af C. J. Bergman.
Den forna hansestaden på Gotland har icke blott inom sina höga, tornprydda fästningsmurar en rikedom af föremål värda att beskådas, utan har ock i sitt granskap mycket, som är synnerligen anslående, minnesrikt och märkligt. Men’i dess nejder finnes intet ställe, som ådragit sig så många sommarbesök och så liflig uppmärksamhet, som den furstliga sommarvillan »Fridhem».
Och det af flere skäl.
När vid slutet af 1850-talet prinsessan Eugenie för återställandet af sin brutna helsa blifvit hänvisad till det egendomliga, gotländska öklimatet, tillbragte hon der en sommar såsom hyresgäst hos framlidne konsul Eneqvist på hans söder om Visby belägna landtställe »Länna», och hon befann sig efter vistelsen derstädes märkbart bättre. Hon återkom derföre nästföljande år, och den nya sommaren i samma täcka, vänliga bostad stärkte ytterligare hennes krafter. Hon befann sig nu, jämförelsevis så väl att hon för kommande år — hon hade ju alltmer fått förhoppning om framtid och nya somrar — beslöt att bygga sig ett eget bo någonstädes på den blomsterrika, af hafvets friska vindar öfversusade ön. Men hvar skulle hon anlägga sitt sommarresidens? Hon tog länets, stiftets och stadens mest framstående och högvise män till råds, och dessa dröjde icke att i underdånigt nit framställa en hvar sitt förslag. Och prinsessan tog de föreslagna lokalerna i ögnasigte, jämförde och öfverlade, men blef likgiltig för dem alla.
Då hände det sig att hon en vacker sommarafton, i sällskap med sitt värdfolk, gjorde en utflykt till det nära Nygårds herregård, vid pass 3/4 mil söder ut från Visby, belägna Högklint. Hon såg här, i närheten af nyssnämda väldiga, tvärbranta klint, en dalsluttnigg, bevuxen med tät skog dels af pyramidaliska, ända från mar ken yppigtgrenbeklädda, mörkgröna granar, dels af tallar, som på resliga stammar i vackra hvarf uppburo sin blekgröna barrdrägt.. Hon såg mellan träden en i berget utskuren bred hålväg, der just nu, efter ett kort förut fallet ymnigt regn, en vat: tenmassa störtade sig skummande ned med ett fall af nära 30 fot. Hon såg dalen och skogen skyddade af 2:ne framspringande bergsuddar: det nyssnämda, 151 fot höga Högklint mot soder, och mot norr det något lägre Nygårdsbrutt, och mellan dessa utposter såg hon hafvet i all dess glans och härlighet, solnedgången i dess underbara majestät. Och det flägtade så sköat från vågorna, och det ångade så friskt från barrskogens balsamiska, harts aktiga safter. Åt konvalescenaten, som längtade efter den skatt, om hvilken gamle Stjernbjelm qvad, att den är »allt, allt, allt», och att utan den, »allt, är alls intet», gåfvo sjöluftens sälta och barrskogens ångor nya förhoppningar, under det att hennes konstnärliga anlag, uppenbarade i ton- och diktkonst samt i plastiska utkast, mäktigt anslogos af den vackra, storartade tafla, som här bildades af skog och berg och sjö.
Hon jämförde sedan i sitt minne denna lokal med dem, som blifvit henne föreslagna.
Man lär till och med hafva afstyrkt henne från all tanke på det ensliga, dystra, vilda, obanade strandpartiet vid Högklint. Men hon tänkte samma tanke, som »Blommornas skald» förut hade tänkt: »Det är så skönt i skog att bo, i enslig Nordanskog,
De höga faror susa der, och jag förstår dem nog» —
hon litade på sitt tycke på sitt estetiska omdöme, och så — berättas det — valde hon plats för sin sommarbostad på Nygårds strandmark, midt i villande skog, mellan berg och klippor, på hafvets strand och vid vågornas oaflåtliga, i sommarens tid merendels milda sång.
Och hon gjorde ett godt val.
