ihans embete såsom herde öfver Visby stift.
Predikan hölls af domkyrkoadjunkten Fransson och altartjonsten förrättades af doc. Jansson.
Sedan församlingen afsjungit de första verserna af psalmen 319, höll hr erkebiskopen från altaret ett högstämdt tal. Utgående från berättelsen i Mattei evangeliums 10:de kapitel, om huru vår frälsare utsände sina lärjungar att lära i alla land, framhöll erkebiskopen försakelsens kraf på den, som tagit Jesus’ kors uppå sig. Det var ett stort kraf, så stort, att man för Kristi saks skull borde ej blott offra hvarje lem, som var en till förargelse, utan äfven afsäga sig det dyrbaraste man ägde på jorden. Särskildt skulle den, som vore satt att leda tusenden af själar, haklart för sig betydelsen af detta kraf, men han skulle ock klargöra för dessa tusenden, hvad som kräfdes af en hvar af dem för att han skulle vara en sann Kristi efterföljare.
Med manligt mod hade den, som nu vigdes till andlig ledare för mångtusenden, både såsom församlingslärare och från lärdomskatedern försvarat korsets lära. Troget hade han också lefvat ef ter sin frälsares anvisning. Man kunde oek derför vara förvissad, att han skulle visa andra vägen till korset, intala dem det mod, som behöfdes att icke svigta under korset.
Slutligen vände sig talaren mera direkt till den nyinvigde med följande ord:
Käre broder! Du skall efter häflvunnet bruk i denna stund mottaga korsets tecken såsom ett yttre tecken till det nya embete, till hvilket du genom konungens och embetsbröders jförtroende kallats, och under hvars utöfning en har att gå i spetsen för många troende, som jämte dig äro kallade att vara Jesu Kristi – efterföljare. Hvad det dyrbara tecknet, den härliga sinnebilden betyder, har jag nyss i mina ord blott ofullständigtkunnat skildra, men något mer är då icke heller för dig behöfligt. Du vet nämligen sjelf att det är både ett lidandets och ett segerns, både ett ödmjukhetens och ett frimodighetens tecken; du har också sjelf under många år både som lärare vid vår högskola och som församlingslärare med andligt allvar försvarat korsets kraf och korsets ära; du har äfven, så vidt menniskor kunnat döma, troget burit det efter din frälsares föredöme. Så tag nu emot sinnebilden med alla dess påminnelser och lär hädanefter andra pi den ö, som kallas Östersjöns pärla, haru det verkligen är bestäldt med Guds rikes lagar, och huru vägen går från förgården in i helgedomen. Korsets pre-dikan är ännu i dag öfver allt i verlden judarpe en förargelse och grekerna en galenskap, men du är van att skingra både den menskliga egenrättfärdighetens och den menskliga visdomens bländverk, och du vet, hvem den är, som har segern i sin hand. Och nu vare han den nåderike och mäktige segerbjelten med dig och välsigne han all din gerning.
Och skulle du tycka en gång, att hans kall kännes för tängt, så upplifva ditt mod med den tanke, som fordom eldade Jesu lärjungar, den tanken, att, sedan han helgat korset genom sin död, vore hvarje kors, som en kristen efter honom bär, städse omelingadt af friska blomster, och att af de blomstren småningom hopbundes lifvets krona. Blifve dig den tid en gång förunnad, då du får utbyta ditt kors mot den kronan».
