Efter denna besigtning af fornlemningarnes yttre utseende, må vi äfven göra ett försök att utforska deras inre. Genom de undersökningar, som antiqvitetsakademien i sommar låtit göra i dessa rösen, skall äfven detta lyckas oss. Men på förhand må det erinras, att vi ej få ställa våra fordringar för högt. Sägnerna, hvilkas trovärdighet vi ofvan dragit något i tvifvelsmål, vilja förespegla oss, att vi bl. a. skola finna en prins begrafven och »gullsabeln» nedlagd jämte honom, och detta skulle vara så mycket trovärdigare, som gamle Strelow lär ha sagt det, men dessa förhoppningar måste vi låta fara. Det blir helt vanligt folk och helt vanliga saker vi skola göra bekantskap med.
Vi börja då åter vår vandring vid Norderbhamn, ty det är i deisju vackra rösena dernere vid stranden, som vi finna det intressantaste innehållet. Redan i det första röse, som påträffats, se vi på bott nen ett fullständigt menniskoskelett och bredvid detta en häkta och hake af brons, en tjock och tämligen grof benkam samt en del små rostiga jernbitar, Antagligen äro dessa sistnämde lemnvingar efter ett svärd, som nedlagts hos den döde, men som af det nedsilande vattret i grund förstörts. Så har det gått nästan med alla jeroföremål, hvilka nedlagts i Karlsögrafvarne. I ett.annat röse finna vi hos skelettet en ganska rik utstyrsel. Kring midjan har den döde burit ett bälte, hvilket varit: tätt besatt med en.mängd små beslag, enkla men på samma gång utmärkta för ett gediget arbete. Bältet slutar naturligtvis åt ena ändan med en sölja, äfven denna af smakfull form, och i den andra med ett s. k. ändbeslag. Vid den tid, som denna graf tillhör, den romerska äldre jernåldern, eller tiden före Kristi födelse och fram till 500-talet, var det en vanlig anordning, att bältet, som bars kring lifvet, försågs med ett särskildt aflångt beslag i den ände som träddes in genom söljan. Ått bältet dessutom var försedt med en del andra prydnadsbeslag var deremot ej så brukligt, och särskildt torde beslag af samma sort som de från nu ifrågavarande grafcej vara så vanliga. Dock saknas ej motstycken dertill. I fornsakssamlingen å Kalmar slott t. ex. förvaras ett snarlikt, fannet å Öland Till bältet kommer i denna graf äfven en särdeles vacker kam, hvilken är gjord af tre särskilda skifvor, under det att den förut omnämda kammen var gjord af ett enda stycke, samt försedd med säkert iuslagna små cirklar. Det hela har varit ett för sin tid särdeles vackert arbete. Kammarne hafva det gemensamt, att de haft tänder blott åt-ena:sidan och att ryggen varit starkt böjd, bådadera uttärkande drag för den tidens kammar. Bägge hafva grofva tärder och ha tydligen varit använda endast för ett ändamfål, nämligen att reda ut håret.
Flere andra småsaker från denna graf kunna vi ytterligare anteckna, såsom en liten ring och en liten ögla af.brons.
Ännu några af strandrösena innehålla vackra söljor till bälten. Synnerligast är ett utmärkt för sin ovanliga form, enär djarhufvuden äro i söljans båda ändar sinnrikt anbragta. Denna sölja lär ock vara enastående i sitt slag. Åtminstone sakna statssamlingarna, dit detta liksom de öfriga fynden från Karlsö skola föras, något motstycke dertill. Ena annan ovanlighet hos detta bälte är, att det varit försedt med en upphöjd platta, under hvilken ändan af bältet måtte-hafva trädts in. För öfrigt har äfven detta bälte varit prydt med några beslag af romboidisk form.
Hur hafva nu de aflidna här nedlagts? frågar kanske någon. Hafva de nedlagts i en ordentlig träkista såsom vi göra med våra döda och såsom man gjorde under medeltiden? Nej, ingen tillstymmelse till träkista upptäcktes i dessa grafvar. Man har nedlagt den döde iförd sina kläder i en grop i marken och i bästa fall omgifvit honom med en slags kista af kalkhällar, ofvanpå hvilken sedan sröset sammanförts af klappersten, eller ock har man helt enkelt plockat på honom stenarna emedelbart utan någon stenkista. Och icke nog med att man ej bestått den döde en träkista, man har ej ens gifvit hans kropp det utsträckta läge, som man i. våra dar gör. Den döde har nedlagts i det läge, som kroppen i dödsminuten intagit.
Oftast äro benen tämligen starkt uppdragna och armarne böjda. .De intaga de mest .olika lägen: ett ligger på rygg, ett framstupa, ett på venstra, ett annat på högra sidan o. s. v. Men ett är gemensamt för dem alla: de ligga alla med hufvadet åt norr. Detta är ett drag, som genomgående nutmärkar de gotländska graf. varne från denna tid och säkerligen grundar sig på någon häfdvunnen tradition.
Undantag från denna regel bilda dock några skelett, hvilka anträffades upptill i dessa rösev. Hur skall man då förklara, att dessa ligga i motsatt riktning, med hufvodet åt söder? Jo, dessa äro från en senare tid. På andra håll, t. ex. i Hejnum, har man funnit skelöttgrafvar, rikt utrustade, med karaktäristiska fynd från den yngre jernåldern, i hvilka den aflidne nedlagts med hufvudet åt söder. Vi böra derför kunna antaga, att de nyssnämda skeletten i Karlsögrafvarna äfven härstamma från samma tid. Några fornsaker, som bekräfta detta, hittades dock icke här.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 11 December 1889
N:r 144