Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Ransakning med för stöld häktade skomakarelärlingen Johan Petter Magnusson och bleckslagerigesällen Petter Johan Follin hölls i torsdags å härvarande länsfängelse. Magnusson, som är född i Follingbo, vidhöll sin förutsafgifoa bekännelse, att han 6 gånger begått inbrottsstöld i bagare Löfgrens salubod; hvad han der tillgripit värderades till närmare 20 kronor. Magnusson påstod dessutom fortfarande, att Follin varit delaktig i den förstainbrottsstölden, hvartill Föllin enständigt nekade. Follin, ett af samhällets olycksbarn, har förut flere gånger varit straffad för stöld ; han erkände nn, att han från flere personer tillegnat sig några bräder och plankor; vid ett af dessa tillfällen skulle enligt Follins påstående en Viktor Fogelmark varit närvarande och äfven tillgripit en stock. Magnusson omtalade äfven, att en hos skomakare Vesterberg anstäld yngling, Karl Bergsten, nu boende bergs broder varit medvetna om, att han begått stölderna. För närmare utredande af målet erhölls uppskof till 12 dennes.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Januari 1881
N:r 1

Rättegång- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
För misshandel af bondesonen Karl Gardell, Gannartve i Vänge, var smeden Karl Bäckström instämd af allmänna åklagaren. Ett vittne intygade, att Bäckström 1 deunes å Hästgatan tilldelat Gardell nägra slag i hutvudet. Bäckström, som vid malets föregående handläggning nekat för angitvelsen, var nu ej närvarande. Målet uppskots till 10 nästkommande Januari, då Backstrom älades att vid 20 kronors vite komma ullstädes; för sivt utblifvande i förgår fäldes Bäckström att böta 5 kronor.

Södra häradsrätten.
I fordringsmålet mellan Jakob Smith, Skote i Lojsta, såsom syssloman i G. V. Stenströms konkurs sunt kronolänsman Eneman, hvilken senare enligt kärandens påstående skulle hos sig för Stenströms räkning hafva innestående 1,600 kronor, fäldes dom, hvarigenom käromålet ogillades.

Kakelugnsmålet mellan handlanden August Nyberg, Klinte, och Fröjels socken atgjordes sända, att Fröjels kommun förpliktades att utgiva sin andel i kostnaderna för en kakelugus uppsättande å prestgården med 66 kronor 63 öre, hvarjämte den ålades av bevala rättegangskostnader med 50 kronor.

Angående klander af arvodesräkning för laudtwmäterigöromål hade P. G. Jonsson, Domuarive i Öja, insvämt kommisstonslandtmåtaren O. Varivinge. Käromålet ogillades, hvarjamte Jonsson afädes att godtgöra svarandens rättegångskostnader med 46 kronor 42 öre samt utgifva lösen af protokoll i målet.

Drängen Johan Östergren, Bopparfve i Hemse, som mot dagspenning tjenstgör hos bröderua Bokström i Hemse, dömdes att för oloflig bränvinsförsäljning böra 87 kronor 50 öre, hvarjämte han åtades utgifva ersättning åt i målet hörda vittnen.

Handl. Johan Bokström i Hemse hade instämts af fattighjonet Karolina Norman i Silte med yrkande att Bokström måtte förpliktigas att till henne betala 200 kronor, hvilka hon för en tid sedan bekommit som gåfva af Bokström och sedan mot revers utlånat till en annan person, hvilken revers Bokström fått låna af Norman. Bokström ålades att till Norman betala 200 kronor jämte ränta samt utgifva rättegångskostnader med 135 kronor.

Angående klander af arfskifte efter sin fader stodo bröderna Johan Johanson, Bjerges i Lye, och Anton Berglund dersammastädes mot hvarandra. En kompromiss har dömt mellan bröderua, men med dess dom var Johanson missnöjd. Käromålet ogillades och ålades Johanson ersätta svaranden rättegångskostnader med 25 kronor jämte lösen af protokoll och utslag.

Om återställande af en skuldsedel till L. Vahlgrens, Bringsarfve, konkursbo hade sysslomannen i konkursen instämt nämdeman Johan Engström i Tofta. Käromålet ogillades men blefvo rättegångskostnaderna parterna emellan qvittade.

