Söndagen 24 Sept. 1854 begåfvo sig fyra män på morgonen i en tvåmänningsbåt på färd till Gotska Sandön. Till en början hade de god vind från sydvest, men när de hunnit vid pass en mil från land, blåste det upp till storm med regntjocka, så att det ena seglet måste bergas. Nu länsade man undan för ett segel, till dess man vid 2-tiden kom i närheten af Sandön.
Emedan blåsten låg hårdt på land, beslöt man gå öster om ön och söka lägga till der.
Detta misslyckades emellertid; vinden sprang öfver till nordvest, man måste taga in det andra seglet och försöka ro iland, hvarvid den ena åran brast för den hårda sjögången. Nu nödgades de fyra sjöfarande afstå från hoppet att komma i land på ön. Hela den följande natten drefvo da för vind och våg, med ringa utsigt till räddning.
Andra dagen, vid 10-tiden, fick man sigte på ett engelskt skepp, som tycktes närma sig, och till hvilket nödsignal gafs.
Fartyget kom båten ända till 500 meter nära, i lä om den, och alla fyra uppgåfvo då höga nödrop för att riktigt väcka dess uppmärksamhet. Men — den främmande seglaren fortsatte sin väg, och de öfvergifae måste nu anbefalla sig i Guds hand och fortsätta att redlöst drifva omkring på hafvet. Båten fyldes flera gånger af vatten, så att man, för att lätta den, måste kasta öfver bord snart sagdt allt, hvad som fans. Stormen tilltog alltjämt; strax på eftermiddagen kom en våldsam störtsjö, som slog tvänne af roddarne från årorna och bräckte den andra åran och en årtull; ena toften gick midt itu. Nu hade man blott tvänne åror qvar i en förfärlig sjögång och svår storm. Hoppet om räddning minskades med hvarje minut, isynnerhet som äfven kompassen blifvit förstörd, så att man rakt inte visste, hvart man tog vägen.
Något senare på eftermiddagen, då man icke längre kunde anse räddning vara möjlig, skref den ene af de olycklige med sin blyertspenna på ett pappersblad deras namn jämte några ord om deras ötvergifna belägenhet och den punkt å hafvet, der de ungefärligen trodde sig vara och väntade finna sin graf, hvarefter papperet stoppades i en butelj, som väl tillkorkades och kastades i sjön för att möjligen till de hemmavarande bringa daras sista afskedshelsningar och underrättelsen om deras öde. Derefter kommo de öfverens att, när de ej längre förmådde uthärda i sin belägenhet, taga hvarandra i famn och samtidigt ska döden i vågorna.
Men »då nöden är störst, är hjelpen närmast». En engelsk brigg kom nu plötsligt i sigte. Med nyvaknadt hopp hissade man åter sin nödflagg, som strax bemärktes om bord, ty fartyget styrde genast ned mot de bjelpbehöfvande och gjorde allt, hvad möjligt var, för att berga dem.
Först gick det upp i lovart och kastade ut en lifboj, naturligtvis under antagande, att båten och bojen småningom skulle närmas hvarandra, Men de utmattade männen i båten, som dessutom ej hade mer än två åror, förmådde ej ro upp mot briggen, utan drefvo i stället allt längre bort ifrån den.
Då gick engelsmannen ned i lä, så att båten fick drifva ned mot fartyget; derifrån kastades ut en mindre boj, som båtfolket lyckades fiska upp, hvarefter man med hjelp af tåget halade sig in i lä under fartyget.
Nu voro ögonblicken dyra; trenne af männen, nämligen två bröder Sandberg och en vid namn Andersson lyckades få tag i röstjernet, just i samma ögonblick som båten at en väldig brottsjö vräktes mot fartygssidan och krossades. Den fjorde, Hammarström, fick i rätt tid tag i en nedbängande tågända, kastade sig i sjön och blef bergad.
Om bord på den engelska briggen blefvo de fyra räddade behandlade med största välvilja. Till följd af fortfarande storm och svår väderlek dröjde det tretton dygn, innan de kunde ilandsättas, hvilket skedde i Helsingör. Briggens namn var »Superior» från Montrose; skepparen hette Edwards. Denne ädelsinnade man icke blott afböjde all ersättning för de fyra svenskarnes räddniog och förplägning, utan ombesörjde äfven telegram till engelske konsuln i Visby med underrättelse, att fyra i sitt hem sannolikt saknade gotländingar af honom blifvit bergade i Östersjöa. Stället, der detta skedde, låg 10 sv. mil öster om Gotland.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 Maj 1890
N:r 68