År 1861 blefvo, till en början vid pass sex tunnland af Nygårds strandmark afsöndrade och på prinsessan öfverlåtna. Med all ifver började nu anläggningen: breda gångar upptogos, löfträd inflyttades, blomsterrabatter ordnades, bygnadsmateriel ditfördes och samma år blef den mindre villan, ett envånings trähus, enligt af major Elelsvärd uppgjord ritning i ett slags schwe’zerstil uppförd. I Juli månad inflyttade pringessan i denna bostad. På aftonen af den första dagen, som hon här tillbragte, helsades hon af sångerskor och sångare från Visby med en serenad, dervid, bland annat, utfördes en till melodien af Neckens polska för tillfället författad sång.
Året derpå uppfördes den större byggnaden, med två våningar, äfvenledes aft trä, i samma stil ech enligt ritning af samme arkitekt, som uppgjort ritningen till den mindre villan. I Juli 1862 inflyttade prinsossan i det vya, större och beqvämligare hemmet. Dagen, då detta hem invigdes, var för henne utomardentligt festlig: enkedrottning Jos.fina var då sin dotters gäst!
Liksom det yttre är enkelt, £& utmärker sig ock det inre af flärdlös enkelhet; men allt förråder ädel smak och odladt skönhetssinne. Rummen prydas & väggarna af målningar, fotografier och statyetter af den höga ägarinnans dels hädangångne, dels ännu lefvande anförvandter, och -ionesluta för öfrigt mårga föremål som särskildt för henne hafva ett högt värde. Så finnes här ett vackert krucifin, som ’tillhört prins Gustaf, ex matta som tillhört drottning Joscfina och som är sammansatt af fyra rutor, af Lvilka drottning Lovisa, hertiginnorna Sofia och Theresia samt prinsessan Eugénie broderat hvar sin; ett litet af drottning Josefina utfördt blomsterstycke och af målerinnan föräradt till hennes syster, kejsarinnan Amalia af Brasilien, efter hvars död den lilla taflan kom i prinsessan Eugénies ägo; en skrifstol, hvars öfverdrag drottning Josefina broderat; tvänne fåtöljer, som tillhört nyssnämda drottning och som äro öfverdragna med blått, blommigt siden af svenskt silke; en del af framlidne kang Oskars boksamling, med mera.
I närheten af Fridhems park ligga de båda »Fritorpen», tvänne af prinsessan (år 1865) grundlagda och kärleksfullt undoerhållna barnhem, det ena för gossar och det andra för flickor. Båda dessa barnasylerläro förträffligt inredda med afseende på såväl de små skyddslingarnas som de tvänne lärarinnornas trefnad, samt omgifna af täcka trädgårdar. En gemensam slöjdverkstad är för dessa barnhem anordnad. Bland de många porträttsamlingarne i prinsessans rum finnas ock fotografiska bilder af alla de barn, som pringessan låtit och låter uppfostra, och om hvilka hoa plär yttra, att de äro hennes familj här på Fridhem. — Ej långt härifrån, men åt ett annat håll, ligger det af henne (år 1869) stiftade »Hemmet för obotliga sjuka», och i Visby har hon sin (år 1863 grundlagda) »Skydåsförening» (för ärbetsbehöfvande qvinnor). I nämda stad och i andra städer och bygder har hon, såsom bekant, grundlagt och der understödjer hon välgörenhetsinrättningar af många slag, att icke t:la om hennes frikostiga huldhet mot enskilda behöfvande, af hvilka kanske många nog varit ovärdiga hennes godhet. Så har välgerning blifvit hennes lifsgerning. Från sitt lilla hof på Fridhem, der hon är mera fri och suverän än vid det stora hofvet vid Mälaren, ordnar hon oaflåtligt sina stiftelsen. Hennes regeringsbestyr omfatta den späda och värnlöse, den sjuka och blinde, sömmerskans arbetsflit och arbetslön, fiskarens båt och redskap, och äfven till djurens skydd sträckesig hennes omsorger. Dan fromma, blida svenska konungadottern har säkert erfarit den sällhet, som Runeberg låter Rysslands mäktige kejsarinna önska sig i det hon utbrister:
Ofta, ofta har jag prisat deras lycka,
Som ett mindre rike styra.
Hvilken sällhet, att till alla kunna hinna,
Och en liten blomstergård;af frid och lycka med hjertats vilja skapa.
Derför sjöngo till Eugénies ära ungdomliga röster, när hennes portätt i Visby läroverks högtidssal år 1880 aftäcktes, följande ord;
»Ditt rike är tryggast bland riken på jord:
Omringad af kärlek du tronar.