För oloflig åverkan å komministerbostället Sigreifz i Vesterhejde instämdes för omkring ett år sedan f. handlanden Herman Calissendorff af allmänna åklagaren. Vid första Novembersammanträdet öfverlemnade åklagaren målet till rättens pröfning och yrkade enligt förebragt bevisning hans fällande till laga ansvar; endast angående en del af Calissendorff enligt ett vittnes berättelse från bostället bortförd stör och kastved yrkades hans fällande till edgång. Calissendorff dömdes nu att, åerest han gitter, å andra sammanträdet under instundande vårting med ed fria sig från åtalet i sistnämde afseende.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 December 1880
N:r 104

Sjömätningar

hafva under år 1880 verkstälts vid Gotland, der granskning och komplettering af sjömätningskartorna blifvit fortsatta vid östra kusten från Östergarnsholm till Hoburg och höjningar längre till sjös utförts utanför samma kust, hvarjämte observationer med heliotropljus blifvit utförda för bestämmande af Gotlands läge från Öland och Gotska Sandöns från Gotland.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 December 1880
N:r 104

Kyrkostämma

med Visby stads- och landsförsamlingar hölls i måndags, hvarvid beslöts, att årsafgiften till folkskollärarnes enke- och pupillkassa skall från och med nästa år ererläggas af församlingarne.
Till ledamot i skolfädet efter aflidne handlanden Vallér valdes handlanden I. Lindgren; till granskare af kyrkans räkenskaper utsågos läroverksadjunkten M. Klintberg och kontrollör Ulfsparre, hvarjämte handlandena Julius Lindal och Gustaf Klintberg valdes att granska skolans räkenskaper.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 December 1880
N:r 104

Visby torgpris.

Färsk fisk: lika föreg. vecka, salt Ål 60 öre skålp, Flundra 10 kr. och Torsk 5 kr. fjerdingen samt Strömming 13 till 14 kr. pr halftunna. — Grädda: 1 kr. till 1:83 öre kannan. — Höns: 50 till 75 öre st. — Hare: 1 kr. till 1:25 st. — Kött: Svin- 6 till 6:50, Nöt2:50 till 3:50, Får- 4 till 5 och Häst- 1 till 1:67 lisp., Kalf 10 till 25 öre skålp. — Morötter: 4 till 5 kr. för tunna. — Mjöl: af hvete sigtadt 2, 2:25 till 2:40 lisp. — Mjölk: god tillgång oskummad nedsatt till 29 och skummad 16 öre kannan (undantagsvis för oskummad 38 och skummad 20 öre kannan. — Potatis : 4:50 till 5 kr. för tunna. — Smör: ord. 58 till 67, bättre 75 och mejeri 80 till 90 öre skålp. — Spanmål: Hvete 21 till 22, Råg 19 till 20, Korn 15 till 15:50 och Ärter 20 till 24 kr. för tunna. — Äpplen: 75 öre till 1 kr. för 2 kannor.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 December 1880
N:r 103

Minnen af vikingaåldern på Gotland,

anteckningar af Alf.

