Kriget.

Huru stora kärar äro i fält vid vårens början?
De beräkningar som nu, under vinterns relativa stillestånd på krigsskådeplatserna, på många håll göras beträffande numerären af de nya häran som de krigförande kunna väntas föra i elden. vid vårens stora kraftmätningar röra sig arturligen med så många okända faktorer, att resultaten bli i hög grad approximativa. I fråga om västmakterna finnas ännu vissa utgångspunkter. Kännedomen om de inkallelser som skett i Frankrike gör det — såsom förut visats — möjligt att upptaxera dess andra armé till en styrka af cirka en miljon, en summa som öfverallt synes accepteras såsom rätt sannolik. Hvad den nyuppsatta engelska hären angår, så finmas många olika uträkningar, som dock undandraga sig all kontroll.
Rekryteringen till Kitcheners 6 nya arméer har pågått nästan alltsedan krigets utbrott och lorden har vid flera tillfällen uttalat sin tillfredsställelse med resultatet. Den 9 november yttrade han att »1,200,000 man bara väntade på första tecken för att rycka i fält». Mindre tillitsfullt uttalade han sig i överhuset den 7 januari i år. Han uppgaf här inga bestämda siffror, men höjde sig med att säga att »rekryteringen förlöper normalt».
Af allt att döma, säger en militär fackman i norska Morgenbladet, ser det ut som som de föreställningar man gjort sig om storleken af Englands insats vore mycket öfverdrifna. Det har ju varit tal om både en och två miljoner man. Nu tyckes det som om det kanske icke blir mer än lika många hundra tusen.
Orsakerna härtill äro af tvåfaldigt slag. För det första har det visat sig åtskilligt svårare att improvisera en armé än man egentligen har de tänkt sig. Äfven om det nödiga antalet frivilliga anmält sig, så har detta icke skett på en gång utan först efterhand, några hundra eller tusen en dag, andra nästa dag o. s. v. De största massorna inströmmade efter Scarboroughaffären. Många ha alltså varit under utbildning flera månader, söndra bara några veckor och åter andra endast några dagar. Inom en och samma afdelning står manskapet alltså på högst olika uthildningsstadier, hvilket naturligtvis i hög grad försvårar utbildningen. Därtill kommer att, specielt under första tiden, stor brist rådde på officerare och underbefäl som kunde instruera och upplära manskapet. Det fans icke heller på långt när tillräckliga förråd af gevär, kanoner, hästar, vagnar, automobiler och alla de hundratals saker som behöfvas för utrustningen af en fältarmé på hundratusentals man.
Den andra omständigheten som gör att de förstärkningar England kommer att öfverföra till kontinenten nu i vår antagligen bli så betydligt mindre än man hade gjort sig förhoppning om, är att England börjar bli en smula ängsligt för att blotta sitt eget land på trupper i någon högre grad. Tyskarnas djärfva anfall mot Hartlepool och Scarborough, deras undervattensbåtars ofta vällyckade uppträdande mot brittiska fartyg och uppdykande vid Dover och annorstädes, deras våldsamma ansträngningar att nå fram till Calais och Boulogne, deras lika energiska försök att skapa sig en bas för torpedbåtar och undervattensbåtar vid Zeebrygge och annorstädes på den belgiska kusten ha gett engelsmännen det intrycket att till och med ett så våghalsigt företag som landsättningen af en stor här på deras kuster icke ligger utanför alla möjligheters gränser. Ett sådant tilltag förefaller hopplöst och på förhand dömdt till undergång. Men engelsmännen ha fått inblick i det skummande haf af hat som svallar emot dem genom alla tyska sinnen. De hag lärt kämna motståndareas okufliga viljekraft, hans hänsynslösa offrande af människolif, hans tillgripande och utnyttjande af hvarje chance som erbjuder sig för att nå det mål han uppstält för sig. Och det fins ju något sådant som dimma och osiktbart väder som kan ge tyskarna de 24 timmar de behöfva, medan hela deras flotta sättes in på att engagera och hålla borta den engelska sjömakten.
