Klucks taktik vid Soissons.
Af de franska berättelserna om slagat vid Soissons framgår, att von Kluck, hvilkens armé det här tydligen är fråga om, har sin vanliga kringgående taktik att tacka för sin seger. Efter det franska angreppet på hans vänstra flygel, nordost om Soissons, företyg von Kluck under natten mellan tisdag och onsdag en omgruppering af sina krafter och förstärkte sina trupper vid Vregny. Nästa dag gjorde tyskarna en framstöt i Chivres dal och trängde fransmännen tillbaka. Dessa ville då draga till sig förstärkningar. De vid Missy slagna provisoriska broarna öfver Rhen visade sig emellertid för svaga. Då fransmännen voro i fara att få sina återtågslinjer öfver broarna afskurna och sin högra flygel blottad, måste de draga sig tillbaka öfver ??????
ss på hela, fronten från Missy till Crouy. Tidigt på torsdag morgon besatte tyskarna byarna på högra Aisnes-stranden.
De brittiska hydroaeroplanen öfver Ostende.
Först nu har till London ingått detaljer angående den brittiska flygexpeditionen till Ostende 9 dennes. En afdelning marinflygare flögo då öfver staden och en af naviatörerna nedkastade ensamt för sen del 24 bomber.
Den österrikiska framgången vid Dunajec.
Genom sin artillerield ha österikarna tvungit ryssarna att lämna några af sina främsta skyttegrafvar öster om Zaklicyn vid Dunjec och drag tillbaka sin front på en sträcka af 6 kilometer.
Den ryska framryckning i norra Polen hvarom de ryska rapporterna talat de senaste dagarna beröres nu också i den tyska rapporten. Ryssarna ha, heter det, försökt en framstöt öfver Wkra, en biflod till Weichsel norrifrån, som faller ut i denna vid Novogeorgievsk. Angreppet hade gält staden Radzanovo belägen vid Wkra, sydväst om Mlava, men tillbakaslagits. Enligt de föregående ryska rapporterna skulle ryssarna ha hunnit Skrva, som flyter fram ett fyrtiotal km. väster därom.
Rumänien och Bulgarien vid skiljovägen.
Oafsedt folkstämningar och nattlonella strömningar samt Frankrikes och Rysslands upprepade försök att förmå de båda regeringarna i Sofia och Bukarest att bryta sin neutralitet, måste man räkna med att i Rumänien liksom i Bulgarien allmänt råder en önskan att, huru också världskriget måtte sluta, skaffa säkerhet för att de icke vid nyregleringen utgå tomhändta, skrifver en författare i Neue Hamburger Zeitung. Det är det enda positiva elementet i de båda ländernas vacklande. Och bristen på en sådan garanti drifver Rumänien och Bulgarien, hvilkets politik entligen går ut på att ömisesidigt hålla hvarandra i schack, till att försöka en närmare öfverenskommelse, hvarom på senare tid varit mycket tal. Förespråkarna för denna idé lofva sig af ett rumäniskt-bulgariskt block en fördelaktig grund för sina fordringar. För närmabde står dock hindrande i vägen att båda regeringarna vilja förbehålla sig ??????????? i afseende på hvilken ???? af de stora krigsgrupperna de skola träda, i händelse de bryta neutraliteten. Under sådana vilkor är öfverenskommelsen ytterst svår, ja, kanske omöjlig.
Det är icke sannolikt, att det skall lyckas tyskt diplomatarbete, ehuru logik, historia o. s. v. skulle vara dem behjälpliga att öfvertyga rumäner och bulgarer, att deras verkliga framtidsintressen icke ligga på den ryska sidan. Här måste och kunna blott faktiska framgångar på de stora krigaskådeplatserna tala. Bulgarien måste dock säga sig, att dess mål besittningen af hela bulgariska Macedonien, som Bukarest-freden till stor del tillerkände Serbien och delvis Grekland — lätt och billigt kan vinnas blott genom ett besegradt Serbien. Rumänien kan icke vara så blindt, att det för den osäkra möjligheten af en liten eventuell utvidgning af sitt område på grannmoparkiens bekosnad låter sig på alla sidor om klamras af slaviskt, resp. ryskt område. Det är att sälja sin själ för en kortvarig njutning.
Och ju mer afgörandet lutar till centralmakternas förmån desto tydligare måste rumänierna inse att deras om än aldrig så duktiga halfva miljon soldater på intet sätt vore i stånd att förändra ställningen.
Majoriteten i Rumänien, såväl som i Bulgarien, är också fullständigt öfvertygad om tyskarnas slutliga seger. Det gäller därför att från tyskt håll tillförsäkra, dem stöd i afseende på deras legitima önskningar.
En, vacklande hållning, som spekulerar på dagsstämningar och räknar på att få allt högre pris för icke lämnade tjänster, kan vid den slutliga uppgörelsen knappast verka gynsamt på segraren. Att Rumänien skulle kunna nöja sig med ett ryskt Konstantinopel och med ett på nytt starkt Serbien, är ett orimligt antagande.