Sedan den kungliga fullmakten blifvit uppläst, de assisterande framsagt hvar och en ett bibelspråk och den biskopliga skruden påklädts den nye stifsberden, förklarade erkebiskopen honom i den treeninge Gudens namn invigd till herde öfver Visby stift. Invigaren läste härpå »Fader vår>, en bön och välsignelsen, hvarpå akten afslöts med afsjungandet af nämde psalms sista vers. Templet var fyldt af andäktige åhörare.
Strax efter kl. 2 på eftermiddagen uppvaktades den nye biskopen af Smålands nation. Dess kurator, docenten Lagermark, tolkade nationens tack till biskop von 8. för det myckna han gjort för nationen dels under sin studietid såsom hennes kurator, dels sedan under sin nära 20-åriga akademiska lärareverksamhet såsom en landsmännens sanne och uppriktige vän.
I sitt svar framhöll biskop von S., att han mycket väl förstode, att det vore den personliga tillgifvenheten, nationen ville tolka för honom på denna hans högtidsdag. Nationen stode i tacksamhetsskuld till bonom, hade hennes kurator sagt: Vore det verkligen så? Nej, det vore han, talaren, sem stode i förbindelse till nationen. Ty han hade i sin gemenskap med den älskade fosterbygden lärt sig de enkla seder och den rena gudsfruktan, som funnes bland dess folk. Detta hade ock gjort klart för Honom, att nationsindelninge. vid universiteten vore en institution, som hade det största berättigande. Utom att denna institution bevarade ynglingens första fjät vid högskolan, bevarade hon också honom från att falla i den subjektivitetens trånga ensidighet,. fackföreningar hade med sig. Umgänget med hembygdens kamrater med skilda mål lärde ynglingen att blicka utåt, fatta objektiviteten i lifvet, inse, att det fans någonting idealt i verlden. Ve det land, hvars ungdom förlorade idealiteten ur sigte. Dess stund vore nära. Han hoppades derför, att hans landsmän, som han älskade så högt, alltid skulle höja idealitetens fana, Men de borde dock dervid ha hugfäst, att det ideella hade sin grund i sanningen, att det endast kunde gegra i kristendomens namn, med hoppet såsom mål. Sanningen vore det ideellas grund och hoppet dess utfyllnad. Väl den ungdom, som aldrig glömde detta I denna förhoppning uttalade han till landsmännen «Gud hägne Eder«.
Sångarne sjöngo «Vårt land« öch «Sjungom studentens lyckliga dar.»
Ena stund härefter fick den nyinvigde biskopen genom deputerade från Gotlands nation kand. Hauffman, S. Bolin, Lange, Bachér och Nycander mottaga nationens välkomsthelsningar, framförda af nationens kurator, hr Hauffman. Sitt hjertligt vinnande svar på denna helsning slöt biskop S. med en uppmaning till de & nationens vägnar uppvaktande att hädanefter betrakta honom som deras tillhörighet,
Erkebiskopen gaf senare middag för biskop v. Schéele samt de vid akten assisterande jämte ett större antal öfrige inbjudne.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 September 1885
N:r 72.

