Trakten af Stenkumla kyrka, 12 Sept.
Redan på förmiddagen i går tydde det på, att något ovanligt mellan himmel och jord var i annalkande, ty luften var den mest tryckande. Jag betraktade ett par slåtterkarlar på ängen. De brynte liarne oupphörligt — det ville ej bita, hette det, ehuru gräset ingalunda var af sådan beskaffenhet som växer under tallskog. Jag gick bort till dem ett par gånger. Sigden blef ej hvassare för det. Mitt eget arbete gick som det kunde i en sådan qvalmig sommarluft och i middagsstunden blef jag så sömnig att hvilan blef mera välkommen än maten.
På e. m, började tuppen då kyrkans torn att röra på sig, än hit än dit. Från NV sprang vinden om till full ost, sedan tillbaka till. NO. Ändtligen började spelet att röra på sig, och de första skotten hördes på afstånd åt Högklint. Denna gång lät det ej fridfullt vid Fridhem. Kl. omkring 1/2 6 gick jag upp på ett högre ställe, med fri. utsigt på några qvadratmil rundt omkring. Oupphörligt brann det, oupphörligt dånade det liksom åska. Det var åskväder, men ett oförlikneligt åskäder, som mer och mer nalkades närmare, tills det kom öfver mitt hufvud.
Och de stora regndropparne föllo som sliar, täflande om att släcka elden från trenne håll, ehuru det icke lyckades.
Jag måste ändtligen söka skydd, och gick till ett högt beläget loftrumsfönster. Nu var utsigten ännu vidsträcktare, ännu härligare öfver Stenkumladalen, fenomenet ännu mera majestätiskt. Det hade närmat sig Hogrän och Mästerby. Förra gången, tänkte jag, var åskans föremål Vall kyrka. Är det denna gång anexens, Hogräns, som i aftonstunden skall sättas i brand? Nej, derifrån syntes ingen eldpelare uppstiga, blott nedstiga. Intet klockljud hördes heller, ifall åskan slagit ner i någon landtgård, och för öfrigt var afståndet för stort för att kunna höra nejdens små klockor, som ändå öfverröstades af det hvarannan sekund smattrande åskvädret.
Så blef det kolmörkt, riktigt beckmörkt. Klockan omkring 8 sågo vi genom fönstren åt SO sken på himlen. Men det var icke från åskstrålarne längre, ty afståndet trån dem var nu större än så — det var tydligt vådeld bortåt Väte eller så. Vi som observerade, tyckte det brinna på två närbelägna ställen. Kanske var det några högre träd, stående tätt bredvid hvarandra, som undanskymde en del af elden, som måhända härjade en större gård. Förmiddagens postförare från Visby torde måhända kunna lemna någon upplysning.
Burs, 11 Sept.
Ett hemskt åskväder har i tvänne timmars tid dragit fram här i afton: blixt på blixt och knall på knall utan något uppehåll; allt tycktes vara ett enda eldhaf. Huruvida blixten slagit ned här inom socknen och förorsakat någon skada, kan jag ännu ej säga, men i närgränsande socknar kunna vi sluta till af de ljussken, som flamma omkring oss, att blixten antändt. Ännu kl. 9 på qvällen, då detta skrifves, synes vådeldar i, som det tyckes, Lye, När och Rone socknar. Synnerligen öfver, Lye och När flamma eldslågorna ganska vidlyttiga. Något så ihållande och skarpt åskväder som detta kunna gamla 70åringar ej minnas, säga de.
När, 12 Sept.
I går afton vid half 7-tiden antändes genom åskslag H. Holmérs, Rovalds i När, ladugårdshus, hvilka jämte foder och inbergad gröda nedbrann. Det uppbrända var lågt försäkradt i häradets brandstodsförening. Från sjön lär vid samma tid iakttagits eldsvådor på flera ställen af iandet, troligen åstadkomna genom åska.
Lau, 12 Sept.
Sistlidne fredag råkade naturen liksom i uppror. De hvita åskstackarne, som flere dagar stått kring horisonten, upptornade i synnerhet i östern förkunnande på förhand hvad som komma skulle. Redan på f. m, syntes mörka moln uppstiga ifrån NV, då nästan samtidigt stackarne i öster började under doft mullrande sätta sig isakta rörelse, sändande före sig små mörka skyar liksom förtrupper.
Klockan var då 5, och en halt timme senare blef luften helt: och hållet mörk. Blixt på blixt å tre till fyra olika håll slungades mot jorden, så att allt tycktes vara eld; och derunder följde eldstrålarne så hastigt att de knappt kunde hinna aflösa hvarandra, Somliga eldstrålar gingo horisontelt, korsande de andra. Dundret var förvånande. Jorden skalf; bygningarne darrade på sina grundvalar och fönsterrutorna höllo en säregen musik, hvarunder ett efterlängtadt och välgörande regn, i de nysådda uttorkade hveteåkrarne, föll.
Der syntes en eldslåga i vester som snart blef allt större och äfven en i söder, som just då började och hastigt tilltog, under det eldstrålarne oupphörligon slungades deromkring.
En ladugårdslänga vid Rovalls i När nedbrann. En tredja eld skall hafva varit synlig i vester men har den troligen genast blifvit släckt.
Förunderligt nog är att icke flera antändningar å sydöstra trakten af Gotland skedde, så tätt som blixtrarne öfverallt föllo.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 September 1891
N:r 142