Visby rådhusrått.
Ransakning hölls igår å linsfingelset med stenhuggaren Johan Vilhelm Erlandsson, båktad såsom misstönkt för mord å ett barn. Vi ha förnt omtalat hufvuddragen af hindelsen, sådan Erlandsson vid polisförhöret framstilt densamma, men vid ransakningen i går förindrade han helt och hållet sina uppgifter, förklarade att han i sitt upprörda tillstånd vid polisförhöret icke veiat hvad han sagt. Nu berättade den tilltalade:
Den 28 Maj födde Erlandssons hustru ett flickebarn, hvartill han sade sig icke kunna vara fader, enör han vistats på annan ort under fem månader till midten af Oktober. Hustrun hade efter barnstingen blifvit svårt sjuk i barnstngsfeber, hvartill också kom lunginflammation, så att Erlandsson från fredagen 6 Juni stannat hemma från sitt arbete för att sköta henne.
Tisdagen 10 dennes vid 4-tiden på e.m. hade det lilla barnet varit mycket oroligt och skrikigt, hvarför Erlandsson kom på den idén att ge henne litet sömpdroppar, som doktorn ordinerat åt hustruo. Han tog en tesked morfinlösning och håilde i barnet, som strax blef Iugnt och somnade till kl. 7-tiden, då det ånyo började skrika. Erlandsson tog då åter en half sked morfin och gaf barnet in. Det somnade till klockan mellan 12—1 på natten. Då blef det åter oroligt och började skrika. Erlandssons hustru hade nyss fått in kloral och somnat till. KErlandsson, hvilken visste, att ett hiftigt uppvaknande kunde medtöra de svåraste följder för den sjuka, blef helt förskröckt vid tanken hirpå och i sin ifver att få barnet tyst tog han morfinflaskan, satte den för barnets mun och hålde i det, som han kunde tycka, en tesked. Barnet sof sedan. Vid 1/2 7-tiden på onsdagsmorgonen gick Erlandsson ut i ett rende. Då han strax efter 8 kom hem låg barnet dödt hos modren. Kort derefter gick han ned på polisvakten och anmiilde sig.
Erlandsson förnekade beståmdt att någonsin ha haft en tanke på att döda barret. Han ville blott ha det tyst för modrens skull; han Aberopade lkarens vitsord om, att hade hustrun efter sitt insomnande sagda natt våckts plötsligt, kunde det ba blifvit fara för hennes lif eller förstånd. På frågor förklarade Erlandsson, att han icke byst något hat till barnet, ehuru det var honom fullkomligt likgiltigt; att alltid ett godt förbållande rådt mellan honom och hustrun, hvilken han åfven nu förlåtit hennes otrohet; att han vål visste att morfin var sömnmedel, men ej dödande, enår både han och hans hustru flere gånger vid sjukdom fått in sådan utan ringaste verkan och han visste att personer funnos, som dagligen begagnade det utan fara för sitt lif ; att han visserligen gett barnet en tesked morfin hvarje gång,| men att barnet naturligtvis joke fått i sig hålften, då det sprutat ut en del och en del runnit bredvid skeden och flaskan. Han fåste råttens uppmårksamhet derpå att hade han haft åstundan efter barnets död, kunde han mycket vil, utan att sjelf röra sin hand, ha bragt det om lifvet. Ty modren hade ofta våldsamma yrselanfall, hvarvid hon slog vildt omkring sig. Han hade vid något sådant tillfålle blott behöft låta barnet ligga qvar vid modrens bröst, för att hon skulle slagit ibjål det. Några sjelfmordstankar hade Erlandsson aldrig hyst, ehuru han på senaste tiden till följd af grimelse förlorat modet och lusten för arbete, så att hemmet varit mycket fattigt. Icke heller hade hans tanke varit att mörda hustruns förförare, ehuru han vål hotat med att skjuta honom, men man kunde ju skjuta på en person utan att derför döda honom.
Erlandsson berättade, att han var född i Klara församling i Stockholm 928 Oktober 1850. Till 15 års ålder hade han varit konduktör vid Norra omnibasbolaget, derpå ett år till sjös, från 1865—70 vid marinregementet i Karlskrona, från 1871—74 vid nationalbeväringens artillerikår, der han aflagt styckjunkareexamen. Sedan han tagit afsked derifrån började han egna sig åt stenhuggareyrket. I tolf år hade han tjenat som underofficer vid Visby jågarekompani. År 1878 hade han gift sig med Karolina Bernhardina Fich från Fleringe och hade med henne 7 barn.
För invåntande af rittskemistens yttrande med anledning af obduktionen af det döda barnet m. m. uppsköts ransakningen.
De böter för försummelse att bålla latrinen i lagenligt skick, som i måndags ådömdes lotsen K. Vinberg, afsågo en fastighet, för hvilken han år vice vird, icke hans egen fastighet, bvarom han bedt oss upplysa.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Juni 1890
N:r 92