Från östra Gotland.
Den 30 Juli.
Med några delvis förtorkade, delvis åter grönskande grässtrå under mig, myggsvärmar, som just nu — att döma af de långtungade bestarnes långdragna läte — under dans afsjunga sin aftoppsalm, rundt omkring mig,solen förut — öfver trädtopparne — månen akterut — grinar i skogskanten — och molnsuddar (tapparne äro utslitna nu!) öfver mig ville jag här i det fria — jag skrifver alltid i det fria — lemna mina bröder Suder- och Norderguten något »ingeförfäran» samt litet »kanaljebark» som påströ på qvällsgröten.
Men misstycken ej om påströet skulle vara något svagt, när det gått igenom samma process, som vår Herre i sommar utagerat med våra tegar: gräslig torka — grundförsenad balf rotblötal Ingen kort process minsann! Äkta långvarig, gotländsk! Knölarne — jag menar allehanda rotknölar jämte potatis — de sträfva dock ännu, efter hvad man tror sig veta.
Dock, hvad göra vi härute med potatis, som vi ej kunna bli af med, icke derför som skulle qvaliteten vara skral, utan derför att den ena knölen icke vill ha med den andra något att göra härute. Skjutsa vi potatisen till Katthammarsvik, så få vi ge bort den, om vi ovilkorligen vilja vara den qvitt, ty der finnes ingen, som har nog kraft och energi eller rättare mod att hyra gig en liten skuta och försöka en fraktning till fastlandet.
Och likväl klagar man der öfver ständig minskning i inkomster! Saken är der som flerestädes att man vill sofva och skörda pengar på samma gång, men »den gubben, han etc. …
»Man spekulerar endast i fläsk: sofver och äter, och — för omväxlings skull — äter och sofver. Nå, vi vilja sända potatisen med ångbåten då? Jo, pytt! Af honom får man bara se röken, då han ilar förbi till Slite eller Rone. På Ljugarn är likaledes omöjligt att bli af med någon potatis. Der äter man bara trä, trä, trä och det är inte det sämsta, det kan man då tydligen se på dem dernere. Enda afsättningsorten är Klintehamn (1), men dit är 3 (säger tre) mil och den väglängden får man naturligtvis köra gratis på samma gång man förspiller en dyrbar arbetsdag. Att tänka på jernvägen och dess »välsignade nytta» för östra Gotland, dermed kan man roa sig när det blir en efterlängtad rotblöta och man måste krypa under tak. Man aktar sig nog att låta jernvägen komma till någon nytta för oss austgutar. Telefon har man på Katthammarsvik — nära på en half mil. Nu som alltid svara käringarne för den öfriga delen af östra Gotland och det utan betalning till och med. På detta undantag när, är denna del af ön den i afseende på kommunikationer mest vanlottade. Och detta var satsen nr 1. Smaken nu på nr 2 go’ vänner!
Själaspis, det får landtmannen (qvinnorna också förstås!) härute åtminstone fullt upp, om kroppslig (jag höll på att säga kroppka kor) knappast står att erhålla. Ofta får man också af från »förklaringar» återvändande personer höra sådana uttryck som : naj hva” mat vör fick, naj hva mat!» och fv va sulten när ja’ gick sta, nen nå järja så mätt, så .!
Tårdränkt kan man visserligen bli, när man bevistar sådana möten, som hållas af missionisker — med och utan 2 ögon — kring- nej, jag menar omvända skollärare och s, k. professorer, hvilka endast gått igenom det verkliga universitetet — lifvets (jämväl det andliga säger man) stora bildningsanstalt, men sanning att säga hufvudsakligen fuskat sig igenom; svada bafva de och »de jär så vackat, så vackati> — Allt vore bra, om blott dessa menniskor läte sin nästa, som ej är bågad för samma utspädda gudaktighet, vara i fred, men det är då alltrör mycket begärdt.
Se här satsen nr 8, hvilken jag har skriftligt på, om annars ett bref något gäller. I Kräklivgbo hade af dervarande ungdom våren 84 bildats en bollklubb, Torsborgs Bollklubb, som den storartadt nog kallade sig. Härfans intresse och lif, öfning och skicklighet (så påstår man), och mången gubbe upplifvade här sina ungd- msminnen vid »pärkens fina dramatik> som lektor Bergman sjunger. Men så råkade en person i socknen föräta sig på nyårsgröten och sen vardt det täffr. Nu hade ien hastig vändning bollspelet, hvilket han sjelf förut med stort nöje åsett, blifvit synd (usch så inskränkt !) och såsom sådant skulle det afskaffas i socknen. »Klockarfar, han skall ju allting bestyra»: En ljungande straffpredikan och de förvillade gumsarne gå »slokörade> omkring på backarne vid sin kära pärk, snegla på bollen, som nu ärettoting och ropa bäääddäär !
Hrr veterinärer ! Skulle ej ryggens smörjande med oleum carbasinum (= påkolja, godt folk!) vara ett ytterligt botemedel? Klubben måste ställas på en annan basis(!) Nej, solen har smugit sig ner i skogen tror nog att det är midsommarafton och vill leka täl’ goime> i buskarne — och myggorna vilja suga mitt heta blod; det är synd har jag predikat för dem, men de höra icke de dansa och sjunga lika friskt. Och jag som ändå är en så farlig person för ett så litet kräk, som en mygga! Den myggan, den myggan, hon har mod hon!
Jämförelserna göra sig sjelfva; men hur smakte påströet?
Från södra Gotland.
Ovanligt.
För icke länge sedan uppfångades 2 torskar på »Refgrundet» (S. V. om Hoburg) den ene vägande 9 1/2 skålp., den andre 8 1/2 skålp. Enligt hvad mig berättats har för några I tillbaka en torsk blifvit uppfiskad, hvars vigt uppgick till 15 skålp.
En trana har i Sundre uppehållit sig en längre tid.
Man har flere gångar varit nära att fånga henne lefvande. Hon har visat sig mycket spak, ja nästan tam. Ännu har ingen skjutit på henne, fast tillfällen dertill dagligen gifvits.
Nu är all grässkörd
här på söder inbergad och rågskörden öfverallt börjad. Rågen är på åtskilliga ställen ganska bördig, men kornet, hafren och isynnerhet bvetet äro mycket bristande.
Väntat på vind
har skonerten »Trio», kapt. Vaiman, gjort nu i 33 dagar. För att, som han skall, få lasta vid Hoburg, måste vinden vara ostlig, i annat fall är der för svår sjö. Det kan här nämnas, att då samma fartyg sist lastade här, måste det vänta på passande väderlek i öfver 5 veckor.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 4 Augusti 1885
N:r 62.