Grottan Ramshäll eller den bergtagne bonden.
Äfven på Gotland förekomma folksägner om personer, som blifvit bergtagne samt om dvergar, dessa trolska smeder, som smidde i bergen utmärkta men förtrollade vapen och eggdont.
I berget midt för Fride träsk i Löjsta lär finnas eu grotta, som kallas Ramshäll (Ramundershälls? Korphäll? Ram, Rafn = korp). Sägnen berättar, att en bonde från Klints i Löjsta en gång, när han rodde i träsket, blifvit varse denna grotta, fått lust att besöka den och krupit dit in. Till sin stora förvåning fick den nyfikne bonden se derinne två getabocker(varelser klädda i raggiga getskinn) som smidde på en »sigde» (lie). När karlen, som blef rädd, ville komma ut igen, kunde han ej träffa utgången; han var bergtagen och klagade högt sin nöd, Då hörde han en röst säga, att om han ville ditskaffa en »lambuck» (bagge) sedan han blifvit befriad, så skulle han slippa ut. Bonden lofvade det och kom så ut; men som han var snål — det händer någon gång att bönder kunna vara snåla — så tyckte han att sedan han kommit ur knipan, kunde getabockarne hafva nog af löftet utan att han behöfde offra någon lambock till dessa bergssmeder. Han gaf dem en god dag och ingen bock; men snart fick han erfara att de raggiga liesmederna ej voro att narras med, ty han blef sjuk och full med bölder. Han såg i sjukdomen de smidande getabockarnes finger eller klöf och skyndade att föra till grottan en lambock, som inkastades dit, hvarefter bonden återfiek sin helsa, men aldrig mera kröp han in i Ramshällsgrottan.
I sammanhang med nyss anförda folksägen, som förekommer i Hilfelings antiqvariska resa på Gotland år 1799, ehuru den här ej är alldeles ordagrant afskrifven, vill jag meddela en annan, tagen utur »Ett år i Sverige» af Horace Marryat.
»I Lau socken finnes en grotta, kallad den goda ugnen, emedan ett slags liar, kallade ’dagsbitare’ derifrån erhållits sedan urminnes tid; dessa liar kunna nyttjas hela dagen i ända utan att behöfva hvässas. Hvem som förfärdiga dem kan ingen uppgifva. En svart bagge är priset för dem; ett sådant djur kastas in ned i grottan, icke ett enda ord får uttalas och så kommer lian upp i stället.»
Det tyckes nästan som de i smide konsterfarne getabockarne flyttat sin smedja från Ramshällsgrottan till en grotta i Lau, eller haft på sistnämde platsen yrkesbröder, som också varit begifne på baggar. Sknlle man sätta tro till den älsklige författaren så måtte för ännu blott 20 år tillbaka, mycken trolldom funnits qvar i Lau, ty han talar i presens eller närvarande tid och ej om något som då ej längre fans. Vi här på ön känna för väl de aktnings- och hedervärda Lauboarne för att misstänka dem för att vara begifna på trolldom; men hvad man, på grund af hr Horace Marryats anförda berättelse; kan tro om dem i England är svårt att veta. Nog har författaren här begagnat oriktigt tempus och hänfört till nutid hvad som helt och hållet hör till forntid; men af berättelsen synes dock att sägner om de trollska bergssmederna varit gängse på Gotland. Kommer man in på kapitlet om »trolldom og spögelse», så kan man nog få höra andra lika besynnerliga och otroliga sägner som de nyss anförda, hvilkas enda värde består uti att man deraf ser hurudana föreställningar derom, som vår allmoge haft. Jag vill här anföra en sådan, berättad af gammalt folk i den trakt der jag är bosatt. Som vanligt är kan tiden för den tilldragelsen ej uppgifvas.

Hemlängtan efter döden.
En yr och rask tös, som tjente i Lefvide prestgård, fick en afton se tvänne karlar stå vid södra kyrkogårdsmuren, långs hvilken infartsvägen till prestgården går. Männen, som stodo der, voro vända mot kyrkan, hade lagt armarna på muren, lutat sig framåt och tycktes skåda in på kyrkogärden. Flickan, som tyckte att det var prestens drängar, beslöt att spela dem ett spratt, smög sig tyst bakom dem, fattade först den ene, sedan den andre i benen och skjutsade dem sålunda i ett huj öfver muren in på kyrkogården. Sedan detta var lyckligt och väl bestäldt skyndade hon in i köket, men fick der, till sin stora förvåning, se båda prestdrängarnag i all sköns lugn sitta till bords och »få mat» (spisa), Aktande sig att omitala den mandat hon utfört och för hvilken hon nu blygdes, undrade hon storligen på hvad det kunde vara för manspersoner, som hon så lättvindigt inpraktiserat på kyrkogården. Följande morgon fick hon upplysning derom. Man fann då liggande på kyrkogården, innanför södra muren och just der pigan kastat öfver de båda männen, liken af två sjömän från Lefvide, som omkommit på sjön någon tid förut, men hvilkas kroppar ej återfunnits förr än man nu fann dem på kyrkogården i deras hemort. De fingo den hvilostad i kyrkans jord, som det tycktes att de längtat efter sedan deras odödliga själar gått hädan.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 December 1880
N:r 103

