Torsdagen 21 sistl. Augusti uppgick öfver Gotland en varm och klar sol, bådande glädje och lycka för folk- och småskolans barn i Vesterhejde församling. Trogen sin fleråriga vana, hade prinsessan Eugenie äfven i år velat bereda barnen en fest å det kära Fridhem, och just denna dag var för sådant ändamål bestämd.
I församlingens skilda hem rådde på morgonen en liflig verksamhet. De små voro tidigt uppe. Knappast kunde de styra sin längtan efter den stund, då de fingo vandra till skolan, der de alla samla sig, för att under lärarinnornas anförande gemensamt aftåga till Fridhem. Man ville så gerna vara väl kammad och tvättad, men huru långsamt rörde sig icke mammorna! Om i dag några hårtestar skulle slitas af hufvudet hvad gjorde väl det, blott man blefve desto förr färdig! Ej heller kunde man inse, hvarför tiden skulle förhalas med de långa och ofta BEROR förmaningarne, att i allo skicka sig på bästa sätt inför prinsessans ögon. Man visste ju, att man i skolan af lärarinnorna skulle få nog många och nog långa förmaningar.
I Fridbem var allting lugnt som vanligt. Detta hem är alla dagar klädt i helgdagsskrud, ty det är alla dagar vackert och fridfullt. Det enda ovanliga var en karusell och en rutschbana, hvilka blifvit uppstälda på lämpligt ställe i parken. Med stillheten och friden, med det klara solskenet och de spegelblanka böljornas glitter öfverensstämde så väl tonerna från den djupa och klara altstämma, som i prinsessans sofrum hördes sjunga den sköna 119 psalmen i svenska psalmboken:
Den korta stund, jag vandrar här,
Hvad fruktar jag och klagar!
Han som den gode herden är,
Han mina steg ledsagar.
Det var den älskade prinsessan, som på tonernas vingar sände sin bön och lofsång upp till konungarnes konung och syndares frälsare. Hon tackade Gud för hans eviga nåd, hvilken hvarje morgon är ny och hvilken just nu i dag i den varma solen fr Jiig sig öfver land och sjö och i de dyrbara orden: Herren är min herde, mig skall intet fattas strålade öfver hennes hufvud och hjerta, Barnen voro nu samlade i skolan, alla glada och de flesta friska, På några få anleten hade fattigdom och sjuklighet satt sin stämpel. Emellertid om rocken var för lång, så att han uppenbarligen blifvit lånad för detta tillfälle, hvad gjorde väl det, när man stod på väg till prinsessan, som icke tänkte på något annat, ån att för Herrens skull bevisa kärlek mot de fattiga? Om sjaletten kring halsen tillhörde moster eller en faster, hvad väl det? Man skulle ju icke gå till ridhem, för att visa granna kläder, utan för att med sin glädje och sin tacksemhet fägna den älskade prinsessan, Om skodonen voro så stora, att de måste gon med hö, för att sitta stadigt på fötterna, hvad gjorde väl det? Mean skulle derför ej vara mindre tacksam. Ja, broder, hvad gjorde det? Har du väl någonsin genomskådat ett fattigt barns bjerta? Om du har det, så vet du, att derinne dock kan bo en hel liten verld af smärta, som gömmer sig och tiger. I dag ville och skulle man dock vara glad, i dag var ju sommarens lyckligaste dag. När den hade gått till ända, ville man längta efter vinterns lyckligaste dag, julattonen, då man finge samla sig i skolan omkring den väldiga julgrauen med de många gåfvorna från samma kärleksfulla hand, som i dag skulle dela ut så mycket af hvad hon sjelf mottagit från all god och fullkomlig gåfvas gifvare.På gifven vink af folkskolans lärarinna satte sig tåget i gång. Gossarne och flickorna utgjorde hvar sin trupp på inalles 80 barn.
