ägde i går rum med högre flickskolan härstädes. Med ett kort uppehåll fortgick examen i de särskilda klasserna från kl. 9 till 1/2 1, då biskop von Schéele förrättade sjelfva afslutningen med ett kortare tal.
Talaren tog till utgångspunkt ett par af sina reseminnen från föregående sommar, Han hade då besökt Paris och der betraktat ett af verldens underverk, Eiffeltornet. Han hade med svindlande hast blifvit förd upp till dess högsta ett tusen fot öfver marken belägna afsats. Under hans fötter hade då den stora verldsstaden legat utbredd; utsigten var häpnadsväckande, men han kände sig nedtryckt till sinnes, enär intet var der för handen, som förde tanken till Gud, allenast resultatet af mensklig konst obh menniskosnille. Sedan hade han tagit vägen genom Schweiz öfver Alperna till Italien. Mödosamt och långsamt måste man stiga upp till Malojapassets höjd, mer än 6 gånger större än Eiffeltornets. Men här hade talaren känt sig lätt och varm till sinnet, ty här var Guds verk, här var han närmare sin skapare.
Här erbjöd sig nu en jämförelsepunkt i afseende särskildt på hvad talaren denna gång ville säga till barnen.
Att vilja komma uppåt har alltid varit ungdomens sak, men i vår tid så mycket mer, som hela tidens sträfvan går utpå att förment eller verkligt höja sig upp öfver slentrianens och vanans nivå. »Förment eller verkligt»: ja, det alternativet föreligger från urminnes tid och skall nog räcka, så länge denna tiden varar. Redan i mensklighetens barndom omtalas, hurusom man sade till hvarandra: »Kommer, låter oss bygga en stad och ett torn, hvilkets höjd skall räcka upp i himmelen, att vi måge göra oss ett namn», Men samme Gud, som lät fåfängligheten af detta slags uppåtsträfvande snart träda i dagen, förklarar egendomsfolkets fader, att han vill välsigna honom och göra honom ett stort namn, och han skall vara en välsignelse. Uppåt är menniskans mål, derpå hänvisar sjelfva hennes af Skaparen gifna gestalt, såsom den »anletet uppåt vändande.» Hvari består nu det sanna uppåtsträfvandet? hvilken fråga sönderfaller i tvänne andra frågor: a) hvad är sann mensklig höghet, samt b) buru nå den och föra andra dertill?
Icke behöfver jag väl, fortfor talaren, säga eder, att ingen menniska blir hög och kommer verkligt uppåt genom granna, fina kläder eller stora, förnäma later. Men det sker ej heller på något sannskyldigt sätt genom hvad man vanligen plägar kalla att komma sig fram i verlden, utan allenast förmedelst delaktighet i det goda, sanna, rätta, de ideer, som utgöra den högre, renare luft, för hvilken vi menhniskor äro bestämda, i hvilken vi ock känna oss upplyfta öfver det jordiska småsinnets tunga, qvalmiga atmosfer, såsom på alperna blaud deras rosor och edelweis.
Dit har skolan till uppgift att i förening med kyrkan och hemmet föra de unga. Medlen äro undervisning och föredöme eller meddelande af kunskaper och lefvande, personliga intryck. Alla ämnen kunna rätt behandlade, föra dertill, men främst historien, hvars höjdpunkt är den heliga eller Guds särskilda uppenbarelses historia. Och vid all undervisning gäller det att ibågkomma, hurusom i första rummet ett gifvande och emottagande skall försiggå, men derjämte ock en utveckling af förefintliga anlag och krafter, samt ändtligen ett bortskärande och aflägsnande af allt det falska, skefva och oriktiga, som både genom den onda naturen och den omgifvande, osunda atmosferen häftar vid barnet och måste genom en sund och god uppfostran tuktas bort.
Men hvad kan en liten flicka väl göra, för att höja sig och söka föra andra med sig uppåt, uppåt? Först och främst af allt gäller det att öppna själens öga för ljäset från ofvan, att vända sitt eget hjerta upp mot himlen, äfvensom att troget och träget akta på, taga vara på och gömma allt det fostrande, förädlande, upplyftande, som åt henne i skolan, hemmet, kyrkan meddelas. Dernäst gäller det, att hon bland syskon och kamrater öfvar genom eftergifvenbet, vänlighet, sträng rättskänsla och omutlig sanningskärlek ett helt godt inflytande. Slutligen kan äfven den lilla flickan, så ringa och obetydlig hon än är, bidraga till att lyfta hela menskligheten uppåt, allt närmare himlen, genom en alla omslutande hjertlig förbön.
Derefter vände sig biskopen särskildt till barn, lärare, styrelse, examensvittnen, föräldrar och målsmänv, med tillämpningar af det förut sagda, jämte välönakningar och förmaningar, samt slutade med att, efter att hafva hemförlofvat barnen, öfver de församlade nedkalla Guds nåd och frid.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 Juni 1890
N:r 84