Biskop v. Schéeles invigning

i ämbetet kommer efter hvad som nu är bestämdt att försiggå i Upsala domkyrka söndagen 6 September. Någon dag i samma vecka torde biskopen vara att vänta till Visby på ett pär veckors besök. Hitflyttninogen lär icke komma att äga rum förrän på våren 1886. Som bekant tillträdes biskopslönen först I Maj 1887.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 Juli 1885
N:r 55.

Knut Henning Gezelius von Schéele.

Den 4 Mars innevarande år samlades Visby stifts presterskap och domkapitel för att upprätta förslag till besättande afbiskopsvärdigheten inom stiftet. Den förre innehafvaren hade i väl tio år sett sina kroppskrafter stilla aftaga på ett sätt, som illa stämde med den ännu på ålderns senaste; dagar starka viljan. Stiftsstyrelsen, som i mycket legat nere, kräfde derför en man i sin fulla kraft, stark utan att vara despot, mild och försonlig mot olika tänkande utan att vara släpphändt; vaken för kyrkans kraf, men icke heller blind för Tifvet inom de frireligiösa lägren.
Kommo så dertill, med hänsyn till biskopens egenskap af själasörjare i Visby, krafven på god herde, en skicklig predikant och en folkupplysningens vän.
Så der ungefär tänkte man iskilda lägér, och valrörelsen började, något famlande och obestämd i begynnelsen; mera säker och enig mot slutet. Och likväl var denna enighet, om man såg den på närmare håll, mestadels negativ, gående ut påvicke så mycket att få just den eller den utan mera att söka afböja en kandidatur, genom börd, tjenstgöring inom stiftet och åahdra egenskaper ganska naturlig, men ur andra synpunkter ansedd såsom olämplig och oläglig både för stiftet och kandidaten sjelf.
Med de förbindelser våra prester äga med Upsala högskola, der det öfvervägande flertalet bland dem fullbordat sina studier, låg detnära till hands, att blickarne vid valet af kyrk lig styresman i Visby stift i främsta rummet skulle riktas till akademien vid Fyris. Men huru det nu kom sig, såg det till en början ut, som skulle ingen bland den teologiska.yetenskapens målsmän vid den högskola, som ligger oss närmast, kunna samla något större röstetal. Röstsplittring befarades med en utgång, som icke skulle tillfredsställa flertalet. Och så inträffade då det vid valtillfällen icke alldeles ovanliga, att de väljande lättare. ena sig om: obekanta, af någon. förtroendeingifvande man, framhållna personer än om sådana, i högre eller mindre. grad kända. Ty ur vals förrättningen framgick som: resultat, att af stiftets prester i första och andra rummen, med 39 och 34röster uppförts tvänne teologer Ifrån: den sydsvenska högskolan, mänjutan tvifvel af framstående förtjenst, men för vårt stifts valmän båda personligen fullkomligt obekanta. Med ringa röstskilnad (32 röster) sattesypås tredje rummet Upsalaprofessorn von Schéele.
Valet företedde alltså en vidsådana val mycket ovanlig enighet, enär samtlige förslagsrumsinnehafvare erhöllo mycket öfver halfva röstetalet.
K. m:ts val vid platsens besättande föll på professor Knut Henning Gezelius von Schéele. För vår del tro vi, att detta val för Gotland var lyckligt, ehuru vi komma till denna uppfattning på helt andrå grunder än dem som sannolikast bestämt k. m:t. För regeringen ha väl lärdomsmeriter, konsistorieverksamhet, framstående författarskap, brinnande håg att draga »till strids för friden» jämte ändra egenskaper utgjort de bestämmande förntsättningarhé vid ’utseendet af en bland svenska kyrkans tolf stödjepelare. Men med allt detta kräfves, Synes det oss, för en stiftsstyresman på Gotland en egenskap, utan hvilken hanicke kommer att rätt lyckas: ham bör icke hvarken förakta eller ringakta de frireligiösa andliga rörelserna en yttring af frihetsbegär blandsde mera beaktansvärda. Dessa rörelser, ha inom vår provins nått en omfattning, som gör anspråk på uppmärksamhet och, hvarför ickej äfven understöd och ledning. Derför ha vi trott, att en representant för den mera lågkyrkliga, lekmannaverksamheten inom kyrkan icke obenägna Upsalateologien härstädes vore mera lämplig som högste vårdaren af de andliga intressena, än en som insupit de mera prelatensiskt-högkyrkliga idéerna vid högskolan i biskop Absalons stad.
Till den manligt prydliga, mildt allvarliga bilden här ofvan af vår nye, 47-årige stifts- .och skolstyresman behöfva vi icke foga många ord: De yttre dragen af hans lif känna våra läsare redan genom den af oss för någon tid sedan meddelade förteckningen öfver hans många och stora lärdomsmeriter. Hans inre och mera personliga sådana få vi i sinom tid Jära känna under en verksamhet, som det må förunnas honom att länge utöfva! Vare han till det arbetet välkommen!

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 Juni 1885
N:r 46.

