Ur bref och dagboksanteckningar.
1.
Fridhem, 14 Augusti 1880.
. . . Anledningen, hvarför mitt bref denna gång kommer något senare än vanligt, är den, att under dessa två senaste dagar, fredag och lördag, allas tankar här varit upptagna af veckans stora tilldragelse : prins Oskars besök. Detta har gjort afbrott i det stilla lugn, hvari lifvet här eljes flyter fram; men det har icke varit något »störande afbrott», utan tvärt om ett lifvande och uppmuntrande.
Prinsen kom eseut på torsdagsnatten, 12 dennes, åtföljd af sin adjutant, löjtnant 8. från Visby, der han på aftonen bevistat en fest, som landshöfding grefve Horn gifvit för honom. — Han mottogs här med en äreport, kulörta lyktor och andra dylika välkomsthelsningar, med hvilkas anordnande vi litet hvar hade varit flitigt sysselsatta, under privsessans öfverinseende, Hon hade varmt gladt sig att få helsa ein mest älskade brorson välkommen till sig, och hennes glädje, hennes liflighet, gjorde arbetet till ett nöje för alla.
Prinsen bodde i öfre våningen, i rummet näst intill mitt. Redan den företa aftonen, och sedan äfven den följande, blef jag ett ofrivilligt vittne till något som först blot: förundrade mig, men sedan storligen gladt mig, sedan jag fick »nyckeln till gåtan». Dat var, som sagdt, mycket sent då prinsen anlände; klockan var 2, innan han kom in i sitt rum.
Genom den tunna mellandörren hörde jag honom sätta från sig sin sabel, hvarefter han en stund gick fram och åter i rummet. Så hörde jag honom sätta sig i en länstol och bläddra i en bok, i hvilken ban rätt länge läste. Jag förundrades öfver det intresse, prinsen måste byga för literaturen, då han — trött, som han ju måste vara efter en lång festafton och den derpå följande resan hit ut — likväl gaf sig tid att sätta sig ned för att läsa. Efter en stunds läsning steg han åter upp. På en gång fick jag en aning, ja en förvissning att det var bibeln, som han hade läst uti. Du kan lätt tänka, hvad jag i den stunden kände…
På fredagsförmiddagen presenterades jag af prinsessan för prins Oskar, som en stund samtalade med mig om kyrkliga förbållanden, för hvilka han visade sig ganska intresserad. Han log rätt hjertligt åt den just då i tidningarna cirkulerande underrättelsen, att han och hans broder skulle ha inköpt Kulla Gunnarstorp till sommarresidens. Kl. 1/22 serverades déjeuner ute under träden invid terassen. Jag hade, då äfven ett samtal med löjtnant S., hvilken, såsom alla, var varmt intagen af prinsessan Eugenies älskvärda personlighet. Han fäste sig särskildt vid hennes vänliga och glada väsen, som han väl icke hade tänkt kunna vara förenligt med »den något dystra lifsåskådningen, hvilken prinsessan ju omfattat». »Men säg mig», yttrade han bland annat, »söker bon göra proselyter?» »Ja, så många som möjligt», blef mitt svar; »och säg, herr löjtnant vore det någon olycka, om hon lyckades deri, om alla vårt lands qvinnor blefvo lika älskliga kristna, lika menskovänliga, lika varma för Guds rikes framgång som prinsessan är?» Löjtnanten blef i det samma vinkad af prinsen, och så blef han mig svaret skyldig.
Kl. 3 for prinsen in till en middag i Visby och återkom kl. 8, denna gång följd af löjtvant L. Bordssamtalet, som denna afton mest rörde sig om djurskyddssaken samt om gotländska strandningsäfventyr, fördes af prinsessan med stor liflighet. Efter supén uppmanades jag att hålla aftonbön med en kort bibelbetraktelse, som sedan gaf anledning till ännu en stunds samtal med prinsen, om hvilken jag skulle vilja säga de ord, som stå i Mark. 12: 84, — Innan prinsen i går afton gick till hvila, blef jag åter ett ofrivilligt vittne till hans läsning . . . . . .
I dag vid frukostbordet frågade mig prinsen, om jag haft oroliga drömmar, ty jag hade ropat i sömnen, så att han vaknat dervid. (Detta gaf sedan anledning till ett samtal om drömmar och andesyner m. m. hvarvid prinsessan på fullt allvar försäkrade, att hon en afton kort före drottning Lovisas död verkligen hade sett >»hvita frun», på Stockholms slott. Men derom hinner jag icke skrifva i dag; du skall få höra det en annan gång.) På f.m. lemnade prins Oskar uu Fridhem, för att icke mer återkomma dit denna gång. »Ja, kanske får jag aldrig merse honom här» sade prinsessan vemodigt efter hans afresa; »men så är ju lifvets gång: mötas och skiljas! Men afskedets korta smärta här betyder ej så mycket, blott vi äro Jesu Kristi sanna lärjungar och trogna; ty då ha vi ett evigt, saligt återseende att i hoppet glädjas åt.» Och så reciterade hon en liten vers, som hon i förra veckan fick skrifven i en bok:
Som blommans soldröm är vårt lif så kort,
vi födas, älska, lida och dö bort.
Men bortom grafven ligger himmelen,
må vi i Jesu tro gå gladt mot den,
ty der fins ännu rum för kärleken !
Sedan omtalade prinsessan, att prins Oskar och alla hans bröder gifvit sin mor det löftet att dagligen läsa ett kapitel ibibeln. Nu fick jag »nyckeln till gåtan», visshet om hvilken
ok det varit, som prinsen hvar afton läst uti.
Hvilka och huru många länder äga sådana prinsar? Och huru många prinsar hafva ägt en sådan moder?…
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 April 1890
N:r 58