Din statskonst är tro på det eviga ord,
Som varnar, hugsvalar, försonvar.
Tag mildt mot den hyllning, vi ärligt dig ge;
Må Fridhem dig lycklig än länge få se
I somrarnas ljufliga fägring.»
Från Gotlands forntid finnas & den mark, der Fridhem är anlagdt, af menniskors tillvaro inga andra spår än en mängd små grafvar, bygda af fyra, tätt under jordytan på kant stälda kalkstensflisor, med dylika flisor till botten och betäckning. Dessa grifter, i hvilka man har funnit lerurnor med ben och aska, anses härröra från der s. k. äldre jernåldern eller från tiden omkring Kristi födelse tili 500-talet. Dessa om död och förgängelse erinrande fornlemningar äro, såsom nämdes, minnen af den hårda, råa jernåldern. För de små värnlösa, som nu på Fridhems område fostras till lifvets allvar, till gudsfruktan och arbete, blomstrar en gyllne ålder af frid och kärlek.
Om Fridhemsvillornas arkitektur är enkel och anspråkslös, så äro — såsom redan i början af denna berättelse blifvit korteligen antydt — deras omgifningar så mycket mera öfverraskande. Der omväxlar det idylliskt fridfulla med det vildskönt pittoreska. Den täta barrskogen, som med trenne terasser sträcker sig ned till stranden, har blifvit förvandlad till en park af äkta nordiskt skaplynne. De inflyttade löfträden, bland dem ett redan väldigt valnötsträd, och de rika blomstergrupperna dels & raa batter, dels i urnor och stora, prydligträdgårdskorgar, bilda mot barrträdens allvarliga kolorit leende kontraster. Måugenstädes vid de slingrande gångarna och de öppna platserna finnas hviloställen i kiosker och små tempel, på soffor med soltält, på bänkar och stolar. Bland de sistnämde må i förbigående omtalas trenne, på den understa terassen uti en utrundning i marken stående länstolar med fotställning, ryggoch armstöd bildade af fantastiskt vridna trädrötter, liknande svällande ormar med ringlande stjertar och gapande hufvuden. Utan att mellan dessa slingrande kopparfärgade ormar behöfva frukta Laokoon’s och hans söners hemska öde, sitter man tämligen beqvämt på dessa stolar, hvilkas originella konstruktion röjer on fundersam handtverkares bisarra smak. — På norra sidan om parken och bakom det på sommaren merändels torra »vattenfallet», framskjuta, såsom ofvan är nämdt, Nygårdsbrutt tvärbrutet och till en del skogbeväxt, och på den södra sidan Högklint med dess djerfva profil: dess öfversta del skjuter nämligen betydligt fram öfver den undra, af vågornas kanske mångtusenåriga sqvalp urhålkade delen. Det kommer. väl den stund, då denna nu i luften dristigt hängande stenpynat lossnar ur sina fogningar och störtar till de nedanför liggande, förut fallna klippblocken. — Hänförande är utsigten från Högklints högslätt öfver det i rikaste grönska inbäddade Fridhem; öfver den gulhvita, med små vikar och branta uddar fortlöpande strandsträckan; öfver Visby i fjerran (enligt den tyske resebeskrifvaren L. Pa-sarge »den underbaraste bland nordens städer»); öfver den ännu längre bort med – blånande konturer försvinnande gotländska kusten, samt framför allt öfver det vida hafvet — en tafla som i varm sommarbelysning påminner (säges det) om italienska kustpartier och om Medelhafyets färgprakt. Fridhemsbesökaren plär också sällan förswama att fråd Högklint nedstiga i den ungefär midt på bergväggen mot hafvet liggande vackra grottan »Getsvältan», och, uppkommen derifrån, vandrar han vanligen fram på skogsstigen långs bergskanten, söder ut, förbi »raukar» (stevjättar) och ursvarfvade klipphålor, tills han stannar vid randen af ett brådjup, kalladt »Röfvar Liljas håla» ett under kampen med hafvets vågor i fordom tid nedremnadt och sönderbrustet bergsparti, hvars hemeka förstöring hvars rent af röfvarromantiska vildhet vore värdig en Salvator Roza’s dristiga pensel.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 5 December 1887.
N:r 97.