Vägen förde förbi det lummiga herresätet Nygårds in i granskogen ofvan Fridhem, Snart stod man vid ingången till den friska, af barroch löfträd uppfylda parken omkring prinsessans vackra sommarbostad. Nu bar det fram efter den bredaste af de många vägar, som slingra sig genom parken, och snart stod den muntra skaran bugande och nigande inför prinsessan, som med glädjestrålande anlete välkomnade sina små gäster och med moderlig ömhet klappade och smekte flere af dem. Gud signe den ädla furstinnan!
Men hvad ser jag! Äro icke de flesta af dessa barn medlemmar af något ordensförbund? De bära ja blå rosetter bröstet ! Låt mig se! På rosettens ena flik läste je i förgylda bokstäfver ordet Djur-Vän. De äro alltså medlemmar af en djurskyddsförening, dessa barn. Redan från sina tidigaste år få de alltså lära känna sina plikter mot djuren, hvilka i allmänhet anses rättslösa och stå utan skydd för den varelse, som visserligen är satt till deras beherskare, men som så allmänt har förgätit herskarens första dygder, rättvisa och mildhet. Denna djurskyddsförening, som bildats genom gemensamma bemödanden af prinsessan och hoffröken Rudensköld, bevisar att ej blott missionens heliga sak, utan äfven hvarje annan ädel sträfvan röner ett verksamt och kärleksfullt deltagande i det älskliga Fridhem.
I ett särskildt rum iekonomibygnaden samlade sig nu den unga skaran, flickorna först och gossarne sedan. På ett stort bord låg derstädes en väldig hög af smörgåsar, tillagade af hela bullar, hvardera en half aln lång.
Ost och andra rara saker, som nog voro sällsynta läckerheter för ganska många af de små, förhöjde smörgåsarnes värde i betydlig grad. Efter förrättad bordsbön fingo barnen gripa sig an, hvarvid prinsessan i egen person sågs betjena flere af dem. Hvar och en fick två sådana bullar. Det visade sig emellertid, att de flesta ej nändes röra dessa dyrbara håfvor, utan gömde dem i en medhafd duk, förmodligen för att låta dem beundras at anhöriga och vänner i hemmet. Man drack sin mjölkportion, tackade Gud och gick åter ut på den grusade planen utanför husen.
Nu började ett folklif i smått, fulltafglädje och rörlighet, men utan den syndiga eggelse af fåfänga, flärd och köttslig lusta, som så mångenstädes gör en rörelse rask och liflig.
Ack, vi måste blifva barn, snälla, fromma och lydiga barn, för att kunna leka med glädje och utan skuld! Se nu der, hvilken gamman omkring prinsessans person! Tyå stora ringar af flickor röra sig derstädes. I den ena står prinsessan sjelf, sjungande »Väfva, väfva vadmal. I den andra springa »katten och råttan» ut och in. Pojkarne åka turvis på den fyrsitsiga karusellen eller på den med FR insmorda rutschbanan. Huj, hvad det går! Glädjen stiger högre än de närstående poplarne och granarne. Men se, midt i glädjen står han der, gossen med den lånade rocken och de bleka kinderna. Hvarför tager han ej del i jublet? Ack, just nu känner han den der smärtan hetare än vanligt. Stilla och tyst stod han der. Jag tackade Gud, att den lille var ett barn, som ännu icke hade lärt att förställa sig. Får han en gång af sitt onda hjerta lära sig denna förfärliga konst, då gör han sig antingen till en pajazzo för sina kamrater eller ock kommer han att öfvergå dem alla i vild yra, så framt han icke blir en varelse, som misstänker och hatar alla sina bröder. Gud bevare oss alla för fattigdomens tunga börda och gifve oss tron och trons tålamod!
