Ehuru det redan är rätt länge sen denna olycka hände, har man, märkligt nog, föga eller intet hört af hela saken, hvarken hur olyckan uppkom eller skadans vidd. Väl hafva åtskilliga uppgifter sports, såsom att 1/3, kanske hälften af skogen brunnit af samt att skadan skett vid arbeten eller öfningar under ledning af kronans folk, men intet häraf är ännu fullt utredt och än mindre något ansvar yrkadt, hvad man hört; ja det ser sannerligen ut som händelsen på vissa håll anses som en småsak, som ej just vore värd mycken upp: märksamhet eller offentligt beifrande.
Men så må det visst icke anses. Skadän är nämligen ofantligt stor både för Sandön och det allmänna. Ty derigenom är för århundraden en dyrbar massa skog förstörd, som i en framtid, med bättre medel för samfärdsel, kunnat vara till stort gagn för enskilde och staten; men värre är, att, då skogen nu är förstörd, få vädret och stormarna fritt spel öfver den nakna ön, som här och hvar består af flygsand. Denna flyger som ett doft för vinden, flyttar småningom sandkullarna och bär dem slutligen ut i sjön samt bildar der nya och farliga bankar och ref. Sålunda kan nu hela Sandön bli bortsopad. Och då på ön ej fins någon fast mark utan endast flygsand, kunna stormarna möjligen blåsa bort den lösa grunden för de tvänne dervarande fyrarna, hvilka äro deräddande ledstjernorna i mörka natten för seglaren, och hvarigenom han kan gå fri kopparstenarna, »Östersjöns- fasa», samt andra farliga landuddar och grund. Således är allt detta af största mellanfolk liga vigt i och för sjöfartens säkerhet i våra farvatten samt för våra vänliga för hållanden till andra folk.
Derför yrka vi först att en fullständig utredning aforsaken till olyckan och vidden af skadan må ske, och vidare att vederbörande myndighet snarast och så vidt möjligt må försöka att bota skadan. Detta är hvarken lätt eller kan gå fort: dess snarare bör man börja. Att ersätta den förstörda skogen skall välske genom forstmässig plantering och sådd af frön, då unga alar synas lättast kunna fås från Fårön; och isynnerhet tyckas björkfrön böra utsås på brandställena, hvilka väl då också böra inhägnas. Klart är att härtill fordras både kännedom i skogsväsendet och myndighet att utföra arbetet samt framför allt skyndsamhet med>att göra början; ty stormarne äro starka karlar och flygsanden tager sig ej alltid långa hvilostunder.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1880
N:r 77