Kategori: 1890 11 November

Visby rådhusrätt.
Slutransakning hölls i går å länsfängelset med för stöld misstänkte skomakaren Gotfrid Larsson. Den ifrågavarande rocken hade verkligen, enligt hvad som utrönts, verkligen köpts af skräddaren Pettersson i Stenkumla. Hvad de 20 kronorna beträftar, nekade Larsson fortfarande för att ha tillegnat sig dem.
Rådhusrätten fann den tilltalade icke kunna mot sitt nekande fällas, utan blef han från åtalet frihänd.

Södra häradsrätten.
Fortsatt ransakning hölls i onsdags vid Skoga tingsställe med f. handl. Johan Bokström, arbetaren Stenqvist och drängen Alfred Norberg.
Till att börja med anhöll Bokströms rättegångsbiträde, br Stenmark, att Norberg ånyo skulle höras, enär han möjligen kunde ha något att förändra i ain senast aflagda vittnesberättelse. Tillfrågad härom, svarade Norberg, att sanningen hade han sagt första gången han vittnade, hvarför han ej behöft taga tillbaka något. Att han andra gången vittnat falskt berodde derpå att Karl Jacobsson och fjerdingsman Vahlberg så hårdt legat öfver honom. På fråga svarade Nourberg att han icke talat med Bokström under hela den tid han suttit häktad. Jacobsson och Vahlberg hade, som sagdt, legat öfver honom och hotat honom; om han ej ändrade sig, skulle han vara säker om att bli stämd såsom Stenqvist, ty Jacobsson hade Eneman och Lindström till hjelp. Detta vore sant; det han vittnat i September vore falskt. Han medgaft att han, innan det ursprungliga målet förekom vid häradsrätten blifvit kallad till Bokström som dervid frågat, om han åsett det uppträde det gälde, hvilket Norberg bejakat.
Åklagaren anmärkte att under hela dagen 3 Sept., då målet förekom vid häradsrätten, Norberg uppehållit sig bakom ladugårdslängan vid Burge och icke kunnat förmås att gå fram, men han omtalade för sin morbror, den nämde Vahlberg, att han ville hålla sig undan. En tjensteflicka hade af Bokström sändts efter honom, men Nordberg hade icke kommit. Den berättelse, Norberg nu aflagt, föreföll åklagaren så öfverläst och framförd med sådant kurage, att det var mer än besynnerligt, och han trodde, att om Norberg tillfrågades, skulle han kunna omtala, att det gått rapport mellan honom och Bokström i fängelset.
Hr Stenmark anförde, att första beviset derför, att Norberg ej vittnat falsk första gången vore att både Bokström och Sterqvist inkallat honom som vittne. Äfven bade N. till flere personer sagt att han verkligen åsett uppträdet. Han hade vid ett tillfälle besökt Likmide och der sagt att hen skulle vittna felskt, men att han blifvit lofvad att det ej skulle hända något.
På tillfrågan af domaren, om det vore Norbergs sista ord att ban ville återtaga sin senast aflagda bekännelse och vidhålla den första, svarade han ja. Bokström hade ej tubbat honom, men väl Karl Jacobsson och Vahlberg, hvilken sagt till honom: »Du är tvangen att ändra dig, för annars vill Jacobsson åt dig».
Åklagaren anhöll att få veta, om ej Norberg i fängelset användts som vedbirare, och om han då ej haft tillfälle att tala med Bokström. Härpå svarade Norberg nej. Åklagaren vidhöll dock sitt ansvarsyrkande mot Norberg för att ha vittnat falskt första gången.
Hördes så på åklagaresidan åtskilliga vittnen. Hemmansägaren O. Jacobsson, Ringome i Alfva, berättade att Bokström en dag innav målet om våldet förekom bedt vittnet, som var instämd af motparten O’sson, att komma han till sig en annan dag för att de skulle få ordna och skrifva vittnesmålet, hvilket vittnet dock ej gjort.
Aklagaren avförde att han i sällskap med Jacobsson samt fattigbjonet Nilsson, rest upp till bröderna Bokströms gård för att utröna, om Stenqvist kunnat åse uppträdet. Deraf hade framgått att detta var omöjligt från bodtrappan, der enligt vittnens utsago, Stenqvist möjligen stått en kort stund. Emellertid förklarade Jacobsson att från den punkt, der Sterqvist sjelf sagt att han stod, kunde han ha sett hvad som tilldragit sig.
Fattigbjonet Johan Nilsson vitsordade äfven att man icke från Bokströms trappa kunde sett uppträdet, men väl från grinden, der Stenqvist sagt att han stått. Dock hade vittnet ej, som stod mellan Jacobsson och Olsson under ordväxlingen, sett till Stenqvist.
Hemmunsägaren Elias Malmström berätta de, att 1888 på våren hade Bokstöm bedt honom säga till Norberg, som tjenade hos hans gårdsman, att komma till B. innan tingssammanträdet.
Bokströms rättegångsbiträde anmärkte, på af åklagaren gifven anledning, att det icke låg något ovanligt deri att man på förhand, innan man besvärade personer som vittnen, sökte få reda på om de verkligen visste något ej heller i att man sjelf skjutsade dem för att slippa kostnad härför.
Isak Svensson upplyste att Olsson ej kunnat spotta snus i ansigtet på Bokström, då O. ej begagnade snus. O. hade ej rört Bokström, ehuru denne ropat ut det.
Åklagaren begärde uppskof för att höra ännu ett vittne Albert Karlsson. Det upplystes att denne befann sig till sjös.
Hr Stenmark bestred uppskof, men skulle det beviljas borde åklagaren åläggas förebringa slutlig bevisning, hvarjämte han anhöll att Bokström måtte försättas på fri fot. Skulle ej uppskof beviljas, yrkade han på frikännande för den tilltalade samt avsvar å Jacobsson för falskt åtal, hvarå straffarbete kunnat följa.
Åklagaren bestred allt detta.
Häradsrätten beslöt, att målet skulle uppskjutas till onsdagen 17 Dec, och skulle de tilltalade fortfarande förbli häktade.
För oloflig utskänkning af maltdrycker å senaste torgdagen vid Sandesrum i Grötlingbo dömdes hustrurna Anna Johansson och Anna Vengström från Visby att böta hvardera 15 kronor. Det åtal, som för samma förseelse väckts mot f. hemmansägaren Adam Niklas Vestberg i Hemse, för det han biträdt handl. Frans Lysholm vid ölförsälining, ogilades.
— Drängarne Teodor Olsson och Axel Andersson från Rone dömdes den förre till en månads fängelse för slagsmål å allmän landsväg, dervid ban användt lifsfarligt vapen, samt den senare till 10 kronors böter för oljud.
— I det bekanta »skottkärremålet», som arbetaren Lyander en längre tid baft mot f. handlanden J. Bokström, frikändes denne, enär han ej kunnat lagligen öfverbevisas om att ba tillgripit bemälda kärra.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 28 November 1890
N:r 185