Ytterst osannolikt förefaller dock ett sådant företag åtminstone på krigets nuvarande stadium. Men engelsmännen våga icke alldeles bortse från en sådan möjlighet. Och de våga alltså icke sända för många af sina, trupper ut ur landet. De vilja känna sig säkra på att, till och med om fienden skulle lyckas kasta ett par hundra tusen man i land på deras kuster, de i så fall kunna möta honom med betydligt öfverlägsna stridskrafter. Det är anmärkningsvärdt att en stor del af de frivilliga — specielt efter Scarboroughaffären — ha anmält sig med det förbehåll att de bara skola användas till »home defence», försvarstjänst i hemlandet. Den norske författaren tror därför att »den styrka England kommer att sätta in i den stora offensiven till våren knappast blir mer än ett par hundra tusen man», hvartill komma de 250,000 engelsmän, som nu befinna sig på fransk och belgisk mark.
Beträffande Ryssland saknas alla beräkningsgrunder: den brist på krigsmateriel som det lider af gör det dock, oantagligt att det skulle komma längre än till vidmakthållande af arméernas nuvarande styrkta och nyutrustning af cirka en half miljon man.
Om redan den sista beräkningen är rätt godtycklig — i Ryssland är det iu mer än i något annat land i Europa det oväntade som brukar ske och en öfverraskning i ena eller andra riktningen är långtifrån utesluten — så är man, när man kommer till centralmakterna, än mer hänvisad till gissningar: det är en af de starka sidorna af Tysklands militära system, att det förmår omge sina mätt och steg med en så ogenomtränglig hemlighetsfullhet. Norska Morgenbladet erinrar om den grundliga och på vidsträckta undersökningar bygda beräkning som gjorts af Times militära medarbetare, mr Repington. Enligt honom hade Tyskland vid krigets utbrott cirka 5 millioner (4,900,000) utbildadt manskap, nämligen den normala fredsstyrkan på 872,000 man, reserven på 1,800,000 man, landtvärnets första uppbåd på 970,000, dess andra uppbåd på 1,000,000 man. Repington antog, då hans beräkning gjordes, att tyskarna af dessa trapper hade i fält på västfronten 2 miljoner och på ostfronten 1 miljon man (en fördelning af stridskraft som numera knappast är riktig). han anslog tyskarnas förluster till 1 miljon man, och då förlusterna naturligtvis fortsatts och komma att fortsättas under de månader som återstå till våren och luckorna alltjämt måste fyllas, så kbm han till det resultatet att praktiskt taget hela massan af vapenöfvadit manskap skallats eller under den närmaste framtiden kommer att kallas under fanorna.
Men Tyskland har ännu mycket betydliga reserver att tillgå. Repingtons kalkyler mynna ut i att det i rullorna ännu fins cirka 4 miljoner man, som kunna inkallas, utlbildas och sättas in i striden, däraf största delen män i sina bästa år. Hur många af dem som faktiskt inkallats och hålla på att öfvas och hur många af dessa som inkallats så tidigt att deras utbildning är färdig vid tiden för vårens stora kraftmätning är en fråga som Repington ej försöker besvara. Andra författare uppge siffror, varierande från 600,000 till 1,500,000 — Morgenbladet anser att man kan stanna vid ungefär en miljon, d. v. s. vid samma siffra som uppges för den nya franska armén. Större delen af detta manskap får antagligen ingå i nyuppsatta armékårer, som alltså komma att bilda en helt ny insats i striden.
Hvad österrikarna angår, saknas alla hållpunkter för bedömandet af deras förmåga att uppställa nya formationer till våren. De ha lidit så svåra förluster både i Galizien, Polen och Serbien att man nog gör riktigast i att antaga att de ej förmå stort mer än att fylla ut luckorna å sina led och att de icke skola kunna uppställa några nya armékårer till det stora afgörandet. Och då det ersättningsmanskap, hvarmed man reparerar förlusterna, antagligen blir af sämre kvalitet, så tyckes Österrike bli den enda af de stora krigförande makterna som till våren står sämre rustadt än vid vinterrs inbrott: dess militära beroende af Tyskland kommer att framträda i än tydligare dager än nu.
Mot ett styrketillskott på ententasidan af cirka 1 3/4 miljon skulle alltså stå en kraftökning hos centralmakterna på endast 1 milion man. Skilnaden kan synas stor, men dess betydelse får dock ej öfverskattas: det är många andra faktorer som kunna bli fullt lika bestämmande för utgången.