Biskopsval

har idag ägt rum inför stiftets kontraktsprostar kyrkoherdarne Örfverberg, Gustafson och Broander i Björke, Tingstäde och Hemse kyrkor. Vid sammanräkning af de på skilda håll afgifna rösterna visar sig resultatet sålunda: Kontraktsprosten, utnämde kyrkoherden i Norrköping Edvard Herman Rohde 34 röster, professorn i Lund Per Gustaf Eklund 30, professorn i Upsala Knut Henning Gezelius von Schéele 27 röster, professorn i Upsala E. G. V. N. Rudin 21, kyrkoherden i Torrlösa 8. L. Bring 15, professor Norrby 9, kontraktsprosten Lyth 6, professor M. Johansson 5,samt statsrådet Hammarskiöld, doktor O. V. Lemke och lektor U. L. Ullman hvardera 1 röst.
Domkapitlets fem röstsedlar äro ännu icke öppnade, men antagas komma att tillföra hrr Rohde och Eklund hvardera fem röster samt Schéele 3 eller 4 röster, hvadan förslaget skulle komma att upptaga dessa namn i nyssnämda ordning.
Prof. Schéele, som enligt de båda profvalens sammanlagda röstsiffror fick första förslagsrummet, har- vid dagens val förlorat några röster i norra kontraktet.
Ryktesvis förljudes, att professor Eklund icke är synnerligen hugad att eftertrakta platsen, då han antages komma att varda en bland de mera framstående kandidaterna vid biskopsval i Lund.
För dem, som möjligen äro intresserade att: se valresultatet inom de olika kontrakten, hafva vi uppgjort följande öfversigt. Siffran inom parentes under hvarje kontrakt angifver huru många röstsedlar, som afgifvits:

Hela det afgifna röstetalet utgör alltså 150. Om denna siffra delas med 3, vi sar sig sålunda, att 50 valsedlar afgifvits. Det är möjligt att vi misstaga oss, men det synes vara en sedel för mycket. Ty pastoraten äro visserligen 44 och komministraturerna 6, men kyrkoherdebefattningen i Visby är ledig och dess v. pastor röstar endast såsom komminister. Huru härmed än må förhålla sig, inverkar denna omständighet icke ändrande på valets resultat.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 Februari 1885
N:r 18.

Biskopsval

äger rum nästkommande onsdag. Det är en valförrättning af största betydelse icke blott för stiftet såsom sådant utan jämväl för Visby stad, hvars kyrkoherdebefattninog är förenad med biskopsstolen. Och då genom en orimlig lagstiftning en prebendeförsamling är utesluten från inflytande på sådana val, är det sjelfklart, att man inom samhället med största intresse emotser utgången, hoppandes att den måtte varda sådan, att man får anledning dermed vara tillfredsstäld. Det har derför också varit glädjande att på sista veckorna följa valrörelsen, enär man deraf förnummit, ax detre personer, om hvilka flertalets meningar synas komma att ena sig, hvar för sig äro egnade att väl fylla krafven på en dugande styresman på detta område både för stiftet och staden.
De namn, hvilka, ifall det verkliga valresultatet kommer att svara mot utgången vid ett par enskildt vid skilda tider och på skilda håll af tillsammans hälften bland de röstberättigade anstälda profval, skulle komma att samla de flesta rösterna äro: den såsom andlig vältalare kände professor K. H. Gezelius von Schéele, professor P. G. Eklund, den teologiska vetenskapens erkändt förnämste stödjepelare vid Lunds högskola, samt kontraktsprosten E. H. Rodhe, den framstående predikanten.
Den ordning, i hvilka namnen här upptagits, betingas af deröstsiffor, som fram gått ur profvalen.
Då vi efter allt hvad man om dessa personer känner eller genom andra erfarit hafva anledning antaga, att stiftet, hvilken af dem som än kan komma att nämnas, bör känna anledning till belåtenhet, hafva vi, såsom här ofvan antydts, icke kunnat annat än med tillfredsställelse se utgången af de förberedande valen.
Det återstår blott en maning till endrägt och sammanhållning, övsklig icke blott derför, att den som kommer att utnämnas, må varda det med, icke mot, flertalets önskan, utan äfven derför, att genom en splittring af rösterna ett af förslagsrummen mycket lätt kan komma att upptagas af ett namn, som endast ett rivga fåtal önskar.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Februari 1885
N:r 17.