af värdig och anslående art firades förliden gårdag å Katthammarsvik. Initiativet till densamma hade tagits af landshöfdingskan G. Poignant och kommendörskan E. Hägg, som båda med familjer der tillbragt sommaren. Festen var egnad åt veckans stora minne och i sammanhang dermed åt vårt sjöförsvar, för hvilket senare inkomsten var afsedd.
Inbjudning till festen hade utgått till kringliggande trakter och vunnit liflig tillslutning: Redan på förmiddagen började hamnplatsen antaga ett festligt utseende, öfverallt svajade flaggor, skjuts på skjuts rullade in och mer än en båt syntes för frisk vind länsa in i viken. Själfva festplatsen var en under Katthamra egendom hörande äng, festligt omgifven af flaggor och vimplar. Här samlades nu efter hand mellan 6 och 7 hundra personer, och snart rådde full trängsel omkring det väldiga kaffebordet, der litet hvar på det bästa undfägnades.
Festen inleddes med en fosterländsk sång, afsjungen af en å platsen bildad såpogkör. Sedan löjtnant T. Stålhandske på ett kraftigt och värdigt sätt föredragit professor F. Holmgrens kända, anslående prolog vid festerna för sjöförsvaret å kongl. operan, ljöd från sångarne fulltonigt och klingande »Hell dig du höga nord». Nu bestegs talarestolen af landshöfdingen Poignant, som yttrade ungefär följande:
Vår fest i dag gäller Brömsebro fred och sjöförsvaret. Vi fira freden, icke kriget. Vi vilja försvar, icke anfall.
För att rätt uppskatta vigten och värdet af freden i Brönnaelro år 1645 böra vi först och främst erinra oss, att Gotlands af ålder själfständiga befolkning, svensk som den är till ursprung och till språk, för tusen år sedan frivilligt gifvit sig under Sveakonungeus välde, till gemensamt försvar mot gemensamma fiender.
Väl hafva under senare tidehvarf såväl tyskar som danskar kommit att bosätta sig på Gotland, tyskarne isynnerhet uti Visby, under det hanseatiska förbundets tid, då stadens styrelse till hälften bestod af främlingar Men hvarken det tyska eller det danska språket har haft någon nämvärd inverkan på det gotländska tungomålet, som var och förblef svenskt. Under hanseförbundets tid var Gotland nog ett rikt land, men lyckligt var det knappast, så blottstäldt som det var för ständiga fejder, ofta nog emellan stad och landsbygd inbördes. Hansetiden tog en ända med förskräckelse genom danske konungen Valdemar Atterdags plundringståg till Visby år 1361. Derpå blef Gotland ett fattigt land, styrdt af en enväldig konung. Det danska väldet räckte, fastän med afbrott, ända till freden i Brömsebro för 250 år sedan, då Gotland återförenades med sitt moderland, som är »frihetens stamort på jorden».
Hvad var det, må vi väl fråga, som kunde åstadkomma trigörelsen från det danska oket? Hvad, om icke den svenska flottan, som år 1644 i de danska farvattnen angrep och tillintetgjorde Danmarks flotta. Utan en sådan seger skulle helt visst Lennart Torstenssons anfall på Jutland med hären hafva blifvit fruktlöst. Och hvad var det som gjorde, att Danmark redan år 1676, föga mer än trettio år efter fredslutet, kunde återtaga Gotland, om än blott för en tid af tre år? Hvad, om icke den olyckliga sjöstriden vid Ölands södra udde, der den underlägsna svenska flottan blef tillintetgjord. Hvad var.
det slutligen, som gjorde att Ryssland år 1808 utan svårighet kunde eröfra Gotland, om icke det att här ej funnos örlogsfartyg till öns försvar. Ty när en svensk eskader, med trupper ombord efter veckors dröjsmål ändtligen kom hit, så blef Gotland genast utan svärdslag återtaget från fienden.
Häraf kunna vi lära, att så länge Sverige saknar ett starkt sjöförsvar, så länge kan Gotland när som helst af en fiende både tagas och behållas. Den lycka, landet vunnit genom freden i Brömsebo, skola vi då förlora, kanske för alltid. Sådant är det historiska sambandet emellan Brömsebro fred och Sveriges sjöförsvar.
Är det nu så, att vi verkligen vilja bevara fredens frukter, då böra vi gotländingar, som framför andra Sveriges inbyggare äro utsatte för fientligt anfall, också framför andra visa oss villiga att offra en skärf till stärkande af det svenska försvaret till sjös. Men vilja vi stärka landets försvar, då höfves oss ock att egna vår varma, vördnadsfulla hyllning åt härens och flottans högste befälhafvare, konung Oskar, de förenade brödrafolkens konung. Lefve konungen!
Talet åtföljdes af kraftiga hurrarop, hvarefter folksången unisont afsjöngs, åtföljd af »Vårt Land» och »Du gamla, du friska».
Återstoden af aftonen var egnad åt föreställningar af den mest omväxlande art. Lokalen härför var i enlighet med platsens resurser en magasinsbygnad. Här gafs nu för ständigt fulla hus upprepade gånger Frans Hodells muntra enaktskomedi »Ett rum att hyra», spelad med en friskhet som aflockade åskådarne den ena skrattsalfvan efter den andra. Under lifligt bifall förevisades tablån Prinsessan Törnros, Heliga Elisabet, Kung Erik och Karin Månsdotter m. fl.
På ängen hade under tiden pärken pågått med lif och lust, Hit samlades man nu igen. Snart lifvades taflan; klädda i brokiga nationaldrägter och med spelman i téten kom en liten skara ungdom tågande och snart gick fryksdalspolskan af stapeln åtföljd af halling och schottish, med lifligt och förtjänt bifall mottagna. Dansen blef nu efter handen allmän och fortsattes ännu någon timme efter solens nedgång, hvarefter folkmassan så småningom skingrades och snart hvilade öfver den lilla platsen nattens frid, endast då och då afbruten af årornas plask från någon båt som sakta gled fram öfver den spegelklara viken.
Belåtenheten med festen var allmän, men så voro ock anordningarna, tack vare värdinnorna, alldeles förträfliga.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 Augusti 1895
N:r 127