Fransmännens eröfring af Perthes.
Det visade sig af onsdagens händelser, att den mycket omtalade franska eröfringen af trakten vid Perthea i Champagne, långt ifrån att vara ett fullbordadt faktum, tvärtom bara påbörjats och sannolikt måste afbrytas. Det heter härom i tyska kommunikén:
»Nordost om Chalons ha fransmännen på onsdagen med betydande styrka åter angripit flera platser öster om Perthes och inträngt i våra skyttegrafvar, men de bilefvo genom en kraftig framstöt med svåra förluster kastade tillbaka till sina ställningar. fienden efterlämnade 160 fångar i våra händer.»

De militära åtgärderna i Holland skärpas.
Enligt Het Vaderland ha butiksinnehafvarna i Nejmegen af militäran fått order att från sina hus aflägsna alla reklamaffischer och skyltar, såvida dessa icke direkt ha med butiken att skaffa. Denna åtgärd står i samband med att militären redan för någon tid sedan från landsvägarna låtit aflägsna alla reklamskyltar o. s. v., emedan man i dessa ofta utländska skyltar ser ett system af vägvisare för en främmanda armés infall i Holland. På det hela taget har, enligt hvad det förljudas, de militära åtgärderna från holländskt håll under senare tiden blifvit skärpta, och man har vidtagit en mängd säkerhetsåtgärden vid gränsen. Man är något bekymrad öfver att tyskarna i det belgiska kustlandet befäst sig så starkt och bokstafligt taladt ända till de holländska gränsstolparna. Man ser häri en möjlighet till att en af de stridande parterna, i synnerhet angriparna, kan drifvas in öfver gränsen och striden sålunda föras på holländsk territorium till fara för landets neutralitet. Det kan nämligen icke döljas, att man i Holland hyser den uppfattningen, att tyskarnas offensiva kraft är bruten samt att deras återtåg i Belgien, i synnerhet till en linje ungefär Namur—Bryssel—Antwerpen, icke är osannolikt. En linje som den nämda påstås erbjuda väsentliga fördelar framför den nuvarande Ypernlinjen, där frammarsch är omöjlig och mycken kraft förspilles. Det anses därför, att orsaken till att man ännu dröjer med att gå tillbaka är hänsynen till folkstämningen i Tyskland.

Fredsryktena dementeras.
De från olika håll uppdykande fredsryktena dementeras med stor ifver. Senast har den af Tyskland som halfofficiös betraktande Lokal-Anzeiger kraftigt försäkrat, att grefve Witte allt sedan krigets utbrott öfver hufvud taget icke varit i Tyskland. Om inan icke vill utsätta sig för obehag, kan han med hänsyn till krigstillståndet också blott med iakttagande af vissa försiktighetsregler lämna Ryssland för att som rysk statsämbetsman beträda Tyskland mark. Om några sådana försiktighetsregler, hvilka borde ha kommit till de tyska myndigheternas kännedom, har man sig emellertid ingenting bekant i initierade kretsar i Berlin.
Lokal-Anzeiger tror därför, att det ligger någon sorts intrig bakom de envist vidhålla ryktena om Witte och separatfred.
Å andra sidan dementerar presidenten Wilson, enligt hvad Le Temps’ korrespondent i Washington meddelar, de rykten, som gå ut på att han skulle uppträda som fredsmäklare. Han vet intet därom och anar icke en gång om några förberedande förhandlingar i den riktningen varit å bane. Det står för öfrigt klart för honom, att alla sträfvanden i detta afseende för närvarande skulle vara förgäfveas.

