Lickershamn, 12 Mars.
Liken af de vid Lickershamn drunknade fiskarena ha ännu ej anträffats, men åror, skott och mataskar ilandflöto samma dag olyckan timade. Seglet har nu hittats. Detta senare befans vara ihopslaget — en förunderlig sak, då den olycksdigra brottsjön bröt ut rorsmannen öfver bord under seglatsen. Det ser ut som om någon eller bägge Jakobssönerna fått tid att »slå ihop» seglet, innan båten antingen sjönk eller kantrade. En af dem har setts sysselsatt vid masten då olyckan hände. Någon fullständig reda i denna punkt får man aldrig, men saken är i alla fall högst besynnerlig.
I sammanhang härmed skulle jag vilja nämna några ord om segling eller rättare båtriggning.
Den som haft tillfälle att i andra öppna skärgårdar se der befintliga fiskarebåtar, måste anse fastlandets båtar i allmänhet bättre utrostade än här vis å vis riggning!
Här har man, då väl masten kommit upp och seglen utslagits, mycket svårt, ja rent af omöjligt att vid häftigt byväder få dem fort bergade. Orsaken härtill är att masten står fast i toften, och att på seglen ej fins något fall. Fastlandets båtar ha sina master stående i en s. k. mastfot eller på en vanlig liten brädlapp, men med vant till stöd. Vanten äro med »tågnål och kosing fästade i en jernring i vrängarna, Vid häftigt väder behöfver man blott knäppa ringen (kosingen) öfver lovarts tågnål, och hela riggen faller. Ett ögonblicks verk. Seglet kan upphissas och nedhalas genom fall (isynnerhet utmärkt vid refning), och är derför med litser fästadt vid masten. Focken är jämväl löpande på stag antingen nederst läder- eller fina tåglitser eller små jernkosingar och kan på få sekunder halas ned, enär den jämväl är försedd med fall. Naturligtvis är fockstaget ock försedt med tågnål och kosing likasom vanten. Följden af fockens bergning genom nedhalning blir, att den blir liggande i båten naturligtvis, och aldrig kan slå ut, som händt och händer, då dem bergas på här brukliga sätt.
I allmänhet har man på fastlandet större fock och mindre storsegel i proportion. En följd häraf blir, att båten vinner i välsegling, ty den ligger härmed ej så hårdt på rodret som vid bär rådande bruk. En stor olikhet råder mellan fastlandets fiskarebåtar och våra beträffande årorna.
Fick en fastlandets fiskare se en här bruklig åra med »rodd», skulle han benämna dem »bondåror». Bönderna begagna nämligen sådana på insjöarna. I öppen sjö äro de opraktiska, Vid roende emot vinden kan man ej skafva här brukliga åran med tullpinnar, och tar hon derför ett erormt vindfång. Skulle en årtull förloras, som lätt händer, är man urståndsatt att begagna åran vidare, så vidt man ej har reservtullar, hvilket man sällav, om ens någon:in har.
På fistlandet begagnas antingen jernklykar, som kunna »försäkras», att de aldrig hoppa ur, eller ock s. k. årkrokar med årband af tåg. — I bägge fallen kunna årorna skafvas.
— En fördel vid rodd i motvind och mycket mera tilltalande för ögar än »tullpinnrodden».
Skulle ett årband springa, har man alltid rep ombord (om ej annat än fånglinan) för att strax kunna afhjelpa skadan. I nödfall kan jag t. o. m. ro utan årband.
Ångsågar äro i gång litet hvarstädes och »skogsraseriet» tycks vara värre än någonsin.
Huarn länge skall det dröja, innan landet blir »rent»? — Förvisso ej många lustrer med slik misshushållning.
Burs, 18 Mars.
— Vid den orkanlika storm i tisdags, som till middagstiden var förenad med blandad snö och regn, afbrötos stora träd, och ett hustak lyftades af och ramponerades. Isaroe utför kusten försvann med samma.
Godt om räf ha vi i Burs, men Bursborna vill ej göra sig besvär att skafta bort dem.
En hemmanegägare yttrade på stämman, att gå på räfskall det var bara att vara hund för herrar o. s. v.
I dag kl. 6 på morgonen är här 5 grader varmt, och sångfåglarne slå sina drillar. Kälen är nu ur jorden och vägarne äro ganska svåra att färdas, det tycks.som det skulle bli vår med detsamma.
Ronehamn, 13 Mars.
Tisdagsstormen. I förgår under då rådande starka stormen blåste taket (eller s. k. resningen på fodertaket med sparrar och allt) ned af en ladugård vid Autsarfve i Rone.
Ladugården var nybygd för några år sedan och var väl underhållen, hvilket kan ge ett begrepp om stormens styrka. Dock skedde ingen vidare skada, hvilket väl får anses som en stor lycka emedan kreaturen stodo inne. Man antager deck att något fel begåtts vid uppsättningen.
Afven i Ronemyr nedblåste en gammal ladugård samma dag. I den funnos dock ej några kreatur, ej heller foder.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 14 Mars 1890
N:r 40