Julen,

de kristna folkens förnämsta högtid, är inne. då frid och glädje gästa palats och koja, hvilkas invånare tacksamt fira den afton, då fridens furste nedsteg till jorden och tände det ljus, som med sina klara strålar ännu lyser öfver menskligheten. Julhögtiden med denna sin stora betydelse utöfvar på alla ett mäktigt intryck. Barnen njuta stundens fröjd i fulla drag; de dansa och leka med jublande glädje omkring den af ljus och glitter lysande granen, en sinnebild åf nordiskt allvar oaktadt all dess glänsande skrud. De, som vandrat en längre väg fram i lifvet, fira i julen en minnets högtid; för dem träda barn- och nngdomsålderns alla både ljufva och bittra minnen fram och genomlefvas åter, på samma gång som verldshistoriens mest följddigra och välsignelserika minne, Kristi födelse, framstår i sin fulla betydelse under denna fridens fest, då de hvardagliga bestyren få gifva vika för njutande af hemmets ostörda lycka. Visserligen är sant, att julen ter sig mycket olika.i den fattiges enkla boningar och den rikes festligt prydda salar. Dock beror den sanna julglädjen ingalunda på yttre omgifningar och vilkor. Tvärtom! Mången gång blomstrar julfriden rikare och ädlare i den fattige arbetarens hem, smyckadt af förnöjsamhetens och ett redbart arbetes välsignelserika håfyor, än i den rikes af svällande öfverflöd och praktfull belysning omgifna palatser, der ofta lefnadströtthet och verldsförakt äro inneboende. Men i mång tusen hem, både rika och fattiga, herska dock i de dagar som nu stunda en ogrumlad fröjd och ett förnöjsamt sinnelag.
En kristens plikt är välgörenhet mot sina medmenniskor och under fridens högtid framträder denna plikt med större kraft. Må derför en hvar, som dertill eger förmåga, i sin mån bidraga till, att julglädjen äfven i armodets hydda ej störes. På så sätt uppfylles ett af Kristi vackraste bud.
Må julens stora minnesfest för oss alla blifva en glädjens och fridens sanna högtid!

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 December 1880
N:r 103

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt hade i förgår intet brottsmål att handlägga och endast några få civilmål. Den enskilda öfverläggningen öfver tre afkunnade utslag i civila mål varade i fulla två timmar.

I det långvariga målet mellan sysslomännen i aflidne skomakaren Hallins konkurs, läderhandlaren N. G. Andersson och poliskommissarien Sandahl samt numera aflidne husegaren Bogström angående ersättningsanspråk föll i förgår utslag. Bogström har under rättegången haft sergeanten Vickander till ombud, hvar-jämte stadsgevaldiger Hallgren biträdt kärandeparten, Kärandenas ersättningsanspråk ogillades af domstolen, hvarjämte Vickanders ansvarsyrkande å sysslomannen för förfalskning af Hallins räkenskapsböcker lemnades utan afseende. Sergeant Vickander dömdes till 100 kronors böter derför att han mot bättre vetande öppnat rättegången och skymfat kä randeparterna samt förklarades ovärdig att föra andras talan inför domstol; Vickander förpliktigades äfven att, sedan utslaget vunnit laga kraft, bekosta detsammas införande i allmänna eller ortens tidningar. Rättegångskostnaderna parterna emellan qvittades.

Med bröderna Hofström, som deltagit i stölderna inom södra häradet och äfven begått stöld hos en handlande här i Visby, hölls i lördags af rådhusrätten ransakning å länsföngelset. Målaregesällen Gustaf Hofström, som erkänt sin delaktighet i flere inbrottsstölder inom södra häradet, erkände äfven, att han hos en handlande härstädes stulit 4 cigarrlådor och omkring 70 fot domestik; vid sistnämda stöld sade sig hans broder väfskedmakaren Karl Hofström varit närvarande och haft kunskap om, att brodren begick inbrottsstöld, i hvilken han dock ej deltagit. Gustaf H. fick derpå sin dom, som lydde å två års straffarbete och tre års förlust af medborgerJigt förtroende. Ransakningen med Karl Hofström, som erkänt sig hafva deltagit i stölderna i södra häradet; kommer vidare att hållas af södra häradsrätten.

Inbrottsstölder. Skomakarepojken Johan Petter Magnusson, född i Follingbo och anstäld hos skomakare Vesterberg härstides, häktades i förra veckan, emedan han enligt egen bekännelse sex gånger föröfvat iubrottsstöld hos bagaren Löfgren här istaden. Ransakning hölls med Magnusson ilördagså länsfängelset, hvarvid han vidhöll sina vid polisundersökningen fälda uppgifter, att han i Löfgrens. salubod tillgripit en del varor samt 75 öre i penningar. Han angaf dessutom bleckslagaregesällen Petter Johan Follin för att hafva deltagit i nämda inbrottsstölder. -Denne senare, som erkänt sig på tvänne olika ställen hafva stulit några bräder, förnekade riktigheten af Magnussons angifvelse. Domstolen förklarade honom skyldig inträda i häkte.
Som förut nämts har bagare Löfgren uppgif: vit, att han bestulits på omkring 600 kronors värde. För vidare bevisnings förebringande uppsköts målet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 December 1880
N:r 102

Minnen af vikingaåldern på Gotland,

anteckningar af Alf.
It skal at minum mana mipan min lifa
(Hällen skall mana till hågkommst,
så länge min lefva).
Runristad minnessten i Sverige.