Universitetslektorn i skyttegrafven.
Franske universitetslektorn i Upsala, René Chevaillier, tjänstgör f. n. som reservlöjtrant vid ett franskt infanteriregemente. I ett bref till en vän här i Sverige skildrar han lifvet i skyttegrafvarna. Vi återgifva ett par utdrag:
»Sedan två månader kriga vi som jordschaktare mera än som infanterister, gräfvande i jorden, genomorytande den jämna slätt, som skiljer oss från fienden, med långa sicksack-gångar, som göra oss osynliga och skydda oss för hans kulor. Våra chefer äro snåla, om sina soldaters blod och låta dem avancera långsamt och försiktigt men obevekligt framåt. Vi lefva alltså som mullvadar. I detta ögonblick skrifver jag till er i en underjordisk hydda, upplyst midt på dagen af ett ljus, instucket i en rofva. Två á tre dagar äro vi på vakt här; sedan hvila vi
precis likadana hålor hundra meter bakom. På dagen gå vi i ett slags sömntillstånd; när mörkret faller på, vaknar man upp i skyttegrafven. Kockarna komma brådskande med sina matskålar fulla af soppa och kaffe. Jag kommenderar vakten, installerar posterna, gör min road hos skyttvakterna och drömmer vid stjärnorna. Vi ha ordnat stora underjordiska rum, där vi göra upp eld och dit de aflösta soldaterna komma och tina upp sig. Det har varit infernaliskt kallt nu en vecka: minus 10 grader, som i Sverige. I detta väder ha vi legat ute tre nätter af fyra, och våra soldater ha stått orörliga på vakt. Jag, som inte kunde sofva af oro för öfverfall — hvilket alltid är att frukta — gick fram och tillbaka i gångarna, till vaktposterna för att uppmuntra mina män och vaka med dem.
»De dödas dag» voro vi utsatta för det mest fruktansvärda bombardemang: granaterna kommo liksom i kastbyar, 12 á 15 åt gången. Jag var i främsta linjen hela dagen och mitt kompani Ied svårt. På kvällen förde jag — den yngsta bland officerarna — kommandot, ty alla de äldre voro ur stridbart skick. Nu äro vi blaserade. Under det att granaterna fräsa, spela vi kort i skyttegrafvarna. Jag har just vunnit af min kapten ett hundrata ostron, som vi skola äta i morgon, därtill en butelj hvitt vin och cigarrer. Ty vi utsätta oss ej för några försakelser. Våra fester skulle komma »Gillets» (i Upsala) kockar att blekna. Och soldaterna få ungefär samma kost som vi; vin till alla mål, bränvin varje morgon; ingenting går upp mot det senare för att sätta mod i bröstet. Jag fruktar bara en sak; att dö — af vällefnad.»
Ett och annat.
— Enligt meddelande från Berlin har departementsdirektören i tyska krigsmanisteriet general Wild von Hohenborn utnämts till generalkvartermästare.
— Riksländernas förre ståthållare, furst Wedel, har i lördags inträffat i Wien. På måndagen mottogs han på Schönbrunn i audiens af kejsar Frans Josef, som underhöll sig med honom i tre kvarts timme.
— En korrespondent i Kairo skrifver i Tufintidningen Stampa att egyptiska folket, särskildt adeln, anser den nye kedivens anhängare som förrädare.
England har hopat väldiga truppmassor i Egypten; fransmännen skulle nog nellre se dem som hjälp i löpgrafvarna i Flandern. De engeska kolonialhjälptrupperna från Australien äro utan öfning och organisation och officerarna sakna auktoritet öfver dem. En annan italiensk tidning Oorriere della Sera berättar att polisen inskridit mot mubammedanska präster som vägrat i moskeerna läsa bönen för den nypa kediven.
— I Tyskland pågår en »riksyllevecka», afsedd till hopsamlande af allt hvad ylle heter, som kan vara lämpligt till gåfvor åt soldaterna vid fronten. Första dagen har, trots en häftig snöyra, fått ett öfver förväntan tillfredsställande förlopp. Hundratals unggdomliga hjälpare och hjälparinnor från Röda korset inånga kvinnor och vidare lärjungar från de öfre klasserna i de högre läroanstalterna i hufvudstaden, medlemmar från »Jugendwahr» och boyscoutföreningarna, alla hade ställt sina krafter till förfogande för att samla ihop de olika paketen. I Berlin fyllde man sålunda icke mindre än 448 olika insamlingsställen, såsom skolhus, ämbetsbyggnader och outhyrda affäralokaler, ja, man tag till och med sin tillflykt till privatvåningar. Omsättningen på »riksylleveckans» första dag låter sig ännu icke öfverskådas. Man beräknar dock att c:a 100,000 á 120.000 paket skola ha insamlats.
Gotlands Allehanda
Fredagen 22 januari 1915
N:r 17