Sedan barnen på detta sätt roat sig en god stund, tog prinsessan plats å en stol i den behagliga skuggan af några granar och samlade flickorna i en tät flock omkring sig. Den ena efter den andra ropades vid namn och mottog utur prinsessans hand några i paket inlagda gåfvor. Gossarne blefvo ihågkomna på samma sätt. Det bemärkes, att gåfvorna med den sanna kärlekens omtanke voro afpassade både efter ålder och behof, både för nöje och nytta. De fingo betydelse ej blott för dagen, utan ock för lifvet af de vänliga ord, hvarmed de beledsagades, Bland andra gåfvor voro 12 biblar, i hvilka jag läste mottagarnes och den höga gifvarinnans namn, dagens datum och ett kort men kraftigt och väl valdt bibelspråk, allt skrifvet af prinsessans egen hand. Hvarje barn fick två paket. Man kan då lätt tänka sig, huru lång tid denna utdelning kräfde, när barnens antal ver 80. Vi alla, hvilka såsom åhörare och åskådare voro närvarande, måste också beundra det tålamod och den uthållighet prinsessan härvid ådagalade.
Af stort intresse var att se den fröjd, som ur allas ögon lyste emot innehållet i de öppnade paketen. »En boll! en boll! jag jr fått en boll!» skrek i högsta förtjusning en 7-årig parvel med spelande bruna ögon. »Se jag! se jag! jag har fått en piska!» skrek en annan i ännu högre ton, för att öfverrösta den förre och draga allas uppmärksamhet till sig, »Hör, jag kan blåsa i skaftet!» fortsatte han, och blåste också af alla krafter, så att han med sina rosiga och utspända kinder såg ut som en af dessa frodiga kyrkänglar, som blifvit så namnkunniga. En tredje pilt, som ej hörde till skolbarnens antal, och som de derför hade bort betrakta såsom snyltgäst, fick sina gåfvor, han äfven, och bland dem en trumpet, med hvilken han hela den återstående delen af dagen med outtröttligt nit utstötte den ena gälla fanfaren och signalen efter den andra.
När utdelningen af gåfvorna var slut, sam lades barnen på en jämn gräsplan, der de slogo sig ned i doftande hö. Här uppstod nu det lifligaste och lustigaste krig, man väl någonsin kan skåda, Hötapparne flögo om öronen på ung och gammal, liten och stor. Ej ens prinsessan skonades. De små visste, hvilken vän de i prinsessan egde, en vän, som med lust och löje följde och iakttog alla deras rörelser. På den punkt, der striden stod hetast, såg man snart ingenting annat än hö, hvilket liksom af en fördold kraft sattes i en hvirflande rörelse upp och ned, till höger och venster. Småningom glesnade emellertid 1ederna och prinsessans lifgarde, några små lifliga ystra ungar, befann sig omsider ensamt qvar på valplatsen, sysselsatt med att under massor af I och salvor af skratt begrafva Fridhems trädgårdsmästare.
Till sist slogo de små sig tillsammans i en stor krets. Prinsessan intog sin plats videna kanten af gräsplanen, så att kretsen knötsig samman vid prinsessans fötter. Det hela kunde liknas vid en dyrbar ring, prydd med en kostbar ädelsten. Nu framträdde en prestman och berättade för de små djurvännerna någon historia om en björn, hvarefter fil. doktor B. i varma och kraftiga men likväl för åhörarnes fattning förträffligt lämpade ord framstälde, hvad barn i allmänhet och särskildt dessa barn kunna göra, för att tjena den rättebarnavännen Herren Jesus. Dessa små föredrag åhördes med odelad uppmärksamhet och afslutades med bön och psalmsång, hvarefter vi alla, unga och gamla, samlade oss omkring den lilla orgeln, som ledsagade barnastämmorna, när de sjöpgo några sköna sånger med både ord och melodi af prinsessan. Festen afslutades med folksången: »Bevare Gud vår kung!» som af skolbarnen utfördes i tvåstämmig kör page sätt, som vittnade om både öfniug och ande.
Skönt klingade tonerna i den stilla aftonen, När de hade dött, hörde vi de vemodiga suckarne från hafvet, som långsamt rullade lätta vågor mot stranden.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 September 1884
N:r 73.