Ära i lifvet, hedradt minne efter döden voro föremål, som nordbon ifrigt eftersträfvade. Att de redan i gråa forntiden ansågos värda att lefva och dö för, framgår af ett ganska gammalt fornqväde, som säger att ryktet skall aldrig dö för den sig ett godt förvärfvat. För att till efterkommarde öfverföra den på sin tid berömde frändens eller vännens hågkomst restes öfver honom eller henne minnessten, på äldsta tiden ohuggen och oristad (bautasten), mot slutet af hednatiden och under kristendomens tre första århundraden (omkr. 1050—1350) utarbetade och försedde med minnesskrift, först af runor, sedan med s. k. Munkbokstäfver. Det var merändels barnen, som till föräldrarnes minne läto uppsätta dessa minnesvårdar invid allmän väg eller ställe, der folk brukade samlas.

»Sällan bautastenar
Stånda vid vägen månde,
reser dem icke son efter fader.»

förmäles i ett fornqväde; men stundom reste ock föräldrar vårdar efter barnen.

Ett särdeles märkeligt och långt mera sällsynt slag af hällristningar äro de, som, i stället för eller tillsammans med inskrift, hafva bilder. De tyckas vara mycket gamla och afse att föreviga minnet af myter eller ock af händelser, som varit af den vigt och betydelse, att hågkomsten deraf borde bevaras för efterkommande. Sådana historiska minnestaflor tyckas Bohuslänska hällristningarna, mytiska åter Sigurds-ristningarne i Södermanland och det märkliga Kiviksmonumentet i Skåne vara; men, så vidt jag försport, har man ej på svenska fastlandet upptäckt några flera dylika taflor. På Gotland har man påträffat åtskilliga gamla bildverk, af både mytiskt och historiskt innehåll utarbetade i halfupphöjda figurer i stenhällar, hvilka tyckas varit uppresta minnesstoder. Vi vilja i korthet omnäm na desamma och först de så kallade

