Norra häradsrätten.
Giftmordet på Sandön. Tre vittnen hördes i dagi detta mål.
Fyrvaktaren Karl Bourgström berättade att ban ej kunnat märka något spändt förhållande mellan Lundqvist och Engman förr än den förre vid ett besök på norra fyren 7 Aug. omtalat, att de båda blifvit ovänner, emedan L. bestraffat E:s flicka för hennes hönsjagter. Engman skulle då ha hotat L. med knuten hand. — Efter dödsfallet hade E. utfrågat vittnet ganska noga huru det tillgått vid obduktionen.
För fyrvaktaren Hjalmar Söderlund hade Lundqvist äfvenledes berättat, att ovänskap utbrutit för flickans skull, och att L. fått löfte om stryk. Detta var den 8 Aug. Sedan hade vittnet ej träffat L. förr än han hämtades från södra fyren. Under forslingen hade vittnet frågat L. om han någonsin varit så sjuk förr eller hvad han trodde orsaken till sjukdomen kunde vara. Han hade då svarat, att han som vanligt ätit fisk och potatis, men också något maccaroni, som Engman bjudit på.
Han hade förtärt några skedar, tills han kände det började rifva i magen, »men då hade jag redan fått för mycket», sade han, — Den 15 hade Engman varit vid fyren och bedt att få se L., som då stod lik i sjöboden. Hans önskan hade villfarits, men han aflägsnade sig BU sedan han önskat frid öfver den dödes själ.
Arbetaren Markus Larsson från Fårön var det tredje vittnet. Måndagen 11 Aug. hade han på fyrmästarens begäran infunnit sig hos L., som då haft oupphörliga kräkningar och diarré, han var mycket svag och öfverfölls af svindel då han sökte sätta sig upp i sängen.
Fyrmästaren hade vid ett tillfälle frågat L., om han hade någon önskan att uttrycka som sin sista vilja, om sjukdomen skulle rycka bort honom. Dervid hade Eagman sagt till vittnet, att han trodde frågan var en antydan, att L. skulle ha sjuknat af »de der maccaronerna», L., som bört detta, sade ingenting, men såg skarpt på E. Sedan var vittnet bebjelplig, då L. skulle föras från södra fyren. Under vägen yrade han stundtals starkt och klagade öfver brännande törst. Vid framkomsten till norra fyren hade fyrmästaren frågat L. hur det stod till och hur det var med magen. »Åjo, rätt bra», svarade Lundqvist, Strax derpå började han yra och var efter några minuter död. — Vitinet hade sedermera tjenstgjort i sällskap med Engman på fyren några dagar efter dödsfallet. En dag hade E. frågat vittnet, om ban trodde att gotländingarne skulle bli elaka mot hans lilla flicka, som ej var gotländing. Dagen derpå var han försvunnen.
På domarens fråga om Engman hade någonting mot vittnesmålen att anmärka, svarade E.: »Det är sant alltihop».
Åklagaren öfverlemnade derpå målet.
Efter öfverläggning dömde rätten Engman för att i maccaroner hafva ingifvit aflidne Lundqvist en tésked arsenik i afsigt att skada, jämlikt 14 kap. 1, 18 och 46 paragr. strafflagen, till lifstids straffarbete och vanfrejd för alltid, samt att ersätta kostnaderna för den rättsmedicinska besigtningen och vittnena i målet.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 3 November 1890
N:r 171