Ur senaste posten.
På västfronten.
Ur söndagskommunikéerna.
Söndagsaftonens franska kommuniké hade följande lakoniska lydelse: »Det finnes intet särskildt att meddela; från Argonne till Vogeserna råder snöväder».
Tidigare på dagen, hade utsändts en kommuniké, som var något mer meddelsam; efter att ha förklarat, att »från Soissons-regionen är intet att meddela», fortsätter den:
Vi ha fortfarande gått fram i trakten af Nieuport, Perthes, Beauséjour och i Vogeserna. Fientliga angrepp mellan Vailly och Craonne mot våra skyttegrafvar vid Beaune och Los-Prêtre-skogen ha tillbakaslagits. I trakten af Ypres, La Bassée och Lens ha artilleristrider ägt rum.
Från öfriga delar af fronten är intet nytt att meddela.
Samma dags tyska kommuniké innehöll följande:
På västra krigsskådeplatsen har i Flandern på båda sidor endast artilleristrider ägt rum. Vid Blangy, öster om Arras, ha vi sprängt on stor fabriksbygnad i luften och vid detta tillfälle tagit några fångar.
På öfriga delar af fronten är intet af betydelse att meddela, med undantag af artilleristrider af olika häftighet och fortsatta sappör- och minstrider.
I Argonne ha vi gjort ytterligare framsteg. Storm och regn ha på nästan hela fronten hindrat alla strider.
För fyra veckor sedan offentliggjordes här den allmänna anfallsorder som det franska öfverkommandot utfärdat kort före den franska deputeradekammarens sammanträde 1 dec. De offenaivförsök, som fienden på västra krigsskådeplatsen därefter inledde, ha icke på något sätt hindrat, den tyska arméledningen att genomföra alla af densamma såsom lämpliga betraktade anstalter. Dessa försök ha icke på något sätt gifvit fienden någon nämnvärd fördel, under det våra trupper norr om La Bassée, vid Aisne-floden och i Argonne ha gjort tillfredställande framsteg. Fransmännens förluster under denna tid uppgå enligt våra beräkningar till 26,000 döda och 17,860 osårade fångar. Medräknar man antalet sårade, belöpa sig fiendens förluster, bortsedt från sjuka och icke anträffade döda eller saknade, till minst 150,000 man.
Våra förluster under samma tid uppgå icke till ens en fjärdedel af nämda tal.

För Italiens neutralitet.
Giolittis parti verksamt.
I Rom skall i dagarna börja utkomma en ny daglig tidning såsom organ för Giolittis parti, som för ändamålet hopbragt ett kapital af 2 milj, lire. Hufvudledare blir senator Bomlerini, och tidningens hufvuduppgift blir att verka för Italiens neutralitet.

Mera om Soissonsslaget.
»Det blodigaste under kriget».
Från London telegraferas, att sårade franska officerare, som deltagit i striderna vid Soissons, berätta hemska upplefvelser från slagfältet och beteckna slaget vid Crouy som ett af de blodigaste under hela kriget. Här hade fransmännen varit i elden allt sedan de brittiska divisionerna i början af oktober drogos upp mot Flandern. Den 8 jan, gafs order att taga tyskarnas viktiga ställningar, som behärskade deras järnvägslinjer bakåt. Ställningarna i fråga togos äfven vid höjden 132, men den 12 företog tyskarna, efter att ha fått betydande förstärkningar, ett motanfall, som resulterade i de förlorads skyttegrafvarnas återtagande.
Följande dag färetogs så ett allmänt tyskt angrepp. Tyskarna voro en hel armékår på 40,000 man mot en fransk division på 10,000 man. Inför den våldsamma attacken nödgades fransmännen draga sig tillbaka; dock kunde den af en bataljon bestående eftertruppen hålla stånd mot tyskarna, tills återstoden af divisionen gått öfver Aisne.
Fransmännen ledo svåra förluster, men tyskarna förlorade ännu mer under sin framryckning i täta kolonner mot fransmännens skyttelinjer och maskingevär.

Ett och annat.
— Från Sydafrika meddelas officielt, att Remans Drift, den förnämsta öfvergången öfver Oranjefloden till tyska terriutoriet, den 12 januari besattes af unionens trupper. Tyskarna retirerade efter några skärmytslingar.
— Från Louvain meddelas till Telegraaf, att tyskarna redan för ett par veckor sedan igångsatt arbetat i de belgiska stenkoladistrikten med öfver 4,000 arbetare. De erhålla 2 mark om dagen. Arbetsplatserna bevakas af soldater. Produktionen exportras till Tyskland. I skogarna vid Namur, Hainaut och Brabant fällas dagligen stora massor träd, som likaledes exporteras till Tyskland. En stor del järnek fins bland dessa.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 19 januari 1915
N:r 14