Alskogs-stenarna.
(Efter professor K. Säve.)
Vid Tjengvide gård i Alskog påtråaffades, när man år 1844 skulle undanrödja en liten sten- och grusbacke för att anlägga en källare, fast murverk i kalkbruk och vid fortsatt brytning en stenhäll, 5 fot 8 tum i längd samt i ena ändan 4 fot 5 tum bred, i den andra något smalare. Hällen, 1 fot tjock, var halfrund i ena ändan, något skadad i den ändra; ena sidan skroflig, den andra prydd med bildhuggeri uti halfopphöjdt arbete. Kanterna siras med flätverk liknande kantband med valknutar. Ett dylikt band går ock tvärt öfver stenen och afdelar den i 2:ne fält, ett öfre och ett nedre. I det nedra föreställes ett drakskepp med höga spiralprydda stammar samt mast med tvänne vant och rutigt segel. I bakstammen en man med styråra och flere män stå på däcket. En rad med runor går på ena sidan om skeppet och har sannolikt äfven sträckt sig till den andra, men detta ställe har lidit så betyligt af förvittring att runorna ej synas. Öfra fältet visar en stor, åttafotad häst (förmodligen Sleipner) och på den en liten ryttare. Framför hästen, 4 menniskor (en större och 3 mindre) samt ett fyrfotadt djur (hund, varg ?). Öfver ryttaren en liggande man med utsträckta armar. Äfven på detta fält synas å ena sidan runor, men mycket förvittrade. Tyvärr kan ej något med säkerhet utredas af inskriften.
En dylik häll med bildhuggeri upptäcktes år 1850 uti Alskog kyrkas golf. Denna sten, stympad i kanterna, är 3 fot 7 tum lång, 3 fot 4 tum bred, slät å ena sidan och å den andra prydd med bildhuggeri i upphöjdt arbete. De oskadade kanterna prydas af likadana flätor, som förekomma å den förut beskrifna Tjengvidestenen. — (Öfverensstämmelsen i ornamentteckning gifver anledning förmoda, att båda bildhuggerierna äro från samma tid och kanske af samma konstnär samt att de höra tillsammans). Denna stenen har blott ett fält. De bilder här framställas äro följande : Nederst en vagn med en förspänd häst. Uti vagnen 2 personer, framför densamma gå 3 män (månne här föreställes att en person, kanske en qvinna, bortföres?). Öfver de äkande synas 2 med hvarandra stridande män, förande sköldar och spjut. Bakom den ene 2 kämpar i handgemäng, bakom den andre en man med lyftad yxa. Öfver männen en rundbågig port, hvarifrån en person synes utgå och nti hvilken två personer stå vända emot hvarandra. Ötrverst, nära midten, en oregelbunden femkant med framspringande rundlar (säkerligen föreställande en befästning). Under femkanten fem fåglar — (korpar på ett slagfält?) — på sidorna nedhänger ett bågformigt flätverk.
Å båda stenarna äro figurerna orediga och tyckas lidit mycket af vittring.
Det är ganska sannolikt att de höra tillsammans och att de afbilda tilldragelser under ett vikingatåg med kamp och strid utanför vallarna af ett fäste samt bortförandet derifrån af en eller tvänne perso: ner eller af kostbart byte. Ingenting hos bilderna häntyda på kristendom, men väl kan åtskilligt (Sleipner, korparne m. m.) anses häntyda på hedniska myter.
I sammanhang med dessa bildliga föreställningar bör uppmärksammas, att den ansenligaste skeppssättning, som finnes på Gotland, den kanske ståtligaste vikingagraf i norden, förekommer just i Alskog å Gål eller Gud-rum. En flotta af ej mindre än 7 skepp synes här segla fram. Hufvudstyrkan består af 5 fartyg. Höfdingaskeppet går i spetsen och följes af 4 andra skepp, två och två i bredd, de efterstas framstammar sammanbundna (tängga) med de föregåendes bakstammar. På half skeppsläng bakom går det 6:te fartyget och ett godt stycke fram för hufvudstyrkan går det 7:de såsom spejareskuta.
Är det blott en slump att just i samma bygd, der dessa märkliga vikingagrifter finnas, de båda minnestaflorna, som tydligen afsett att föreviga minnet af ett ärorikt vikingatåg, påträffats? Är det ej troligt, att de bildliga framställningarne skolat förhärliga tappra idrotter af dem, som sofva den långa sömnen i fosteröns jord, att minneshällarna blifvit resta för att mana till hågkomst af deras bedrifterså länge män lefva och att på sitt tysta språk för efterkommande antyda detsamma som en ädel svensk skald nära vår tid sagt: att
»böljorna sjunga åter sin sång
och vinden vexlar sin Jekande gång,
men den tappres minne det blifver.»

Detta ändamål hafva minnesstenarna säkerligen ock uppfylt i lång tid. Den förvittring de lidit intyga, att de i flere årbundraden, kanske ett halft årtusende (vi anse dem härröra från 9 eller 10 hundratalet) varit utsatta för luftens och väderlekens åverkan. Men af hvad orsak hafva de slutligen blifvit undangömda, den ena i kyrkans golf, den andra i en grushög? Förklaringen derå torde böra sökas just i bildernas innehåll. Detta antyder ingenting om kristendom, om kristen tro, men: väl om hedendom och vikingalif. Allt, som erinrade derom, voro presterna angelägna att undanrödja, isynnerhet runeinskrifter, som ej voro af kristligt innehåll, ty runorna ansågos för ett trolldomsmedel och på trolldom trodde presterna lika mycket som folket. Sedan minnet af de för flere århundraden tillbaka afsomnade sjöhjeltarne förbleknat, har det väl lyckats någon nitisk prest att få borttaga och undandölja deras minnesvård.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 December 1880
N:r 102

Från sjön.

Natten till sistl. fredag strandade utanför Oskarshamn derstädes hemmahörande lastångfartyget Frej. Bergningsångaren Poseidon har beordrats att afgå från Kalmar till strandningsstället.
— Jakten »Hoppet», hemmahörande i Matvik vid Karlshamn, skepparen N. Persson, som 18 sistl. Oktober afseglade från Jemavik i Blekinge med last af ved till Köbenhavn, har sedan dess icke afhörts. Det berättas, att jakten skulle under snöstormen 21 Oktober passerats af ett annat fartyg, hvarvid kapten Persson sagt, att alla hans segel voro sönderblåsta. — Utan tvifvel har fartyget gått förloradt med man och allt.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 December 1880
N:r 102