Visby rådhusrätt.
Slagsmålet utanför stadshotellet. Såsom förut nämts har handlanden Karl Lundin yrkat ansvar å bagare Lindbom, som på qvällen 5:sistl. September skulle hafva öfvat våld mot Lundin.
Lindbom hade nu likaledes instämt Lundin för våld samt yrkade äfven ersättning med 500 kronor, enär Lindbom ansåg sin lekamen vara lika värdefull som Lundins. Lindbom påstod, att Lundin satt krokben för honom och dymedels fått ikull honom, hvarefter han erhållit minst tjugu slag. Sjelf hade han endast utdelat ett slag och detta för att försvara sig.
Ett vittne berättade, att Lindbom efter slagsmålet visat vittnet, att han erhållit ett sår i pannan. Ectt annat vittne intygade, att Lundin & gatan yttrat, att >bagaren ska ha smörj, emedan han burit sig fäaktigt åt»; vittnet, som såg parterna ligga på gatan en tämligen god stund, bade iakttagit, att Lundin riktat ett slag mot Lindboms hufvud, samt att den senare med höjd hand förföljt den förre, men vittnet kunde ej bestämdt påstå, att något af dessa slag träffat.
Lundin bestred, att han hotat Lindbom med stryk.
Lindboms ombud anhöll om och erhöll uppskof för flere vittnens hörande.
Förlikning ingicks efter ifriga framställningar af rättens ordförande i det förut nämda målet angående misshandel och ärekränkning mellan handlanden Levin och torghandlanden Gustaf Johansson, hvilken sistnämde erkände, att han af obetänksamhet och i förhastande fält de ärekränkande yttrandena om Levin.
För ärekränknirg hade slagtare Axel Ölander och hans syster Selma å ena sidan samt slagtare Myrström och hans svägerska Karin Viberg å andra sidan instämt hvarandra. I upprättelse fordrade de af hvarandra500 kronor.
Vittnen intygade, att de grälat å stora torget, hvarvid A. Ölander haft en del skymfliga tillmälen om Myrström och Viberg; den sistnämda hade satt slagtareknifven under A.
Ölanders näsa, och Selma Ö. hade kallat Viberg för »geit».
Rättens ordförande framstälde förgäfves förlikning-förslag.
Målet uppsköts för flere vittuens inkallande.
Södra häradsrätten.
Med för dråp af sjömannen Olof Dahling häktade sjömannen Niklas Vilhelm Hambrell från Burgsvik hölls igår förnyad ransakning å länsfängelset.
Såsom rättegångsbiträde för den häktade anmälde sig v. häradsbofding Karl Herlitz.
Ett par vittnen hördes men hade ej något annat att upplysa än hvad som kom i dagen vid föregående rättegångstillfälle.
Svarandens ombud anförde, att intet annat blifvit utredt än att Hambrell 3 till 4 gånger slagit ikull Dahliog, då H. för att värna sig knuffat D. ifrån sig. Det hade ingalunda utredts, att D. aflidit af de yttre skador han dervid erhållit, hvarför han yrkade, att H. måtte försättas på fri fot. Han påpekade, att läkaren i obduktionsprotokollet ej sagt, att de yttre skadorna varit orsaken till sjukligheten i luugorna, hvilken läkaren angifvit såsom närmaste dödsorsaken, Likaren hade visserligen sagt, att de yttre skadorna kunna anses för dödande, men ej att de verkligen varit dödande. Och för öfrigt var det ej utredt, om och i så fall af hvem han knuffats utför trappan äfvensom huru stor skada ban då erhöll; han kunde äfven genom eget vållande ramlat utför trappan samt härvid tillfogats den värsta skadan. Misstänkta föreföllo uppgifterna af de vittnen, som sagt, att D. efter fallet mot spisen blifvit medvetslös; det vore uppenbart att just dessa bort förvissa sig om D:s tillstånd och ej lemna honom utan. hjelp, då de ansett honom sanslös, Hambrell hade endast begagnat sjelfförsvar mot Dahling, hvilken var något större och gröfre bygd än svaranden, Äfven om domstolen ansåge, att H. begagnat större våld än hvad nöden kräfde, vore detta enligt ombudets åsigt ej tillräckligt skäl för H:s qvarhållande i häkte.
Efter enskild öfverläggning afsade rätten det beslut, ait Hambrell ej för närvarande kunde försättas på fri fot. Rätten skulle för öfrigt anmoda läkaren, som besigtigat liket, att yttra sig om de yttre skadorna orsakat eller stått i samband med sjuklighoten i langorna.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 7 Oktober 1884
N:r 81.